Ska det vara så svårt att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt?

Det nya året har än så länge bara börjat, ett år då osäkerheten om vad som ska hända sprider sig bland invånarna. Vad vi vet är att människor behöver känna är trygghet, men med de förändringar vårt land står inför, är det alldeles för många som känner oro. Mina tankar har kretsat kring en tid då förändringar inte ställde till det för invånarna stup i ett, nämligen under femtiotalet. Det kan bli så när man börjar jämföra förr och nu.

Det är också lätt att minnas när vårt land började lägga sig i andra länders angelägenheter, det var i slutet av sextio- och början på sjuttiotalet. Andra länder hade kommit ikapp det försprång vårt land haft efter andra världskriget, det behövdes någonting som lade ut en rökridå som skymde det som hände i vårt land. För visst var det märkliga saker som hände, som inte tålde att dras fram i ljuset.

Börjar man tänka efter, var det då vårt land leddes in på den politiska väg, som vi nu börjar ser slutet på. Flumskolan började ta form och sjuttiotalets släpp fångarna loss, förde tankarna till Flower Power. Åttiotalets Hawaii ekonomi fick Kjell-Olof Feldt att hoppa av som finansminister, efter att ha dömt ut vårt skattesystem. Hur i alla fridens dagar kunde det bli så att allting hade med politik att göra?

Nåja, det blev så i alla fall och det kan vara förklaringen till att vårt politiska styrelsesätt i vår moderna tid kolliderar med verkligheten. Det som är mest iögonfallande är okunskapen om, att det som tidigare gått att styra genom politiska beslut, numera är betydligt begränsade. För att få igenom beslut måste det kohandlas, vilket för tankarna till barn som byter idolkort.

Vad våra politiker också fått lära sig är att folkviljan ska styra i en demokrati, inte de politiska företrädarnas ideologier. Allt fler sympatiserar med SD, därför att partiet inte har någon ideologi, utan bara säger det många inte vågar säga om invandring och flyktingmottagning. Men eftersom vi har många gamla och sjuka i vårt land, har många blivit medvetna om de orättvisor som drabbar vissa grupper. Man kan börja fundera över vilka som verkligen är rasister, för gamla och sjuka har väl också rätt att leva.

Det är invånarna som skapat den konstgjorda ekonomiska tillväxt vårt land haft trots problem i vår omvärld. Utan invånarnas skatteintäkter och höga konsumtion, kan inte en regering besluta om reformer betalda med skattebetalarnas pengar, det har invånarna inte insett tidigare. Skulle svenska folket dra åt svångremmen och sluta konsumera, hur går det då med den ekonomiska tillväxten? Varje politiskt beslut måste därför vägas noga, vilka för och nackdelar de kan få.

Det senaste är att Riksbanken vill sänka värdet på vår valuta, i ett försök att få fart på inflationen. Inflation betyder att allt blir dyrare, vilket i sin tur för med sig att de sämst ställda hamnar i en ohållbar sits. Det i sin tur kommer att belasta Socialkontoren ute i kommunerna, för folk måste ju ha pengar att leva. Men det är tydligen inte det viktigaste.

Jag hör allt oftare unga prata om livskvalitet, det är de unga som flyttat ut till tidigare sommarstugeområden. De räds inte att allt inte är som inne i en stad, tvärtom ser de det som en fördel. Läste en artikel att man kan hämta kraft och sinnesfrid genom att krama träd, vilket naturligtvis någon säger emot. Men den som verkligen tror på det, bryr sig inte.

Vad som är på väg att hända är nämligen att det skapas nätverk som kan användas till snart sagt vad som helst. Kort sagt växer det nu fram tips och lösningar som gör det enklare och smidigare att lösa vardagens allt jobbigare tillvaro. Hårt arbetande talar om att ta ut kompledighet istället för pengar, många med någorlunda höga löner pratar om att dra ner på arbetstiden. Trenden att ta vara på livet sprider sig bland de unga.

Med framtidsutsikten för resten av sin arbetsföra tid fram till pensionsåldern (vad nu den blir i framtiden), att förväntas försörja det politiskt skapade samhället, börjar ifrågasättas. Redan nu ängslas många i medelåldern över, om de överhuvudtaget får någon pension. Allt mer pengar behövs till statens löpande utgifter och värre ser det ut att bli. Det kan ju också hända att vi får en global börskrasch och då är det mesta av pensionspengarna borta.

Kanske bättre tänka på någonting mer närliggande, eftersom stress och jäkt hur numera till vardagen. De som bor i storstadsområden med ökande brottslighet, drömmer om ett fridfullare liv. Alla våra politiker blev på kort tid feminister och talar om jämställdhet, men fortfarande drömmer många kvinnor om att leva lyckliga med man och barn.

Med de tekniker som finns och som kommer att bli ännu mer förfinade, går det att vara bosatt nästan varsomhelst i landet. Många arbetsplatser innebär att sitta framför en dator, det behövs inte ett kontor till. Börjar de ekonomiskt hårt pressade landsortskommunerna bjuda ut billiga tomter, ja, till och med anslutning för vatten och avlopp inbakat i priset, skulle säkert många storstadsbor med småbarn kunna tänka sig en flytt.

För kommunerna skulle det bli ett lyft, det skulle komma in mera skattepengar. Dessutom skulle det balansera den i många fall äldre befolkningen, som blivit kvar när de unga flyttat från orten. I många år har det talats om att hela Sverige ska leva, men ingen makthavande politiker har brytt sig om denna slogan.

Någon makt har inte SD, men visar att de förtroendevalda lyssnar på de önskningar många har. Det verkar vara enda partiet som brinner för att förändra vårt land till det bättre. Tydligen har de plockat in sakkunniga som satt sig in i landsbygdens problem och då inte minst böndernas och småföretagarnas.

När man lyssnar på vad folk har att säga, vinner SD på att inte vara politiskt korrekt, vilket de övriga partierna klagar på. Om ett parti (oavsett vad det anses stå för) ställer sig på invånarnas sida, är det tydligen inte politiskt korrekt. Det är ju så folk uppfattar det politiska spelet. Nu har SD i motsats till det politiska etablissemanget insett, att den snåriga byråkrati som långsamt stryper vårt land är förödande. Och det ger förstås sympatisörer, de andra partierna bryr sig ju inte.

För visst är anledningen till många av vårt lands problem det byråkratiska krångelsamhälle som skapats, att det finns i dag regler som stryper det mesta, till och med regeringsbeslut. Socialdemokraterna sitter med Svarte Petter på hand som den fått av LO, mäktiga byråkrater trasslar till det för att markera sin egen existens. Inte undra på att vi har bostadsbrist i landet, pappersexercisen och avgifter för nästan allt kommunerna kan ta ut av den som bygger, uppmuntrar knappast.

Enda möjligheten att få någon rätsida på alla problem vårt land har, är att förenkla allting. Kontrollsamhället fungerar inte, alltså måste det skrotas och invånarna ges lösa tyglar. Det är först då människorna tar initiativ till att förändra inte bara sina liv utan också vårt land. Utan invånarnas hjälp står våra politiker maktlösa.

Som ung har de flesta drömmar om framtiden, många realistiska men som ändå inte blir av. På ålderns höst inser många att livet kommit emellan, arbete och familj har gjort att det aldrig blivit av. Anledningen har varit pengar, som trots arbete ett helt liv bara gjort så att de kunnat överleva. En erfarenhet som borde läras ut redan i skolan, vilket då tyvärr tar död på många framtidsdrömmar.

 
Vårt välfärdssamhälle är en politiskt skapad myt, de trygghetssystem som byggdes upp har trasats söner genom beslut som beslutsfattarna borde skämmas över. Svenska folkets skatter är till för att tjänster ska utföras, inte någonting annat. Landets, kommunernas och landstingens byråkrati och administration ska anpassas efter vad som blir över, när det invånarna betalar för att få utfört fått sitt. Svårare än så ska det inte vara att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt.