Är det möjligt för invånarna att anställa en statsminister?

Vaknade som vanligt alldeles för tidigt och tidningen var avklarad på några minuter. Det verkar som om papperstidningarna gett upp kampen mot den aldrig sinande strömmen av nyhetsprogram som hela tiden ligger före med nyheter. Den digitala upplagan är lika bedrövlig. En sorglig utveckling där till slut alla står som förlorare. När jag väl kommit mig för att säga upp tidningen, kommer jag antagligen att sakna den på morgonen, men det är någonting övergående.  

Men även vårt samhälles bedrövliga kräftgång har gjort att allt fler misströstar. Den framtid som målades upp för oss för runt fem år sedan har visat sig inte stämma. Och det kan man förstå, eftersom ingen vet med säkerhet vad som väntar framåt i tiden. De som kallar sig visionärer baserar sina förutsägelser på rena gissningar, som utgår från vad som hänt tidigare.

Att det blivit så här har knappast varit mening med de beslut som fattats av de politiska makthavarna. De har sett att det mesta är på väg att barka åt helsike och efter bästa förmåga försökt rätta till det som blivit fel. Problemet är att ju mer människan försöker ändra på det som anses vara fel, desto mer tilltrasslat blir allting. Det glöms bort att allting hör ihop, ändrar man på en sak får det följdverkningar på annat, som ingen tänkt skulle kunna påverkas.

Det pratas mycket om vår krassliga miljö, men vad jag kan förstå är inte vår miljö det stora problemet, det är människan. Eller rättare sagt regeringar som ständigt pressar invånarna att konsumera mera och förse staten och de offentliga verksamheterna med mera pengar. Men ju mer pengar som kommer in, desto mer rinner ut eftersom utgiftshålen inte bara blivit fler, utan också större med åren.

Kan inte låta bli att tänka på OECD:s nedsabling av vårt skolsystem. Knappast vad den gamla regeringen tänkt sig när de beställde utredningen. Men varför har ingen begärt att någon tittat närmare på hela vårt politiskt uppbyggda samhällssystem? För visst måste det vara någon utomstående, med perspektiv på hur vårt samhälle är uppbyggt och konsekvenserna av det, som kan se felen. Våra politiker gör det inte.

Nåja, lärarutbildningen och lärarna fick en känga men även eleverna fick omdömet att de tar för lätt på utbildningen och inte bryr sig. Rådet att det måste till hårt arbete för att lyckas lät lite för enkelt. För visst är det mer komplicerat än så, vilket fick mig att titta närmare på rapporten och kom då underfund med att den var ofullständig och analysen därmed missvisande. Varför tog inte utredaren med det kanske viktigaste, vad är orsaken till att lärare och elever är omotiverade?

I vårt land finns massvis med människor som hamnat på fel jobb och tvingas syssla med någonting, de inte alls en gång drömde om att göra. Man hittar de här människorna på alla positioner i vårt samhälle och resultatet har blivit därefter. Vad många saknar i nuläget är både motivation och arbetsglädje, de utför sina jobb slentrianmässigt för att kunna lyfta sin lön varje månad. Pengar behöver ju alla för att leva.

Problemet härrör sig från en tid då LO var den verkliga maktfaktorn i vårt land. Lagar och regler som tillkom och som sedan modifierats har skyddat de med ett arbete, men försvårat för de som försökt prova på någonting nytt. Många i vårt land har fått en guldklocka eller någonting liknande för lång och trogen tjänst, många av dem har förbannat alla år de tvingades jobba kvar med ett arbete de avskydde som pesten.

I och för sig är det märkligt att det de politiska makthavarna under åren trott sig göra rätt, visat sig vara åt helsike fel. Eller kan det vara så att tjänstemän och lobbyister lurat i dem att det skulle fungera? Att våra förtroendevalda består av ett tvärsnitt av folket, betyder att de inte vet mycket mer än sina väljare. Men det kan också vara så att inhyrda konsulter, som under åren skurit guld med täljkniv utan att anstränga sig, helt enkelt följt de politiska direktiven för att få nya uppdrag. Om det är så, kan man förstå varför det mesta gått snett.

Våra politiker är beroende av tjänstemän och experter, men det gäller att ha sunt förnuft också och sålla bort det som kan vara till skada för invånarna. Och det är väl avsaknaden av sunt förnuft som gjort att vårt land nu står inför en politisk kris. Ingen har något svar på hur det ska kunna vara politiskt möjligt, att ta upp invandring, flyktingar och tiggare till debatt i Riksdagen. Om inte den debatten blir av, hamnar inte minst Socialdemokraterna och Moderaterna i skottgluggen.

Det är alltså de två stora som måste visa kurage och ta tag i de problem som det pratas om överallt numera. Kanske är det svårt att sätta ner foten för den som svävar i det blå, men blir de vingklippta faller de tungt till marken. Det gäller alltså att snabbt som ögat ta sig ner, innan det händer. Alla partier börjar känna sig hotade, vilket kan ses som ett gott tecken på, att våra politiker kanske äntligen tar tag i de problem, som är viktigast för invånarna.

Men oron hos partierna över sin existens i ett framtida val, kan innebära att det utmynnar i ett nyval kanske redan under det här året. Den bräckliga regering vi nu har är lätt att "putta" omkull. Dessutom har statsministern vid flera tillfällen visat sig inte vara vuxen uppgiften. Kanske ska landet ha en statsminister som representerar invånarna, istället för en politiskt tillsatt.

Om den politiska biten plockas bort, måste man ändå säga att Fredrik hade det som krävdes. Han hade utstrålning och kunde mingla och respekterades av höjdarna inom EU:s medlemsländer. Eftersom han är arbetslös just nu, varför inte anställa honom? Han har både erfarenhet och kunnande, men även den pondus som krävs, för att föra invånarnas talan.

Riksdagens talman ska fungera som neutral, varför inte en statsminister? Kanske skulle Fredrik till och med kunna tvinga alla partier att samarbeta för landets bästa. En uppgift som faktiskt måste ses som självklar, eftersom invånarna skulle vara hans arbetsgivare, inte något politiskt parti. Först då skulle vi kunna kalla vårt land folkstyrt.