Kapitel 24
Blixten öppnade
slött ögonen, när han hörde en bil komma upp mot gården. Jaha, tänkte han, vem
kommer nu då. Hans eftermiddagsslummer hade störts upprepade gånger, och han
började tröttna på den livliga trafiken. Först hade husse kommit ut ur huset
galopperande som Jönssons häst, och flåsat förbi honom så att dammet yrt. Inte
lång stund efter hade han kommit tillbaka i bil med Anna. Husse kunde inte vara
riktigt klok, som sprang i värmen för att bli hemskjutsad med bil. Det var nog sant
i alla fall att bara den som är dum har bråttom, tänkte Blixten och var på väg
att sluta ögonen, när bilen svängde in genom grindhålet. Det var samma bil som
Anna skjutsat hem husse i, alltså måste det vara hon som kom tillbaka.
Bilen bromsade in framför bron i ett dammoln,
men det var inte Anna som hoppade ur, utan Märta. Som en skrämd hare studsade
hon uppför trappan och in i huset. Äntligen! Märta var inte den som glömde bort
hans matbehov i första taget. Ingen i huset hade ens haft en tanke på att ge
honom mat. Sävligt reste sig Blixten, fnyste och ruskade bort dammet som lagt
sig som en extra päls på honom.
När dammolnet lagt sig så att han hade fri
sikt, höjde han förvånad på de buskiga ögonbrynen. Utanför bilen stod den
nytillkomna hanfiguren och såg ut som en bilrädd hundvalp igen. Blixten kunde
inte begripa varför. Inte heller varför Anna såg så konstig ut i ansiktet. Den
där röda färgen brukade hon bara ha när husse var i närheten och dom skrek åt
varann. Men nu var hon ju inte förbaskad, utan snarare tvärtom såg det ut som.
Mycket underligt hade han varit med om under
alla år, men aldrig nåt liknande. Inte ens det dova kurrande ljudet från hans
tomma mage fick Anna att släppa nykomlingen med blicken, trots att det låtit
som en ilsken morrning. Sakta och värdigt strosade han förbi de båda och
stannade nedanför trappan.
Visst var det nånting galet med Anna, för i
vanliga fall brukade hon prata och klappa om honom. Det skulle behövas rejält
med mat för att döva den konstiga känslan i magen. Tur att Märta var tillbaka.
Vid det här laget har hon nog hunnit fylla på matskålen. Med en sista
föraktfull blick på Anna, började han gå uppför trappan.
Halvvägs över
hallgolvet tvärstannade Märta och strök sig förvirrad med handen över pannan.
Vad i hela fridens dagar tog det år henne? Hon hade väl ingen orsak att rusa in
för att se hur illa ställt det var med Halvar. Det var väl i så fall lyxfnasket
som skulle göra det, eftersom hon antagligen rådde för att han blivit sjuk. För
visst måste det vara hon, som tubbat i Halvar att banta. Om det var som Anna
trott, hade han ju antagligen blivit sjuk bara av att tänka på bantningskuren.
Inte undra på förresten, så matglad som
Halvar var. Men tjock så det störde var han väl inte. Lite rund om magen hade
han blivit senaste åren, men det blev ju nästan alla karlar när dom blev lite
äldre. Ja, med undantag av Ossian förstås, men han var ju åt det andra hållet
istället och det var inte ett dugg bättre.
Ja, ja, det är väl bäst att se till Halvar i
alla fall, tänkte Märta och började gå mot köket. Hennes svettiga fötter
klibbade mot golvet och gav ifrån sig smackande ljud, men hon hörde det inte
ens.
Hörde de smackande ljuden gjorde däremot
Halvar, som legat nedkrupen under lakanet sedan han hört ljuden från vinden.
Försiktigt lyfte han undan lakanet och stirrade mot dörren, eftersom de
smackande ljuden tydligt hördes från köket. Så tystnade smackandet och sakta
rörde sig dörrhandtaget nedåt, vilket fick honom att börja darra i hela
kroppen. Halvar upplevde det som om dörren öppnades i ultrarapid, sen kom en
svag vindpust och svepte över hans ansikte. Ett skarpt bländande ljus, letade
sig bit för bit in i rummet.
Storögd stirrade han mot ljuset och såg en
gestalt stå inramad av dörröppningen med nånting i ena handen. Att det var en
kvinna kunde han inte undgå att se, men det skarpa ljuset som belyste henne
bakifrån, gjorde att han bara såg konturer. Och vilka konturer! Hjärtat slog
plötsligt så vilt och okontrollerat i bröstet att han fick svårt att andas.
Att det var nånting övernaturligt som stod i
dörröppningen, var han helt på det klara med. Det kunde till och med vara en
ängel! Men om det var en ängel, betydde ju det att... Neej, säg inte att jag
ska dö, tänkte han. Den skrämmande tanken fick ögonen att tåras och läpparna
att darra.
– Snälla, gör vad som helst med mig, men låt
mig inte dö nu, sa han med gråten i halsen.
– Det borde du väl begripa, att jag inte
bestämmer över sånt, sa Märta från dörröppningen.
Nej naturligtvis, det fanns det ju bara en
som gjorde. Men nu var Halvar fullt på det klara med att det verkligen var en
ängel. Då var det alltså sant som han hört, att man blev hämtad när man dör.
Men hur kunde det komma sig att den här ängeln, låtit så lika på rösten som
Märta...?
Men om han nu verkligen var på väg att dö, så
nog hade han väntat sig nåt annat. Lite mer storslaget med harpor, basuner,
vita molntappar och blå himmel runt omkring. Och om det verkligen var
himlaporten som öppnats, vilket helsike det skulle bli, när till och med
änglarna talar som Märta. Förresten, har änglar sugfötter? tänkte han och knep
ihop ögonen, när det smackade för varje steg gestalten tog mot honom.
– Hur är det med dig, Halvar? sa Märta med
ängslig röst när hon kom närmare och såg hans bleka ansikte.
Halvar öppnade ögonen och såg Märta stå
bredvid sängen. Han drog en djup darrande suck av lättnad.
– Märta... är det verkligen du? sa han med
ynklig röst.
– Visst är det jag. Vem skulle det annars
vara? Du ser för bedrövlig ut, förresten. Vill du att jag ska ringa till
Ludvig?
– Neej, för allt i världen, gör inte det, pep
Halvar ängsligt. Det minsta han ville, var att hans gode vän distriktsläkaren
Ludvig Johansson, skulle komma ångande med sin läkarväska.
– Då får väl jag försöka hjälpa dig så gott
det går, sa Märta.
– Märta, du är en ängel, sa Halvar med darr
på rösten. Oskuldsfull och ren. Om det är nån som kan hjälpa mig att bli frisk,
så är det du.
– Men Halvar... så du
säger, sa Märta och rodnade.
Kapitel 25
Rutger Pärson
var i upplösningstillstånd. För att få stopp på de trumvirvlar som klackarna
ville slå mot golvet, satt han framåtlutad med händerna hårt tryckta mot låren.
Men skakningarna fortplantades istället till överkroppen, vilket i sin tur fick
luggen att flaxa och glasögonen att hoppa fram till yttersta spetsen av
nästippen.
Inom sig förbannade han inte bara det
helsnurriga ställe han hamnat på, utan också den fruktansvärda otur som alltid
förföljde honom. Drog det ihop sig till en rejäl villervalla nånstans, så nog
hamnade han mitt oppe i smeten. Kaos i skolklasser hade han varit med om, men
att en människa hängt sig...
Och alltihop var den förbaskade bokföringens
fel, muttrade han. Om Halvar haft en dator och bokfört på som alla andra, hade
döingen fått hänga där tills nån annan sprungit på repet. Med bara den minsta
lilla gnutta tur, hade han gått framåtlutad, och inte ens märkt repet. Då hade
han ju inte heller sett karlstackaren som hängde i det. För att det var en karl
som hängt i repet uppe på vinden, var han absolut säker på. Klädd i vitskjorta,
slips och kostym hade han varit. Och hatt hade tokskallen haft också när han
tänkte efter.
Men vilken det än var som hängde däroppe, var
det en gåta hur han hade betett sig. Repet hade ju suttit fast vid en krok!
Nåja, på nåt underligt sätt hade han i alla fall lyckats med akrobatstycket.
Det måste väl ändå ha slagit runt i skallen rejält på honom, eftersom han klätt
sig fin för att hänga sig. Eller...
Ja jäklar, han hade kanske inte hängt sig
frivilligt. Kanske var det nån som helt enkelt strypt och sen hissat opp
karlstackarn. Ingenting var omöjligt, för det fanns massvis med folk som var
kapabel till sånt. Halvar Streberg såg väl inte direkt ut att vara det, men
satmaran däremot...
Rutger Pärson fnittrade nervöst åt sina
tankar, men samtidigt hörde han ljudet av en bildörr som slog igen. Äntligen
kom det nån! Hastigt reste han sig och tittade ut genom fönstret. En röd bil
stod parkerad nedanför på grusplanen vid altanen, men ingen människa syntes
till. Han rusade ut från sitt rum och nerför trappan.
Sixten som var i färd med att förklara sin
älskade bils finesser för Anna, tystnade när Rutger Pärson kom stormande ut
genom dörren.
– Fattas det nån i den här kåken? sa Rutger
Pärson, när han hämtat andan sen han lyckats stanna med hjälp av trappräcket.
– Inte vad jag vet. Snarare finns det väl för
många, sa Anna spydigt.
– Jag menar om det saknas nån person, sa
Rutger Pärson, utan att bry sig om Annas spydiga ton. Nån som försvunnit
spårlöst den sista tiden till exempel.
– Det ska vara Kalle Karlsson då, sa Anna.
Han försvann som ett skott för drygt två veckor sen.
Rutger Pärson bleknade. Här hade han legat en
hel natt med en död Kalle Karlsson hängande ovanför huvudet. Benen kändes
kraftlösa och han satte sig på trappan.
– Vad är det med dig? sa Sixten. Du är ju
alldeles blek.
– Tacka för det, jag har hittat Kalle
Karlsson, sa Rutger Pärson och begravde ansiktet i händerna. Jag var oppe på
vinden för att leta efter gamla bokföringar, och där hängde han i taket.
– Hihi, fnissade Anna och log med hela
ansiktet. Det var väl det jag tyckte. Att takluckan var öppen, menar jag. Du
råkade väl inte lossa på repet, va?
Rutger Pärson stirrade förvånad på henne.
– Visst lossade jag på repet. Hur kan du veta
det? sa han.
– Annars hade du inte sett sanddockan. Farfar
hade sjuk humor och gjorde en sån som motvikt till takluckan. Lossar man repet
åker dockan ner och luckan opp. Höll du emot?
– Nä, det gick i ultrarapid ändå. Och
gnisslade nåt för jäkligt gjorde det.
– Synd att ingen öppnat luckan på flera år,
annars hade du fått den i skallen.
– Skönt, sa Rutger Pärson och drog en djup
suck.
– Säger du ja, sa Anna. Men det tycker inte
jag. Nu blir det ett helsike att hissa opp dockan igen.
– Jag sa skönt bara för att det inte var nån
som hängt sig, sa Rutger Pärson. Menar du verkligen att det skulle ha varit
lagom åt mig om jag fått den i skallen?
– Är man så jäkla dum, är det inte mer än
rätt. Senast det hände, var det nära att farsan fått sandgubben i skallen. Den
gången var Märta tvungen att hissa opp den igen, för farsan orkade inte. Märta
är stark som en häst.
– Ja, ja, men jag är inte nån häst. Kanske du
hjälper mig, sa Rutger Pärson och vände sig mot Sixten.
– Visst, sa Sixten. Nån häst är väl inte jag
heller, men klarar Märta av det så...
– Nog är det lite hingst över dig i alla
fall, slank det ur Anna och Sixten rodnade. Han kunde inte begripa varför Anna
sagt det. Det var obegripligt.
Men Rutger Pärson trodde sig veta varför hon
sagt det. Aj, aj, tänkte han. Det var alltså ingen rök utan eld när han blivit
tillsagd att passa dom. Såna anspelningar brukade tjejerna komma med, när det
tagit eld nånstans hade han hört. Men där bedrog hon sig satmaran, för nåt
släckningsarbete skulle det inte bli tal om. Han skulle nog se till att hon var
sysselsatt med annat, den saken var klar.
– Eftersom det inte är nån döing som hänger
oppe på vinden, kan vi börja med att skriva in bokföringen i morron, sa han och
försökte låta myndig på rösten. Passar det om vi sätter igång klockan nio i
arbetsrummet?
– Det passar inte alls, sa Anna bryskt.
Rutger Pärson hade inte väntat sig att hon
skulle säga emot, vilket fick honom att tiga för ett kort ögonblick. Nog hade
han förstått att hon tillhörde den hårdfjällade sorten, men att hon skulle vara
så kör i vägg. Alltså var det dags att ta till storsläggan.
– När jag säger att vi ska börja i morron, så
menar jag det också, sa han och spände ut den inte alltför imponerande
bröstkorgen.
– Och vad händer om jag inte vill då? Ska du
straffa mig för det? Du har ju fått fullmakt av farsan, eller hur? Var det inte
disciplinära åtgärder du skulle ta till om jag inte lydde? Men okej då, vi
sätter igång nio. Men inte för att du säger det.
Det hettade i Rutger Pärsons öronsnibbar. Hur
hade hon fått reda på det där om disciplinära åtgärder? Hade hon stått utanför
och tjuvlyssnat?
– Ähum, sa han bara.
– Vad då för disciplinära åtgärder? fräste
Sixten och lät arg på rösten.
– Jag får inte vara i verkstan, om jag inte
gör som han säger, sa Anna och blev glad inombords över Sixtens inlägg.
– Vem som kommer in i verkstan eller inte, är
det jag som bestämmer, sa Sixten och rynkade ögonbrynen. Har du fattat det?
– Jaa då, sa Rutger Pärson med ynklig röst.
Men här oppe då? Jag måste ju lära henne... order från direktörn.
– Anna bestämmer själv hur hon vill göra, sa
Sixten och gick fram till trappan och lyfte upp Rutger Pärson som om han varit
en vante. Ett hot till mot Anna och det blir en blöt fläck av dig. Följ med opp
på vinden nu, så vi får det avklarat.
När får jag bestämma nånting, tänkte Rutger
Pärson, men samtidigt flög det för honom hur han skulle kunna rädda ansiktet.
– Jag kom att tänka på en sak, sa han som i
förbifarten. Vart tog den där Kalle Karlsson vägen?
– Han var så pass smart att han bara stack iväg.
Om inte, så hade det nog varit han som hängt där i repet, sa Anna. Bara så du
vet det, la hon till, vilket fick Rutger Pärson att blekna.
– Vad hade han då gjort? frågade han
försiktigt.
– Ingenting alls faktiskt, för han var lat
och oföretagsam. Ja, när det gällde att göra nånting i verkstan. Men tokskallen
försökte tafsa på mig inne på kontoret sista dan han var kvar, sa Anna och
skrattade vid minnet.
– Är det nånting att skratta åt, sa Sixten.
Om jag varit här, hade han fått sig en omgång.
– Mycket beklagligt, sånt gör man bara inte,
passade Rutger Pärson på att säga.
– Äsch, det hände ju ingenting, sa Anna. Ja,
inte med mig i alla fall. Kalle Karlsson däremot fick sig en rejäl minnesbeta.
Antagligen är han väl fortfarande sjukskriven efter den omgång han fick. Två
knäckta revben och armen ur led fick jag höra efteråt.
– Var det Halvar som...? Rutger Pärson
avslutade inte frågan.
– Farsan! Nä du, sånt klarar jag själv, sa
Anna, vilket fick Rutger Pärson att tänka på det Halvar sagt, att hon kunde
vara rent livsfarlig. Att gå i närkamp med henne skulle han aldrig våga sig på.
Och henne skulle han sitta tillsammans med och försöka lära ut bokföring. Milda
moster!
Kapitel 26
Ute i köket
snodde Blixten förgäves runt och letade efter sin matskål – som han väntat sig
skulle stå framsatt. Han sniffade ljudligt och fick vittring på Märta från
rummet intill. Med bestämda kliv gick han fram till dörröppningen. Jodå, Märta
stod mycket riktigt därinne.
– Vroff, sa Blixten för att påkalla hennes
uppmärksamhet. I vanliga fall var det allt han behövde säga. Märta brukade
snabbt som ögat sätta fram ett rejält lass med god mat, men inte den här
gången. Hade allihop blivit snurriga av värmen, tänkte han och blev stående i
dörröppningen.
Men Märta hade inte ögon för någon annan än
Halvar. Hela hennes inre hade råkat i uppror när hon sett honom lika vit i
ansiktet som överlakanet, ligga till synes hjälplös i sängen. All den vrede hon
känt på morgonen var som bortblåst, inte heller hade hon en tanke på det förestående
giftermålet. Kvar inom henne, fanns bara de varma känslorna för honom.
– Halvar lilla gubben... du ser så blek ut,
sa hon och släppte skorna på golvet, drog upp klänningen till halva låren och
kröp upp i den breda sängen. Knästående lutade hon sig fram och kände med
handen på Halvars panna.
Halvar insöp doften av parfym blandad med en
svag svettlukt som gjorde honom både yr och varm. Märtas urringning var bara
några centimeter från hans ögon vilket ytterligare höjde blodtrycket några
snäpp. Han vågade varken andas eller röra sig, men kände samtidigt en våldsam
lust att borra in ansiktet mellan hennes bröst. Varifrån den lusten kommit,
kunde han inte förklara för sig själv. Det hade vad han kunde minnas, aldrig
hänt tidigare. Inte med Märta i alla fall.
Förbaskat också att det skulle hända just nu,
när hon tydligen var på vippen att gifta sig med Ossian. Den skenheliga
karlsloken som enligt Anna, roffat åt sig Märta mitt framför ögonen på honom.
Enda trösten var att Ossian alldeles säker skulle behöva rejält med hjälp på
traven. Visst var han tufflig, men förr eller senare så... Ja, lite långsökt
kanske, men till och med en sån som Märta, skulle ju kunna råka bli lite för
het på gröten. Ossian såg visserligen ut som vattvälling, men...
Ja jäklar, vilken tur att han blivit sjuk
just nu! Om han fortsatte vara sjuk, skulle ju det sätta krokben för både
Ossian och Märta. Det var nog bäst att hålla Märta sysselsatt, så hon inte
kunde träffa Ossian på ett tag. Enbart tanken fick honom att må mycket bättre,
därför sa han:
– Det kommer nog att ta ett bra tag innan jag
blir frisk, det känner jag på mig.
– Är det verkligen så illa? sa Märta och
strök honom försiktigt på kinden.
– Värre, sa Halvar. Ett tag trodde jag att
jag skulle dö, la han till, vilket inte var någon osanning.
Märta kände strupen dras samman och fortsatte
av bara farten att stryka Halvar på kinden. Tanken på att Halvar kunde ha dött
medan hon var borta, gjorde att hon kände sig skyldig. Varför visste hon inte
själv.
Blixten som stod kvar i dörröppningen, kunde
inte fatta varför Märta plötsligt krupit upp till husse i sängen, istället för
att ge honom lite uppmärksamhet. Det kunde naturligtvis bero på att hon inte
hört honom, bäst att putta till henne lite så hon vet att jag är här, tänkte
han och gick resolut fram till sängen. Märtas bak var det som putade ut mest,
och där gav han henne en kraftig puff med huvudet.
Visst hade han väntat sig att sig att Märta
skulle reagera, men inte på det sätt hon gjorde. Hon föll som ett avsågat träd
över husse, som gav ifrån sig några underliga ljud. Antagligen fungerade husses
mage som en studsmatta, för Märta for upp lika fort och vände sig mot honom.
– Fy skäms, Blixten, sa hon. Så där får du
inte göra.
Men Blixten uppfattade det inte som en tillrättavisning.
Snarare hade det låtit som om hon ville att han skulle puffa till henne igen.
Mycket underligt hade han upplevt i sina dar, men det här... Om jag ber henne
vackert då, tänkte han.
– Vraff, vraff, gnydde han i sin eländigaste
ton, och lade sitt stora huvud på sned. När han bad så snällt, måste väl ändå
Märta begripa att det var matdags.
Men inte då, hon brydde sig inte om honom
utan vände sig mot husse igen. Besviken lomade han iväg mot köket. Bakom ryggen
hörde han husse säga nånting och Märta fnittra så där fånigt som hon gjorde
ibland. Nån mat tycks det inte bli idag, när inte ens Märta bryr sig om mig
längre, tänkte han. I besvikelsen över att allt var emot honom, daskade han
till dörren med ena framtassen så att den for igen med en smäll.
Med ett dovt ogillande morrande som var ämnat
för Märtas öron, kröp Blixten under köksbordet. Bedrövligt att ingen begrep att
han var hungrig. Besvikelsen fick hans buskiga ögonbryn att darra och ögonen
att tåras. Med ett darrande andetag drog han in luft i lungorna och tjöt ut sin
sorg.
Trots en begynnande dövhet begravde Rufsan,
Anton Olssons gamla fårhundstik, huvudet mellan sina stora tassar. Ändå var det
flera hundra meter som skilde gårdarna åt. Ytterligare några hundra meter bort
reste sig nackhåren på Alrik Emilsson av de sorgsna ylanden som Blixten gav
ifrån sig. Ylanden som skar genom märg och ben. Malin som satt mitt emot honom
i bersån och tuggade på en hårdbrödsmörgås satte sig kapprak på stolen, ruskade
på sig och fick något glansigt i blicken.
– Hör du Blixten, Alrik, sa hon. Han är
tydligen inte för gammal för att locka till sig tikar inte. Och på fredag är
det vår bröllopsdag. Du vet väl vad vi brukar göra då, inte sant?
Alrik Emilsson sjönk djupare i stolen. Han
visste alltför väl vad hon menade. Ett öde värre än döden, som han alltid sa
till Halvar. Dessutom skulle han bli tvungen att bada också, för det hade varit
samma procedur dom senaste tio åren.
Det fanns bara en sak han inte ogillade, och
det var dagen efter. Då brukade Malin komma in med rosor på kinderna och ge
honom kaffe på sängen och säga: Tänk att jag fick nåt rent på mig den här
bröllopsdan också. Nåja, när det bara gällde en gång om året hade, han väl
ingen orsak att klaga. Dessutom var det enda gången på året som Malin var
nästan mänsklig, för sen var allt som vanligt igen.
Kapitel 27
I samma
ögonblick som Blixten började yla, var Rutger Pärson och Sixten på väg uppför
trappan. Båda stannade mitt i steget och stirrade på varandra.
– Vad är det som låter så där? sa Rutger
Pärson med ömklig röst, när ljudet återkom med jämna mellanrum.
– En varg, sa Anna nerifrån hallen. Det låter
som om den är i köket. Om jag känner det odjuret rätt, vill han bara ha rejäla
köttbitar. Så i det fallet, behöver du nog inte oroa dig. Men det är väl bäst
att jag ger honom lite mat. Han kan ju få för sig att du duger.
Plötsligt slutade oljudet lika hastigt som
det börjat. Rutger Pärson och Sixten blev stående en kort stund, innan Sixten
började gå uppför trappan. Rutger Pärson kände sig som en gammal man, när han
med dröjande steg följde efter. Inte kändes det bättre av att hela tiden ha
Annas triumferande skratt klingande i öronen. Skratta du, tänkte han. Vi får
väl se vem som skrattar bäst och sist.
Efter att Sixten hissat upp dockan på plats
under taknocken, satte han sig i vindstrappan och lutade huvudet i händerna.
