Grått, kallt och regn till och
från lättar inte upp humöret, det gör inte heller det som händer i vårt land.
Eller snarare det som inte händer, men borde göra det. Istället hör och läser
man politiker komma med lösningar på vårt lands problem stup i ett. Den som
satte igång kulan med att alla måste i arbete, fick alla politikers tankeverksamhet
att mest likna ett flipperspel.
Arbetslöshet är slöseri med
mänskliga resurser, kunde jag läsa i en debattartikel skriven av några
företrädare för KD. Sådana uttalanden kommer knappast att lyfta partiet över
fyra procent. De sysselsättningsarbeten i form av bland annat Fas 3 (som regeringen
lovade skulle skrotas) slösar med invånarnas skattepengar. Om något, finns det fog
för att kalla dessa "arbeten", för slöseri med både människornas och
landets resurser.
Hur många människor som knäckts
av dessa "straffarbeten" talas det tyst om, men man får ändå en
indikation om att de är många vid opinionsundersökningar. Inte minst vid den
senaste där förloraren är det en gång stora arbetarpartiet, som inte fattat att
vår värld inte ser ut som partiets ledning tror.
Vinnaren SD har enligt de
etablerade partierna bara en sak på sin agenda, men ser man på de ökande
opinionssiffrorna räcker det tydligen. Att det inte är att få alla i arbete,
utan någonting som för många är betydligt viktigare, borde de andra partierna
ta sig en funderare över. Man får en känsla av att det inte är sakfrågan det
handlar om, utan rädslan och osäkerheten hur den ska hanteras. Det är den
rädslan som fått många att vända de etablerade partierna ryggen.
Opinionsundersökningar ska tas med en nypa
salt, av försiktighetsskäl är det många som håller inne med sina åsikter. Att SD
ändå ökar, visar att en stor del av svenska folket tappat tålamodet med vad
regeringen och övriga partier har att komma med. Det är ofattbart att det i
Riksdagen diskuteras om fler i arbete, eller hur skola, vård och omsorg ska bli
bättre, när invånarna vill att det ska diskuteras någonting som börjat bli betydligt
viktigare för dem.
Egentligen är det minst sagt
löjligt, att våra så kallade förtroendevalda försöker lösa skolan och
sjukvårdens kris. Vad vet de hur det fungerar ute i klassrummen eller på
sjukhusen? Björklund försökte med både det ena och andra, det visade sig inte vara
så klokt alla gånger. När det gäller skolan, överlåt lösningarna på lärarna som
vet bäst, det förenklar det hela. Samma sak inom sjukvården där personalen har
störst kännedom om varför det mesta går snett. Kan det göras enklare att lösa
dessa problem?
Nåja, tillbaka till skapande av jobb
som bara kommer att kosta pengar. Vårt land har inte råd med att slösa pengar
på meningslösa jobb. I dagsläget behövs mycket pengar till att rusta upp vårt
land. Man kan fundera över våra politikers förstånd, när det byggs en genomfart
i Fjollträsk för ett svindlande belopp, samtidigt som våra vägar och järnvägar ute i landet är i
bedrövligt skick. Någonting som definitivt är oförklarligt är vart alla pengar tar
vägen, som betalas in i form av fordonsskatter. Det är ju de pengarna som ska
bekosta underhåll och nybyggnationer av vägar.
Under alla år har våra politiker försökt
skapa en vacker fasad, men bakom denna är det tomt och bedrövligt. All kritik
om slöseri med skattebetalarnas pengar viftas bort och våra politiker gömmer
sig bakom att vi måste värna om vårt välfärdssamhälle. Sanningen är att vår
samhällsapparat blivit alldeles för stor, för att en tredjedel av folket ska
kunna föda statsapparaten, byråkratin och resten av den icke arbetande befolkningen.
Våra politiker borde ställa sig frågan vad som är överflödigt och kan tas bort
av de politiskt skapade jobben, istället för att försöka få fler i arbete.
Visst blir pensionärerna flera,
men det skulle staten sett till att det funnits en buffert för att ta hand om. Det
går alltså inte att skylla på att pensionärerna blir flera och de riktigt gamla
skröpligare, det har våra politiker vetat om och framhållit i många år. Sanningen
är att vad inte våra politiker räknat med, är de ständigt ökande kostnaderna
för landets administration i form av en okontrollerbar byråkrati. Det är arbeten
avlönade med skattepengar som är den stora boven i landets problem, ingenting
annat.
När våra politiker talar om att
fler måste i arbete, har de inte insett att politiska beslut, fått rakt motsatt
effekt mot vad som tänkts. Det är glest mellan jobben ute i landsorten, inte
minst ute i de små kommunerna med alldeles för få skattebetalare. Anledningen
till det är en medveten politik, som sett till att människor tvingats flytta
till storstäder, utan en tanke på de problem som förr eller senare skulle
uppstå.
De som satte igång det hela, insåg
inte att de tekniska framstegen, skulle göra det möjligt för människorna att bo
kvar, istället för att kapa sina rötter till de platser där de vuxit upp. Men det
fanns många skäl till att locka människor i glesbygder att flytta till storstäder
och jobba i "produktionen".
På orter där det var möjligt,
drevs till att börja med bönder med jordbruk i mindre skala till att bli månskensbönder. Dubbelarbetet tog på krafterna och till slut
lades jordbruken ner eller såldes till stora skogsbolag. Dessa låginkomsttagare kostade mer för staten än de
smakade, de skatter som kom in var fickpengar. Det viktigaste skälet var alltså
att få in mera skattepengar och att spara pengar, eftersom offentlig service
kostar staten pengar. Kommunpolitiker ute i landet anade ingenting, men undan
för undan försvann den service som människorna behövde och som finns
lättillgänglig i städer.
Vad de politiska makthavarna inte
räknade med var att banker och postkontor skulle slå igen lite här och var ute
i landet. Inte heller att bensinmackar och mataffärer på grund av minskat kundunderlag
och lönsamhetsproblem skulle försvinna. Det rör sig om åtskilliga jobb som
försvunnit och därmed skatteintäkter för både kommunerna och staten.
Hur kunde någon ens komma på
tanken att centralisera istället för att utnyttja vårt lands enorma yta? Än så
länge har vi bara sett bostadsbristen som är ett svårlöst problem som storstäder
fått på halsen, men vad händer i nästa skede? Vi behöver inte titta långt
framåt i tiden för att inse hur bräckligt det hela är. Storstäder har inga exportindustrier
eller större tunga industrier, de är helt beroende av att kunder handlar varor
och tjänster. Vad händer när hundratusentals traditionella jobb försvinner, för
det är ju vad de flesta storstadsmänniskor sysslar med?
Rädslan för den tekniska
utveckling som kommer att kräva allt mindre arbetskraft, märks än så länge inte
hos de politiskt aktiva. Kanske har de inte fattat vidden av vad den tekniska
utvecklingen kommer att innebära, eller så har de fullt upp med de akuta
problemen. Men lyckas de lösa de akuta problemen, ställs de nästan omedelbart
inför nya, det är så det fungerar. Enda möjligheten att undvika skapa nya
problem är att nollställa och börja om från början.
Finns det någon möjlighet att
nollställa ett land och börja om på nytt? Inte med det styrelsesätt vi har, det
är skapat att inte kunna genomgå stora förändringar. De politiska företrädarna
står därför inför någonting som de säkert inte räknat med, nämligen vad som händer
när vår byråkrati måste bantas ner till ett minimum. Det är dit vi är på väg,
men det är i senaste laget att göra någonting åt det.
För våra politiker tycks ändå det
verkliga orosmolnet vara svenskarnas höga skuldsättning. När det nu görs ett
nytt försök med amorteringstvång, visar det hur allvarlig den höga skuldbördan
börjar bli. Att balansera vad låntagarna har råd med utan att det påverkar
konsumtionen är inte lätt. Hur det påverkar i fall till fall, går det inte att
skapa en bild av. Hur än ett slutgiltigt beslut blir, kommer det att skörda
offer, eftersom många som lever på marginalen kommer att tvingas sälja. Eftersom
ingen har grepp om vad de lånade pengarna använts till, får man se det som en
lånebubbla svenska folket blåst upp till bristningsgränsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar