En osorterad fundering om att ge igen för gammal ost.

Våra politiker är som besatta av pengar, vilket fick en fråga att dyka upp i mitt huvud. Vart tog ekonomen Magdalena Andersson vägen? Klart man funderar, enligt många kunde hon lika mycket om ekonomi som Anders Borg. Kanske därför inte så underligt att hon på samma sätt som Borg, nu vill skära i kostnaderna för personlig assistans. Nu har alltså även Socialdemokraterna visat att pengar går före invånarnas väl och ve.

Nåja, det verkar som att hon har degraderas till att vara kamrer vid Aktiebolaget Dåliga Affärer, som ägs av svenska folket utan styrelseinsyn. Framförhållning är inte det viktigaste, det är i rollen som kamrer hon nu ska försöka spara pengar och därmed också få bära hundhuvudet. Men finns det den minsta lilla gnutta empati hos henne, bör hon tala om för partiledningen, att det finns annat att spara pengar på än personlig assistans.

Men ekonomiska experter lyssnar aldrig ledningen inom partiet på, det är Kjell-Olof Feldt ett bevis på. Naturligtvis blev partiledningen sur efter att hon talat om för svenska folket att ladorna var tomma, därför får hon nu försöka fylla dem. Nöden har ingen lag som man brukar säga. Jösses, hur det kan bli i ett rikt land.

På papperet var och är vi kanske ett rikt land, men kommande kostnader brukar aldrig redovisas av en regering. För problemet med vårt land är att de fasta kostnaderna ökar för varje år, det är ingen liten skuld våra politiska makthavare skjuter framför sig. Om vi bara tittar på riksdagens ledamöter, kommer de med sina väl tilltagna pensioner att belasta invånarnas skattepengar till döddagar.

Hur ska man kunna ändra på det här? Som det nu ser ut är det mycket som kan hända, bland annat att vårt politiskt styrda samhälle inte längre klarar av, att tillåta de generösa lönerna och förmånerna. Kanske det inte ens finns pengar att avlöna de som har politikeryrket som födkrok i dagsläget, utan de måste utföra sina uppdrag ideellt. Det fungerade alldeles utmärkt en gång i tiden, så varför inte.

För invånarna har det blivit en svindlande kostnad, att avlöna alla så kallade förtroendevalda, faktiskt så mycket att pengar saknas till det invånarna betalar för att få utfört. Att inte våra politiker ägnat en tanke åt att det blivit så är inte förvånande, de tror verkligen att de behövs.

Men så är det ju inte, precis som att ingen är oersättlig, går det alldeles utmärkt att plocka bort minst hälften, utan att invånarna skulle märka det. Vad de beslutar om är ju underlag som tagits fram av anställda tjänstemän som inte har fria händer, utan underlaget tas fram efter de önskningar makthavarna har. Skulle tjänstemännen få fria händer, skulle de se till sin arbetsgivares önskningar, nämligen invånarna. Annars skulle de få sparken.

Men visst går det att spara pengar på annat sätt än att skära i kostnaderna för personlig assistans. Om regeringen motsätter sig en anslutning till Nato, måste vårt försvar rustas upp för åtskilliga miljarder, där finns alltså mycket pengar att spara in på. Naturligtvis skulle det ses som en prestigeförlust, men den ligger ju redan i en gyttjepöl. Förresten vet Löfven & Co inte ens hur partiets kvarvarande sympatisörer tycker och tänker innerst inne. Har partiet råd att tappa fler väljare?

Hotbilden mot vårt land har förstärkts enbart det senaste året, politiska beslut att banta försvaret har visat sig vara förhastat. Tydligen har vi haft fel politiska visionärer som missbedömt inte bara hur vårt land, utan även hur världen och Putinlandet skulle förändras. Men det kan ju vara så att vårt land sparat därför att det fattats pengar och helt enkelt chansat, att olyckskorparna skulle ha fel.

Det förvånar knappast någon att invånarna börjat lägga sig i vad våra politiska makthavare håller på med, det märkliga är att det tagit så lång tid, innan invånarna tappade tålamodet. Invånarna behöver inte buga inför överheten som det en gång gjordes, de politiska företrädarna är ju helt vanligt folk ur de egna leden. I alldeles för många fall har ”politikeryrket” gått i arv, genom att barnen har hjälpts in i politiken av sina föräldrar, eftersom de ansetts ha det i blodet. Att det hela kan liknas vid inavel tycks ingen ha tänkt på.

Nu ses de politiskt aktiva som ansvariga för den förändring vårt land genomgått de senaste tio åren. Man kan säga att SD:s intåg i riksdagen öppnade mångas ögon, det borde ha öppnat ögonen på hela det politiska etablissemanget. Vad SD:s allt fler sympatisörer sett och mött är problem med invandrare och flyktingar på nära håll, hur samhällen förändrats till oigenkännlighet i mångas ögon, inte minst de äldres.

Men det är mycket mer komplicerat än så, för precis som i vårt land, börjar världen bli överbefolkad. Vårt lands problem under många år har varit, att det blivit för många invånare i förhållandet till utbudet av jobb. Ungdomsarbetslösheten har funnits sedan långt tillbaka, men löstes när läget började bli ansträngt med utökad skolgång. Skolan blev helt enkelt en förvaringsplats, med förhoppningen om att nya jobb skulle växa fram. Men så blev det inte, utan tvärtom.

Det var med andra ord inte en högre utbildning som var syftet med den utökade skolgången, vilket varit förödande för många ungdomar som i dagsläget står med helt värdelösa betyg. Att det skulle bli så var det ett flertal auktoriteter som påtalade, men de hade inte en chans att göra sig hörda. Men hur ska resultatet kunnat bli ett annat, för högre studier krävs läshuvud, det vill säga lätt för att lära. Lägger man till ett växande antal elever med läs- och skrivsvårigheter, som tillsammans med skoltrötta elever tvingas kvar i skolan mot sin vilja, vem är förvånad över hur det blivit? 

Alla dessa ungdomar kommer nu att få konkurrera med invandrare och flyktingar om jobb och bostäder. Med fog kan man anta att barnafödandet kommer att öka bland de som kommit hit, för i väntan på myndigheternas beslut, måste de ju sysselsätta sig med någonting. Det gör att invånarantalet kan stiga betydligt snabbare, än vad de makthavande ens kunnat tänka sig. Frågan är var gränsen går, för hur många invånare vårt land kan ha.

Tids nog kommer säkert realisterna till tals, vad optimister kan ställa till med har vi sett inom flera områden. Skolan, vården och omsorgen är det som sticker mest i ögonen, men det är svårt att smälta vansinnessatsningen på Ethanol, som ställt till med mycket elände runt om i världen. Man kallade det förnybar energi som på sikt skulle ersätta oljan. Vad jag vet har ingen forskare presenterat eventuella skador som orsakas av Ethanol, om man bortser från de problem bränslet orsakat många bilar förstås.

Den billiga råoljan och allt bränslesnålare fordon har nu ställt till det för de tidigare förespråkarna, så här var det inte meningen att det skulle bli. Naturligtvis inte, men nu råkar det vara så att allt mer av det som skulle ersätta inte bara oljan utan också elproduktionen, inte alls håller måttet.

Vindsnurror i alla ära, men Tyskland liksom ett antal andra länder, tvingas elda med brunkol för att klara elförsörjningen. Med vårt instabila klimat är vi verkligen illa ute om all kärnkraft försvinner. Den dag den gör det, kommer inte invånarnas dom att bli nådig. För det är ju så man måste se på alla politiska beslut som verkar vettiga i dag, men som visar sig vara alldeles åt helsike inom en inte alltför lång framtid.

Kanske måste det sättas upp en skylt ovanför talmannen i Riksdagshuset där det står: Simma lugnt och vänta och se vad som händer. Den som ligger i framkant och går i första ledet blir bara kanonmat. Det budskapet borde inte vårt politiska etablissemang ha svårt att ta till sig. Våra politiker är ju faktiskt skolade inom sina partier, att förhala det som inte är absolut nödvändigt.

Det är därför det finns utredningar om allting som kan anses vara känsligt och sticka i ögonen på invånarna. Det som upplevs som omöjligt att fatta beslut om eller ens utreda, låter man invånarna avgöra genom en folkomröstning.

Det var vad som hände när svenska folket skulle rösta om kärnkraftens vara eller inte. Istället för att göra en konsekvensanalys och vederhäftig information presenterades, matades istället invånarna (de minst informerade) med skräckinformation. Visst kan det hända en härdsmälta men att olyckor händer, är en del av livet. Ingen har varnat för att man kan bli påkörd av polisen på ett övergångsställe, det är ju samma sak. Egentligen.

 
Nåja, i ett land där det varnas för allt från det vi ska undvika att äta och dricka, ja, till och med vårt sätt att leva, borde det varnas för vad politiker kan ställa till med också. Nu har visserligen de flesta sett vad de kan ställa till med, men folk glömmer så lätt. Eller gjorde så förr i alla fall, men de gamla som inte blivit senila gör det inte. Det är därför de nu ger igen för gammal ost och straffar sina tidigare politiska företrädare.