Pyramidspelet hålls fortfarande igång.

 

 Midsommar står för dörren, men känslan av hur det kändes tidigare vill inte infinna sig. Tvärtom känns det bara jobbigt att bli påmind om alla de läckerheter som de allra flesta kunde unna sig tidigare. Enligt en tidning skall visst matpriserna till helgen vara billiga. Med de matpriser vi ser i affärerna i dagsläget ger knappast den bilden. Alldeles säkert kommer helgens mat att se ut som de gjort under en längre tid för många äldre.

Även om havregrynsgröt mättar magen, kan man knappast kalla det en festmåltid. Affärschefer larmar om att föräldrar stjäl barnmat, fattigdom tvingar människor att ta till alla medel. När sådant här händer visar det på en regering som helt missuppfattat vad den är till för, nämligen att se till invånarnas bästa.

Kristersson varnar för vänsterspöket som kan komma till makten, folk i gemen är nog mer misstrogna mot Kristerssons sätt att sko sig under sin tid som statsminister. Den nuvarande regeringen har verkligen visat att den som inte har pengar, inte heller är värd att ta del av de skattepengar som betalas in. Största delen av dessa pengar betalas in av människor som lever på fattigdomsgränsen.

Bilden av den svenska idyllen som spreds över världen en gång för länge sedan, var i själva verket ingen idyll. Men vykortsvackra landskap var allt vi kunde visa upp som en fasad, bakom den har folk fått gneta för att bygga upp statens och privata ägares förmögenheter. Staten samlade i ladorna när tillfälle gavs, de med privata förmögenheter har hållits under armarna för att göra dem nöjda.

Det skall löna sig att arbeta hör man ofta från politiskt håll, men trots vidriga arbetsförhållanden lönar det sig knappast för lågavlönade. Någon ljusning tycks inte finnas så de får fortsätta gneta på fram till pensionen, då de får det ännu sämre ställt. Den slutsats man kommer fram till är att det inte alls lönar sig att arbeta, inte för egen del i alla fall.

Arbetsrelaterade skador har ökat lavinartat, vilket bevisar att det bara går att pressa människor till en viss gräns. Naturligtvis skapar det oro hur framtiden kommer se ut. Rädslan däremot finns redan hos de rika i vårt land som emotsätter sig inte minst förkortad arbetstid. Tänk om folk skulle få smak för att jobba mindre och få mera fritid?

Arbetsgivare tänker inte så långt att folk inte längre orkar med att jobba långa skift, att följden blir psykisk ohälsa, som snart måste ses som en folksjukdom. Vad som händer när alla dessa människor inte orkar längre, är sannerligen både statens och de rikas problem.

Våra politiker har verkligen lyckats med konststycket att splittra befolkningen. Hur ser framtiden ut när en majoritet av invånarna oroar sig över att få ekonomin att gå ihop, en minoritet oroar sig med fog för sina investeringar som kan vara värdelösa, när de minst anar det. Det är ju nackdelen med det enorma Pyramidspel som nu pågår.