Vi är på väg mot ett nytt samhälle, ingen vet hur det kommer att se ut.

Politik är verkligen någonting som tycks ha fastnat i en tid, då allt var helt annorlunda. Vår regering trodde allt var som förut och förlitade sig till den praxis som hör till att vara politiskt korrekt. Kritik borde ju SD tåla, nu gällde det landets budget och då skulle SD lägga ner sina röster. Hur dum får en regering vara? Statsministern verkade vara helt tagna på sängen och anklagelser haglade åt alla håll. Själv hade följt regelboken, men den gällde inte längre.

Men inför avgörandet hade han själv trampat i klaveret genom att börja prata om procent. Att prata mandat begrep inte folk, men hur många procent som ansåg sig ha stöd för att hålla SD utanför, var begripligt. Det lät ju som en jordskredsseger att 87 procent av invånarna röstat på andra partier. Tänk om verkligheten var så enkel.

Om man tittar närmare på hur många av invånarna som röstade på SD, rör det som nästan en miljon. Det är ingenting man kan vifta bort som en fluga. Men ska man se det procentuellt, är det runt 70 procent av svenskarna som inte vill att Socialdemokraterna, det en gång enväldiga partiet ska ha regeringsmakten. För det största partiet ett generande faktum.

Att Moderaterna ligger strax över 20 procent, ses av en del som ett bevis på, hur den förda politiken de senaste åtta åren skapat ett splittrat folk. Den borgerliga regeringen gav många med höga löner mera netto i plånboken, men betydligt fler som fick det sämre. De etablerade partierna har inte varit lyhörda för att allt fler uppfattar det som orättvist, att visa måste offras för statens skull.

Problemet är alltså inte SD, utan hela det politiska etablissemanget. Det är i alla fall över 90 procent av väljarna, som inte vill, att de små stödpartierna ska ha något inflytande. Med andra ord är inte att räkna väljarsympatier i procent särskilt klokt att använda. Det är som med att kasta skit i fläkten, det stänker på alla.

När allt drevs på sin spets blev det en märklig presskonferens svenska folket bjöds på. För en gångs skull stod SD i händelsernas centrum i teve och fick breda ut sig rejält. Det företrädarna för SD sade, handlade faktiskt mer om att få ut budskapet om vad flyktingmottagning och invandring kostar, än varför SD kommit fram till att fälla regeringens budget. De skulle göra samma sak med alla budgetar som inte föll dem på läppen.

Det sådde ett frö hos många, som sett sina samhällen förändras av en strid ström med ankommande flyktingar. Om inte riksdagspartierna börjar diskutera flyktingmottagningens påverkan och tar hänsyn till vårt lands invånares missnöje, kommer SD att växa ytterligare. Våra politiska makthavare måste lära sig skillnaden mellan de som är rasister och de som är tvärförbannade över att inte våra politiker lyssnar och tar tag i den heta frågan.

Så här i efterhand finns många sossar som svär ve och förbannelse över samarbetet med MP, ett parti över 90 procent inte vill se i en regering. Nu försvarade sig vår statsminister med att de båda partierna ska hålla ihop, och har man tagit fan i båten så ... Ja, det är knappast en fördel att ha ett parti som är minst sagt impopulärt utanför storstadsområdena. Det är ju i alla fall runt sextio procent av befolkningen som bor på "landet".

Nåja, det är inte politiskt korrekt att erkänna ett misstag, för misstag har gjorts på löpande band. En gång i tiden skapades en myt om att bara sossarna kunde regera, den myten har partiet alldeles på egen hand tagit död på.

Det går inte att som regeringschef säga sig vara van att förhandla och därför kunna ro igenom beslut fattade av en minoritetsregering. Det är en sak att förhandla med företagsrepresentanter om några ören hit eller dit, någonting helt annat att sitta som högsta chef för AB Sverige och se till att landet fungerar och överlever.

Under de senaste åtta åren har det pratats mest ekonomi, att vårt land måste ha en stark ekonomisk grund att stå på. För att göra det hela enkelt petade man undan den gamla grunden och började bygga uppifrån. Förvånande fanns det många som inte kunde begripa varför det inte fungerade. Det har fått mig att tänka på våra politiker som en massa folk som rullar en sten uppför en backe, för att sedan rulla ner den.

Nu väntar ett val i Mars vilket kommer att få många av invånarna att knorra. Risken finns att många inte bryr sig, de har annat för sig på sin ledighet än att skilja på bråkstakar. Om det är SD:s eller de andra partiernas fel spelar ingen roll, alla är lika goda kålsupare. Men med all publicitet och fördömanden från de andra partierna, kan nog SD räkna med ytterligare några procent uppåt. Man ska aldrig underskatta hur missnöjd svenskarna är med hur vårt land sköts av de politiska makthavarna.

Naturligtvis är det hela ett hasardspel som nu satts igång, för I det nya läget kommer folk att fråga sig vad de olika alternativen kan ge dem. Men tar man i beaktande alla de människor vars liv slagits i spillror genom försämringarna av trygghetsförsäkringarna och sjukersättningen, ligger Alliansen risigt till. Moderaterna under ledning av en arrogant kvinna som anser att alla utanför storstäderna är dumhuvuden, kommer att få en kärv start.

Med tanke på hur många äldre tänker, kommer många trots missnöje med både Socialdemokraterna och Miljöpartiet, att lägga sin röst på det rödgröna alternativet. Ska man använda sig av procent, finns det runt 60 procent som är missnöjda med sin nuvarande ekonomiska situation. Men visst känns det som ett avgörande under galgen och har inte mycket med demokrati att göra.

Hur det valet än kommer att visa sig, är skadan redan skedd i vårt land. Misstron mot våra politiker växer och människor kommer att försöka bryta den politiska makten.  Enligt en del analytiker beror SD:s framgång just på det, att människorna vill ha förnyelse. De har sett att politiker försöker forma vårt land efter sina ideologier, som visat sig inte passa in i vår moderna tid.

Vårt land har anpassats för politisk styrning och att invånarna måste vara nyttiga. Med nyttig menas jobba så länge som möjligt och betala in skatter som håller det politiskt skapade kontrollsystemet vid liv. Ingen politiker tycks vara medveten om att förändring redan är på väg till ett helt annat samhälle och som tur är vet ingen hur det kommer att se ut.