söndag 3 maj 2015

Guldbyxor eller skatter? Svaret kanske är att de hör ihop.



Började fundera redan när jag vaknade tidigt i morse. Under dagen har det legat och gnagt, efter maten satte jag mig ner framför datorn. Det går inte att undvika, banker har blivit som en böld i baken på mig och antagligen är det fler som känner samma sak. Hörde att bankernas enorma vinster även sticker vår finansminister i ögonen, nu ska bankerna klämmas åt. Nåja, det har vi inte sett än, för banker är ett känsligt kapitel.

Att äga och driva banker är en lukrativ affär och med hjälp av regeringar oavsett färgblandning, fullständigt ofarligt. Om bankerna lånar ut för mycket och hamnar i problem, får svenska folket träda in och hjälpa dem. För om bankerna kollapsar rasar vårt samhälle ihop sägs det. Är verkligen bankerna landets stöttepelare, eller ...?

Ja, egentligen kan man börja fundera över bankernas roll i vårt samhälle. Förr betalade människorna sina räkningar i Banken, det som blev över sattes in på sparkonto. Bankerna gav bort spargrisar till barnen och föräldrarna satte in sparslantarna på ett konto. Det var en tid då sparsamhet var en dygd. Efter att svenska folket börjat slösa och låna pengar istället för att spara sa Göran Persson: Den som sätter sig i skuld är inte fri.

Ingen lyssnade på Göran Persson (som inte levde som han lärde), så folk började låna hej vilt. Det gjorde att bankerna måste se till så inte en massa kunder som inte ska låna kommer in på banken. Genom att banta ner personalen och skapa länga väntetider löstes det problemet. Att betala räkningar via Internetbanken gav "kunderna" möjlighet att göra det själva, utan att behöva gå till banken, en service som rullar på utan att kosta dyr personal. Det kallas kundservice.

Nästa steg blev att ta bort kontanthantering som nu försvunnit på nästan alla banker. I vår oroliga värld riskerade ju bankerna att rånas och bankerna är rädda om sina pengar. Ja, utom när det gäller att låna ut dem, för där finns verkligen pengar att tjäna. Det väcker frågan om bankerna längre har någon funktion att fylla, det vore betydligt enklare om staten hade hand om lånebiten direkt, men så långt har väl ingen tänkt.

Vid den fantastiska saneringen av landets och bankernas urusla ekonomi var det svenska folket som fick betala kalaset. Naturligtvis borde svenska folket som tack för hjälpen få ränta på insatta pengar och att kundservicen funnits kvar, men det är tydligen för mycket begärt. Att lönen betalas ut kontant som förr i tiden är i för sig omöjlig att införa igen, men varför måste lönen gå igenom bankerna, varför inte ett statligt konto för löner och betalningar? Vad är våra personnummer till för egentligen?

Bankledningar har blivit girigbukar som hela tiden försöker öka bankernas vinster och därmed kan förse sig med feta löner och bonusar. Ägarna gnuggar händerna, det är lätt att tjäna pengar i ett land där människor är dumma nog att sätta sig i skuld. De som har kvar sina pengar på banken är ännu dummare, för att inte tala om alla de som sköter sina bankärenden själva, det ger extra klirr i kassan genom att dyr personal kan tas bort. Nåja, tvingats till att själva sköta betalningar är väl rätt benämning, för kostnaden att betala räkningar i bank är svindlande för så lite jobb.

Huvuddelen av alla miljarder som svenska folket lånat är bundet i någonting man egentligen inte vet rätta värdet på förrän det säljs. Inköpspriset är en sak, men vad händer när fastigheters värde sjunker till hälften, som faktiskt hände både i Amerika och på flera andra ställen? Det hände till och med i vårt land i början av åttiotalet, när räntorna låg på runt tjugo procent. De flesta i vårt land äger inte sina fastigheter eller bostadsrätter, det gör bankerna, vilket påverkar även de som inte lånat ett öre om fastighetsbubblan skulle spricka. Man kan säga att banker och låntagare är en säkerhetsrisk för både landet och de som inte lånat några pengar.

Läser man mellan radera i uttalanden som kommer från Riksbanken, inser man att skuldsättningen nu nått en kritisk gräns och att det kan smälla närsomhelst. En politisk lösning blir svår, försöket att tvinga låntagarna att amortera slog inte väl ut, det är inte en regerings sak att införa amorteringstvång, det är bankernas. Vad man kan förstå finns en nervositet hos Riksbanken som är befogad, men vem ska kunna få stopp på lånekarusellen?

Det är nu flera år sedan Riksbanken började varna för vårt lands höga skuldsättning, Det fanns likheter med det som hände i Amerika och på flera andra ställen. Alliansregeringen bet ifrån sig med att det som händer i andra länder, händer inte här. Många ekonomer har börjat hålla med om det uttalandet, att det som händer i andra länder inte händer här stämmer. Vi är nog ensam om att fortsätta festen till dess det är slut på allting.

Ett tydligt tecken på den ekonomiska oron är aktiebörsen, där ett stort antal sitter på helspänn för att i rätt tid trycka på knappen för köp och sälj. Långsiktigt aktieägande är till för de stora pojkarna som vill sitta i styrelser, de som vill bli stora, chansar vilt för att göra snabba pengar. Aktiemarknaden har blivit ett spel som alla andra och förlorarna är alltid i överlägsen majoritet.

Man hör allt oftare tal om att kontanterna helst ska försvinna. Det kan man förstå eftersom det skymmer att de verkligt rikas förmögenhet, som egentligen bara finns på papperet. Därför trummas det ut att det kostar pengar att hantera kontanter, alltså måste den kostnaden bort. Det låter enkelt och stupar också på enkelheten, till slut kommer ingen att ha något grepp om hur mycket "riktiga" pengar som egentligen finns. Allt blir ju bara siffror på papper.

Kommer det att fungera med ett kontantlöst samhälle? Vi ser det redan när det gäller betalning I affärer och transaktioner, men vad händer med allt det övriga? Spel på hästar är poppis så man kan ta travbanor som exempel, där spel på banan med mycket folk är en viktig del av sporten. Tyvärr börjar det bli glest med besökare på de mindre travbanorna ute i landet, det är inte som det var förr. Men varför ta sig till travbanan när det går att spela på datorn eller telefonen och se loppen på teve?

Vi är på väg in i en värld där nästan allt går att handla utan att gå utanför dörren. Matkassar och paket med beställda varor lämnas vid dörren, varför då springa runt i affärer och ödsla dyrbar tid. För tid är det ont om för de flesta, det är därför många av de som fortfarande besöker affärerna irrar runt som yra höns.

Hur människor i vår stressade värld klarar av att tänka är svårt att förstå. Man brukar tala om att ha flera bollar i luften, nu är det många som kan sägas bolla med handgranater som kan explodera när de minst anar det. Och det vi har kallas för ett välfärdssamhälle! Vill någon ha ett samhälle som vårt tyvärr blivit?

Kritiken och kraven hamnar numera i de nätverk som skapas i sociala media. En del nätverk kan vara embryot till ett nytt politiskt parti. Vi kommunicerar inte längre öga mot öga, vi chattar via våra datorer och smarta telefoner och trycker på Gilla. Tänk om alla missnöjda gav sig ut på gatorna istället och vrålade ut sin vrede, då skulle det säkert hända saker betydligt snabbare. Men det är klart, man måste klä på sig, kolla att det inte snöar eller regnar, dessutom kanske det är för kallt eller någonting på teve ...

Förhoppningsvis sitter de flesta säkert i fåtöljen den dag det smäller. Ja, eller snarare att det händer, det vi tror och hoppas inte ska hända. Våra förtroendevalda har ju sagt att det inte har skapats en lånebubbla och då måste vi tro på det. Tack vare den tunga plånboken i bakfickan har vårt land både hängslen och livrem, vi är ett rikt land, det är bara ladorna som är tomma. Men varför får man en känsla av att våra regeringar drar på sig guldbyxor med oanade resurser att plocka ur dem, så snart ett val har hållits.

Och varifrån kommer pengarna som plockas fram ur guldbyxorna? Eftersom ingenting här i livet är gratis, finns bara ett svar, det är invånarnas pengar. Varför får jag en känsla av att tålamodet börjat tryta hos invånarna och att någonting är på väg att hända

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar