Änglar, Visst finns dom! Del 3

Vackert väder utanför fönstret men för den som inte tänker gå ut kommer här nästa del i min bok. Hoppas min berättelse skall få er att glömma allt eländes elände för en stund. 

Kapitel 12

Morgonjäkt var det värsta Halvar Streberg visste. Av den anledningen gick han upp vid halv sju, för att i lugn och ro dricka en kopp kaffe och läsa tidningen. För det mesta hade han bara Märta vid bordet, eftersom både Anna och Annika brukade sova till framåt åtta. Den här morgonen var det tomt i köket när Halvar kom ner. Tidningen låg inte på bordet som den brukade göra och kaffet var inte ens påsatt. Halvar satte sig tungt på en av köksstolarna.

   Bakslaget med den minst sagt knasiga utgången av valet, hade han redan kommit över. Faktiskt kände han sig lättad över att fortfarande kunna vara i stark opposition. Eller som en partikamrat sagt när allt var klart: Egentligen ska vi ju inte klaga, för visst är det en ren högerpolitik Persson håller på med. Tänk om vi skulle sitta vid makten och göra samma sak, då skulle det hotas med strejker och Gud vet allt. Det där med att fortsätta regera får han nog ångra Persson. Kohandel är väl vad det kommer att handla om.

   På sätt och vis hade det känts lite som plåster på såret. Det enda som svidit lite, var familjens totala likgiltighet över valutgången. Ja, att Anna skulle säga nånting var ju inte att vänta, och förresten hade hon ju redan gått och lagt sig. Men Märta hade väl för sjutton kunnat sagt några tröstens ord när han kommit hem efter valvakan. Inte för att han behövt det, men i alla fall.

   Men inte hade hon sagt nånting. Istället hade hon varit tyst och avmätt på nåt underligt vis, och bara ställt fram smörgåsar och en pilsner på bordet. Det hade nästan verkat som om hon varit förbaskad på honom. Så jäkla sent hade det ju inte varit när han kom hem, att hon...

   Steg i trappan fick honom att komma av sig i sitt tänkande och ta på sig en förorättad uppsyn. Han kastade en hastig blick på köksklockan. Jaså, Märta har tydligen passat på att försova sig också, tänkte han. Förbaskat olämpligt att hon skulle göra det just nu, när det var så mycket att stå i innan han skulle resa bort. Fruntimmer har då ingen ansvarskänsla, mumlade han, men en karl däremot...

   – Var är Märta? hörde han Annas röst från dörren bakom sin rygg.

   – Det vet väl fasiken, sa Halvar, mest irriterad över den störda morgonrutinen.

   – Är inte kaffet färdigt?

   – Ingenting är färdigt. Och tidningen ligger väl kvar i postlådan antar jag, snäste Halvar.

   – Då är Märta sjuk, ska du se. Du får väl ta och hämta tidningen själv då, medan jag kokar kaffe och tittar till henne, sa Anna och skyndade fram till diskbänken.

   Halvar hade några väl valda ord på tungan, men svalde dom. Att han själv kunde bli sjuk med den press han alltid hade på sig var väl inte så konstigt, men Märta... Löjligt! Hon var ju frisk som en nötkärna. Alla började visst gadda ihop sig mot honom, men nu skulle det bli andra bullar av. Ilsket stampande han iväg över hallgolvet – som om han på det sättet ville väcka dom som fortfarande sov.

   Märta log för sig själv när hon hörde klampandet nerifrån hallen och ytterdörren som smällde igen. Rätt åt honom, tänkte hon. Det är på tiden att han får lära sig att allt inte kommer att vara serverat längre. Vill han läsa tidningen vid kaffebordet, får han hämta den också.

   Det kändes ovant att inte vara först i köket, men samtidigt upplevde hon det som en liten hämnd på Halvar. Faktiskt njöt hon av att inte ha jäktat ner i köket för att allt skulle vara i ordning. Den morgontoalett som i vanliga fall var avklarad på fem minuter, hade tagit en halvtimme. Iskallt vatten på bomullstussar hade gjort underverk med påsarna under ögonen.

   Märta kastade en sista blick i spegeln, och nöjd med det hon såg, trippade hon ovant genom hallen och nerför trappan i sina högklackade oanvända vita skor. Lite klämde de i tårna, men annat hade ju inte varit att vänta, eftersom hennes fötter vant sig vid de fotriktiga skorna hon annars använde.

   Och lite lättare om hjärtat än tidigare kände hon sig faktiskt, men ändå fast besluten att ge Halvar vad han tålde. Väl nere på hallgolvet gick hon med osäkra knäande steg mot köket. Lite vingligt kändes det allt att stylta fram på de höga klackarna, men fick hon bara träna lite så...

   – Men Märta, vad har du gjort! skrek Anna, så fort hon kom innanför dörren.

   – Gjort och gjort. Jag har klätt opp mig ser du väl, sa Märta förvånad.

   – Nog ser jag det alltid, farsan kommer att få dåndimpen, sa Anna med beundran i rösten. Du är ju rena rama sexbomben. Som pinupporna på väggen nere i verkstan, faktiskt. Fast det är klart, dom har ju inga kläder på sig. Och jag som trodde du var sjuk.

   – Ser det så ut, sa Märta, glad och faktiskt lite stolt över det Anna sagt. Men du Anna, tycker du verkligen att jag ser ut som en pinuppa?

   – Annars hade jag väl inte sagt det. Vad har du gjort med håret, förresten?

   – Låtit bli att sätta opp det i en knut bara, sa Märta.

   – Du passar jättebra i det.

   – Hihi, fnissade Märta eftersom det slog henne något.

   – Vad fnissar du åt? frågade Anna förvånad över Märtas ovanliga uppträdande.

   – Mig själv naturligtvis. När du sa det där om pinupporna utan kläder, kom jag att tänka på att jag kanske skulle klä av mig när Halvar kommer tillbaks. Vad tror du han säger då?

   – Gör du det, så smäller farsan av. Ställ dig vid fönstret, jag vill se hans min när han kommer in.

   – Var är han då? sa Märta, som hade väntat sig att Halvar skulle vara tillbaka från postlådan.

   – Ute och hämtar tidningen. Han gruffade må du tro, sa Anna och fnissade.

   – Jag hörde när han klampade iväg. Lagom åt den horbocken. I fortsättningen kan han hämta sin tidning själv, sa Märta med bestämd röst.

   Anna stirrade förvånad på Märta. Så här hade hon aldrig hört henne tala förut. Och vad hon kunde minnas, aldrig sett henne finklädd heller, för den delen. Den rara präktiga Märta hade förvandlats till en sexbomb, så mycket kunde hon se. Och kallat hennes farsa för horbock hade hon gjort. Nej nu...

   – Vill du skjutsa mig till prästgården sen? avbröt Märta hennes tankegångar. Du förstår, jag ska dit och söka jobb. Säg inget till din pappa bara, för än så länge är det en hemlighet. Men om jag får jobbet, flyttar jag.

   För Anna kändes det som att ha blivit träffad av ett blixtnedslag. Först stod hon som bedövad, sen började hennes läppar att darra och tårarna att bränna bakom ögonlocken. Å nej, det fick bara inte hända! Enbart tanken på att Märta kanske skulle flytta, fick massvis med följdfrågor att snurra runt i Annas huvud. Om Märta skulle flytta, vem skulle sköta huset... tvätta kläderna... laga maten?

   – Men varför? sa Anna med matt röst. Har du tröttnat på Annika och mig?

   – Nej då lilla gumman, det är inte er jag tröttnat på.

   – Du har tröttnat på farsan alltså, sa Anna och knöt händerna. Han skulle ha sig en riktig omgång. Det är för att han ska gifta om sig, eller hur?

   – Han får göra vilket han vill, men jag vill väl leva ett vanligt liv jag också, sa Märta och suckade. Kanske till och med få tag på en karl att gifta mig med, la hon till.

   – Hade det funnits lite vett i skallen på farsan, hade han gift sig med dig för länge sen. Jag tror inte att du sagt nej om han frågat, det märkte jag igår. Du har varit betuttad i farsan länge, va?

   Märta rodnade så det brände i kinderna. Typiskt Anna att inte vara fin i kanten precis. Betuttad... tja, så kunde man väl också kalla det. Hemligt kär hade väl varit ett bättre ord. Egentligen.

   Räddningen för Märta ur den brydsamma situationen blev att det hördes steg i trappan. Strax efter kom Sixten Fager och Rutger Pärson in genom köksdörren. Båda glodde på Märta som om de sett ett spöke.

   – Sätt er, kaffet är snart klart, sa Anna och kunde inte hålla tillbaka ett leende, när hon såg de bådas förvånade ansikten.

   I samma ögonblick kom Halvar tillbaka med tidningen i handen. Med blicken fladdrande mellan rubrikerna på tidningen och var han befann sig, steg han in i köket. Att nånting var galet kändes i nackhåren och han tvärstannade så att golvplankorna sviktade.

   Vad som var galet kunde han däremot inte begripa. Han såg Anna stå vid spisen med ett belåtet flin i ansiktet. Den nya verkmästaren och sifferbitaren stod bredvid köksbordet med gapande munnar och såg oerhört dumma ut. Eftersom deras blickar var riktade mot fönstret, vred han huvudet i samma riktning.

   Det Halvar såg, fick hans haka att falla ner mot bröstet och han tappade tidningen. Han gapade så stort att det gått att mata honom med en sopskyffel. Inramad av solljuset som strömmade in genom köksfönstret, stod den underbaraste kvinna han sett i hela sitt liv. Hon hade lika väl kunnat vara naken, eftersom den gula klänningen genomlystes av morgonsolen och avslöjade hennes välsvarvade kurviga kropp. Kring hennes hår bildade solstrålarna en gloria, som förde tanken till något himmelskt. Hjärtat skuttade som en kanin i bröstet på Halvar, och han fick svårt att andas.

   – Hör du, Anna. Karlarna får väl sitta här och prata arbete, så dricker vi vårt kaffe ute på altanen, sa Märta.

   Halvar fattade ingenting. Hur kunde det komma sig att den främmande kvinnan lät precis som Märta? Hade han råkat ut för en hallucination, eller...?

   – Du har rätt, Märta, kvittrade Anna, som njöt av den sensation Märta bjöd på. Dom har säkert en massa viktiga saker att prata om, la hon till.

   En lång stund efter det att Anna och Märta försvunnit från köket, stod de tre som fastvuxna vid golvet. De tittade mot dörren där de båda försvunnit, sen på varandra.

   – Här måste ha skett ett underverk, sa Halvar med svag röst.

   – Halleluja och Amen, sa Rutger Pärson.

Kapitel 13

Luften stod alldeles stilla och morgonsolen skapade en behaglig värme ute på altanen. Men Anna märkte det inte ens, eftersom envisa tankar hela tiden malde i hennes huvud. Tankar på försäljningen av verkstan, huset, giftermålet och Märta som tänkte flytta. Om det bara varit en sak, men allt hade hastigt och lustigt strulat till sig för henne. Och den som strulat till alltihop är ju farsan, tänkte hon. Visst brukade han skälla som en bandhund så snart tillfälle gavs, men det var inte likt honom att hålla på med en massa hemlighetsmakeri.

   Nog hade han fått en massa underliga idéer i huvudet sen han blev politiker, men det hade bara gällt sånt som ingen i huset ens brytt sig om. Men det som nu var på väg att hända, berörde ju både henne, Annika och Märta. Det kunde bara finnas en orsak till det hela och det var att den han skulle gifta sig med, tubbat i honom en massa tok. Alltså måste det giftermålet stoppas på ena eller andra sättet. Tidigare hade hon inte brytt sig ett dugg om att han skulle gifta om sig, men nu...

   – Varför ser du så full i sjutton ut då? sa Märta och avbröt Annas funderingar.

   – Jag tänker på att Annika kommer hem idag, ljög Anna frånvarande.

   Men i samma ögonblick blev lögnen sanning. Annika skulle ju komma hem vid middagstiden, och hon brukade kunna klura ut lösningar på det mesta, tänkte Anna. Att farsgubben var på väg att gifta om sig, var ju inte alls säkert att Annika brydde sig om. Inte heller att han fått för sig att verkstan och gården skulle säljas. Men om han ställt till så att Märta skulle flytta ifrån dom, det skulle hon väl ändå bry sig om. Naturligtvis skulle hon bry sig om det!

   Med Annikas hjälp skulle dom kanske kunna komma på nånting, fortsatte hon sina funderingar. För om det inte blir nåt giftermål, skulle kanske både verkstan och huset blir kvar. Och antagligen Märta med, för den delen. För trots att farsgubben strulat till det, verkade Märta fortfarande vara betuttad i honom – hur hon nu kunde vara det. Alltså gällde det att få honom lika betuttad i henne. Om dom lyckades med den bedriften, skulle Märta bli en bundsförvant. Anna bet en bit av smörgåsen och kisade på Märta som satt vänd mot solen med slutna ögon.

   – Du, Märta...

   – Mmm...

   – Är det verkligen så viktigt för dig att få tag på en kille? frågade Anna försynt. Jag klarar mig i alla fall utan, skyndade hon sig att tillägga.

   Märta rodnade inte ens, istället verkade hon bara uppriktigt ledsen.

   – Du ja, som bara bryr dig om bilar och motorer, sa hon. Men du förstår, jag har aldrig haft ihop det med nån kille. Bara drömt om det, men det är ju inte samma sak. I natt när jag var som mest förbaskad på Halvar, bestämde jag mig. Det får bli hur det vill, men inte tänker jag då dö utan att ha varit med om det. 

   Anna gapade stort och glömde bort både smörgåsen och kaffet. Det var andra gången den här morgonen som Märta förvånade henne. Det kändes nästan chockerande att höra en sån öppenhjärtig bekännelse.

   – Herrejösses, så du säger! sa hon efter en kort stund när förvåningen lagt sig. Har du aldrig haft sällskap med nån kille?

   – Nja, det är väl nätt och jämt det. Visst har jag träffat killar, men aldrig varit ihop med nån på riktigt. Ja, du förstår säkert vad jag menar.

   – Har du aldrig varit ihop med nån kille? sa Anna och stirrade storögd på henne. Att inte jag har varit det är väl inte så konstigt, men att du...

   – Som är så gammal, men ändå inte har varit det, fyllde Märta i med trött röst.

   – Du vet att jag inte menar så, skyndade Anna att säga. Du är inte alls gammal, bara så där lagom mogen. Förresten är det inte så mycket du har gått miste om. Inte om jag får tro en kompis i alla fall. Det var ingen höjdare precis sa hon, efter att ha varit tillsammans med sin kille första gången. Hur det blev efter det vet jag inte, men hon har fortfarande sällskap med honom. Förresten, som du ser ut nu kommer det nog inte att dröja länge, innan killarna springer benen av sig efter dig.

   – Jag ser väl ut som jag alltid har gjort, och hittills har då ingen sprungit benen av sig, sa Märta och gjorde en lustig grimas. Visst har jag pussats med killar, men längre än så har det aldrig gått. Jag hade inte ens haft stadigt sällskap med nån innan jag kom hit. Och här har jag gått i tolv år, utan att ha träffat nåra andra än Halvars bekanta. Den enda jag har märkt glott på mig i smyg är faktiskt Ossian. Det vet väl sjutton om jag inte ska ta och vampa honom. Han är ju ungkarl, så varför inte.

   – O nej, det får du inte göra! flämtade Anna förskräckt, medveten om att det skulle kullkasta alla hennes planer.

   – Inte tänker jag fråga nån vad jag får göra eller inte, sa Märta och drack ur den sista kaffeskvätten. Nej du, Anna, nu ska jag börja tänka på mig själv.

   – Men varför just Ossian, han är ju präst! Kan du inte pröva med att vampa farsan istället.

   – Halvar, aldrig i livet! Och att Ossian är präst, vad är det för konstigt med det då. Tänk om jag gifter mig med prästen, finns det till och med en bok som heter. Det vet väl sjutton om den inte gått som film också. En präst är väl inte annorlunda skapad än andra karlar, vad jag vet. Ossian är ju bara ett år äldre än Halvar, och ser riktigt bra ut också för den delen. Jo du, det skulle va nånting det. Bara jag tänker på det så...

   – Så inser du hur dumt det låter, inflikade Anna.

   – Nöden har ingen lag, sa Märta och reste sig från bordet.

   – Sitter du så på pottkanten, kan du väl lika gärna vampa farsan. Vad jag kunde se var han på vippen att svälja dig hel.

   – Inte sitter jag väl på pottkanten direkt, men har han inte nappat förut får det vara nu också. Förresten så verkar det som om han föredrar att fiska i grumligt vatten.

   Märta knäade iväg med osäkra steg. Anna följde henne med blicken och tänkte att nu jäklar hade det börjat det brinna i knutarna. Farsgubbens giftermål skulle det väl finnas nåt sätt att förhindra, men om Märta vampar Ossian... Jäklar i det blå, då är det kört. Enda chansen var att försöka tussa ihop Märta och farsgubben. Men det måste ske innan det var för sent.

 

 

Kapitel 14

Det enda ljud som hördes i köket var Halvars blåsande och sörplande, när han drack sitt kaffe på fat. Men de andra vid bordet märkte det inte ens. Sixten satt som på nålar i väntan på att få sig en åthutning för gårdagens fadäs med Anna. Rutger Pärson däremot, hade vickat tillbaka stolen för att genom det öppna fönstret, kunna snappa upp vad som sades ute på altanen.

   – Dags att titta till vad som behöver göras idag, sa Sixten för att bryta tystnaden.

   – Jag skulle egentligen ha en spark i baken, sa Halvar högt för sig själv. Här har man gått i flera år och inte kommit sig för med att...

   – Tyst, sa Rutger Pärson och spände öronen ytterligare.

   – Hör nu din förb... Halvar satte den halvsmälta sockerbiten i vrångstrupen och vek sig hostande över bordet.

   – Hon har aldrig varit ihop med nån karl, sa Rutger Pärson och pekade med tummen över axeln.

   Halvar slutade hosta och stirrade på honom.

   – Det ska väl för helsike jag veta, hon är ju min dotter, kraxade han eftersom det fortfarande rev i halsen.

   – Inte hon, utan den andra, sa Rutger Pärson och himlade med ögonen. Jag hörde henne säga det alldeles nyss. Herregud, hur kan det vara möjligt! Karlarna måste vara blinda härute på vischan. Hon sa nånting om att fiska i grumligt vatten också, men det var ett sånt jäkla sörplande, att jag inte riktigt hörde vad hon sa. Inte ska en sån som hon behöva fiska i grumligt vatten, man kanske skulle ta och göra ett försök.

   – Du gör så fasiken heller, morrade Halvar röd i ansiktet, som plötsligt glömde bort att han undvek att säga du till personer som inte hörde till vänkretsen.

   – Betyder det att jag inte ens får göra ett försök? sa Rutger Pärson utan att tänka sig för.

   – Här försöks ingenting, det ska du ha klart för dig. På den här gården är det...

   – Ja, ja, avbröt honom Rutger Pärson oberörd. Hon kanske är i äldsta laget för mig. Men å andra sidan attraheras jag av lite äldre mognare kvinnor. Ni kanske inte tror det, men jag har faktiskt varit ihop med en sån kvinna. Tyvärr blev det slut mellan oss för ett tag sen. Hon hade hittat nån kärlekskrank rik gammal knös.

   – Jag är inte intresserad av dina fruntimmersaffärer, fnyste Halvar. Och du håller tassarna borta från min svägerska medan jag är borta. Om det är nån som ska... Halvar avbröt sig och började generad skruva sig på stolen, efter att ha insett vad som i hastigheten varit på väg att flyga ur honom.

    Men varken Rutger Pärson eller Sixten hade märkt vad han varit på väg att säga, eftersom ordet svägerska tycktes hänga kvar i luften. Båda stirrade med stora ögon på Halvar.

   – Svägerska... Ja, jag säger då det! sa Rutger Pärson. Jag trodde hon var din hushållerska. Inte visste jag...

   Han tystnade när steg hördes ute i hallen och skyndade sig att dricka av det nu nästan kalla kaffet.

   – Jag går väl ner till verkstan då, sa Sixten, men fick inget svar.

   I dörröppningen stötte han nästan ihop med Märta och var tvungen att trycka upp sig mot dörrposten. Märta gav honom ett bländande leende.

   – Oj då...det var nära ögat... vackert väder, stammade Sixten fram och tittade ner i golvet.

   – Nog är det vackert väder alltid. Och hett som i... Ja, ni vet vilket ställe jag menar, hoppas jag att det bli för en del idag, fräste Märta när hon passerat Sixten och gick fram till diskbänken.

   Det tog några sekunder för Halvar att inse, att han var måltavlan för hennes ironiska utfall, vilket fick hans ansikte att börja hetta. Vad i hela fridens dagar hade det tagit åt henne? Hade han gjort nånting, eftersom hon låtit så ilsken? Nää, inte vad han kunde komma på i hastigheten. Men det var första gången han hört Märta fräsa till och det var sannerligen ingen trevlig upplevelse. Att det dessutom hände just nu, när hon var så... Ja, förändrad var väl nästan ett för milt uttryck. Bäst att ta det lite försiktigt, tänkte han.

   – Hör du, Märta... Du vet väl... ja... att jag ska resa bort idag, stammade han fram röd i ansiktet.

   – Jag vet det, fräste Märta.

   – Nu är det så att tåget går kvart i tre, så det skulle vara snällt av dig om du...

   – Jag åker bort nu på förmiddan, avbröt Märta honom. Anna har lovat att skjutsa mig. Vi får se om jag hinner tillbaks tills du ska åka. Annars är det väl inte värre än att du kan packa själv. Och när det gäller maten, kan ni väl laga till nånting själva.

   Halvar som inte hämtat sig från den första chocken, var tvungen att ta stöd mot bordskivan för att inte halka under bordet. Vad var det som pågick egentligen? Hade Märta blivit tokig, eller...?

   – Jag har faktiskt gått på matlagningskurser, sa Rutger Pärson, men det lät mest som om han pratade för sig själv.

   Halvars tankar flög som fjärilar ut genom fönstret och efterlämnade endast en lätt susning – som ljudet från ventilen i sovrummet. Helst av allt skulle han vilja gå och lägga sig igen, så trött och kraftlös kände han sig.

   – Faktum är att jag är ganska bra på att laga mat, fortsatte Rutger Pärson. I alla fall när matreceptet och alla ingredienser finns framför mig.

   – Men så bra då. Då ordnar det sig ska ni se. Ha det så trevligt idag, det tänker i alla fall jag ha, sa Märta och gick med bestämda steg mot dörren.

   Jag har börjat få kläm på det, tänkte Märta glatt och sträckte på både benen och ryggen. Något hon inte vågat göra tidigare eftersom det känts så vingligt. Men som genom ett trollslag kändes inte gången längre stuttig och osäker, utan snarare glidande när hon gick. Jaha, svårare än så här är det alltså inte, tänkte hon. Man kan ju bara man försöker.

   Att Märta gick annorlunda såg både Rutger Pärson och Halvar när de följde henne med blicken. En tanke hade de gemensamt, och det var att båda tyckte hon svävade fram som en mannekäng, innan hon försvann ur deras synfält.

   – Vilken kvinna! utbrast Rutger Pärson med beundran i rösten.  

   – Och henne har man haft inpå sig så många år. Det skulle vara straffbart att tillverka pylsiga städrockar och fotriktiga skor som ser ut som pråmar, sa Halvar, och tog sig stönade om huvudet.

Kapitel 15

Märta försökte ändra ställning på stolsitsen, vilket inte var det lättaste i det trånga utrymmet i den gamla Anglian. Stolsitsen som var klädd med konstläder, hade varit het som en spisplatta när hon satt sig i bilen, och nu kände sig Märta fuktig i baken. Inte bara i baken förresten, utan även på ryggen.

   – Kan du inte släppa in lite frisk luft i den här, sa hon och viftade med handen framför ansiktet.

   – Veva ner rutan, sa Anna kort, utan att ta blicken från vägen.

   Strebergarna är egentligen konstigt funtade, tänkte Märta medan hon vevade ner sidorutan. Halvar brydde hon sig inte om längre, men Anna... Dom hade ju i alla fall nött på varann i tolv år, men aldrig hade hon betett sig som nu. Tjurskallig var hon titt som tätt, men nog kunde hon väl i alla fall säga vad som var fel. Märta kände väl igen det tjuriga uttrycket som fanns i Annas ansikte. På pricken lik Halvar när något gått honom emot.

   – Är det mig du är tjurig på? frågade hon i ett försök att få igång ett samtal.

   – Vadå tjurig? snäste Anna.

   – Du säger ju ingenting, sa Märta.

   – Jag tänker begriper du väl. Du sa att farsan ska sälja både verkstan och gården. Inte för att jag begriper vilken som kan vara intresserad av att köpa, men risken finns i alla fall.

   – Visst finns det en risk. Urban Klöver är intresserad har jag hört.

   – Urban Klöver! Nä, nu jäklar! skrek Anna.

   – Svär inte, sa Märta. Urban Klöver vill visst göra en modern bilskrot av alltihop. Pengar har han och det är utrymmena han är ute efter.

   Anna visade inte med en min att nyheten träffat henne som en spark i maggropen. Urban Klöver, ekade det i hennes huvud. Den jäkla tjejtjusaren, som inte drog sig för att försöka ragga opp unga tjejer, trots att han visst var lika gammal som farsgubben. Och en sån skulle ta över verkstan och gården...

   Den gamla Angliamotorns avtagande morrande i den långa uppförsbacken mot prästgården, lät som ljudet från en vevgrammofon som behövde dras upp. Anna som i vanliga fall brukade ge uppmuntrande tillrop till de ålderstigna hästarna under huven när det började gå tungt, växlade slarvigt ner vilket orsakade ett skorrande ljud från växellådan.   

   – Förbaskat också! fräste Anna, eftersom hon suttit och tänkt på annat.

   – Nu svor du igen, sa Märta. Tänk på att inte svära så Ossian hör det.

   – Han har hört mig svära förut, muttrade Anna, irriterad över missödet med den skorrande växellådan och svängde in framför trappan till prästgården.

   – Men för det behöver du väl inte svära och fräsa nu. Du kan väl tänka lite på varför jag ska hit. Det gäller mycket för mig förstår du väl, sa Märta med bedjande röst.

   – Visst ja, du skulle söka jobb och vampa...

   Anna avbröt sig och började skratta, gällt och ihåligt.

   – Säg inte så där, sa Märta. Och varför skrattar du så där otäckt, förresten?

   – Det slog mig att både verkstan och gården kan räddas. Eftersom du är beredd att vampa en präst, kan väl jag vampa Urban Klöver.

   – Herregud! utbrast Märta.

   – Inte då, jag är bara hans tjänare, sa en röst bredvid henne utanför bilen.

   Outgrundliga äro herrens vägar, flög det genom Ossian Bladudds huvud, när han öppnat bildörren för att Märta skulle kunna kliva ur. Inte förvånande att en präst tänkte så. Men orden kom osökt när Märtas klänning klibbat fast vid sätet, och hennes ben oavsiktligt blottades i sin fulla längd, när hon vred på kroppen för att kliva ur den låga bilen. 

   Små oavsiktliga pikanta olyckshändelser hade Ossian sett flera gånger tidigare, men det hade varit på de återkommande kafferepen som kyrkans syjunta hade en gång i veckan. Vad han däremot aldrig sett i de sammanhangen, var ett par himmelskt välformade ben, avslutade med en raffinerad nästan genomskinlig ljusblå trosa. Ossians blick var som fastnitad vid det som i all hast avslöjades och han svalde upprepade gånger, vilket fick struphuvudet på hans smala hals att studsa upp och ner som en hoppande känguru.

   – Hoppsan, sa Märta och drog snabbt ner klänningen till knäna.

   – Ingen... skada... skedd, hackade Ossian fram och låtsades beundra Annas Anglia.

   – Jag har blivit svettig i baken förstår du, la Märta till för säkerhets skull.

   – Inget ont som inte har något gott med sig, sa Ossian frånvarande, men rodnade omedelbart när han insåg vad han i hastigheten sagt.

   Märta förstod också mycket riktigt, och rodnade klädsamt. Ossians ansiktsuttryck kunde hon inte missta sig på. På samma gång som hon kände sig stolt, generade det henne lika mycket. Hur kunde det komma sig att karlarna plötsligt tittade så konstigt på henne? Var klänningen för vågad, eller...

   – Psst, Märta, teaterviskade Anna.

   – Vad är det? sa Märta och vände sig om och böjde sig framåt för att höra vad Anna hade att säga.

   – Klänningen har hakat opp sig så trosorna syns i bak. Och nu får du visst ge första hjälpen åt Ossian också, för jag tror han håller på att få hjärtsnörp.

   Märta snodde runt mot Ossian. Under tiden hon lirkade ner den fuktiga bakdelen av klänningen, såg hon att Anna haft rätt. Ossian såg verkligen ut som om han höll på att bli sjuk. Ansiktet var högrött och han flåsade tungt, som om han sprungit en lång sträcka.

   – Hur är det med dig, Ossian? frågade Märta med ängslig röst.

   – Te... tele... telefonen ringde visst, stönade han och snubblade dubbelvikt uppför trappan.

   – Det var visst inget hjärtsnörp på gång, sa Anna. Antagligen fick han väl magknip. Frida har kanske gett honom för många oblater till kaffet.

   – Så du säger! sa Märta.

   – Men det såg du väl. Nånting med magen verkade det vara i alla fall, eftersom han vek ihop sig som en fällkniv. Hursomhelst måste jag sticka nu. Du kan väl ringa till verkstan, när du vill bli hämtad.

   Utan att vänta på svar, drog Anna igen bildörren framför näsan på Märta och gasade iväg. Kvar stod Märta, svettig och med rödblommiga kinder i solskenet. Nu har jag allt ställt till det, tänkte hon. Och det bara för att hämnas på Halvar. Tveksam stod hon kvar framför trappan och visste varken ut eller in.

   Inne i prästgården stod Ossian Bladudd och tryckte sin heta panna mot badrumsväggens svala kakelplattor. Hela hans tidigare trygga värld hade ruskats om rejält. Trots att han blundade, kunde han ändå tydligt se Märtas långa välformade ben. Men det som bitit sig fast på hans näthinnor, var den oavsiktliga exponeringen av hennes ädlaste del, som han i upphetsningen tänkte sig den. Och alltsammans bara för den tryckande värmen.

   Det måste vara nån form av straff, för att han tidigare tänkt nästan syndiga tankar om Märta, tänkte han. För inte var det väl så, att hans outtalade önskningar var på väg att gå i uppfyllelse? Men omöjligt var det ju inte att Herren i all sin vishet, inte bara just nu ställde opp för honom, utan också stod för Märtas totala förvandling. Att han, Ossian Bladudd, var den som utvalts att se Märtas gudomliga företräden i näst intill full frihet. Kanske var det han just upplevt, bara en försmak av vad som komma skulle...

   Ossian började skälva i hela kroppen. De mänskliga men inte alls prästerliga tankarna, hade satt igång vibrerande signaler som snabbt rusade genom hans nervsystem. Benen började skaka och han sjönk ner på knä som för att bedja. Men någon bön kom inte över hans läppar, istället böjde han huvudet bakåt och med blicken riktad mot taket sa han med darrande röst:

   – Herre min skapare, nu har du verkligen ställt till det för mig.

   – Å ja, skyll inte på andra. Det som hände nyss var självförvållat. Förresten kan du se positivt på det som hände. Du behöver då inte använda Viagra, Ossian, sa en ljus stämma klart och tydligt.

     Försiktigt vred han på huvudet för att se om Märta kommit in i badrummet, men dörren var stängd och han var alldeles ensam. Jaha, tänkte Ossian, nu börjar jag höra röster också. Mitt bättre jag antagligen. Men var fanns det bättre jaget nånstans, när Märta visade opp vad hon har...

Kapitel 16

Ensam vid köksbordet satt Halvar Streberg och kände sig som en åsna mellan två hötappar. Klockan tickade obevekligt iväg mot middagstid, men han kom sig inte för med att gå upp på sitt rum och packa. Den tidigare nästan barnsliga glädjen över att resa bort, hade ersatts av en melankolisk känsla. Och krasslig började han känna sig. Kanske skulle han...

   – Ursäkta mig, men jag har nåra frågor, sa Rutger Pärson från dörröppningen och avbröt Halvars velande tankegångar.

   – Vad är det nu då? sa Halvar. Jag visade ju var alla papper finns.

   – Papperna ja, men var står datorn? sa Rutger Pärson.

   – Vilken dator? sa Halvar och såg frågande ut. Jag har förbaske mig inte nån dator.

   – Har inte firman nån dator!! pep Rutger Pärson, rejält omskakad av det oväntade beskedet. Men bokföringen då, hur är den gjord? En bokföringsbok måste det väl i alla fall finnas.

   – Det finns ingen sån heller, sa Halvar och spände ut bröstkorgen. Förresten, hur tror du jag har tid med att göra nån bokföring, va? Har man så mycket om och kring sig som jag så...

   – Åker du snart dit för bokföringsbrott, fyllde Rutger Pärson på med, som snabbt hämtat sig från den första överraskningen. Enligt bokföringslagen är du skyldig att...

   – Ja, ja, jag vet allt det där. Men jag hinner inte med helt enkelt. Går det inte att plita ner den på samma gång? Jag menar... det går ju på ett ut liksom.

   – Visst... jodå, det ska vi nog kunna ordna, sa Rutger Pärson, plötsligt medveten om att äntligen få chansen att göra en riktig bokföring.

   – Nå då så, då är det väl bara att sätta igång, sa Halvar.

   – Det är inte så bara, sa Rutger Pärson. Finns det nån kontoplan att gå efter?

   Halvar rynkade pannan. Vad han kunde komma på i hastigheten, hade Anton Olsson aldrig frågat efter en sån. Under alla år hade han skrivit inkomster och utgifter i sin fickkalender, och till det hade han aldrig behövt någon kontoplan. Förresten så hade det alltid varit tillräckligt, för att Anton skulle kunna göra en deklaration.

   – Nä, inte vad jag vet, sa Halvar lamt.

   – Jaså, firman har inte ens en kontoplan, sa Rutger Pärson. Det här blir tydligen värre än jag trodde, la han till.

   Det skulle han aldrig ha sagt. Halvar flög upp från stolen, röd i ansiktet.

   – Och vad trodde en liten fjant som du då? Det ska jag tala om för dig, att Halvar Streberg skiter man inte på näsan. Det finns dom som har försökt, men...

   – Och redovisningarna för moms, skatt och arbetsgivaravgifter, avbröt Rutger Pärson honom oberörd. Jag hittade inga såna heller. Det måste väl i alla fall finnas en avstämning att gå efter.

   – Ähum, momsen och skatten ja, sa Halvar och humöret rann av honom lika snabbt som det kommit. Kopiorna ligger i nedersta skrivbordslådan till höger.

   Momsen var något som Halvar alltid gjorde i sista stund, och alltid på det enklaste sättet. Han drog av tjugo procent på inkomster och utgifter som han antecknat i kalendern, så var det klart. Lön och skatt var ju lika varje månad, så det var bara att klämma dit. Vilket tjafs om såna bagateller.

   – Som du säkert vet måste bokföringen göras löpande. Det finns inga ursäkter för att inte göra det, mässade Rutger Pärson. Som företagare är du faktiskt skyldig att strikt följa bokföringslagen, och enligt den...

   – Ja, ja, gör som du vill, avbröt Halvar honom med uppgiven röst. Har vi inte viktigare saker att prata om? Jag lägger ju allt i dina händer dom närmaste två veckorna.

   – Så sant som det är sagt, sa Rutger Pärson, plötsligt medveten om att ansvaret skulle vila tungt på hans axlar de närmaste fjorton dagarna.

   – Och mitt i alltihop så har inte Märta kommit tillbaks än, sa Halvar och suckade. Hur är det, kan du verkligen laga mat? Anna kan då förbaske mig inte göra det.

   Rutger Pärson blev både kall och varm. Det han sagt om sin matlagningskonst, var ju något han i hastigheten slängt ur sig för att imponera på Märta. Han kastade en snabb blick på klockan, och såg till sin förskräckelse att den var halv elva. Men det var ju bara drygt åtta kilometer till Hamnstad, så kanske...

   – Jag åker iväg och köper en kassabok, sa han, och räknade snabbt ut i huvudet att fyra matportioner, antagligen skulle kosta ett par hundra. Den kostnaden skulle han kunna dra av som representation i sin egen bokföring, som ännu inte hade ett enda kvitto i den pärm han gjort i ordning.

   – Bra, gör det, sa Halvar. Mer än så här kan väl inte en kassabok kosta, la han till, plockade upp plånboken ur bakfickan och lade två hundralappar på bordet. Det sved lite inombords att behöva kosta på onödiga saker som en kassabok för momspengarna han senast fått tillbaka. Men det kunde inte hjälpas, han behövde lugn och ro för att kunna tänka.

   – Vi äter klockan ett, sa Rutger Pärson och skyndade ut genom dörren utan att vänta på svar, sen han plockat upp pengarna från bordet.

   – Vad har jag gjort för att straffas så här, sa Halvar högt för sig själv. Men det var varken bokföringen, Rutger Pärson, den nya verkmästaren eller Anna han tänkte på.