Bristen på förståelse hos våra
politiker för hur deras väljare upplever hur vårt samhälle blivit, har skapat
en irriterad stämning som märks tydligt. Det finns alldeles för många som känner
sig åsidosatta, ja, till och med osynliga. Det gäller inte minst de gamla, men
även de unga upplever att politikerna inte har förståelse för vilka drömmar de
har, eller hur de vill leva sina liv.
Under många år har alldeles för
många unga hamnat i en gråzon, där de blivit helt utan ekonomisk hjälp av
skilda anledningar. Det nyväckta intresset hos regeringen för dessa unga kan
jag förstå, eftersom ett mycket stort antal av dessa unga, vant sig vid att
hanka sig fram på fickpengar från föräldrarna. Vad värre är, alldeles för många
av dem har hamnat snett i livet och kostnaden har drabbat både samhället och
enskilda individer.
Det blir svårt att få dessa
tidigare osynliga unga att axla ansvaret, att förse hela den offentliga
apparaten med pengar för att kunna fortsätta sina verksamheter. Det är också
lätt att förstå motståndet mot alla försök att tvinga in de unga i en fålla.
Varför ska de ställa upp för politiker som svikit dem? De ser det som att vårt
samhälle måste förändras till att alla blir lika mycket värda. De vill inte ha
politiker som ska fördela invånarnas pengar, det kostar alldeles för mycket.
Det här resonemanget har jag hört från unga, som avskyr allt vad politiker och
myndigheter heter.
Det är en växande grupp som vill
ha en samhällsförändring med större frihet för invånarna. Förtroendet för
politiker oavsett partifärg har aldrig varit så lågt, men de kör på som
vanligt. Vårt land har många akuta problem och lägger man dessutom till, att
trots den förändring världen står inför, kommer de olika partierna bara med
förslag som kommer att göra allting ännu värre.
Det som retar upp folk allra mest
är när företrädare för de små partierna kommer med förslag, som läggs fram
efter att bara diskuterats inom en sluten krets av likatänkande. Men även de två
stora gör samma misstag, de vet inte längre vad de gamla tidigare trogna
väljarna tycker och tänker. De politiskt aktiva har helt enkelt tappat
kontakten med sina väljare och hamnat helt vilse i sitt tänkande.
Hela vårt samhälle har istället
för att anpassas till invånarnas behov, nästan omärkligt förändrats till att
tvinga invånarna att försörja staten, kommunerna och landstingen. Men det har
kostat pengar genom att administrationen ökat väsentligt. Vad invånarna tvingas
till är att mata ett monster som visat sig vara omättligt.
Någonting som fungerade som
väckarklocka för de flesta, var när de offentliga verksamheterna började kalla
de som behöver hjälp av något slag för kunder. Invånarna är inga kunder, genom
de skatter som betalas in, äger invånarna de offentliga verksamheterna!
De som har förtroendeuppdrag
avlönas med invånarnas skattepengar och ska därför inte bestämma över
invånarna, de ska lyda invånarnas önskningar. Det är med all säkerhet en av
anledningarna till att de förtroendevaldas roll och vår enorma byråkrati nu
ifrågasätts.
Att vi ska ha politiska
företrädare är inte någon självklarhet, vår demokrati har försvagats genom att
antalet politiska företrädare blivit fler. Den demokratiska processen är inte
längre tillförlitlig, eftersom beslutsfattarna måste skydda både systemet och
sig själva. Man ser det tydligast på de politiker som slutat sina
förtroendeuppdrag av skilda anledningar. I alldeles för många fall blir de
försörjda med pengar som vårt välfärdssamhälle är i stort behov av. Det är
naturligtvis ohållbart.
Politikernas försvar har varit
att de politiskt aktiva offrat ett visst antal år i folkets tjänst. Det finns
någonting som heter tjänstledigt, det borde våra politiker veta. När uppdraget
är slut, går de tillbaka till sina tidigare jobb. Men det är ganska många som
inte har (eller haft) något jobb att falla tillbaka på, men Arbetsförmedlingen
är till även för dem. Vi bör vara klara
med att politiker inte är något yrke, men eftersom alldeles för många av dem
inte kan gå tillbaka till ett arbetsliv, har systemet tillrättalagts efter
detta.
Vad jag kan förstå är de
politiska uppdragen någonting som är frivilligt, invånarna har knappast tvingat
människor att bli deras företrädare. Det hela har säkert för många börjat som
ett ideellt intresse, som efter hand genom visad lojalitet, övergått till att
bli ett heltidsjobb som politiker. Det finns också (och har funnits) smarta
människor som sett en möjlighet att göra karriär, inom någonting som inte krävt
högre studier. Dessutom har det varit ganska enkelt, eftersom partierna haft
svårt att rekrytera nya formbara unga. Konkurrensen inom politiken har inte
varit mördande precis, vilket arbetsmarknaden varit under många år.
Vad säger det här invånarna? Det
är den första fråga våra politiker borde ställa sig själva. Eller varför inte,
vad ska vi göra när de intelligenta maskinerna tar över? Den frågan kommer
säkert att ställas när artificiell intelligens tar över förslagen för beslutsfattandet. Vad
som behövs då, är bara personer som kan verkställa besluten. Det kommer inte
att behövas några debatter om vem som kan och vet bäst, debattörerna har redan blivit utskåpade av en intelligent
dator.
Visst låter det som science
fiction, men det är ett troligt framtida scenario. Ingen kan med säkerhet säga
hur snabbt utvecklingen kommer att gå, men troligtvis snabbare än vad vi kan
gissa oss till i dag. Läste för bara något år sedan om utvecklingen av de
smarta telefonerna, som ansågs begränsade på grund av sin storlek. Nu finns en
processor med åtta kärnor i telefoner på marknaden, med finesser ingen kunde
drömma om för bara några år sedan. Snart kan den som har råd att ha en
superdator i fickan, styra allting med rösten.
För en gammal gubbe som jag borde
det här kännas skrämmande, men jag är bara glad över att få vara med om den
fantastiska tekniska utvecklingen. Människan intelligens har alltid
överskattats, det är därför det mesta blivit så fel. Att mänskliga misstag även
kan sabotera intelligenta maskiner är en helt annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar