En gamlings tankar om åsikter och värderingar.

Från politiskt håll matas vi ständigt med åsikter om hur vårt samhälle ska se ut. Det är inte meningen att svenska folket ska ha egna åsikter om hur vårt så kallade välfärdssamhälle ska fungera, det sköter de förtroendevalda. Det känns därför befriande att det inte längre går att kväva folks åsikter, eftersom sociala media är fulla av dem. När våra politiker har åsikter om någonting, stämmer de av någon anledning inte alls, med en majoritet av folkets. Det är bara att titta på röstresultatet vid senaste valet.

Tror alldeles säkert att många av våra politiker grubblar över och oroar sig för att invånarna börjat tänka själva. De har insett att de sitter fast i att vara politiskt korrekt, vilket sätter krokben för att våga säga sitt hjärtas mening och blidka sina väljare. För politiker gäller att lyssna på vad partiledning, de politiska rådgivarna och lobbyisterna har att säga, vilket för dem längre och längre bort från sina väljare.

Fram till dess SD kom in i bilden fanns konkurrens utan fiendskap, alla var ju arbetskamrater. Om något parti såg ut att sitta på pottkanten fixades det fram stödröster i sista minuten. Man kan förstå en sammansvetsad grupps reaktion, när SD mot alla odds blev ett hot mot den trygga tillvaron inom politiken. Motdraget blev smutskastning och anklagelser om rasism, vilket fungerade som att kasta skit i fläkten, alla blev nerstänkta. Nu har talet om rasism tonats ner och man pratar procent istället, att även om SD får tjugo procent är det åttio procent som inte sympatiserar med dem. Hur djupt kan våra politiker sjunka?

Väljarstödet låter inte imponerande så länge som man talar om procent, men börjar man titta på antalet människor som röstade på SD vid senaste valet, ser det helt annorlunda ut. Enligt senaste undersökningarna närmar sig troligtvis SD tjugo procent, vilket är en mycket stor grupp människor som finns bakom det procenttalet. Man kan inte bara avfärda alla dessa människor som mindre vetande, utan att det slår tillbaka på de gamla etablerade partierna.

Vi har än så länge åsiktsfrihet i landet, men det respekteras inte av det politiska etablissemanget. Eller snarare har våra politiker en förmåga att tolka lagen som att den som inte är politiskt aktiv, inte heller har rätt att ha en åsikt om hur vårt välfärdssamhälle ska se ut. Naturligtvis fungerar sådana uttalanden som tändvätska och vreden har flammat upp. Vad som hänt de senaste åren är ju, att en mycket stor grupp människor diskriminerats på grund av åsikter, sjukdom och arbetslöshet. Inte undra på att allt fler vill ge igen på ena eller andra sättet.

Normalt sett avskyr människan förändringar, men med det samhälle vi fått, växer skaran som vill ha en förändring av inte minst de förtroendevaldas syn på sina uppdrag. Innebär verkligen ett politiskt förtroendeuppdrag att värna om staten, kommunerna och landstingen? Det är fullt förståeligt att landets invånare får uppfattningen att det är så. Därför jäser det bland dem som ser och upplever effekterna av politiska beslut, som fått vårt land att framstå som ett varnande exempel för andra länder. De ser att förtroendevalda sprider skattepengar till höger och vänster för att väcka uppmärksamhet eller skapa monument över sig själva. Att erkänna Palestina och ta emot fler flyktingar än vårt land klarar av har väckt uppmärksamhet, men det har skett utan folkets medgivande.

Och det är just det saknade stödet från invånarna som börjar märkas i form av minskat väljarstöd hos de etablerade partierna. Har talat med personer som röstade på SD vid senaste valet och som gjorde det i förhoppning om att skrämma skiten ur de gamla partierna, som en sa. Att få dem att ta tag i det för invånarna viktiga frågorna, inte vad som händer i andra länder eller dess invånare. Vårt land är inte betjänt av politiska makthavares resor kors och tvärs, de är folkets tjänare och ska se till invånarnas bästa i första hand.

Droppen som fått bägaren att rinna över är försämringar som en majoritet kan uppleva, men de politiskt förtroendevalda blundar för. Men det kan ju också vara så att de har svårt att förstå att beslut som de trott skulle gynna alla, i själva verket bara gynnat en del av befolkningen. När det visat sig ha förödande påverkan på en betydligt större grupp än de ens kunnat ana, har de svårt att ta till sig vilket enormt misstag som gjorts.

Det finns ett väl utvecklat skyddsnät för politiker i form av reträttplatser och väl tilltagna pensioner, som sticker i ögonen på ett folk som tvingas leva med ett mycket grovmaskigt skyddsnät. Det kan inte ens kallas ett skyddsnät, trots att det betalas in till trygghetsförsäkringarna. Det handlar alltså om försämring av försäkringsvillkoren som politiska beslut drivit igenom. Man kan inte benämna det med något annat ord än skandal.

Det är därför lätt att förstå alla de som tröttnat på att välja företrädare som försämrar levnadsvillkor för många, istället för att förbättra dem. Jag vet inte om Finländska politiker varit mer lyhörda, men där är en majoritet av politikerna positiva till införandet av Basinkomst. Finland har drabbats hårt av sanktionerna mot Ryssland och står även inför den robotisering som aviserats och maskiner tar över. Åren går fort så det gäller att vara ute i tid. Har våra politiker ens tittat på vad Basinkomst innebär?

Våra politiker säger sig ofta vara medvetna om problem och att en utredning är på gång. Innan en utredning ens hunnit starta har förutsättningarna ändrats. Men de utredningar som gjorts och det tagits beslut om är skrämmande. Visst är det märkligt att de beslut som fattas och som ska öka rättvisan i samhället, alltid gynnar de med stor förmögenhet och höga inkomster. Förklara rättvisan i det den som kan.

När fastighetsskatten ändrades till fastighetsavgift, gynnade det de med fastigheter i mångmiljonklassen. För många ägare av sommarstugor och de med radhus, har det blivit en kostnadsdubblering genom höjda taxeringsvärden. Var finns rättvisan i det? Försämringar för de som säljer en villa, radhus eller bostadsrätt gör att försäljningssumman naggas rejält i kanten. Varför bara få göra avdrag för nedlagda kostnader för de senaste fem åren är minst sagt oförklarligt. Tidigare fanns ett schablonavdrag för allt blod svett och tårar, som utöver pengar lagts ner för att hålla allt i skick under många år. Att hålla allt i trim som därmed ger ett bättre pris, anses numera ha utförts frivilligt. Det betyder att staten roffar åt sig pengar som utförts med oavlönat "svartjobb"!

Kanske är det så vi ska ha det, att de som vill jobbar frivilligt, andra gör saker som sätter guldkant på livet. Att den stora förloraren blir staten och vår enorma byråkrati kan man ta med en klackspark. Det är ju ändå invånarnas levnadsvillkor som är viktigast, men det har de flesta glömt bort och kör på så länge det håller.

Det händer de mest konstiga saker när människor får nya värderingar och börjar se på sin livssituation ur en helt ny synvinkel. Eller som Aldous Huxley skrev en gång: Erfarenhet är inte det som händer en människa – det är vad människan själv tar sig till med det som händer.

Kanske det är förklaringen till de nya värderingar en växande skara fått. Det kan bero på att de tvingas jobba alldeles för mycket och det de skulle vilja göra eller borde göra hemma, inte alls hinns med. Till slut klarar psyket inte av det ekorrhjul som skapats. Det är inte fler i arbete en regering ska lägga allt krut på, utan att få alla invånare att må bra. Först då kan vi kalla oss ett välfärdssamhälle.