Annas guppande bröst hade orsakat en underlig känsla i maggropen. Inte bara i
maggropen förresten, utan lite överallt i kroppen. Det var som om det kröp
miljontals myror kors och tvärs genom hela hans nervsystem. Visst skulle han
vilja stöta på henne, men kunskapen om hur han skulle göra det var obefintlig.
När det gällde bilar visste ha precis hur dom skulle behandlas, men tjejer...
– Hörru Pärson, sa han rätt ut i luften. Du
vet tydligen en hel del om både det ena och andra, va?
– Tja, det beror på, sa Rutger Pärson och
satte sig bredvid honom. Det gäller möjligtvis inte nåt om verkstan?
– Nä, tok heller, sa Sixten, det gäller
tjejer.
– Tjejer är jag fenomenal på, ljög Rutger
Pärson lättad och sträckte på sig. En annan har ju varit med om en hel del. Som
den där jag berättade om förut... ja, hon som dumpade mig för nån rik gammal
knös. Du förstår hon...
– Jag tyckte du sa att hon är i mogen ålder,
avbröt Sixten honom. Vad vet jag, hon kanske till och med är övermogen. Det är
ingen jäkla fallfrukt jag vill prata om, utan unga tjejer. Hur vet man att...
– Sara är ingen jäkla fallfrukt, sa Rutger
Pärson och fick stålklang i rösten. Det ska jag tala om för dig att hon har
klass. Det är en kvinna man sätter opp på en pedistal, och beundrar.
– Men jag vill inte ställa opp nån tjej på en
pedistal, sa Sixten. Jag vill ha en tjej som är varm och go. En som man kan
klämma lite på både här och där. Enda problemet är att jag inte har nån vidare
erfarenhet av tjejer. Vet inte hur jag ska bete mig helt enkelt.
– Va! Vad sa du? sa Rutger Pärson och
stirrade förvånad på Sixten. Han trodde inte sina öron. Här satt en kille som
han tyckt varit kaxig och överlägsen och säger såna saker. Antagligen var det
satmaran som varit påflugen och satt skräck i honom. Nån annan förklaring fanns
inte när en kille som är lång, blond och dessutom skapad som en atlet, kläcker
ur sig såna saker.
– Har du knäck i lurarna, sa Sixten ilsket.
Jag vill ha nåra tips begriper du väl.
– Vilken ska du använda dom på då? sa Rutger
Pärson och låtsades oförstående.
– Anna naturligtvis, fräste Sixten.
– Du vill alltså att jag ska tipsa dig om hur
du ska få satma... Anna på rygg så snabbt som möjligt, sa Rutger Pärson och
kliade sig i huvudet.
– Lägg av, sa Sixten. Inte på stört precis,
det får bli en senare fråga. Jag är dålig på att snacka in mig med tjejer helt
enkelt. Visserligen har vi samma intresse för bilar, men inte är det väl precis
romantiskt, att bara snacka om bilar och såna grejer. Romantiskt är det väl att
pussas och... ja, inte att meka med henne precis, utan...
– Utforska dom företräden hon har menar du
väl, sköt Rutger Pärson in. Dom flesta tjejer gillar faktiskt det. Men som i
ditt fall till exempel, är det nog inte bara att säga till Anna att du vill
meka med henne. Det finns nog en viss risk att det kan missförstås, eller
hur?
– Jamen, det är ju det jag menar. Men har jag
bara klarat av att vara ensam med henne första gången, går det antagligen lite
lättare sen. Eller vad tror du?
– Det har du alldeles rätt i. Att vara ihop
med en tjej första gången kan vara lite pirrigt. Men sen brukar det inte vara
nåra problem. Jag minns så väl första gången...
– För sjutton, jag pratar inte om att få
ligga med henne! avbröt Sixten honom bryskt. Och jag har inte svendomen kvar,
om du tror det. Första gången jag gjorde det var med en tjej i baksätet på
brorsans Cheva sextiofyra. Det var på en raggarträff i Rättvik. Hon var lite
dragen och yrade om nån Anders hela tiden. Andra gången var på en tältsemester
och en tjej råkade gå fel mitt i natten. Jag vaknade av att hon kröp ner i
sovsäcken bredvid mig. Spritt språngande naken! Tja, hon brydde sig inte om
misstaget, så sen blev det full fart fram till på morronkulan. Och glad var jag
naturligtvis. Man säger ju inte nej om dom vill ha en underredsbehandling, som
brorsan brukar säga. Men om en tjej inte visar att hon vill, hur vet man då att
det är fritt fram?
Rutger Pärson svalde upprepande gånger. Jaha,
då var det övertaget borta med vinden. Själv hade han ju bara gjort det en
gång, och det var med Sara. Gjort och gjort, inte ens det var han säker på. I
alla fall hade han inget klart minne av det. Dels för att han varit så
fruktansvärt nervös, men också på grund av alla drinkar han stjälpt i sig för
att stärka självförtroendet. Med den erfarenheten, vad skulle han säga
egentligen...
Sixten var så inne i sina egna tankar att han
inte märkte att Rutger Pärson satt tyst och grubblande. Tankarna drogs obönhörligt
till Anna. Det gick inte att bli klok på henne, tänkte han. Om alla tjejer på
vischan var likadana, måste killarna ha ett rent helsike. Hon verkade vara lika
lynnig som verkmästarn på hans gamla arbetsplats. Ena stunden trevlig, ja,
riktigt mänsklig, men i nästa som en rasande furie. Men Anna var skitsnygg, det
hade inte verkmästarn varit precis.
Om inte Anna var så förbaskat rakt på sak,
skulle han kanske våga... Nä, det var inte ens att tänka på. Hon skulle säkert
gapskratta honom mitt opp i ansiktet. Eller kanske ge honom en omgång, som hon
tydligen gett den där Kalle Karlsson.
– Fasabelt så penibelt, sa Rutger Pärson och
bröt tystnaden. Men orden var inte ämnade för Sixten, utan var snarare en egen
reflexion.
– Prata så man begriper, sa Sixten. Det jag
vill veta, är hur jag ska få reda på om hon är villig eller inte.
– Du kan väl fråga, sa Rutger Pärson. Hon
säger ju alltid vad hon tycker.
– Nog gör hon det alltid. Det är därför jag
inte vågar, sa Sixten och suckade.
– Det här blir inte lätt, sa Rutger Pärson,
men tänkte mer på att Halvar gett honom fria händer att förhindra just det som
Sixten ville ha råd om. Han tog av sig glasögonen och torkade omständligt av
glasen med sin näsduk. Det Sixten sagt om underredsbehandling hade fött en
djävulsk tanke. Satmaran behövde få en rejäl läxa, den saken var klar. Förr i
tiden var det ju brukligt att ge bilarna en rundsmörjning och på en bilgalen
tjej, skulle det väl i så fall göra susen. Om inte annat kunde det bli en
hållhake som...
– Men om jag inte vågar fråga, hur ska jag då
få reda på om hon villig eller inte? sa Sixten, och Rutger Pärson kom av sig i
sitt tänkande.
Han satte på sig glasögonen och stoppade
näsduken i fickan. Hur skulle han kunna veta det. Sara hade varit villig så det
sprakat om det, så där fanns inget att hämta. Men om Sixten ville riskera både
revben och armar, så inte honom emot. Förresten skulle det inte vara mer än
rätt åt satmaran om Sixten lyckades.
– Då tafsar du tills hon säger ifrån, sa han,
och kände sig riktigt nöjd med det svar som ramlat ur honom. Han måste ha hört
någon annan nämna det eftersom det kommit utan vidare.
– Vad menar du med att tafsa? sa Sixten.
– Tja, klämma lite här och var på henne.
Säger hon inte nej, så är det fritt fram.
– Du hörde ju själv vad som hände den där
Kalle Karlsson. Nää du, med Anna får man
nog passa sig, sa Sixten. Skulle du våga pröva den metoden på en sån som hon?
Rutger Pärson ryste till. Aldrig i livet! Nån
självmordskandidat var han då rakt inte. Men Sixten verkade vara det, som bara
pratade om henne.
– Visst skulle jag göra det, sa han och
försökte låta självsäker. Vad jag har upptäckt är, att alla tjejer är lika i
det fallet. Dom gillar killar som går rakt på utan krusiduller. Jag minns
speciellt en gång...
– Du får minnas hur mycket du vill, men går
du rakt på Anna, åker du på en propp, avbröt honom Sixten stridslystet.
– Du
kan vara alldeles lugn, sa Rutger Pärson oberörd. Men om det är nån i det här
huset jag inte skulle tacka nej till, så är det Märta.
– Då är du för sent ute, hon är visst
betuttad i direktörn. Anna sa nånting om det alldeles nyss i alla fall. Sånt
där märker ju inte vi killar. Ja, om nån är betuttad i en. Om dom inte hänger
sig på en och visar det förbaskat tydligt vill säga. Hursomhelst håller väl
Märta på som bäst och pysslar om honom i rummet bakom köket.
– Pyss... pysslar om... bakom köket, stammade
Rutger Pärson och blev likblek i ansiktet. Men han... han skulle ju resa bort.
– Det blev ingen resa av. Han blev sjuk i
sista stund, sa Sixten.
– Adjöss med makten och härligheten, sa
Rutger Pärson besviken och reste sig. Jaha, nu fattas bara att satma... jag
menar Anna, inte vet ett förbaskade dugg om manuell bokföring också.
Sixten följde förvånad Rutger Pärson med blicken. Konstig knopp,
tänkte han. Vad var det för makt och härlighet han sagt adjöss till?
Kapitel 28
Ute på trappan
satt Anna med benen uppdragna och hakan vilande mot knäna. Efter att ha fyllt
Blixtens matskål, hade hon gått ut på trappan för att i alla fall försöka hitta
på något som kunde rädda verkstan. Men lätt att tänka hade det inte varit
eftersom inte bara Sixten, utan även hans fullblod till bil, hela tiden stört
tankegångarna.
Så långt hade hon i alla fall kommit i sitt
tänkande, att det skulle till ett smärre under för att verkstan skulle kunna
räddas. Det hade faktiskt sett lovande ut, när farsgubben verkat ha nappat på
nödlögnen att Märta skulle gifta sig med Ossian. Och det hade kanske kunnat gå
vägen, om han inte retat opp Märta. När farsgubben kanske var med på noterna
för en gångs skull, ja då hade Märta satt sig på tvären. Varför hade allihop
blivit alldeles helsnurriga? Kunde det bero på värmen?
Som det här med Märta, tänkte Anna. Inte hade
det väl hux flux flugit i henne att hon skulle vampa Ossian, bara för att
jäklas med farsgubben. Kanske hon rent av gjort det för att göra honom
svartsjuk. Men om hon gjort det av den anledningen, hur skulle hon då komma ur
det? Speciellt svårt för Märta att vampa Ossian hade det nog inte varit. Ögonen
hade ju nästan trängt ur skallen på honom, när Märta visat opp rumpan. Och tänk
om det gått så långt att dom redan kuckilurat med varann! Då var det kört.
Herrejösses, vilken soppa det blivit av allting.
Men visst hade det verkat som om Märta fortfarande
var betuttad i farsgubben. Hade hon inte låtit lite ängslig i bilen? Ja, inte
så lite heller för den delen. Och kors i taket vilken fart hon haft, så fort
bilen stannat framför bron. Hoppas Märta inte har gjort det med Ossian än,
tänkte hon och suckade.
Men det skulle ha varit roligt att ha kunna
hört vad Märta sagt åt farsgubben. Förbaskat också att det hörts så dåligt
genom dörren. Och att få ut nånting av det mummel som kommit inifrån sovrummet,
hade det inte gått att bli klok på. Men om inte Blixten snörvlat så fruktansvärt
när han ätit, hade hon kanske ändå kunnat snappa opp nånting, när hon lyssnat
med örat mot dörren.
