De borgerliga med C-ledaren i spetsen är verkligen ettriga
att ta tillbaka makten, men det kanske svalnar av efter valet. Det förra valet
var en sak, nu räcker det inte att prata jobb som aldrig blir av. Samtliga av
de etablerade partierna är tvungna att ta upp invandring och flyktingströmmen
till vårt land. Gå ut och lyssna, det är inte SD som säger det, det är folk på
gatan.
Läget för många länder är i dag helt annorlunda än före den
ekonomiska krisen. Ja, de närmaste åren efter också för den delen. De senaste
åren har fått vår värld i gungning, vilket skapat nya problem som ingen riktigt
vet hur de ska tacklas.
Den optimism som fanns för bara några år sedan har falnat,
en återhämtning ser ut att ligga en bra bit fram i tiden. Det som borde gjorts för
några år sedan var alldeles för jobbigt, det skulle ha påverkat en massa
människor som premierats med bidrag för att ha ett jobb..
Under tiden har antalet skattefinansierade arbeten ökat, det
är svårt att få stopp på någonting som finns med i styrelsesättet av vårt land.
Vårt land vimlar numera av kommunal- och landstingsråd, samma sak med alla
hjälpredor till våra riksdagsledamöter. Eftersom det är kostnader som tas från
de allmänna medlen, påverkar det saker som våra skatter är till för.
Problemet med att de stora partierna tappar sympatisörer är,
att partier med skilda åsikter tvingas samarbeta. Det blir många bud om hur
vårt samhälle ska vara. Alla partier har sin linje klar, eller snarare
politiska väg utstakad. Det låter som ett enkelt recept, för i teorin är den
rak och slät som en barnrumpa, det finns inga hinder som det inte går att
flyttas på.
Det är lätt att förstå varför. De politiska partierna stakar
ut vägar i förhoppning om, att de förr eller senare ska anpassa sig till hur de
vill ha dem. Konstruktörerna bakom de politiska vägarna har helt enkelt
bortsett från att det ligger hundratals hinder som försvårar för den tilltänkta
vägen. Det har gjort att redan vid första hindret, har det problemet lösts genom
att gå runt det.
Eftersom alla politiska vägar som tagits i vårt land
tvingats gå igenom samma procedur, kan man förstå att Moderaterna ville prova
på sin mirakelmedicin. Jobbskatteavdraget skulle helt enkelt se till att
invånarna skulle flytta på de hinder som låg i vägen. Regeringens jobb skulle bara
vara, att se till att staten fick en stabil ekonomi.
Men för att få det måste det till att svenska folket
konsumerade, någon hjälp utifrån kunde regeringen inte räkna med. Och
konsumerat har svenska folket verkligen gjort och på så sätt hållit den
ekonomiska tillväxten ovan nollstrecket. Nu råkade det vara så att konsumtionen
till största delen bekostats med lån, men bara ett fåtal har betalat av på
lånen. Därför började det talas om amorteringskrav, annars kunde det gå riktigt
illa.
En het potatis för en regering att hantera, då var det
bättre att räntan sänktes för att få fart på investeringar. Baktanken var
naturligtvis att låntagarna skulle få lite andrum och förhoppningsvis börja
amortera frivilligt. Vad regeringen gett sig ut på var ju att balansera på slak
lina över en avgrund. Ett riktigt blåsväder så ...
Man kan förstå att riksbankschefen inte visste vilken fot
han skulle stå på, till slut gav han efter för trycket och sänkte reproräntan
till noll. Efter att han gjort sitt avlossade han stora kanonen, ett amorteringskrav
skulle ha en väldigt liten effekt för staten. De flesta noterade säkert att han
inte med ett ord nämnde hur det skulle påverka många låntagare, att de skulle
kunna få stora problem.
Den regering som kommer att sitta efter valet i Mars kommer
knappast att ha en lätt uppgift. Blir det en borgerlig regering kommer de inte
att kunna dela ut fler bidra till de som arbetar. Antagligen kommer
bankföreningen att trycka på om ett amorteringskrav, det börjar osa katt. Men
det största problemet blir trycket från Försäkringskassan på grund av ett allt
sjukare folk, men också en flyktingström som kommer att kosta enormt med pengar.
Så mitt i allt som måste rustas upp, finns risken att
allting kollapsar om amorteringskravet blir verklighet. Om bostadsbubblan
brister, spelar det ingen roll vilken budget som spikats. I och för sig har det
ingen betydelse i alla fall, den ska bara ses som riktlinjer för den ekonomiska
politiken.
För att få budgeten att gå ihop är inkomsterna helt avgörande. Har det räknats in osäkra
inkomster spricker det hela med en smäll. Och den risken har inte varit större
sedan början på nittiotalet, det finns alldeles för mycket osäkerhet i de
prognoser som getts för de närmaste åren. Det kanske inte blir bättre, utan
mycket sämre.
Kommer inte ihåg vem som sa det, men jag har läst att någon
sagt: jag begär ingenting, men jag vill ha allt. Herre, min skapare, det är ju
så vårt lands invånare har blivit. Det är inte bara våra politiker som kräver,
det har invånarna lärt sig också. De med ett jobb har vant sig vid de
extrapengar jobbskatteavdraget ger, de pengarna är de inte villiga att mista
eller dela med sig av.
Den ekonomiska politik som styrdes av Anders Borg baserade
sig på gamla ekonomiska teorier. Vid tillträdandet gällde det att få fart på
den ekonomiska tillväxten och förhoppningsvis skapa jobb. Egentligen använde
Borg sig av två teorier, den första användes innan krisen slog till. När krisen
var ett faktum, gällde det att luta sig mot någonting annat. Tyvärr blev det en
blandning av de båda.
Jag kan förstå användandet av den senaste teorin, eftersom
världen hamnade i en ekonomisk kris. Den skulle enligt teorin fungera på kort
sikt. Att lågkonjunkturen visade sig bli långvarig kan inte Borg lastas för,
men han borde dragit i nödbromsen kort efter förra valet. Men jag har svårt att
förstå varför Borg gick med på att ta pengar från trygghetsförsäkringarna, för
att kunna ge bidrag till de som hade ett arbete.
Jag har en känsla av att det för Borg kändes som en
befrielse, efter att Alliansen förlorat valet. Den budget som Moderaterna nu
går till val på har Borg upprättat, men med en närmare titt på den, leder den mot
en katastrof. Det blev några jobbskatteavdrag för mycket och pengar skulle inte
tagits från trygghetsförsäkringarna. Enbart Försäkringskassans vädjan om mera
pengar visar att det kommer att kosta betydligt mer än vad Alliansregeringen
ens kunnat drömma om.
Den förmodligen största skadan som jobblinjen och
jobbskatteavdraget orsakat, är ändå att den så kallade reformen har gjort att
alldeles för många blivit fattigare. Den enes bröd, den andres död, kan man
säga. De enda som skulle kunnat rätta till det här var Fredrik och Anders, som kunde
hela upplägget utan och innan. Förmodligen såg de båda att felet var
irreparabelt, det skulle förr eller senare gå åt helvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar