Leve verkligheten och det högteknologiska kunskapssamhället.

Efter Olof Palme hade vårt land en låg profil under många år, när det gäller att lägga sig i andra länders angelägenheter. Ingvar Carlsson trodde på en lågmäld politik och hade dessutom nog med vårt eget lands problem. Göran Persson försökte, men smälte aldrig in bland ledarna i Europa.

Men så tog Alliansen överraskande för sossarna över, och den borgerliga regeringen höjdes till skyarna för sin ekonomiska politik då den ekonomiska krisen slog till. Vårt land fick uppmärksamhet, mest tack vare parhästarna Fredrik och Anders. Alla frågade sig hur de betett för att lotsa Sverige genom krisen var de än kom för att frottera sig med ledarna inom EU. Det här varade några år, men när metoderna för det ekonomiska undret kom fram i ljuset, var det många som drog åt sig öronen. Att ta från de sämst ställda, var det verkligen så klokt?

Det var det naturligtvis inte och de borgerliga förlorade valet på grund av de orättvisor som alla kunde se. Att offra människor för en stabil ekonomi var inte rätt väg att gå. Med Fredriks och Anders utträde ur den politiska maktsfären, blev vårt lands företrädare panelhönor igen. Det förde med sig att den nya regeringar behövde uppmärksamhet för att hamna i rampljuset igen. Regeringens överkörning av riksdagen och erkännandet av Palestina väckte verkligen uppmärksamhet, men inte som regeringen tänkt sig.

Vårt land har många gånger satsat på fel land. De som varit med länge, minns hur vårt land stöttade bland andra Kuba med bistånd och vi har sett vad den hjälpen åstadkom. En verklig Palestinavän som är inne på sin är inne på sin femte rutiga schal för att visa det, sken som en sol när fler länder sa sig kunna tänka sig att erkänna Palestina. Hon hade totalt missat brasklappen, som är det samma som ett tomt löfte.

Vårt land har tillräckligt med egna problem för att lägga sig i andras, men andras problem är bra att ta till när de egna är alldeles för svårlösta. Tyvärr har även miljön använts som en avledande manöver, men det har också gett pengar till staten, som på så sätt kunnat extrabeskatta invånarna.

Vart tar alla pengar vägen som betalas in i form av miljöavgifter av alla de slag? Är det som med bilskatter, att de används för att täcka upp de ständigt ökande kostnaderna för att hålla landet igång? Påhittigheten de senaste tio åren har varit imponerande, lite av många bäckar små gör en stor å.

När det nu krisar till sig har människor på gatan upptäckt vad politik egentligen handlar om. Att förståndet inte är i paritet med den makt många politiker har. Men i och för sig är det inte så konstigt, våra politiker är ett tvärsnitt av folket, ett folk som anses ha lägre genomsnittlig utbildning än i många andra länder. Eftersom problemet med utbildningen i vårt land funnits i runt fyrtio år, måste man ju även räkna in dagens riksdagsledamöter. Har vi bocken som trädgårdsmästare?

Frontfigurerna inom partierna måste ha välsmort munläder och kunna hävda sig i debatter. Att behärska retorik ses som en politisk merit, vanligt folk kallar det skitsnack. Men det är i debatter partierna försöker göra svart till vitt och tvärtom. Ser man närmare på vad debatterna handlar om, visar det sig att alla tvingas försvara fel i sitt eget resonemang. Det blir alltså en ständig rundgång och för inte landet framåt.

Risken för att valet i Mars kommer att föregås av anklagelser om både det ena och andra mellan partierna, får inte bara regeringen ta på sig, utan även oppositionen. Den närmaste tiden blir det lätt att i stridens hetta, häva ur sig saker som definitivt inte väcker sympatier hos invånarna i gemen. Den innersta kretsen i partierna trissar varandra och alla kommer att göra övertramp, som de efter valet kommer att få stå till svars för.

 Om man lyssnar på vad folk på gatan har att säga, skulle de helst vilja avsätta alla politiker. Det finns välutbildade människor som skulle klara av jobbet betydligt bättre. Ett land måste i dag drivas enligt företagsmässiga principer för att allting ska gå runt. Med andra ord behövs företagsledare som kan organisera den övergripande verksamheten, vilket skulle betyda att en stor del av de befintliga offentliga verksamheterna skulle rationaliseras bort.

Vi kan inte ha en byråkrati som lever sitt eget liv, ledd av avdankade politiker som sparkats uppåt när de inte längre är till nytta för sina partier. Generaldirektörer och landshövdingar har fått sina befattningar för lång och trogen tjänst, inte på grund av sin kompetens och duglighet. Hur detta kunnat fortgå är för många ofattbart, men det är så vårt politiskt uppbyggda samhälle ser ut.

Statsministern har sannerligen inte plockat några poäng så här långt. Hörde en äldre man i kön vid mataffären likna vår statsminister vid en envis bulldog. Hur ska någon våga sträcka fram handen mot en ilsken bulldog? Han har strax över 30 procent att luta sig emot, det betyder att han inte kan ställa krav, han måste visa ödmjukhet för sin uppgift.

Men det är inte sossarnas politik som är problemet, enlig många av de "gråsossar" jag talat med, är det Miljöpartiet. Hos dessa ärrade veteraner inom arbetarrörelsen ses MP:s medlemmar och språkrör som snorungar, som inte är torra bakom öronen. De ser hellre ett samarbete mellan de borgerliga partierna än med MP, vilket säger en hel del.

Efter beskedet om nyval är det inte längre de politiska partierna som har makten, det är folket. På något sätt känns det som om statsministern inte alls tar något ansvar, utan skjuter över hela ansvaret på invånarna. Skyll er själva om ni röstar fel, men jag tvår mina händer. Det rätta hade varit att avgå med omedelbar verkan, istället för att klamra sig fast vid ett halmstrå. Det beslut han fattade visade inte handlingskraft, utan bara att han tydligen är en dålig förlorare.

Partiledarens framtoning betyder allt för ett parti, sossarna har haft svårt att få fram en sådan sedan Palme. Ja, Göran Persson tog förstås stor plats, men skrämde bort många gamla trogna väljare. Det gäller att hitta någon som har förankring med gräsrötterna, det är svårt att hitta någon sådan inom Socialdemokratin. Och det kanske viktigaste av allt, att partiet anpassar sig till den verklighet alla invånare tvingas leva i.

Den stora frågan kommer inte att bli vilket block som har den bästa budgeten, det är hur många som gör sig besväret att gå till valurnorna en gång till. Man kan förstå att det i dag finns en stark önskan om förändring som leder bort från alla krav som måste uppfyllas av invånarna. De så kallade folkvalda ska inte ställa krav, de ska uppfylla invånarnas önskningar.

Alliansen tror fortfarande på att skattesänkningar ska få vårt land på fötter, men det är ren utopi. Björklund har ju försökt göra om skolan i åtta år utan att lyckas, varför ska det gå bättre nu? Moderaterna kommer med ny partiledare, vars uppsyn retar gallfebern på många. En partiledare som uppträder arrogant får motståndare även inom partiet. Hägglund sjunger på sista psalmversen, ett förbrukat kapital för KD som kan kosta dem riksdagsplatsen. Centerns Annie gör som Annie Oakley, skjuter skarp mest hela tiden, men är inte lika träffsäker.

Hur det än blir, är det den moderna människan som kommer att avgöra många av våra politikers öde. Leve verkligheten och det högteknologiska kunskapssamhället, som klätt av det politiska etablissemanget.