Det enda hon kunnat uppfatta, hade varit
stönanden från både Märta och farsgubben. Ett tydligt bevis på att Märta inte
spillt nån tid för att banta ner honom. Därför hade hon uppmuntrande ropat: Kör
hårt med honom, Märta, innan hon gått därifrån. Om Märta lyckades göra
farsgubben riktigt mör, kunde det kanske bli folk av honom så att...
Annas tankegångar kom av sig när Sixten, som
efter att ha suttit och samlat mod i vindstrappan, satte sig bredvid henne.
Anna märke inte att han verkade nervös, ja nästan rädd. Nu satt de tysta
bredvid varandra med huvudet fullt av sina vitt skilda problem. Anna var så
upptagen av sitt, att hon inte märkte hur Sixten försiktigt sneglade på henne.
Kanske man ska ge farsan en vink om att Märta
i alla fall har varit betuttad i honom, tänkte Anna. Att han kanske inte är
alldeles chanslös. Den där Sara han yrat om, kunde knappast vara snyggare än
Märta. Men antagligen var det också nödvändigt att hota lite med Ossian,
eftersom han blivit alldeles till sig, när hon sagt att Märta och Ossian skulle
gifta sig. Eftersom Märta faktiskt sagt att hon inte tänkte dö utan att ha
varit ihop med en kille, skulle det kanske inte vara så omöjligt. Ja, det vill
säga om hon nu fortfarande inte har varit det.
Men Sixten skulle kanske kunna ge farsgubben
en liten fin vink om Märta. Ja, att hon i alla fall varit betuttad i honom.
Omöjligt var det ju inte att om Märta varit ihop med Ossian, kanske fått smak
för det. Vad visste hon om sånt.
Men att be Sixten om hjälp... Nää, det kunde
hon då rakt inte göra. Fanns det inget annat sätt att tussa ihop dom? Om inte,
var det ju adjöss med verkstan. Såvida inte... Den hastigt påflugna idén fick
henne att ivrigt fråga:
– Hör du, Sixten, har du nåra pengar på
banken?
– Nåra tusenlappar har jag väl, sa Sixten
minst sagt överraskad av hennes fråga. Hur så?
– Jag tänkte att du kanske kunde köpa
verkstan, sa Anna. Då kunde du ju starta den där Internet bilskroten du talade
om.
– Följer du med på köpet då? sa Sixten, och
förvånades över sin egen djärvhet. Men det är klart, hon kunde ju ta det för
ett skämt.
Något båda tvillingarna fått lära sig från
barnsben, var att alltid säga sitt hjärtas mening. Att det inte alltid var
uppskattat, hade Anna fått åtskilliga bevis på, men när det gällde Sixtens
fråga hade hon inga betänkligheter.
– Med hull och hår och hela faderittan, sa
hon och såg på honom med allvarliga ögon.
Sixtens hjärna började slira på lamellerna,
som han själv sa när nånting bara snurrade runt i skallen. Han tänkte på hull
och hår och hela faderittan – vad nu det betydde – men allt blandades till en
salig röra. Hull brorsan, hår brorsan, faderittan brorsan, surrade det i hans
arma hjärna. Naturligtvis! Om nån kunde ställa opp med pengar till hull och hår
och hela faderittan, så var det han. Svarta pengar han gjort på begagnade
bilaffärer visserligen, men vad gjorde det. Det var i alla fall värt ett
försök.
– Det är möjligt att jag kan skaffa fram
pengar, sa han försiktigt.
– O, Sixten... vad söt du är! sa Anna och
slog armarna om hans hals.
För första gången störde inte ordet söt
Sixten. Istället kom han att tänka på vad Rutger Pärson sagt, att tjejer gillar
killar som går rakt på. Men så långt vågade han väl inte gå.
I samma ögonblick var det som om någon tog
ett stadigt tag om hans nacke och sköt honom framåt. Av bara farten slog han
armarna omkring Anna och gav henne en rejäl puss på munnen.
Anna stirrade på Sixten med stora ögon efter
att han pussat henne. Det var inte första gången hon blivit pussad, men det var
definitivt den bästa.
– Herrejösses! sa hon med darr på rösten, och
härmade därmed omedvetet Märta, som i samma ögonblick stönade fram samma ord i
rummet bredvid köket.
Men i Märtas fall, rörde det sig inte bara om en puss. Med hetta
i hela kroppen, rödblommiga kinder och jubel i hjärtat, kramade Märta Halvar så
hårt, att också han stönade samma sak. Det Märta suktat efter i så många år
hade till sist hänt. Äntligen hade Halvar kommit sig för med att tafsa, och det
rejält till och med!
Kapitel 29
Utsträckt på
sängen i sitt rum, låg Rutger Pärson och stirrade upp i taket. Besvikelsen över
att bakslagen duggade så tätt, fick hans strupe att dras samman och ögonen att
svida. Han kände sig bedrövlig, ja rent av nedtryckt i skoskaften. Den
självsäkerhetens mur han mödosamt byggt upp kring sin egen förmåga, hade
raserats i en svinblink. Visserligen en bräcklig självsäkerhet som växt fram
genom åtskilliga besök hos en psykiater, men ändå.
Själv föredrog han att tänka på denne som en
själsläkare, för det var själen som trasats sönder vid de tidigare katastrofer
som drabbat honom. De båda inhoppen som vikarierande lärare, hade varit droppen
som fått bägaren att rinna över. Att bli mobbad som lärare, hade vida
överstigit de problem han tidigare haft under sin skolgång. Ja, på de
tillfälliga arbetsplatserna också, för den delen.
Med den nya självsäkerheten i ryggen, hade
han sett med tillförsikt på framtiden. Någon knäppskalle var han ju definitivt
inte, det bevisade om inte annat hans strålande avgångsbetyg. Det var ju därför
vägen stakats ut mot höga mål. Ett toppjobb som motsvarade hans utbildning.
Och visst hade framtiden tett sig i
rosenrött, när han fått detta sitt första uppdrag som egen företagare. Men nu
hade det rosenröda förvandlats till becksvart, när den vanliga oturen på nytt
grinat honom i ansiktet.
Visserligen hade första mötet med Halvar och
hans satmara till dotter väckt vissa farhågor. Men själsläkaren hade ju lärt
honom att aldrig vika undan för faror. Visserligen inte faror som rörde liv och
lem, utan snarare då faror som lurade i arbetslivet. Men faror lurade tydligen
överallt dit han kom. Oavsett det gällde arbete eller privatliv.
Nåja, satmaran kunde ju inte rå för Halvars
hastigt uppkomna sjukdom – som verkligen var ett streck i räkningen. Men visst
hade han blivit förvarnad om att det kunde uppstå problem. Som till exempel när
han talat om för sin mamma att Halvar var moderat. Var försiktig, Rutger lille,
du har så lätt att ta intryck av andra. Börjar han prata skatter och politik så
lyssna inte, hade mamma förmanat. Det där om skatterna hade ju redan varit på
tapeten, så nu fattades bara att Halvar skulle börja prata politik, eller
ställa till nåt annat elände för honom.
En skräckinjagande tanke slog honom
plötsligt. Seved Birgersson, hans morbror som ordnat uppdraget, hade försäkrat
att utredningen skulle vara rena barnleken. Ge Halvar lite goda råd bara, så
ordnar det sig, hade han sagt. Vad som skulle ordna sig hade han däremot inte
sagt. Men nu började han ana. Han skulle nog visa den där direktörspolitikern,
att Rutger Pärson lurar man inte så lätt.
Den saknade bokföringen, visade ju klart och
tydligt att det i Halvars fall, var fråga om oegentligheter. Inte alls otroligt
eftersom Halvars evangelium, kom från moderaternas bibel om sänkta skatter och
lättnader för företagare. Men för den skull, behövde han väl inte strunta i
bokföringen! Eller var det så slugt uträknat, att det behövdes experthjälp till
att skyla över oegentligheterna?
Den tanken fick honom att tänka på lagen om
ekonomisk brottslighet. Om så var fallet skulle han dras in i det hela som
medhjälpare. Risken fanns, och den tilltalade honom inte. Men det skulle vara
helt i stil med dom katastrofer som alltid drabbade honom helt oförskyllt.
– Mig lurar man inte att medverka till
skattebrott, sa Rutger Pärson med hög röst och stirrade förskräckt omkring när
orden studsade runt väggarna.
Hoppas
ingen hörde, tänkte han. För med bestämdhet visste han ju inte att det var så.
Men visst osade det räv. Förutsättningen för att han skulle kunna göra en
ekonomisk utredning var att det fanns en bokföring. Inte bara en bokföring,
utan också en möjlighet att jämföra med tidigare bokslut. Det betydde för det
första, att han måste fråga Halvar var dom gamla boksluten fanns. För det andra
måste en manuell bokföring göras i rödaste rappet, och den tekniken hade han ju
aldrig lärt sig rent praktiskt. Det i sin tur betydde att han satt riktigt i smeten,
eftersom han måste förlita sig till att satmaran visste vad hon gjorde. Men
enligt Halvar, visste hon ju inte ett skvatt!
Tanken fick honom att ruska på sig som en våt
hund. Naturligtvis skulle han kunna klara sig själv genom att slå slagremsor på
alla kvitton och räkningar han samlat ihop. Dom satt redan ordentligt insatta i
en pärm sorterade i datumordning. Visserligen var slagremsor ingen
fackmannamässig metod, men när det brann i knutarna så...
Just den tanken fick honom att tänka på vad
själsläkaren sagt. Han hade ju fått honom att tänka sig själv som en härförare.
Inte i ordets rätta bemärkelse kanske, utan snarare omvandlat till att han
skulle se sig som en ledargestalt inom ett STORT företag. Det nuvarande
uppdraget hade ju egentligen ingenting med det att göra, men var ändå ett led i
den fortsatta utvecklingen.
Själsläkarens uppbyggande ord stod plötsligt i
eldskrift i det något buckliga taket: ”Härföraren bör studera krigshistorien
och sätta sig in i de olika krigsideologierna. Men i det ögonblick han har
börjat ett slag måste han glömma allt han lärt sig och handla efter sitt eget
förstånd.”
Tidigare hade han inte riktigt fattat
innebörden i de orden, som citerats från nån berömd krigsteoretiker. Men nu
stod det hela klart för honom. Att han inte kommit på det tidigare! Det var ju
bara att överblicka läget och använda sunt bondförnuft.
Bort med dom teoretiska kunskaperna alltså,
tänkte han och kliade sig i huvudet. Den massagen satte igång tankeverksamheten
och någonstans ur hjärnvindlingarna dök farfar opp som gubben ur lådan. Han
hade varit skrothandlare, och en gång skrutit om sitt sätt att hålla reda på
debet och kredit. Få se nu, hur var det han sagt? Man stoppar inkomsterna i
vänster ficka, det är debet det. Sen flyttar man över det som behövs att betala
utgifter till höger ficka som är kredit. Av det som blir kvar i vänster ficka,
stoppar man hälften i portmonnän och resten lägger man i kassalådan.
Vilken snilleblixt! Moraliskt sett
förkastligt visserligen, men så fruktansvärt enkelt. Varför använde inte alla
företagare den geniala redovisningstekniken? Eller var det så att Halvar
Streberg använde sig av just den? Rutger Pärson log stärkt av tanken och
rättade till kudden under nacken. Om allt annat slår fel, tänkte han, återstår
bara byxficksmetoden. En massa papper att stoppa i fickorna visserligen, men
vad gjorde det.
Byxficksmetoden
fick honom att tänka på sin pappa. En söndagsmorgon hade han sett honom rejält
bakfull ätande en hårdbrödmacka med skokräm på och rakvatten blandat med
fruktsoda för att skölja ner med. Orden som pappa nästan ursäktande sagt skulle
han aldrig glömma. ”Man tager vad man haver, sa polisen och satte kärringen sin
i finkan”. Precis som sin pappa, skulle han helt enkelt ta det som var närmast
till hands. Pappa kläckte i alla fall ur sig nånting vettigt, trots att han söp
för det mesta, tänkte Rutger Pärson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar