Den nya tiden är obarmhärtig, mot de som inte kan hantera den.

Läste någonting som fick blicken att fastna, det stod nämligen om när svenska folket var mest nöjda med sin tillvaro. Inte förvånande hade denna person kommit fram till att det var på femtiotalet. Det var då det fanns en framtidstro, som tyvärr smulats sönder för varje årtionde som gått. Många kallar också femtiotalet för ungdomsrevoltens årtionde, från att ha gått i föräldrarnas ledband blev de unga mer självständiga.

Kulmen på det hela ska ha varit nittonhundrafemtionio, sedan började det gå utför. Slutet på sextio- och första hälften av sjuttiotalet, är det många som helst vill glömma. Allt skulle handla om politik, böcker, teater och den svenska musiken. Det blev lite av Flower Power som florerade till överdrift. Resultatet blev en kris för inte bara för den då sittande regeringen, utan också för bokförläggare och  teatrar. Tack vare de politiska budskapen, slutade många läsa böcker, gå på teater och lyssna på musik i radion. Ingen jag har frågat har kunnat ge svar på hur det kunde bli så idiotiskt.

När jag tänker tillbaka på mitt självupplevda femtiotal, fanns det inte mycket sorger (om man undantar kärlekssorger) och bekymmer, livet lekte. Musiken man kunde höra på radion var blandad, vilket vi såg som naturligt. Man umgicks och fick omedvetet en stor bekantskapskrets genom danserna på folkparkerna som fanns.

Lönerna på den tiden var ingenting att hurra över, men i gengäld kostade det inte mycket att vara ute och roa sig. Det som kallades kepsraderna var billiga på biograferna, det var inte ovanligt att gå från en biograf till den andra och se två föreställningar på en kväll.

Eftersom vi på den tiden jobbade sex dagar i veckan, gällde det att utnyttja fritiden optimalt. Hur man hann med allt är svårt att förstå, kanske utnyttjade vi tiden bättre till det som kändes viktigt. Det fanns ju ingen teve förrän andra hälften av femtiotalet i hemmen, men när teven började bli allt vanligare, förändrades vårt land och sätt att umgås.

Det var inte bara sättet att umgås, det blev på något sätt en generationsväxling. Det var inte längre självklart att gå på Parken och dansa. Många, precis som jag bildade familj och livet handlade inte längre om att roa sig. En ny generation tog över och med den ändrades även musiken, vilket kan ha bidragit till att besökarna vid folkparkerna blev glesare.

Jag vet de som skyller allt på att musiken förändrades, för andra hälften av femtiotalet gjorde rockmusiken sitt intåg. Det som gjorde att ungdomarna fick upp ögonen för rocken, var filmen Vänd dem inte ryggen. Men det var inte själva filmen, utan ledmotivet Rock Around The Clock som fick ungdomarna att anamma den nya musikstilen. I folkparkerna spelade fortfarande storband för en trogen publik, men man kunde ana att det inte skulle fortsätta vara som förr.

Och det blev det inte heller. Sextiotalet präglades av popmusik och storbanden blev allt färre. Arrangörerna av danser var lyhörda för de nya yngre besökarna som kunde ruska på rumpan men inte pardansa. Det förde i alla fall det sorgliga med sig, att många folkparker fick slå igen. På något sätt kan man se det som att sextio- och början av sjutiotalet styrde in vårt land på en ny väg, som lett oss dit vi nu är.

Jag har full förståelse för de äldre ser tillbaka med saknad hur det en gång var i vårt land. När våra politiker talar om utveckling, ser de äldre bara förändringar som drastiskt förändrat invånarnas sätt att leva. I sin ungdom trodde de i dag gamla på solidaritet och att alla jobbade tillsammans för att skapa en trygg framtid. Kvinnorna gick ut i arbetslivet eftersom det saknades folk, det rullade på för vårt land efter världskrigets slut.

Med två löner fick många det bättre, det fanns en framtidstro hos alla. Men vad invånarna inte hade en aning om, var att vårt land börjat leva på alldeles för stor fot. Själva började de i slutet på femtiotalet märka att de krigshärjade länderna fått fart på sina industrier och en del företag tvingades börja med permitteringar. Det gick inte längre att köra på lager, det var dyrt att ha varor liggande.

Ingenting att oroa sig för tyckte våra politiska makthavare och körde på som tidigare. För att vårt fantastiska land skulle klara övergången, behövdes bara att alla solidariskt betalade de skatter som behövdes. Folk började märka att trots löneökningar, blev plånboken tunnare, men de hade i alla fall en tryggad ålderdom att se fram emot. Trodde dom!

För att skyla över ett politiskt misslyckande utan like, har skapats myter om vårt då enväldiga politiska parti. Myter som klätts av undan för undan, den myt partiets anhängare hållit fast vid och de trogna väljarna faktiskt trott på, var att Socialdemokratins företrädare byggde vår välfärd. Alla som var med vid den tiden vet, att det var uppbyggnaden av det krigshärjade Europas förtjänst.

Vi hade industrierna, råvarorna och hårt arbetande människor som sex dagar i veckan, jobbade under förhållanden som dagens unga aldrig skulle acceptera. Otack är världens lön, de människor som fortfarande är kvar i livet från den tiden, har nätt och jämnt pengar till att överleva. Man kan förstå om många känner bitterhet, ja, till och med hat mot våra politiker.

I en tid då de flesta ser att det är på väg att barka åt skogen, vad gör våra politiker? Ja, inte tycks de ha sett att människorna är stressade, alldeles för många utarbetade och bär på en oro hur de ska klara sig att inte bli sjukskriven, många oroar sig för hur de ska klara sig fram till nästa pension, löning, eller bidrag av någon form. Men inom det politiska etablissemanget är det väl som någon politiker lär ha sagt: Har inte folket råd att äta bröd, kan de väl äta kakor.

Vad är naturligare än att de som varit med länge, börjat kasta blickar bakåt. Så här var det inte förr, men vad beror det på? Vad man än kommer fram till är det ändå så, att vi får skylla oss själva. Svenskarna har varit godtrogna och litat på de politiska företrädarna, det skulle de inte ha gjort.

Det som nu händer, ifrågasättandet om våra politiker klarar av att styra vårt land, skulle ha hänt för fyrtio år sedan. Alldeles säkert skulle vi då haft ett helt annat samhälle, ett där människan blivit satt i första rummet. Allt är politik brukar man säga, men så är det faktiskt inte. Det måste vara två för att dansa tango och om de politiska makthavarna blir nobbade av alla de bjuder upp, vem ska de då dansa med?

Allting har med hur invånarna ställer upp för att göra vårt land bättre, det kanske är bäst utan så kallade förtroendevalda. Att endast de skickligaste och kunnigaste får uppdraget att ge invånarna ett fungerande samhälle. Vårt så kallade välfärdssamhälle fungerar inte och ytterst ansvarig för det är våra politiker. Inom idrotten är det naturligt att den lagansvarige får sparken, det borde att alltså vara lättare att sparka politiker som inte klarat av sitt jobb.

Våra politiker borde kasta en blick bakåt för att se var de allvarliga misstagen gjordes. Om de sedan har kraft, kunnighet och mod att ställa det som blivit fel tillrätta, kanske de får en klapp på axeln. Det är ju det enda de gamla har fått för att de satte vårt tidigare fattiga land på fötter. Men faktum är ju ändå att det inte spelar någon roll hur de försöker, den nya tiden är obarmhärtig mot de som inte kan hantera den.