Det börjar likna Ebberöds Bank.

Vem kunde tro för bara ett år sedan, att vårt land skulle genomgå en förändring som skulle öka klyftan ytterligare mellan invånarna och det politiska etablissemanget. Det fanns inte på den politiska kartan, att ett parti i regeringsställning skulle kunna få en majoritet av folket emot sig. Men har man inte en majoritet av folket med sig i den förda politiken, kan inte resultatet bli annat.

Men det hela började antagligen, när det politiska etablissemanget gaddade ihop sig mot SD och talade om att en överväldigande majoritet, inte ville att SD skulle få något inflytande på svensk politik. Att det var vad de själva trodde och inte brydde sig om att ta reda på om det verkligen var så, skulle visa sig få oanade konsekvenser. 

Det har visat sig att folk inte bryr sig om SD:s förflutna, det är vad de gör och säger nu som gäller. 

För att lägga tyngd bakom sitt ställningstagande mot SD började det talas om procent. Så många procent hade ju inte SD, att invånarna skulle acceptera att de skulle få vara med och leka politisk makthavare. Jösses, vilket misstag. Det fick folk att fråga sig hur ända in i helsike ett litet parti som MP kunnat ges politiskt inflytande. Det har fått den bräckliga regering vi nu har, att bara upplevas som löjlig.

Med det rådande politiska läget, blir det allt svårare för en regering att få mandat att föra invånarnas talan. Om det visar sig att SD fortsätter att växa kommer det att bli ännu svårare, eftersom inte ens de två största partierna tillsammans uppnår majoritet i dagsläget. Man kan därför se det som att folkviljan kan komma att styra det som händer inom politiken. Det kan bli så när ingen tidigare frågat hur invånarna vill att vårt samhälle ska vara och fungera. 

Det här har fått mig att fundera en hel del över vad som kommer att stå om vårt land i framtida historieböcker. De stolta berättelserna om det som hände en gång för länge sedan fick vi äldre läsa om i skolan, men en historieskrivning om vårt land de senaste sjuttio åren fram till nu, skulle knappast intressera varken framtida elever eller historieintresserade.

Vad som officiellt hänt i vårt land i modern tid är knappast intressant för någon, om man bortser det som hänt de senaste tio åren och de senaste månaderna. Däremot skulle det komma fram intressanta saker, om någon skulle gräva fram vad som verkligen hänt, men folket inte fått reda på. Det skulle tyvärr bli en snaskig historia eftersom många skandaler sopats under mattan genom att hemligstämplas under åren.

Men om man bortser från det ruttna som begravts, hur ska det kunna vara möjligt att beskriva ett lands historia, när politiska företrädare gjort allt för att riva ner vad våra förfäder byggde upp? När till och med av invånarna betalade pensioner och trygghetsförsäkringar inte fått vara ifred för politisk klåfingrighet, vad säger det om de personer som styrt vårt land? Det enda en historieskrivare har att gå efter är skapade myter, som verkligheten slagit hål på.  

Från att se till invånarnas bästa, förvanskades ideologier och de politiska företrädarna började se sig själva som auktoriteter. Det hela började när beslut fattades utan förankring bland invånarna. De förtroendevalda insåg inte att vår så omtalade demokrati skulle smulas sönder bit för bit.

Våra förfäder visste vad som var viktigt för invånarna och landets överlevnad, därför skapades knutpunkter som skulle binda samman landet. För att ett land ska fungera som en enhet måste man också knyta samman befolkningen, eftersom ett splittrat folk skapar missnöje och oroshärdar. Järnvägarna ansågs vara det effektivaste sättet, därför uppstod järnvägsknutar.

Det uppsving landet hade efter andra världskriget ändrade många människors sätt att leva. Från att många män varit ensam familjeförsörjare, blev det allt vanligare att båda i familjen arbetade.  Man kan med gott samvete säga att om inte kvinnorna gått ut i arbetslivet uppmuntrade av regeringen, hade vårt land sett helt annorlunda ut i dag.

Med förbättrad ekonomi (trots hög dubbelbeskattning) skaffade allt fler bilar. Nya och bättre vägar började byggas, nästa steg blev transporter från dörr till dörr och järnvägen var inte längre det givna transportmedlet. Den utvecklingen har inte tillkommit genom politiska beslut, utan tvingat fram av invånarna och det privata näringslivet.

Och på den vägen har det varit under många år, utvecklingen har styrt de makthavande utan att de själva varit medvetna om det. Det är därför ingen tillfällighet att de problem som gjort vårt land omtalat den senaste tiden, beror på att besluten har styrts av det stora antalet flyktingar, inte av de makthavande.

Den senaste opinionsundersökningen visar att en majoritet av de tillfrågade ser negativt på det stora antalet invandrare och flyktingar som kommer till vårt land. Det i sin tur visar hur lite makthavande politiker egentligen vet om invånarna. Men missnöjet vänder sig inte bara mot statsministern, utan även stödpartiets båda representanter. Det redan från början kritiserade samarbetet mellan S och MP, har visat sig vara förödande för båda partierna.

Det talas om att landets ekonomi blomstrar och kommer så att göra under detta år. Vem vet, det kan ju vara så att folk anar att det kommer gå åt helsike och passar på att handla innan det är för sent. En stor del av den växande tillväxten i ekonomin kommer inte invånarna till del, snarare kan vi förvänta oss både stigande inflation och skattehöjningar. De löneökningar som aviserats ses som utrymme för det.

Tyvärr kan vi räkna med sämre service, vårt samhälle är inte utbyggt för att klara av en så stor ökning av invånare. Det har inte ens varit anpassat efter det behov som funnits på grund av kostnadsskäl. Orsaken är saneringen av statens och bankernas dåliga affärer, skola, vård och omsorg har gjort att många kommuner och landsting inte hämtat sig efter den smällen.

Tyvärr har det drabbat inte minst skola, vård och omsorg. Det man en gång sparade in på, får i dag betalas med svindlande priser för inhyrd personal från privata företag. Jag minns att Göran Persson lovade att inte psykiatrin skulle läggas ner, den bantades istället ner till ett minimum. Psykiatrin skulle behövts i det akuta läge vi nu har, då massvis med människor diagnostiseras ha psykisk ohälsa. Vi har hamnat i ett läge som man sa en gång: Man får ingen mjölk om man slaktar kon.

Med lönsamhetskrav på till och med skattefinansierade verksamheter sker de mest underliga saker. Att vända på alla stenar är politikers sätt att jaga kostnader. Kommunledningar kom fram till att det fanns alldeles för mycket, av det som kostade kommunerna pengar. Tyvärr glömde de bort att räkna med sig själva och vad de kostade invånarna. Så för inte så länge sedan lades därför många skolor ner och tomma kommunala hyreshus revs av kostnadsskäl. De bostäderna hade gett klirr i kassan och skolorna plats för alla nytillkomna elever. 

Det som oroar mest är ändå hur de med ett arbete inom det privata näringslivet, ska kunna försörja det politiskt skapade välfärdssamhället. Minskar antalet anställda i det privata näringslivet, kommer vårt land att fungera som det för äldre personer välkända Ebberöds Bank.
 
Våra regeringars sätt att sköta landets ekonomi, påminner om detta gamla lustspel, skötseln av ekonomin är visserligen välmenande, men samtidigt svårt vanskött. Kostnaderna för vår enorma byråkrati samt offentliga sektor, skapar varje år ett underskott som måste täckas in. Det är som att låna pengar till åtta procent ränta och låna ut dem till fyra procent. Nåja, det går så länge det går, men så värst länge till går det inte.