tisdag 2 februari 2016

Våra politiker, en onödig kostnad?


För runt åtta år sedan utmålades vårt lands framtid som en färd mot guld och gröna skogar, det andra länder misslyckats med var möjligt i vårt land. Men det var inte på grund av en skicklig regering, utan med hjälp av invånarnas höga konsumtion som vi hankade oss igenom finanskrisen. Men dåvarande regeringen ansåg att fältet låg fritt för ett Sverige i framkant med stabil ekonomi. Reinfeldt och Borg höjdes till skyarna och fick ryggdunkningar för vad de gjort. Men vad hade de gjort, egentligen?

Alla med ett jobb fick det bättre, men tillverkningsindustrin bara hankade sig fram, övriga länder saboterade det som skulle ha fått fart på vårt land. Alla knep för att få folk i arbete blev inte som tänkt var, visst minskade arbetslösheten lite, men samtidigt ökade sjuktalen. Det var ju simulanterna som skulle sättas åt, varför blev då allt fler sjuka?

Naturligtvis fanns svaret i att människan inte kan pressas för hårt. Efter en tid började ekonomer utomlands ifrågasätta de metoder som använts av regeringen och glorian hamnade på sned. Att ta från arbetslösa, sjuka och pensionärer och dela ut pengar till de med ett jobb ansågs vara lite väl magstarkt. Var Sverige verkligen en demokrati?

Nåja, de utländska tidningarna var inte ensamma om att ifrågasätta hur landet styrdes, svenska folket började också ställa sig den frågan. Vid senaste valet visade det sig, att det inte längre gick att köpa alla som hade ett jobb, eftersom alldeles för många fått det sämre. Dessutom hade de makthavande glömt bort ett parti, som tacksamt tog emot röster från de missnöjda.

Så här i efterhand kan man förstå, att de styrande hade tittat för långt framåt och såg därför inte de fallgropar de själva skapat. Förhoppningsvis hade de inte heller räknat med, att så många av invånarna skulle kunna ramla i fallgroparna. När det inte gick att skyla över att allt fler blev sjuka på grund av pressade arbetssituationer och rädsla för de ekonomiska konsekvenserna vid sjukdom, började man skylla på psykisk ohälsa. Ganska märkligt att vi svenskar har ett klenare psyke än i andra länder. Men ingen brydde sig om att ta reda på orsaken till att en massa människor klappade ihop och inte orkade ta sig upp ur sängen.

Hursomhelst fick det allt fler att börja se på vårt samhälle som människofientligt, att beslutsfattarna genom införandet av jobblinjen varken tänkt eller brytt sig om vilka konsekvenser den stora förändringen skulle få. Som det blev kan man misstänka att de makthavande (eller anställda tjänstemän) resonerat som så, att lite svinn får man alltid räkna med, om man satsar på kvalitet istället för kvantitet. De svaga i samhället skulle i alla fall ha tillräckligt att överleva på precis vid svältgränsen, för att kunna premiera de med ett arbete som måste försörja vårt välfärdssystem.

Tanken att med mer pengar på fickan, skulle de som hade ett jobb konsumera mera, vilket skulle skapa jobb och den ekonomiska tillväxten därmed hållas igång. Tror inte Borg fattade varför det inte fungerade, för teoretiskt skulle det tydligen ha gjort det. Men så kom då rapporter om hur de försämrade pensionerna och trygghetsförsäkringarna gjort ett mycket stort antal människor fattiga. Det borde tänt ett ljus.

Egentligen handlade det om enkel matematik, om man tar från en redan tidigare svaga köpgrupper och ger till de som redan var köpstarka, blir det i bästa fall ett nollsummespel. Med samma enkla matematik och bankernas sätt att låna ut pengar, hade lånekarusellen kunnat förutses och att den skulle snurra allt fortare. Nu snurrar den så fort att till och med karusellskötarna börjat bli oroliga.

Jag vet inte när det gick upp för alliansregeringen att vårt land inte alls stämde överens med den bild som målats upp under åren. Man utgick från att vårt land var rikt och högt stående, men så visade det sig att det bara var en illusion. För att genomföra de ekonomiska reformerna måste pengar tas där de fanns, annars skulle det inte gå ihop. Det blev pensioner och trygghetsförsäkringarna, som de makthavande inte hade befogenhet att röra.

Skolorna visade sig inte hållit måttet under många år och när företagen på grund av den tekniska utvecklingen började få svårt att rekrytera folk med rätt utbildning, vändes blickarna utåt i världen. Vi måste helt enkelt importera välutbildade människor, för att kunna hålla jämna steg med resten av världen.

De tafatta försöken att få skolan att fungera började i alldeles fel ända. Visst fanns det alldeles för många obehöriga lärare, men problemet var arbetsgivarna, nämligen kommunerna. Det var de som sparade in på lärarna. De hade blivit påtvingade ansvaret vid den ekonomiska saneringen av vårt land på nittiotalet, men inte fått någon instruktion om hur skolan skulle skötas. Skolan blev helt enkelt en kostnad precis som alla andra kommunala verksamheter. Sover våra välbetalda politiker, eftersom de inte kunnat se var felet ligger?

Det har egentligen varit löjligt enkelt att vara politiker i vårt land. Inget personligt ansvar och jobbet sköts i princip av anställda tjänstemän, det har därför bara varit att läsa på fusklappar. Visst kan de förtroendevalda skylla ifrån sig, att de inte fått sina uppdrag för att kunna hantera allt som läggs fram för beslut, någon sådan utbildning finns inte.

Av den anledningen höjs nu röster att det inte är våra politiker som är de verkliga makthavarna, det är de välutbildade tjänstemännen. Det leder till funderingar om varför vi har så många förtroendevalda politiker, eftersom de måste ses som en onödig kostnad för invånarna. Går det att komma fram till någon annan slutsats?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar