Det luktar finanskris och oroligheter lång väg.

Jobbskatteavdraget visade att det inte går att köpa röster, det har Socialdemokraterna försökt många gånger med nedslående resultat. Vad partiet försökt köpa den här gången, det vill säga vilka som anses viktiga för partiet, blir inte de svaga grupperna kloka på. Hörde Jämtin försvara de svaga opinionssiffrorna med, att partiet haft svårt att tala om vad de uträttat så här långt.

Ja, inte har de nått fram till de svagaste grupperna i alla fall. En mycket röststark grupp som stadigt växer är pensionärer och de som på grund av allvarliga sjukdomar lever på sjukbidrag. Läste att det snart rör sig om en fjärdedel av befolkningen, vad det innebär för konsumtionen är lätt att förstå. Det var inte speciellt smart att ge pensionärer påökt med trehundra och sänka bostadsbidraget med samma belopp. Det har gjort många gamla förbannade.

Det kan säkert förklara, varför gamla trogna väljare vänt Socialdemokraterna ryggen. Försämring drabbade även de med sjukbidrag, viket knappast gör alla de som är på väg att slås ut på grund av psykisk ohälsa friska igen, för att kunna komma tillbaka till arbetslivet. Men varför får inte sjuka vara sjuka och i lugn och ro med läkarhjälp bli friska? Ingen vill ju vara sjuk, så det är svårt att förstå inte minst vår socialförsäkringsministers tankegångar.

Överhuvudtaget är det svårt att förstå hur våra politiker tänker, eller om de helt enkelt har en mall att gå efter. Om det finns en mall så omfattar den definitivt inte det som nu händer, därför har ingen en susning om vad som måste göras. Det finns massvis med statistik om allting annat och genom staplar och tårtbitar kan ju vem som helst se om någonting är åt helsike. Men nu gäller det att ta hand om runt tvåhundratusen människor, och om inte det lyckas kommer helvetet att bryta ut.

En tanke slog mig om vad som skulle hända, om Donald Trump skulle vara SD:s partiledare. En sak är säker, han skulle mosa hela vårt politiska etablissemang på en kaffekvart, eftersom han definitivt inte är politiskt korrekt. Han skulle kalla de övriga partiledarna för oduglingar och invånarna skulle antagligen ge honom rätt.

Som tur är för vårt politiska etablissemang har vi ingen Donald Trump i vårt land, men han bevisar vad som är möjligt att göra med pengar. Det spelar ingen roll hur någon vill förändra vårt land till det bättre, det finns alltid ekonomiska intressen som sätter krokben. Är inte ett dugg förvånad över att banker, investerare och de som sitter på världens pengar, är på väg att sätta krokben för sig själva.

Efter att ha läst boken Simma med hajar, fick jag förståelse för vilken otroligt skör tråd hela den globala ekonomin hänger i. Inblicken i hur många inom bankerna tänker var skrämmande, de spelar högt med kundernas pengar. Det handlar om att prestera resultat, annars … På något sätt liknar det nutidens gladiatorer, det gäller att segra annars slits de itu av lejonen.

Det fick mig att tänka på att människor med miljardinkomster och enorma förmögenheter inte har några kassavalv som Joakim Von Anka. Egentligen existerar inte pengarna de har, de finns bara på papper. Men skulle alla dessa mångmiljardärer lösa in vad deras papper är värda, skulle det inte finns tillräckligt med kontanter.

Är det bara jag som tänker i de banorna, eller har de med miljardförmögenheter börjat inse allvaret i det bluffsystem de själva varit med om att bygga upp? Hela banksystemet är en bluff, som hållits flytande med kundernas pengar och de räcker inte på långa vägar. Inte undra på att det varnas för en ny finanskris.

Vad många börjat inse är att ekonomi inte är en vetenskap som Kemi eller Fysik där upptäckter blir sanningar. Istället blandas gamla teorier med nya och någon egentlig sanning finns inte i sikte. Nu kan inte ekonomerna komma överens om hur problemen ska tacklas, eftersom de inte kan få grepp om vad problemen egentligen handlar om.

Man börjar snegla på den finansiella kollapsen 2008, som en del anser berodde på alldeles för stor utlåning av banker och finansinstitut. Den ekonomiska tillväxten hade varit obalanserad, genom att inte överensstämma med inkomsterna. Med andra ord den sits vårt land nu befinner sig i.

Finanskrisen gjorde ekonomer uppmärksamma på någonting som vände upp och ner på allting. Massarbetslösheten orsakade att inflationen försvann, till och med gav en recession. Men arbetslöshet hade ju ansetts fungera som instrument för att reglera inflation. För att förhindra att hamna under nollstrecket satte Riksbanken upp ett inflationsmål på 2 procent.

Våra politiska makthavare har också försökt hjälpa till med att hålla inflationen uppe, genom nya skatter och avgifter som trissat upp priserna. Märkligt att alla har stirrat sig blinda på pengar och utebliven inflation, istället för det uppenbara att det tillverkas mer än vad det finns köpare till. Priserna på varor har pressats nedåt och företagen tvingas därför se över sina kostnader.

Nu ser företagen robotisering, automatisering och de smarta datorerna som enda möjligheten till överlevnad. I många länder är i dag lönekostnaderna alldeles för höga, för att kunna konkurrera på den globala marknaden. Höga löner kan bara försvaras av staten, eftersom det ger möjlighet till högre skatteuttag och att skapa avgifter på det folk behöver.

Man ska alltså inte se höga löner som ett mått på välstånd, utan någonting som leder mot massarbetslöshet och fattigdom i den nya högteknologiska värld som är på väg att växa fram. Risken finns att de människor som flyr från krig och fattigdom, kommer att vara det som påskyndar den nedgång vi redan kunnat se.

 
För oss gamlingar som var med redan vid andra världskriget, kan man se skrämmande likheter med trettiotalet. Risken finns för ökande fattigdom och arbetslöshet i takt med den tekniska utvecklingen. Nordkorea, IS och högerextremister i snart sagt alla länder är bara början på en osäkrare värld. Lägger man till en ekonomiskt pressad Putin och ett Turkiet som stormakterna snart tvingas slå på fingrarna, lutar det åt att bli ett oroligt år.