Vi har fått ett samhälle våra politiker anser vi ska ha.

Det är inte bara människors sätt att tänka som har förändrats, de håller inte längre inne med sina åsikter. Man kan anta att många av invånarna inte vågat säga, vad de innerst inne tänkt.  Men nu har fattigpensionärer som lidit i det tysta, trätt fram och berättat hur uselt vårt pensionssystem fungerar. De som har sjukbidrag är antagligen för sjuka för att orka protestera, men det finns många som befinner sig i den situationen.

Kan förstå att många som passerat femtio bär på en orosklump i magen, trots propaganda från myndighetshåll, att så bedrövligt ska det inte bli som det sägs som pensionär. Men det stora antalet nyblivna fattigpensionärer i vårt land, motsäger alla försök att skyla över bristerna i nuvarande pensionssystemet. Missnöjet har inte tagits på allvar av regeringar, gamlingarna har man utgått från röstar som de alltid gjort, det är de unga som kommer att hänga med i många år som är intressanta. Dessutom är de lika lättlurade som gamlingarna en gång var.

Just svikna löften och prat istället för handling är vad som fått den en gång så stora partiet att tappa väljare, men partitoppen har inte fattat vad det kan bero på. De gamla lyssnar inte när regeringen lovar att nya jobb ska skapas, de har hört liknande löften tidigare. Det stora misstaget var att ta till brösttoner mot alla som vänt partiet ryggen och lagt sina röster på SD. Man kallar inte ostraffat människor som är missnöjda för rasister. Partiledningen frågade sig aldrig hur det hux flux kunnat bli rasister av de tidigare sympatisörerna. Och om de inte blivit rasister, vad beror det då på att de vänt partiet ryggen?

Tyvärr fungerar inte Socialdemokraterna som partiet gjorde en gång i tiden, då eldsjälar på jobbet och på gatan pratade med folk om vad de tyckte var fel. Om så varit fallet, skulle partiledningen varit medveten om, att vårt samhälle förändrats åt alldeles fel håll. Men även när de nu bör vara medvetna om det, är det knappast möjligt att sjösätta nya reformer, det gäller istället att gallra bland de som finns.

Landets ekonomi är ett mysterium för invånarna, om landet är så rikt som det framhålls, skulle vi inte ha orättvisa skatter och stigande fattigdom. Men pengar saknas tydligen, för finansministern anser att staten måste spara pengar. Första steget vår finansminister måste ta är att skapa sig en bild över, vad som kostar invånarna alldeles för mycket. Det kostar alldeles för mycket att driva landet, vad är det som kostar men kan tas bort?

Sedan några månader sitter räknekunnigt folk och grubblar över för och nackdelar med att införa amorteringstvång, eller försämra ränteavdragen. Hur det kunnat bli så att den som lånar pengar premieras genom mindre skatt är svårt att förstå. De som sparar får ingenting! Det borde vara de som inte lånat en massa pengar som premieras, men de får istället vara med och betala.

Tittar man närmare på jobbskatteavdraget, är det ändå det största svek som ett mycket stort antal invånare råkat ut för. Det fungerar som en skattesänkning, men är i själva verket ett bidrag för de med ett arbete. Detta bidrag betalas med försämrade trygghetsförsäkringar och högre skatt, för de som av skilda anledningar inte arbetar. Är det verkligen hur det ska fungera i ett demokratiskt land?

Naturligtvis inte och det är en av anledningarna till att människor missnöjesröstar. För tillfället är det SD och Moderaterna som Har tjänat på missnöjet, men under de runt trettio månader som återstår till nästa val, hinner kanske ytterligare alternativ etablera sig. Det gäller ju bara att lyssna på vad folk är missnöjda med, och det är ju de ökade klyftorna i vårt samhälle. Det räcker med en karismatisk person att sluta upp bakom, för att ett nytt parti ska få vind i seglen.

Men egentligen är det inte lönt att spekulera om, vad som kan hända så långt fram i tiden, vi vet inte ens vad som kommer att hända inom det närmaste halvåret. Vad vi med största sannolikhet kan förvänta oss är, att vi inte kommer att få någon hjälp utifrån. Och det är det som är mest skrämmande, för ingen litar längre på att våra politiker oavsett partifärg kan hantera det prekära läge landet hamnat i.

Oavsett vad oppositionspartierna säger, kan de inte göra mer än sittande regering. För att någon regering ska kunna göra någonting, måste det städas upp bland alla idiotiska lagar och regler som finns. Den väg Moderaterna tagit (ja, snarare kopierat från SD) fungerar kanske på kort sikt, men det spräcker antagligen också Alliansen.

Socialdemokraternas allt svagare ställning gör att alla partier försöker profilera sig på ena eller andra sättet. Men problemet är att de förslag som läggs fram, retar gallfebern på många. Missnöjet bottnar i att det skapats ett samhälle som allt fler inte vill ha. Folk är trötta på att ständigt få höra att alla måste göra sitt yttersta för att rädda välfärden. Det finns ett stort antal människor som lever i välfärd i vårt land, men den gruppen är i minoritet.

För våra politiker hjälper det inte med skräckpropaganda eller att böna och be, det är handling svenska folket vill se. Man kan säga att svenska folket efter att det politiska etablissemanget började kalla alla de som sympatiserar med SD för rasister, lärde sig att använda selektivt lyssnande och läsande. Folk tror numera på det som de kan se med egna ögon eller tycker verkar vara vettigt, det vill säga använder sitt sunda förnuft. Om politiker säger att så här är det, men invånarna ser någonting helt annat, blir naturligtvis politikerna misstrodda.

Osökt slog mig att våra politiker sitter fast i en villfarelse att de utsetts att bestämma. Det är inte deras uppgift, den är att på bästa sätt tjäna invånarna. Men allt fler tycks ha läst eller hört talas om det Robert Louis Stevenson skrev en gång: Att veta vad du själv föredrar istället för att ödmjukt säga amen till vad världen intalar dig att du bör föredraga är att hålla din själ levande.

Misstron mot våra politiker bottnar ju i, att invånarna börjat inse hur de vill ha det. Det är av den anledningen det politiska etablissemanget hamnat i kollisionskurs, med en växande skara av invånarna. Våra politiker försöker skapa ett samhälle, som bara de själva vill ha.