Svenska folkets låneskuld har blivit en krutdurk.

Kanske hade en gammal man jag pratade med häromdagen rätt i sitt påstående, att svenska folket hittat ett sätt att förödmjuka våra politiker. Sättet att göra det är vid valurnorna, ett effektivt sätt att sätta oönskade politiker på plats. De är inte förmer än andra invånare, men uppträder som om de är det. Man ska aldrig underskatta Jantelagen, den sitter i ryggraden på många, sa han.

Egentligen är det inte så konstigt, det har varit för lite av hur invånarna vill ha det och för mycket av hur de makthavande anser invånarna ska ha det. Motsättningarna har ökat under tvåtusentalet och skapat en helt ny syn på de beslut som fattas. Gränsen mellan missnöje och att det hela urartar är hårfin.

Det som oroar många är kostnader makthavarna gömmer undan som ansvarstaganden, en inte obetydlig sådan är pensionskostnaderna inom de offentliga verksamheterna. Detta tas i många offentliga verksamheter inte upp som en skuld  vilket är märkligt, de finns bara som en parentes om kommande framtida ansvarstagande. Med andra ord dyker dessa ansvarstagande upp en dag och måste betalas på något sätt och det är miljarder det handlar om.

Det här är vad som varit känt länge, men ingen har reflekterat över hur stor skada en alldeles för stor offentlig sektor och byråkrati kan ställa till med. Även de inom de offentliga verksamheterna borde oroa sig, en dag kanske det inte finns pengar till deras pensioner. Det hände i forna Sovjetunionen och inte minst i DDR, som föll ihop som ett korthus. Det kan alltså hända även här.

För mig är det förvånande att inte våra politiker insett hur bräckligt hela vårt land är uppbyggt. Istället för att se över vad som kostar alldeles för mycket, stirrar de sig blinda på hur det ska kunna komma in mera pengar. När den ekonomiska tillväxten planade ut, utnyttjades därför invånarna till bristningsgränsen. Den tillväxt vårt land haft senaste sex åren har till stor del varit konstgjord, genom att människor skuldsatt sig för att kunna konsumera.

God hjälp har staten haft av bankerna, som blivit veritabla vinstmaskiner samtidigt som servicen till kunderna minimerats. Nu höjs röster att bankerna måste hantera kontanter igen, egentligen en självklar sak när det handlar om banker. Vad är de annars till för? Många klarar inte av att ha kreditkort, de har ingen koll på sina pengar förrän det är slut på kontot. Av någon anledning blir människor försiktigare med sina pengar, när de ser hur det minskar i plånboken. De blir påminda om att det de har, måste räcka till nästa utbetalning, annars ...

För många kommer att det är tomt på kontot som en blixt från klar himmel och hankar sig sedan fram genom lån från föräldrar och bekanta. På kort tid har de lånat hela den kommande insättningen på kontot, vilket leder till att många blir apatiska och inte orkar tänka på vad som ska hända framöver. De som figurerar i Lyxfällan är inte ens en promille, av de som skuldsatt sig upp över öronen i vårt land.

Tydligen har det här till slut nått regeringen, trots att Riksbanken hissat varningsflagg i flera år. Men ett amorteringskrav är egentligen att sätta fingret på fel problem, det är ju ränteavdragen som kostar skattebetalarna pengar. Alla tvingas vara med och betala detta "bidrag", som ges till dem som kan dra av utgiftsräntor.

Men att dra ner på ränteavdraget är en politisk krutdurk, trots att staten skulle få in mera pengar. En femprocentig sänkning skulle spara miljarder åt staten, men reta upp en redan svårflirtad väljarkår. Införandet av amorteringskrav kan visserligen ställa till det för många, men en minskning av räntebidraget skulle ekonomiskt påverka betydligt fler. Minskat ränteavdrag skulle dessutom ställa till det rejält för vårt land, inte minst för den ekonomiska tillväxten.

I en tid då det pratas om hur hundratusentals jobb ska skapas, är det inte välkommet att istället prata om att det måste till stramare tyglar för ett folk som lånat alldeles för mycket. Ett amorteringskrav tycks ändå vara den minst heta potatisen, även om det rör sig om åtskilligt med pengar, som kan påverka möjligheten att konsumera. Den heta potatisen är räntebidraget, trots att det är orättvist mot alla som inte har några räntor att dra av. De tvingas ju solidariskt vara med och betala detta bidrag. Men det tycks inte bekymra våra politiker. Det borde de göra, för svenska folket är inte fogligt längre. Skulle inte förvåna om SD blir det parti som vågar ta i den heta potatisen.

När det nu börjat petas i den krutdurk svenska folket skapat genom sin enorma skuldbörda, måste våra politiker tassa fram i ullstrumpor. Oavsett hur det hela kommer att tacklas, finns risken att den bubbla som blåsts upp kommer att spricka, annars skulle inte de båda blocken komma sams i frågan om att det måste till en lagändring. Man kan nog räkna med att tillika med lagförslaget, kommer även bankerna in i bilden. Det är ju inte mer än rätt om bankerna tvingas ta konsekvenser av sina handlingar, på ett helt annat sätt än idag.

Det är inget fel i att banker tjänar pengar på att hantera kundernas pengar, men numera spekulerar bankerna med kundernas pengar, vilket måste ses som trolöshet mot huvudman. De lagstiftande ligger hela tiden steget efter, våra lagar har inte följt med i den snabba utveckling vår värld genomgått. Eftersom bankerna har och har haft en särställning, skapar det misstro mot de politiska makthavarna. Om någonting händer, hamnar de vid skampålen tillsammans med bankledningarna.

Vem kunde tro att våra banker skulle bli ett problem för inte minst de äldre? Många av dem har sparat för att ha en buffert på äldre dagar, men deras pengar har minskat i värde. Det är lätt att skylla allt på ränteläget, men pengarna ligger ju inte stilla utan lånas ut och ger bankerna en vinst. Vettigt borde vara att banken och kunden delar på vinsten, men så fungerar det inte.

Ser man på hur bankerna en gång var, måste sättet bankerna nu fungerar anses vara diskriminerande mot de äldre. Många gamla har inga datorer så att de kan betala sina räkningar på och inga många fall tvingas barn (om sådana finns) att rycka in och hjälpa till med bank- och postgirobetalningar av räkningar. Att en gammal tvingas be om hjälp med någonting som förut var enkelt, känns naturligtvis förnedrande. Varför våra politiker inte uppmärksammat det och satt press på bankerna är svårt att förstå.

Beslutsfattandet ställer idag stora krav på våra politiska makthavare. De har förhoppningsvis sett att det är väljarna som nu styr deras förtroendeuppdrag. Det röstas inte längre med hjärtat utan förnuftet, vilket inga politiska budskap biter på. Vad som gäller är de märkbara förändringar som påverkar människors dagliga liv. De negativa upplevelserna är de som biter sig fast och de har varit alldeles för många senaste åren.

Det ska bli spännande att se, hur regeringen och övriga partier kommer att handskas med den krutdurk, de själva som politiker varit med om att skapa.