Hur ska det hela sluta egentligen?

Den gamla maktstrukturen inom inte minst bankerna, börjar känna av de förändringar vårt land står inför. Man blir full i skratt, när styrelseordföranden i samband med att Wolf sparkades med omedelbar verkan från Swedbank sa, att ledningen ska bestå av lagspelare. En antydan att nästa VD ska förses med ett rejält strypkoppel? Wolf gjorde ett fantastiskt jobb med en vid hans tillträde rent ut sagt skitbank, men han åstadkom det inte genom att vara en lagspelare som underkastade sig ordförandens order, utan efter eget huvud.

Skulle jag vara aktieägare i banken, skulle jag oroa mig för vad som kommer att hända. Frågan är om det finns något förtroende för bankens styrelse med Anders Sundström som ordförande. Det många av de stora aktieägarna sett som en garant för fortsatt framgång för banken, har plötsligt ersatts med en oro för vem styrelsen ska utse som ersättare. Det finns inte en uppsjö med folk av Wolfs kaliber.

Frågan är om det kanske rent av varit en politisk inblandning i avskedandet av Wolf, som varit kritisk till hur vårt land har skötts. Jag är också en kritiker som hackar på våra politiker, oavsett vilket parti de tillhör. Det är den lagliga rättigheten jag har och utnyttjar den också, eftersom jag inte sympatiserar med något parti. 

Kanske förstör jag glädjen för de fanatiska sympatisörerna, men har de verkligen någonting att glädjas åt?  

På “nätet” är de allra flesta kritiska mot någonting, det kan vara allt från politiska åsikter till hundskit på trottoarerna. Mest kritisk är ändå de flesta mot hur landet sköts, eller har skötts under de senaste tjugofem åren. Längre tillbaka är det ingen idé att gå, men tjugofem år är en lång tid, då mycket borde ha ändrats från grunden, istället för att lappa och laga ett trasigt samhällssystem.

Att tillåtas kritisera har varit ett demokratiskt löfte som inte uppfyllts av de politiska makthavarna. Ja, inte bara de politiska utan även personer i maktställning inom de offentliga verksamheterna. Kritik som tystats med hänvisning till att problemen ska lösas internt och inte i media, det vill säga genom att lägga locket på. En metod som blivit allt mer ifrågasatt och ställt till svårigheter för makthavare inom de offentliga verksamheterna, det har definitivt inte tystat personal som fått nog inom både kommuner och landsting.

Kritik är också en ändlös diskussion, snarare än ett uttalande eller förklaring. Det är debatten som börjar när någonting ifrågasätts som leder vidare, inte vad man själv tycker och tänker. Ja, det var egentligen före innan de sociala medierna började få sådan spridning, att massvis med människor blandar in sina egna åsikter. Med andra ord görs det lätt en höna av en fjäder och till slut vet ingen vad det egentligen handlade om.

Till och med i varje form av demokrati, uppfattas kritik som smutsig och de politiska makthavarna vill gärna ändra reglerna. Försök görs hela tiden att begränsa yttrandefriheten, vilket på sätt och vis är förståeligt, de makthavande tvingas numera balansera på vad som är lagligt för att få det hela att gå runt. Räcker inte det, överträds lagen med hänvisning att de lagar som finns blivit föråldrade och inte hängt med i utvecklingen.

Att pengar och hur de ska fördelas på bästa sätt, har byggt upp ett problem som blir svårt för både nuvarande och kommande att hantera. Den stadigt ökande barnfattigdomen gör att det blir allt svårare att försvara det som av våra politiker kallas välfärdssamhället. Allt tal om välfärdssamhället är i själva verket ett försvar av den politiska makten, vilket måste ses som långt ifrån vad de politiska förtroendeuppdragen innebär. När det hela tiden blir fler som drabbas av de inbesparingar och försämringar som de makthavande tvingas till, ökar pressen på att vårt samhälle måste förändras.

Skaran av människor som vet hur de haft det, men omständigheter har gjort att de hamnat i en sämre situation, går inte att övertyga med politiska argument. Det gäller för de makthavande att gå från ord till handling, men den prestationsångest som drabbar de flesta politiker, kommer det inte att ske inom överskådlig tid.

En vanlig taktik har varit att få invånarna att se åt annat håll än där problemen finns. Den taktiken har använts många gånger, men det enorma flyktingproblemet överskuggar allting annat. Det går inte att kritisera något annat land för det som händer är i vårt eget och flyktingproblemet kommer inte heller att försvinna på kort tid. Hur regeringen kommer att hantera problemet är vad som kommer att etsas in i invånarnas medvetande för många år framåt.

Det finns säkert många av invånarna som kliar sig i huvudet över, hur det på kort tid kan svänga i vårt land. Först hade vi mycket pengar och landet var så rikt, att de kunde delas ut pengar till alla med ett jobb. Nu är det tomt i kassan och pengarna måste tas tillbaka genom skatter. Man kan se det som att många har fått låna pengar av staten, men att det nu är dags att betala tillbaka.

Det här händer trots att det finns de som anser att landets ekonomi är urstark. Om det verkligen är så, varför måste då regeringen ta till skattehöjningar? Nu funderar säker många över vad nästa åtgärd måste bli, vår finansminister har flaggat för inbesparingar men inte på vad. Det kan bli ganska intressant framöver att se vad som kommer att drabbas, det kan knappast bli de svaga grupperna som redan lever på svältgränsen.

Men även de med pengar börjar få problem, börsen är skakig och går upp och ner som en jojo. Den som är klok hoppar naturligtvis av och nöjer sig med de vinster som gjorts, men de flesta är spelare som drömmer om den stora vinsten. Precis som i många andra spel kommer chanstagningar att göras för att vinna, eller försöka få tillbaka förlorade pengar. Men om det här fortsätter, vad kommer att hända med pensionspengarna?

Det som händer på börserna runt om i världen påverkar alla, till och med de som inte har några aktier. Vad oron beror på finns det många som tror sig ha svaret på, men egentligen är det ju så många saker inblandade. Själva grunden för aktiemarknaden är hur det går för företagen, vilket sätter press på företagsledningar att prestera och visa ständigt förbättrade resultat. Företagen är försiktiga med att göra prognoser, det är inte de utan analytikerna som höjer eller sänker förväntningarna hos aktieköparna. Det får i alla fall mig att tänka på Oddset eller Bomben, spel som spel.

 
I alla spel är det ”småspelarna” som bygger upp de stora vinsterna och en överväldigande majoritet är förlorare. Men hur vårt samhälle kunnat bli som ett spel, där de med de bästa korten är vinnare och resten förlorare är obegripligt. Man kan se det som livets lotteri, men utan kontrollanter som ser till att allt det inte fuskas. Men det är klart, de som ska fungera som kontrollanter är ju också beroende av vinsterna, så ... Tja, hur ska det hela sluta egentligen? Risken finns att det slutar med en rejäl smäll.