Tänt var det här!

Det var på femtiotalet det fanns en framtidstro, som tyvärr smulats sönder för varje årtionde som gått. Många kallar femtiotalet för ungdomsrevoltens årtionde, från att ha gått i föräldrarnas ledband till att bli mer självständiga. När man tänker efter stämmer det ganska bra.

När jag tänker till baka på mitt självupplevda femtiotal, fanns det inte mycket sorger och bekymmer, livet lekte. Musiken man kunde höra på radion var blandad, men andra hälften på femtiotalet gjorde rockmusiken sitt intåg. I folkparkerna spelade fortfarande storband för en trogen publik, men i slutet på femtiotalet kunde man ana att det inte skulle fortsätta vara som förr.

Under sextiotalet tog popmusiken över och storbanden blev allt färre. Arrangörerna av danser var lyhörda för de nya yngre besökarna som kunde ruska på rumpan men inte pardansa. På något sätt kan man se det som att sextiotalet styrde in vårt land på den väg vi nu är.

Man kan knappast kalla det som händer i skolan för en ungdomsrevolt, det var politikernas syn på skolan som skapade den flumskola. Om baktanken var att forma en fårskock är det fruktansvärt, men det fanns faktiskt politiker som var emot att ungdomarna skulle få en högre utbildning. Många av dem hade bara sjuårig folkskola att falla tillbaka på.

Det lever kvar än idag eftersom de så kallade folkvalda inte behöver uppvisa några andra kunskaper än det de lärt sig inom partierna. För de gamla rävarna måste det kännas ganska kymigt, när de unga som kommer in i politiken och vet mera än vad de själva gör.

Just att vi har och har haft gamla "uvar" som häckat på maktpositioner, har gjort att vårt land inte följt med i utvecklingen. De har inte fattat vad det högteknologiska samhället kräver i form av utbildning. Det är inga skruvar och muttrar det handlar om, det är betydligt mer komplicerat.

Kom att tänka på vad en nyutnämnd generaldirektör yttrade när han blev tillfrågad om vad han gjort för att få utnämningen. Egentligen ingenting, men jag har gjort det länge, sa han. Tyvärr gäller det en alldeles för stor del av våra politiker. De har gått den långa vägen och fått riklig lön för mödan.

Lyssnade på SD:s presskonferens i vilken de fick stort utrymme att visa sitt missnöje med utfrysningen. Övermodiga att ha avgörandet i sin hand, avslutade de det hela med att visa hur lite det finns innanför pannbenet. Om jag uppfattade det rätt, skulle de fälla alla budgetsförslag som inte föll dem på läppen. Efter det uttalandet, bör de nog inte tvinga fram ett nyval.

Att MP och SD är fiender har det inte gjorts någon hemlighet av, men MP är inte heller populärt bland LO:s medlemmar. Den miljöpolitik som MP förespråkar, är förödande för många av våra industrier och hotar jobben. Det är två vitt skilda saker att vara idealist eller att vara realist, vilket MP haft svårt att fatta.

Vår statsminister (än så länge) hade alldeles rätt när han sa att riksdagen blivit en lekstuga. Jag kan förstå att han som gammal fackpamp har svårt i den miljön, han är van att ta allt på blodigt allvar. Men den fackliga stilen passar inte att leda ett land eller parti, det krävs fingertoppskänsla och diplomati. Om man ska be någon fara åt helsike, ska det göras på ett sätt så att de gör det med glädje.

Längre än så här tänker jag inte skriva idag, jag tänker fladdra runt på nätet för att läsa om vilka reaktioner SD:s uttalande gjort utanför våra gränser. För hur det än är och våra makthavare tror, är det många som känner skadeglädje över det kaos som väntar i riksdagshuset. Det är inte lätt att inte längre vara storebror i den nordiska familjen.

 
Vårt lands politiska makthavare har suttit på en krutdurk i ganska många år nu, men det har knappast väntat sig att se en gubbe springa viftande med röd flagga och ropa: Tänt var det här!