Med åldern får man vis av erfarenheter under
många år, en förmåga att sålla bort det som är oväsentligt. För min del kommer
tanken när politiker säger någonting att det där har jag hört förut och det
blev bara kattskit av det. Tyvärr är det alla politiker som får mig att tänka
så, det är många politiska vägar som inte nått ända fram. I många fall fanns
inte ens någon väg, den fanns bara i fantasin hos de personer som skulle leda
oss in på den.
Långt tillbaka i tiden fungerade
det stora arbetarpartiet tack vare allt fotfolk ute på arbetsplatserna. Det var
de som lade fram vad inte bara andra utan även de själva upplevde som problem.
De styrande lyssnade och försökte se till att förbättringar gjordes. Många för
invånarna viktiga reformer beslutades.
Men den tiden ligger
sjuttio år tillbaka i tiden, nu lyssnar inget parti på folk som upplever
problem i det vardagliga livet. De flesta av de reformer som förbättrade är skrotade,
eller bara en skugga av vad de en gång var och det får våra politiker ta på sig
skammen för.
Nu är vi inne i en ekonomisk
smärttest, vad den genomsnittlige invånaren klarar av att betala. Har en känsla
av att alldeles för många ligger nära den gränsen och vad som händer när
gränsen är passerad vet vi inte. Inte heller vet vi vilka kostnadsökningar som
väntar i spåren av både nuvarande och tyvärr även kommande kriser.
Tror inte våra
politiker insett hur många människor det handlar om, som redan nått den
ekonomiska smärtgränsen, men det rör sig om hundratusentals. Vårt politiskt
skapade samhälle kommer inte att klara av den fattigdom de medverkat till att
nu finns. Naivt eller enbart dumt tänkt, men de trodde att de rika och
marknaden skulle skapa välstånd i landet..
Men så blev det inte
och nu måste våra styrande politiker se sanningen i vitögat. Det kommer inte
att kännas trevligt, de har ju inte trott på alla varningssignaler om att
alldels för stor del av invånarna blivit fattigare, en del utfattiga. Eftersom
de fattiga redan procentuellt är hårdare beskattade än de rika, blir det en
fråga om varifrån pengar skall tas till de skattefinansierade verksamheterna.
Vad det måste handla om
är att beskatta de rika, eller dra ner på personal inom de offentliga
verksamheterna. Vården och skolan är redan kort med folk, återstår byråkratin
och administrationen. Ja, inte att förglömma de med betalda politiska uppdrag.
Det finns massvis av sådana som under åren vänt på alla stenar för att hitta
kostnader som skulle kunna tas bort, men inte upptäckte att de själva var
kostnaden.
Politiker har blivit en
grupp där inbördes beundran frodas, det gäller att vara följsam och obrottsligt
lojal mot partiet för att säkra ett livslångt levebröd. Man kan se politiken
som en skyddad verkstad, det är inga snillen som valt den politiska banan.
Naturligtvis finns det undantag. som insett att deras intelligens och
utbildning, skulle betala sig bättre som politiker.
Nu har de flesta insett
att det inte är någon som styr och ställer som behövs, det är någon som ser
till att invånarnas skattepengar hamnar där de är avsedda att göra nytta. En stor
del av svenska folket kommer att behöva hjälp för att kunna överleva, vilket
politiskt parti eller dess partiledare, klarar av den svåra uppgiften?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar