En ny tid kräver nytt tänkande.

Ett nyval är knappast vad många av de äldre ser fram emot. Många jag pratat med i dag är förbannade, en gammal dam sa till mig att riksdagen är ingen lekstuga, det är ett dagis. Så ilskan mot våra politiker går inte att ta fel på, det kokar i många. De anser att hatet mot SD överskuggar vad politikerna egentligen valts till att göra, förvalta svenska folkets skattepengar på bästa sätt. Det har våra politiska makthavare misslyckats med under många år.

Alla vansinniga beslut har försvarats med att vi måste värna om vårt välfärdssamhälle. Tacka för det, när allt har försämrats för varje år trots alla politiska ansträngningar. Visserligen har de ansträngt sig mera för att få mera betalt och för att få behålla de förmåner andra politiker drivit igenom, men invånarna har glömts bort. När en nedåtgående trenden fortsätter måste det vara fel i det politiska tänkandet, det är definitivt inte invånarnas fel.

Det som nu händer får mig att tänka på gamla filmer med pajkastning och halkande på bananskal, det har definitivt ingenting med ansvarstagande att göra. Med bister uppsyn sade vår statsminister framför kamerorna, att han tillsammans med samarbetspartnern MP skapat en stark budget, som för honom var obegriplig att den röstats ner.

Mest surt måste det ha känts att även ärkefienden Moderaterna fick en släng av SD sleven, eftersom de tänker rösta ner alla förslag, oavsett vilka som lägger fram dem. Nåja, i det fallet måste man ändå hålla med de som anser ett flertal i SD:s ledning vara ärthjärnor. Eller var det maktens berusning som visade sig?

Hade Socialdemokraterna presenterat en "folklig" budget, hade inte de många gamla trogna väljarna svikit partiet. Återställande av trygghetsförsäkringarna och mer till pensionärerna, plus en upprustning av skola, vård och omsorg hade räckt. Att plocka in kompromisser för att hålla MP vid gott mod var ett misstag, eftersom det är ett parti som inte passar ihop med arbetarrörelsen.

Enligt ekonomiska bedömare är den budget regeringspartierna tänker hålla fast vid, en budget som ger med ena handen och tar tillbaka med råge med den andra. Alla (ja, inte Alliansen, förstås) är överens om att vårt trygghetssystem måste rustas upp för att lindra för de människor som av någon anledning blivit arbetslös eller sjuk.

I takt med stigande sjukskrivningar på grund av utbrändhet, har krav ställts att de långtidssjuka måste ges en chans till rehabilitering. Med nuvarande regler blir dessa människor sjukare istället. Så långt är det alltså rätt tänkt, men tillägget om miljösatsningar som ältades av MP:s språkrör, fick många att resa ragg.

Vårt samhälle behöver förändras till det bättre för invånarna. Ansvaret för att det blivit allt vanligare med psykiska besvär på grund av omänskliga förhållanden på arbetsplatser,  vilar helt på de politiska makthavarna. Varningsklockorna har ringt de senaste tio åren, men ingen politiker har brytt sig om dem. Det är inte vår miljö som ska prioriteras, det är människornas levnadsmiljö. Om inte människan mår bra, drabbar det vår miljö.

Bristen på pengar är den största miljöboven av alla. Det klagas över att vårt land kryllar av gamla bilar som inte är miljövänliga. Åtgärden har varit att ge premier till de som har råd att köpa en ny bil. Ingen politiker tycks ha tänkt på att de som har gamla bilar, nätt och jämnt har råd att åka i dem, De kommer aldrig att ha råd att köpa en ny miljövänlig bil.

Men jag kan förstå det politiska tänkandet eftersom de tittar i sina egna kontoutdrag från banken. Att köpa en bil på avbetalning och betala några tusen varje månad, det ska ju alla kunna klara av. Just det tänkandet har skapat de enorma problem vi har i dag. Det är alldeles för många som har svårt att få pengarna att räcka till och alldeles för många politiker med höga löner.

Ser man på alla så kallade fattigpensionärer, som under större delen av sitt arbetsliv hade låga löner, har de drabbats fruktansvärt av oansvariga politiker. Om deras pensioner skulle ha räknats upp och följt de löneökningar som kommit de arbetande till godo sedan de pensionerades, skulle de inte ha varit fattigpensionärer. De hade kunnat känna trygghet de sista åren av sina liv.

 Vi har fått ett orättvist samhälle (man kan till och med kalla det människofientligt) som om det inte korrigeras, kommer att leda till stora problem för de som i dag är medelålders. De som är unga ska vi inte prata om, den tekniska utvecklingen går så snabbt att ingen kan säga vad de kommer att göra. Man kan se ett scenario där en elit av högutbildade sitter och trycker på knappar så att allt rullar på, men hur ska de kunna försörja alla övriga?

För det är ju så hela vårt hemkok till samhällssystem ser ut, det är de som arbetar som ser till att det finns pengar till löpande utgifter för bland annat pensioner. Anledningen är att det blev fel från början och varje försök att rätta till felet, har gjort att det nu är ohållbart. Med vårt nuvarande system lever vi ur hand i mun och det håller inte.

Visst kostar flyktingmottagningen enormt med pengar, men den verkliga kostnaden för invånarna, är ändå vad alla politiker och politiskt skapade jobb kostar invånarna. Vårt lilla land med så få i arbete i förhållande till folkmängden, har inte råd med det politiskt skapade maktsystem vi har. Vårt land är byråkratiskt så till den milda grad, att det utgör en fara för landets framtid. De som utses genom val ska inte se till sitt eget eller partiernas  bästa, de ska arbeta för att invånarna har det så bra som möjligt. Vi får hoppas att det kaos som skapats av våra politiker, ska leda till att vårt gammalmodiga politiska system går i graven.

De politiker som biter sig fast i ideologiskt tänkande, istället för invånarnas bästa, ska inte heller ha några förtroendeuppdrag. Förslaget att en minoritetsregering ska kunna få igenom sina förslag utan att det röstas ner, måste ses som en panikåtgärd. Varför inte se sanningen i vitögat, vi har i dag åtta partier i riksdagen och det kan bli fler. 

Att höja gränsen skulle reducera de som slåss om makten till kanske tre partier, där de två största mer eller mindre tvingas ta det gemensamma ansvaret. Även om det kanske inte är den bästa lösningen, skulle det i alla fall bli billigare för invånarna. Som en början kan riksdagens ledamöter halveras så fort som möjligt, svenska folket har inte råd med extravaganser.

I förlängningen måste man också börja diskutera, om man istället för riksdagen och alla dessa ledamöter, låter väljarna får vara med vid beslutsfattandet. Precis som med Melodifestivalen, Let´s Dance m.m. kan invånarna rösta med sina telefoner, klösplattor, datorer eller på annat sätt på de olika förslagen. Först då kan man anse att ett beslut har gått demokratiskt tillväga. Ett majoritetsbeslut med det system vi nu har, är ingenting annat än en maktdemonstration att kunna klubba igenom ett förslag. Som vi har sett i flera fall under de senaste åtta åren, kan de besluten vara förödande för många invånare.

Ingenting är sig likt inom politiken sa vår statsminister, det är bara att säga välkommen till verkligheten. Det finns ingenting som är sig likt i vårt moderna samhälle, det har politiska beslut sett till. Vad som gäller för våra politiker är att radera allt gammalt de lärt och försöka fatta vad som gäller i vår nya tid. En ny tid kräver nytt tänkande, det är alltså en ohållbar situation för de som i dag jobbar politiskt.