Ingen ordning på torpet.

 

 Livet är det som händer när man planerar för det sägs det. Ibland händer alldeles för mycket och man får lägga planeringen på hyllan eller helt enkelt skrota det man tänkt sig. Det är så livet blivit för mig just nu, men har egentligen växt fram under lång tid. Men visst är det som man säger, det blir aldrig som man tänkt sig.

För svenska folket har det knappast blivit som de tänkt sig. Inte minst gäller det oförutsedda utgifter där de fasta kostnaderna för att leva ökat oroväckande. De politiska löften som getts under åren, visar att det knappast blivit som de styrande tänkt sig  Om man ser tillbaka, har remissinstanser gjort det, men de styrande har inte lyssnat.

Med alla moderna hjälpmedel och ny teknik, borde vi kunna skapa ett samhälle, som sätter människan i första rummet. Våra politiker har inte tänkt så långt att de är helt beroende av att invånarna har det bra. Mår invånarna dåligt, drabbar det våra politiker.

Många äldre mår dåligt idag, hjälpen är akut. Ett långt arbetsliv räcker inte längre till en pension som underlättar på äldre dagar. Tvärtom är det nu en kamp att klara av de fasta kostnaderna, oförutsedda utgifter kan orsaka ekonomisk katastrof.

Vad som förvånar är att inte de som nu avverkat halva sitt arbetsliv, inte höjer sin röst att nu får det fan i mig vara nog. De kommer uppleva att tiden fram till pensionen går fort. Finns någon politisk vilja att förändra pensionssystemet efter de nya förhållanden vårt moderna samhälle skapat? Det verkar inte så och de äldre borde svara med samma mynt och inte rösta vid valet i höst. Hur skulle det påverka vårt politiska maktsystem om inte folket vill veta av dem?

Magdalena Andersson har höga förtroendesiffror, men vilket förtroende har folk för den politik hon skall försöka genomdriva? Antagligen fler än jag skulle vilja veta hur hon tänkt sig göra. Någon hjälp av de stolpskott som klamrar sig kvar runt henne lär hon knappast få. Där har det varit idéfattigt under många år. Kanske därför hon vill söka sig över partigränserna, några egna idéer är det ont om.

I Tidögänget är det lika illa, de har trasslat in sig i någonting de inte vet hur de skall kunna komma ur. Får antagligen rätt vad gäller SD, att de kommer stå ensamma med sina vidlyftiga förslag om vad som skall göra vårt land bättre. Under de år som gått där de sufflerat Kristersson, har det blivit mer oreda än ordning på torpet.

Tack och lov verkar jag inte vara ensam som gett upp hoppet om att våra politiker skall kunna få rätsida på vårt land. Det är dags att banta riksdagen till hälften, det fungerade ju med färre ledamöter under pandemin. Ute i kommunerna är det definitivt en överlevnadsfråga för invånarna att administrationen krymper, den kostar pengar som behövs till det som är nödvändigt.

Minns en politiker som försvarade sig med att vanligt folk inte begrep vad det innebar att vara politiker och därför inte skulle kritisera. Efter alla år som gått verkar det som om det varit våra politiker, som inte förstått vad de hållit på med. Ser man till de beslut som fattats under åren, finns misstanke att det varit och fortfarande är så.