Ljuva ungdomstid, upplever de unga det så idag?

Lät alla låtar när du var ung, som den jag hörde i Masked Singer? Frågan fick jag av en ung kille som tittat på programmet och reagerat på låten Dance with me. Den hette Sway när jag hörde Dean Martin sjunga den första gången, men den kom sedan även att heta Dance with me.

Låten var förresten med i en film med samma namn, som visades på en tv-kanal för många år sedan. Vilken kanal har jag inget minne av, men filmen var lika sevärd och underhållande med medryckande musik som i Dirty dancing, men konstigt nog vad jag vet, inte visats i repris. 

Hursomhelst talade jag om för grabben att det var den sortens musik vi lyssnade på, fram till dess rock and roll tog över. Den nya musiken förändrade även sättet att dansa sorgligt nog. Från att hållit om varandra, började folk stå mittemot varandra och skaka på rumpan istället. Men då var jag redan gift tack och lov.

De som inte var det, gick miste om det vi kallade tryckare, som spelades när det var damernas tur att välja partner. Med en tjejs kropp tätt intill sig kunde det ibland hända en pinsam grej som inte gick att styra. För det mesta låtsades tjejen om ingenting, men ibland drogs även de med och det gällde att komma hem till henne så fort som möjligt. Tänk vad både killar och tjejer går miste om nuförtiden, tack vare att musiken förändrats.

Fyrtio- och femtiotalets låtar handlade om hjärta och smärta, en romantisk tid även om de flesta inte var medvetna om det. Minns jag fick slut av en tjej i början på femtiotalet och nötte nästan ut Too young som sjöngs av Nat King Cole. Ingen lyckligt slut för mig, så här i efterhand, var jag alldeles för ung.

Både glädjande och förvånande märker jag att de gamla låtarna spelas igen, inte minst i reklamsnuttar. Vi har ju även teveprogrammet Let’s Dance där vi också kan höra gamla godingar. De unga kan ju också se ungefär hur vi dansade en gång för länge, länge sedan. Även om det för de dansande i programmet inte handlar om tryckare, är deras underliv klistrade mot varandras. Tycker faktiskt synd om alla unga som inte får uppleva den känslan.

Men det är mycket av det vi hade som de unga går miste om idag. Gemenskapen inte minst och då tack vare att det var dans någonstans nästan varje dag i veckan. På den tiden var det i vår stad en eldsjäl som alla sa Backis till, det var han som höll i alla trådar inom SSU. Har inget minne av att det talades politik, utan allt handlade om gemenskap.

Gemenskap är väl det som saknas idag, vårt skolsystem har varit duktig på att skapa egoister. Vi har fått de som vill bli sedda och är beredda att gå hur långt som helst för att bli det. Det är ingen tillfällighet att mobbing förkommer i betydligt högre grad nu än förr i tiden.

Tänker man tillbaka infinner sig frågan om det var bättre förr. Svaret man kommer fram till är att det inte går att jämföra, det är på många sätt två olika världar. Om det är någonting man kanske skulle önska sig, är att man var i den åldern igen. Minns tiden när tjejerna hade korta kjolar, de mer vågade tjejerna bar kort-korta som vi kallade mus-i-kant kjolar. För en ung kille var det som lilla julafton. Men med lite eftertanke, skulle jag inte vilja vara ung idag.