Det Löfven håller på med kan liknas vid en regndans.

När många fattigpensionärer och de med sjukbidrag fått mindre i plånboken, är det inte förvånande att det är pengar det pratas om på gatan och i affärerna. Skandalen inom Kommunal väckte en fråga som det inte reflekterats över tidigare, nämligen vart pengarna tar vägen som betalas in till staten, kommunerna, landstingen och fackföreningarna.

I Kommunals fall sattes det verkligen sprätt på medlemmarnas pengar på de mest hårresande saker, men hur ser det ut inom hela det politiskt skapade samhället? Det är en fråga som nu intresserar alla man stöter ihop med på gatan eller i affärerna. Nu ifrågasätts både medlemsavgifter, skatter och avgifter, men också varför det inte finns en öppen redovisning om vad pengarna används till.

Ja, inte av de som ska förvalta pengarna enligt de uppdrag de fått, de är bara intresserade av att intresset för skandalen ska rinna ut i sanden och att inte några nya ska hamna i rampljuset. Men skulle svenska folket få reda på vad enbart de förtroendevalda kostar, skulle det väcka ännu hetare känslor än Kommunalskandalen.

I vårt land finns en djungel av skatter och avgifter som måste ifrågasättas. Är de verkliga nödvändiga, eller används de till det där lilla extra, som makthavare behöver för att hålla kontrollsamhället vid liv? Kan inte på rak arm komma på någon räkning där inte någon skatt eller avgift finns med. Det som retar upp mig är att även moms läggs på de extra skatter och avgifter som tillkommit under åren. Vad det handlar om är ju att svenska folket smygbeskattas, utan att så många ägnar det en tanke.

Men statens ekonomi har varit ansträngd under många år, men istället för höja inkomstskatten för de högavlönade, har det skapats skatter och avgifter på det invånarna måste använda. Att det drabbar de sämst ställda hårdast tycks ingen tänka på. Sedan miljöskatter börja dyka upp har det fördyrat anmärkningsvärt för alla, men vad har dessa pengar använts till? 

Precis som allting, annat handlar att förhindra en framtida naturkatastrof om pengar. Från början handlade det om runt femtio år innan katastrofen skulle inträffa, men skrämselpropaganda har fått folk att tro den ska komma betydligt tidigare. Om femtio år skulle ju de flesta vara döda, så var vitsen med det? Nu har våra stora exportföretag reagerat och hotar att flytta sina verksamheter på grund av alldeles för extrema miljökrav. Regeringen har fått ytterligare ett problem, ska den ta ansvar för miljön eller invånarna?

Till leda har vi hört hur vattnet skulle stiga och hur isarna smälter vid Nordpolen. Varför förs det inte fram att miljökraven kan ställa till med så att våra exportföretag flyttar? Det är ett större hot mot landets invånare än en framtida miljökatastrof. Visserligen rör det sig inte om någon blygsam summa staten får in varje år med miljön som täckmantel, men det mesta försvinner i den gemensamma budgeten. Bara det ett bevis på att de inkomstskatter som betalas in, inte räcker på långa vägar.

Under den långa högkonjunkturen när hjulen rullade på, var det ingen som tänkte på, att förr eller senare kommer en svacka. Den svacka vi nu befinner oss i, ser ut att bli lika långvarig som den högkonjunktur vi hade innan finanskrisen, trots optimistiska rapporter om en förbättring. Med tanke på det som händer i Kina, verkar det som om det speglar verkligheten. Det produceras alldeles för mycket varor, i förhållande till vad människorna har pengar till att köpa. Någonting elektronikjätten Samsung blivit medveten om genom drastisk sjunkande försäljning. 

Med ständigt ökade kostnader för staten, kommunerna och landstingen har det uppstått panik, kommer det inte in mera pengar måste det dras ner på många saker. Till och med de förtroendevaldas förtroendeuppdrag, löner och förmåner skulle ifrågasättas. Det är många som har sitt levebröd tack vare politiskt engagemang, uppfinningsrikedomen att skapa nya befattningar och jobb har varit imponerande.

Det har gjort att hela vårt samhällssystem är så korrumperat, att ingen politiker insett att det är det. Det har helt enkelt setts som någonting naturligt att skapa nya jobb som belöning för lojalitet, eller kunna få en lägenhet när det behövs. Till och med vår statsminister ställer upp och försvarar Wallström: Jösses, människan representerar ju folket, då måste hon naturligtvis ha en lägenhet. Kan vi verkligen ha en elit, som tycker det är naturligt att kliar jag din rygg, så kliar du min när det behövs?

Raset för Socialdemokraterna har smittat av sig på MP, bara de närmast sörjande håller fast vid en förlorare. Naturligtvis borde MP:s ledning lärt av vad många tidigare Socialdemokratiska regeringar gjort, nämligen lovat runt och hållit tunt. För den en gång stora rörelsen är makten det viktigaste, samma sak har vi sett inom många kommuner och landsting. Vad som blir kvar av partiet när krutröken lagt sig är svårt att säga, men det lutar åt småsmulor.

Från Hasse och Tages sjuttiotals pastor Jansson, han som inte hade några åsikter om nånting, har befolkningen ändrats till att ha åsikter om allting. Vad som orsakat att svenska folket blivit obstinat och ifrågasätter det mesta, är antagligen vad som förbryllar våra politiker. Att det blivit så kan nog skyllas på SD, som började röra om i den politiska grytan, genom att säga det som inte fick sägas i vårt land. Att inte vara politiskt korrekt, usch och fy för sånt folk. Sättet att hålla SD utanför inom politiken är en sak, men det går ju inte med alla missnöjda invånare som ställer sig på tvären.

Nåja, Socialdemokraternas politik blir allt mer obegriplig, den verkar ändras i takt med de förändringar som drabbar vårt land. När Löfven säger att han kommer att hålla fast vid sin linje och att det kommer att lösa sig, får det mig att tänka på regndansare. De dansar helt enkelt till dess det börjar regna och kan sedan slå sig för bröstet och säga att det fungerade. Det verkar som att Löfven tänker dansa sin regndans (eller rättare sagt jobbdans) fram till nästa val. Men och om ingenting hänt då, tänker han fortsätta dansa?