Änglar, visst finns dom! Del 10

Här kommer ytterligare några kapitel.

Kapitel 53

På stubbåkern bakom Frida Janssons stuga, stod AnnaGreta Stolt och såg ut över det vidsträckta landskapet. I över en timme hade hon stått och njutit av landskapets skönhet och det hemtrevliga tuffandet från traktorer ute på åkrarna. Återseendet av Pillersboda hade inte bara fått henne att minnas barndomen, utan också de lyckliga ungdomsåren. Minnen som i en till synes aldrig sinande ström, nu passerade revy inför hennes ögon.

   Hon ruskade på huvudet för att skingra minnena. Minnen från den tiden kan man sälja billigt, tänkte hon, dom gör en bara deppig. Får en att tänka på alla dumheter man gjort. Som den gången jag gjorde slut med Urban, bara för att jag kände mig bunden.

   För visst hade dom hängt ihop likt ler och långhalm under drygt ett halvår. Kort efter skilsmässan hade hon kommit att tänka på Urban. Att tiden dom varit tillsammans verkat ha varit mycket längre. Ja, nästan som flera år. Hur kunde en så löjligt kort tid som ett halvår, upplevts som så lång för henne? Hade dom varit tillsammans, eller upplevt så mycket under den korta tiden? Eller var det bara så att tiden gått långsammare när dom varit unga? Kanske var det så. Hur skulle det annars kunna förklaras att dom drygt tjugo år som gått, kunde upplevas som en tillbakablick över axeln.

   Tänk om tiden gick att vrida tillbaka, tänkte hon och gjorde en grimas. Varför kunde hon inte sluta tänka OM stup i ett. Verkligheten kunde ju aldrig leva upp till det som fantasin så lättvindigt skapade. Urban var antagligen en helt annan människa nu, än den hon känt vid den tiden. Han kanske inte ens varit kär i henne, som hon själv inbillat sig.  

   Varför hade just det känts så fruktansvärt viktigt att minnas? Ja, till och med detaljer. Men minnen färgas så lätt, och då till egen fördel. Hon hade faktiskt känt sig bunden till händer och fötter av Urban. Just frihetstanken hade blivit till en fix idé, som fått henne att gång på gång, gå igenom vad hon skulle säga till honom. Ja, till och med fantiserat om vad Urban skulle säga. Men när dom suttit i rumssoffan hemma hos henne, hade hon utan att se på honom sagt: Jag vill vara fri.

   Ingen av dom väl inövade förklaringarna hade kommit över hennes läppar, utan bara just dom futtiga orden. Om hon inte direkt väntat sig att han skulle börja gråta, hade hon ändå blivit oerhört besviken, när han inte med en min visat sina känslor. I den första besvikelsen hade hon faktiskt hatat honom, eftersom han så lugnt rest sig och gått sin väg utan ett ord.

   Det var sista gången hon sett Urban. Bara nån vecka senare hade hon av kompisarna fått höra, att han flyttat till Uppsala för att studera. Vad hon också fått höra, var att han länge talat om att göra det, men inte sagt nånting till henne. Inte undra på att han i det närmaste verkat lättad när hon gjort slut. Kanske han rent av hoppats att hon skulle göra det. Själv visste hon med sig, att han knappast skulle ha kommit sig för med att göra slut, av rädsla för att såra henne.

   Kort efter hade hon träffat Gunnar, som varit Urbans raka motsats. Den frihet hon sagt sig vilja uppleva, hade snabbt förbytts till nånting hon själv många gånger liknat vid ett frihetsberövande. Det i sin tur hade fått henne att fler än en gång, försökt tänka sig hur hennes liv hade varit, om hon inte gjort slut med Urban.

   Just det, om! Hela hennes vuxna liv hade bara bestått av en massa om och men, som i sin tur fått henne att fantisera om hur annorlunda allt kunde ha varit. Det var ju stört omöjligt att kunna föreställa sig hur hennes liv skulle sett ut, om hon inte fallit för Gunnars charm och blivit med barn. Eller om hon lyssnat till mammas förmaningsord om att livet bestod av en massa vägskäl, där det gällde att välja rätt väg. Ironiskt nog hade hon redan vid det första viktiga vägskälet av alla som skulle komma, lyckats välja fel väg. Inte lyckats välja rätt vid såna som kommit senare heller, för den delen.

   Men om hon trots allt inte valt fel väg den där första gången, hur hade då hennes liv sett ut? Tjugofyra bortkastade år i Bandhagen, med en karlslok som aldrig älskat henne, hade hon i alla fall förhoppningsvis sluppit ifrån.

   Den bittra sanningen att Gunnar aldrig älskat henne, hade hon blivit medveten om bara några år efter deras giftermål. Men med två små barn på halsen, hade det då varit för sent att göra något åt det. När barnen flugit ur boet, hade hon äntligen lyckats göra sig fri från honom. Till vilken nytta hade hon tänkt många gånger, när det inte längre tycktes finnas någon framtid för henne.

   Nu var hon alltså tillbaka vid utgångspunkten Pillersboda igen. Fri och obunden både vad gällde karl och arbete, men inte kommit ett steg närmare det hon en gång fantiserat om under ungdomsåren. Enda skillnaden var att hon nu visste, att livet aldrig blir som man tänkt sig. Att man den hårda vägen får lära sig att tillfälligheter, på gott eller ont, har en viss förmåga att styra livet i en viss riktning. I vilken riktning livet nu skulle bära iväg, hade hon inte den minsta aning om. Om nu inte drömmen hon haft var nån sorts sanndröm förstås...

   Dröm förresten, den hade ju varit så verklig när rösten talat till henne. Faktum var ju att den sagt vad hon skulle göra också. Sätt fart och ge dig iväg till Pillersboda, det är ont om tid hade rösten sagt. Faktiskt hade hon upplevt det som om en inre röst talat till henne. 

   En inre röst, hon måste vara galen! Eller åtminstone var på väg att bli det. Vilken annan förklaring fanns det när en tvåbarnsmamma, för all del med stora barn och lyckligt skild, börjat lyssna på en inre röst som sagt till henne vad hon skulle göra. Kanske höll hon på att bli ett psykfall som hennes syster sagt, när hon talat om det för henne.

   Omedvetet strök hon irriterad undan en hårslinga som fallit ner i pannan. Egentligen var det Halvar Strebergs fel alltihop. När dom helt apropå stött på varann utanför NK, hade han bara pratat om hur roligt det varit på den gamla goda tiden. Hade inte den uppmålade kvinnan han haft sällskap med ryckt honom i armen hela tiden, hade nog Halvar kunnat prata i flera timmar. Precis när Halvar sagt hej, och varit på väg att gå, hade han liksom i förbigående nämnt att Urban aldrig gift sig. Efter det hade den där rösten talat till henne. Men det var ju inte Halvar hon såg fram emot att få träffa igen.     Bara en sån sak som att lyda en röst hon hört inne i huvudet, bevisade väl att hon var på väg att spåra ur. Men om det nu var på väg att göra det, var det så konstigt. Egentligen inte. Fyrtiotre år, frånskild och arbetslös var väl skäl nog. Inte ens barnen behövde henne längre. Vad hade hon att se fram emot, jo platt ingenting!

   Förhoppningar om ett annorlunda liv hade hon visserligen haft i samband med skilsmässan, men så hade beskedet om nerdragningar på jobbet slagit ner som en bomb. Postens kaka är kanske liten men den är säker, hade hennes mamma sagt den dag hon fått jobbet som kassörska. Men det var före Postens nyordning, som orsakat dess nedgång och troliga fall. En tid då folk fortfarande haft råd att skicka brev och annan post till varandra.

   Ja, ja, sånt är väl livet också. Rena berg och dalbanan för det mesta, tänkte hon. Hon kunde gott unna sig att vara lite småtokig och göra nånting vansinnigt. Som att stå mitt i vägen ute på vischan och prata högt till exempel. Tur att ingen människa varit i närheten. Och inte hade då rösten i huvudet gett nåt svar, när hon frågat vad hon hade här att göra. För ett svar hade underlättat.

     Men Halvar hade kanske lite mer att komma med när det gällde Urban. Om det inte varit så långt till Halvars gård, skulle hon kanske... Nää, så framfusig kunde hon inte vara. Men kanske i morgon, tänkte hon och gick med snabba steg mot busshållplatsen.

 

Kapitel 54

Inte ens den minsta lilla vindpust mötte Märta Lund, när hon klev ut på de flata sandstenarna som bildade trappa framför dörren till fäbodstugan. Värmen slog emot henne på nästan samma sätt som när hon bakade och öppnade ugnsluckan. Nedanför stugan glittrade den lilla hjärtformade sjöns yta, som om den var täckt med aluminiumfolie. Men Märta lade inte ens märkte till det.

   Märta var besviken och förbaskad. Vilken fruktansvärd torrboll Halvar var. Lära känna varann hade han sagt, men inte hade han då gjort nåt försök. Det hade pirrat i hela kroppen av förväntningar när dom kommit fram till stugan, men av dom förväntningarna hade det blivit platt ingenting. Halvar hade somnat så fort dom lagt sig. Första natten i samma säng som en karl, och hon hade inte fått en godnattpuss ens.

   Inifrån stugan hörde hon genom den öppna dörren Halvars svaga snarkningar. Hon drog av sig nattlinnet och satte sig på huk i det höga gräset vid stugknuten. Om det berodde på Halvar eller något annat, så irriterade till och med gräset henne. Hon ruskade på ändan, reste sig, drog upp trosorna och plockade ner lien som fanns upphängd på stugväggen. Nattlinnet hängde hon på träpinnen där lien suttit. Hon måste få avreagera sig, annars... Det meterhöga gräset nästan hukade sig, när hon vildsint började svänga lien i en svepande båge längs marken.

   – Svisch, svisch, lät det när lien svepte genom gräset.

   Halvar vaknade av ljudet och sträckte gäspande på sig i den gamla träsoffan. Först fattade han inte varifrån ljudet kom, men Märtas stånkanden överröstade snart det svischande ljudet. Vad ända in i helsefyr håller hon på med så här på morron? tänkte han minst sagt konfunderad och satte sig upp i sängen så att han såg ut genom fönstret.

   Synen som mötte honom fick hjärtat att slå frivolter i bröstkorgen. Med gapande mun såg han Märta iklädd enbart trosor, svänga lien som om hon aldrig gjort annat. Ordet stjärtfager dök osökt upp i hans huvud, när han såg hennes välformade bak rytmiskt svänga från sida till sida. Så rasande grann hon var!

   Gudars skymning att få rulla runt i sänghalmen med en sån underbar kvinna. Om hon inte hade varit så fjär sen dom vädrat ur och gjort i ordning för natten, skulle han kanske ha vågat sig på ett försök. Men när inte hon satt igång och pussats, hade ju inte han kunnat göra det.

   För visst var det hon som skulle ge klarsignal, så mycket borde hon väl i alla fall begripa. Eller var det så att hon inte begrep det? Hm, så var det nog. Rutinerad kunde man ju inte beskylla henne för att vara.

   Men fruntimmer är listiga, det hade han i alla fall lärt sig. Hon kanske bara höll på sig, för att få honom att fria? Naturligtvis kunde det också vara så att Märta, som faktiskt var lite gammalmodig av sig, tyckte att kuckilura hörde äktenskapet till. Eller om man var förlovade, som Gunborg sagt. Och hon hade ju inte heller släppt till förrän dom gjort det. Märta var ju hennes syster, så det var nog där skon klämde.

   Tankfull lirkade han benen över den höga kanten på soffan och gick fram till spisen där gasolköket stod. Vatten hade han burit in kvällen före och ovant slog han i kaffepannan och slängde i några skopor kaffe. Han drog eld på en tändsticka och tände gasen som fräste ur de små hålen.

   Lågorna som slickade kaffepannans sidor, fick honom att tänka på hur han känt sig under natten. Märtas hand som ofrivilligt råkat ta stöd mot hans underliv när hon vänt sig i sängen, hade gjort att han som i vanliga fall var så svårväckt vaknat omedelbart. Maken till hetta i kroppen, hade han då aldrig känt tidigare

   Länge hade han legat och sett på henne, och undrat hur det skulle kännas om hon medvetet skulle göra det i vaket tillstånd. Göra det därför att hon ville ha honom. Ja, jämmer och elände...  

   Men det måste väl ändå finnas nåt annat sätt att få Märta på fall, än att gifta sig med henne! Det var ju helt andra tider nu. Om han la fram det på rätt sätt, skulle hon kanske gå med på att dela säng med honom. Sambo hade dom ju i alla fall varit i tolv år. Fast inte på det viset, förstås. Och skötte dom det snyggt så att ingen av flickorna visste om det, skulle ju allt vara som förut. Ja, nästan i alla fall. Under alla år hade det ju i princip bara varit klädskåpet som skilt dom åt.

   Ja jäklar, klädskåpet! Att han inte tänkt på det förut. Han skulle kunna smyga över till henne genom klädskåpet, eller hon till honom varenda natt om det så var. Jäntorna skulle inte ens kunna ana vad dom höll på med. Det skulle ju vara perfekt! Förbaskad kunde hon väl inte bli om han frågade...

   Ängslig för hur han skulle säga det, tassade Halvar fram till den öppna dörren och ropade:

   – Märta, lilla gumman, jag har satt på kaffet. Du kan väl komma in en stund. Jag skulle vilja prata med dig om en sak.

   – Vad då om? fräste Märta över axeln och spottade ut ett grässtrå som flugit upp i munnen.

   Halvar harklade sig för att lägga fram sitt förslag, men i samma ögonblick vände sig Märta om. Svettig så att huden glittrade i solljuset och med brösten gungande i takt med hennes andhämtning. Halvar fick bråttom att kliva åt sidan i dörröppningen, för att inte Märta skulle se hur boxershortsen i ett nafs blivit minst ett nummer för små.

   Men synen startade också något annat, som fick benen att börja darra och kallsvetten att bryta fram på pannan. Var det inte ett lite väl vågat förslag han tänkt komma med? Tänk om hon blir förbaskad och gifter sig med Ossian på rent sattyg, tänkte han. Den tanken hade inte föresvävat honom tidigare. Och gårdagens händelse hade kanske bara berott på att Ossian var för orutinerad. Att hon helt enkelt trott sig behöva hjälp med att öppna portgången.

   – Jag tänkte komma med ett förslag, sa han därför försiktigt. Eller snarare en fråga egentligen. Ja, bådadera, förresten.

   – Hur ska du ha det! fräste Märta. Är det ett förslag du har att komma med, eller är det en fråga? Ut med det bara!

   Hennes vresiga ton fick boxershortsen att återgå till normalstorlek igen, och en kort svindlande sekund ville han rusa bort från alltsammans. Jodå, hon skulle bli förbaskad, det var han säker på. Alltså måste han försöka hitta på nån löjlig fråga om nåt alldagligt. Men vad?

   Precis då var det som om någon viskade i hans öra: Säg efter mig. I det tillstånd han befann sig öppnade han lydigt munnen, och minst sagt förvånad hörde han sig själv säga med kraft i stämman:

   – Herregud, vad du är vacker, Märta!

   – Tycker du det, sa Märta och insåg i samma ögonblick att hon stod nästan naken framför honom. Nåja, tänkte hon, han kan gott få titta tills ögonen ramlar ur skallen på honom. Nåt mer smakprov än så här skulle han inte få.

   – Men det är inte bara därför jag vill gifta mig med dig, sa Halvar. Om jag inte varit så blind och självupptagen, hade jag märkt det för länge sen.

   – Vad sa du? stönade Märta.

   – Att jag vill gifta mig med dig. Det har tagit tid att fatta att jag inte kan leva utan dig. Snälla Märta, säg att du vill ha mig.

   Förvirringen i Halvars huvud var total. Var det verkligen han som sagt det? Men förvåningen över det han nyss sagt, utbyttes i en fantastisk känsla när han såg Märtas reaktion. Ansiktet som först speglat förvåning, skiftade till att visa en glädje som fick hennes ansikte att stråla klarare än solen.

   – Herrejösses, det kan inte vara sant! pep Märta och kastade lien så att den seglade i en vid båge och blev hängande i en liten björk. Halvar älskling, det har jag drömt om länge att du skulle säga. Vänta, jag ska bara sätta på mig nattlinnet så kommer jag.

   – Inte behöver du ta på dig det för min skull, sa Halvar plötsligt lätt om hjärtat. Det är ju synd och skam att ha kläder på sig en sån här vacker dag. Och alldeles ensamma är vi ju också. Vi måste väl vänja oss, eller hur?

   – Du menar med att se varann nakna, sa Märta och rodnade.

   – Precis. Men kom nu så dricker vi kaffe, sa Halvar och svängde runt på klacken och skyndade till gasolköket där kaffepannan börjat koka över.

   – Skyll dig själv, ropade Märta.

   – Å ja, en moderat står pall för allt, ropade Halvar glatt tillbaka.

   – Det hoppas jag verkligen, sa Märta som rödblommig och med nattlinnet i den ena handen och trosorna i den andra dök upp i dörröppningen. Ta av dig shortsen du också, Halvar. Rätt ska vara rätt. Och du, Halvar, kaffe kan vi väl dricka efteråt, va? 

   Ja du, Märta, hur det kan bli. Men det är faktiskt nån som sagt att en kvinna aldrig är klokare än när hon älskar, och en karl aldrig dåraktigare, tänkte Greta från sin plats på den flata sandsten som var placerad ovanpå skorstenen. Hon var öm i skulderbladen efter allt flygande kors och tvärs, och gruvade sig för att hon måste flyga tillbaka till Strebergska gården.            

   Märta ruskade förvånad på huvudet, eftersom hon klart och tydligt hört vad Greta tänkt. Vem i hela fridens dagar hade sagt det? Och hur kunde det dyka opp i huvudet just nu... Strunt i det, tänkte hon och log vid synen av Halvar, som med ryggen vänd mot henne höll på att dra av sig shortsen. Att en kvinna är klokare när hon älskar och en karl aldrig dåraktigare, stämde ju på pricken! Halvar hade ju varit som en lallande fån sen hon varit smart och klätt sig fin. Om hon inte gjort det, hade han väl aldrig fått opp ögonen för henne. Och det ville nog till att vara klok nu också, eftersom Halvar faktiskt verkade vara blyg för henne. Märta släppte nattlinnet och trosorna på golvet och gick med bestämda steg fram till Halvar.

   – Bara så du vet det, Halvar, sa hon och slog armarna omkring honom, så har jag varit betuttad i dig länge.

   – Och det tycker du att det är dags att säga först nu. Det hade du väl för fasiken kunnat kläckt ur dig för länge sen, sa Halvar med darr på rösten och Märta kände hur hans spända kropp slappnade av.

 

Kapitel 55

Ossian Bladudd kände sig inte bara utsövd, utan också på ett strålande humör, när han nyduschad gick nerför trappan. Att det var tisdag och hans lediga dag, var inte enda orsaken. Livet lekte, även om han själv inte riktigt kunde komma underfund med varför. Kanske var det Märtas besök som åstadkommit den förändring, som fullkomligt genomsyrade honom. Eller var det kanske den där valkyrians förtjänst...?

   Fylld av sin nyfunna livslust klev han på sina toffelbeklädda fötter in i köket, där Frida Jansson höll på att ställa fram kaffekoppar på bordet.

   – Gomorron, Frida, sa han glatt. Samma underbara väder idag, eller hur?

   Ossians glada röst fick Frida Jansson att hoppa upp minst tre centimeter från golvet, eftersom hon inte hört honom komma. Hon hade haft huvudet fullt i flera timmar med att inte bara grubbla över det som hänt, utan också om det inte var bäst att säga som det var till Ossian. Men hur skulle Ossian ta det att hon skvallrat för Malin om det stora fruntimret som burit opp honom till sovrummet? Förr eller senare skulle han få reda på det och inte skulle det då ställa henne i nån vacker dager precis.

   Enda vettiga lösningen hon kommit på i hastigheten, var att ge Malin skulden. Att Malin lockat ur henne alltsammans. För en sån som sprang med rykten, var hon ju rakt inte. Men Malin gjorde det, och det visste Ossian. Om hon tog det lite fint kanske Ossian också hade en förklaring till, varför Malin varit så virrig när hon pratat med henne. Nåt fel på Malin måste det ha varit, för inte hade det gått att bli klok på det hon sagt. Som det där hon sagt om att ha drivit ut Satan till sista droppen ur Alrik. Och så var det den där som rösten påpekat för henne att det Malin sagt om befruktningsapparaten, hade hon alldeles fått om bakfoten. Om det inte var en hembränningsapparat, vad var det då?

   Kanske hade den där apparaten nånting med Satan att göra? Säker kunde hon ju rakt inte vara. Vid tanken på Satan, började Fridas skrynkliga kinder att dallra och de korta krumma benen ville vika sig under henne. För att inte sjunka ihop, var hon tvungen att ta stöd mot diskbänken.

   – Vacker väder... jovisst, sa Frida Jansson, och rösten lät precis lika ängslig som hon kände sig.

   – Men, vad är det med dig, Frida? sa Ossian. Du verkar så nervös. Är det bror din du är orolig för?

   Det riktigt bubblade inom Frida. Ska jag, eller ska jag inte...? Efter en stunds velande fram och tillbaka, brast det inom henne.

   – Inte oroar jag mig för bror min, sa hon med darr på rösten. Nä, jag är orolig för Satan. Malin Emilsson sa att han antagligen finns här i Pillersboda. Tror du det Ossian?

   – Tja, omöjligt är det inte, sa Ossian och kunde inte låta bli att småle. Men du har ingenting att frukta från den gynnaren. Om det är nån som vår Herre håller sin vakande hand över, så är det Frida Jansson. Var så säker.

   – Oh... tack goa snälla Ossian! utbrast Frida och tårarna började rinna utefter hennes kinder. Då behöver jag inte oroa mig längre?

   – Du kan vara alldeles lugn. Inget annat som har hänt?

   – Inte annat än att Anna kom med bilen din tidigt i morse, sa Frida, som nu kände sig betydligt säkrare. Hon hade en karl med sig i en annan bil, fortsatte hon. Dom bogserade bort det där bilskrället som blev hitsläpad igår.

   – Så bra då, sa Ossian frånvarande, eftersom han ögnade igenom tidningens förstasida. Det verkar inte ha hänt nåra olyckor i alla fall.

   – Inte som står i tidningen, men det kan ju ha hänt nån liten olyckshändelse som inte dom vet om. Apropå olyckshändelser, vad råkade du ut för igår, egentligen? Frida förvånades över sin djärvhet och höll andan.

   Först verkade det som om Ossian inte hört, sen spred sig ett leende i hans ansikte. Att Ossian log var inte så underligt. Minnet av gårdagskvällen satt i så färskt minne, att han till och med kunde känna parfymdoft i näsborrarna.

   – Tja, det hände faktiskt en liten olycka. Turligt nog ingen allvarlig. Jag slog huvudet i bakluckan på bilen. Lite vimmelkantig blev jag, men det gick över när jag legat en stund. Ja, jag blev ju väl omhändertagen av kvinnan som kom tillsammans med Annika.

   Omhändertagen, jo jag tackar jag, tänkte Frida. Avklädd och pussad på pannan av det där fruntimret menar han väl. Men det vågade hon väl inte nämna för honom att hon sett? Men nyfikenheten var starkare.

   – Jag såg när hon bar opp dig till sovrummet, sa hon och plirade försiktigt på Ossian.

   – Jaså, det gjorde du, sa Ossian och kunde inte låta bli att skratta högt.

   – Vad är det som är så roligt med det? frågade Frida försynt.

   – Att en kvinna orkade bära mig naturligtvis. Visst var hon stor till växten, men ändå så otroligt kvinnlig. Hon måste ha övernaturliga krafter som...

   – Tänk, det tyckte jag också, avbröt Frida honom ivrigt.

   – Hur då menar du? sa Ossian konfunderad.

   – Att hon verkade övermänsklig. Så där stark kan bara inte ett fruntimmer vara. Det sa Malin Emilsson också, och hon trodde att det var Satan utklädd till kvinna, flög det ur Frida Jansson innan hon hann tänka sig för.

   – Vad säger du människa! röt Ossian, plötsligt medveten om att det ryktet, kunde spridas som en präriebrand genom Malin Emilssons vassa tunga.

   Frida sjönk ihop på en stol och började snyfta. Nu hade hon verkligen ställt till det för sig. Ossians ansikte hade blivit bistert och antagit en farligt mörkröd färg.

   – Förlåt... snälla, snyftade hon fram. Det var Malin som rådde för att jag talade om det för henne. Du vet själv hur hon är. Jag törs då inte säga ifrån när hon rappar i. Och nu är det värre än vanligt, för hon har blivit så underlig dom senaste dagarna. I morse sa hon till och med nånting om att hon drivit Satan ur Alrik till sista droppen. Uj, uj, snart vet jag varken ut eller in.

   – Av alla skvallersjuka människor i Pillersboda, valde du att ringa till just Malin Emilsson, fräste Ossian. Begriper du inte att den sladdertackan, kommer att föra det här vidare till alla hon känner. Egentligen skulle nån börja skvallra om hur hon är mot Alrik. Drivit Satan ur honom, jo pyttsan! Känner jag Malin rätt, så kan hon skrämma livet ur till och med Satan. Stackars Alrik.

   – Men hon lovade att inte föra det vidare, försökte Frida förklara. Ja, jag menar om det jag såg igår kväll. Om hon gjort det, skulle jag ha hört det, förresten.

   – Då får jag nog be till vår Herre att hon håller sitt löfte, suckade Ossian.

   – Om nu det hjälper, när det gäller Malin Emilsson, slank det ur Frida.

   Ossian rätade på ryggen. Nu var det alltså hans tur att ventileras bland skvallertanterna. Men att Ossian Bladudd inte var vem som helst, det skulle dom allt få se. En predikan om lösmynthet skulle dom få vid nästa kyrkkaffe, det skulle han allt se till. Med återhållen vrede sa han:

   – Inte för att jag behöver förklara mig för nån, men det där fruntimret var då definitivt inte Satan. Förresten vet jag inte ens vad hon heter. Det enda jag hörde Annika kalla henne var Tvåan. Men däremot ska jag ge er nåt att skvallra om längre fram.

   – Kors i alla fridens dagar! flämtade Frida. Om vad då?

   – Jag har funderat på att gifta mig, sa Ossian. Det är väl inte en dag för tidigt att jag gör det, eller hur? la han till och kisade i ögonvrån på Frida för att se hur hon tog det.

   – Gulp, lät det när Frida svalde i rena häpenheten.

   – Jag har full förståelse om det kommer att slå ner som en bomb. Ja, att jag funderar på att gifta mig, menar jag.

   – Nämen, är det verkligen sant? flämtade Frida fram.

   – Sant och sant, jag har funderat på det sa jag ju.

   – Inte funderar du väl på att gifta dig med den där som var här igår, sa Frida. Ja, hon som var här när jag var borta? la hon snabbt till, för hennes nyfikenhet var nu starkare än rädslan för Ossian.

   – Jaså, nån har skvallrat om det också. Jodå, visst är det hon som var här igår. Man kan tycka att det kanske är lite förhastat men...

   – Urban var inte säker, men han sa att hon liknade nån, avbröt Frida honom.

   Ossian kippade efter luft och satte sig tungt på stolen.

   – Urban Klöver, stönade han. Det fattades bara det. Hur har han fått reda på det då?

   – Han hade sett er i kikaren.

   – Jaså, han kan använda kikaren till annat än att titta på halvnakna fruntimmer också, sa Ossian syrligt. Men speciellt bra verkar kikaren inte vara, annars skulle han väl ha känt igen henne.

   – Jaså, säger du det, sa Frida och kliade sig förstrött på hakan. Samtidigt mindes hon Urban Klövers beskrivning av kvinnan. Gul klänning och vita skor, hade han sagt, och den beskrivningen stämde ju på pricken in på kvinnan hon nyligen sett!

   – På sätt och vis förstår jag faktiskt Urban. Ja, att han la märke till henne menar jag. Hon var verkligen nånting himmelskt att se på, sa Ossian och fick något drömmande i blicken.

   – Himmelskt... du menar väl änglalik antar jag, sa Frida Jansson ivrigt. För nog pratar du väl om det där fruntimret i gul klänning som Urban såg?

   – Hon och ingen annan.

   – Ja, jag säger då det. Hur står det till med dig, Ossian? Du har väl inte fått en hjärnskakning?

   – Äsch, för den lilla smällen. Hur kan du tro nåt så dumt?

   – Vad ska man tro då, när du vill gifta dig med en ängel, flög det ur Frida Jansson.

   – Vad yrar du om Frida? Vilken ängel pratar du om? sa Ossian minst sagt förvånad.

   – Hon i gul klänning naturligtvis! sa Frida ivrigt. Jag hade tänkt tala om för dig, men så kom det så mycket annat emellan. Det var så här förstår du, att jag satt och pratade med Malin i telefon. Ja, det var då hon yrade en massa om dom mest underliga saker. Hur som helst fick jag se en vit duva sitta på telefontråden som det var nåt underligt med. När Malin lagt på, så pratade den där duvan med mig i telefonen och... Frida tystnade, eftersom hon själv hörde hur knasigt det lät.

   – Fortsätt, sa Ossian och lutade sig fram över bordet, nyfiken på vad Frida hade att säga. Att det varit något egendomligt med den vita duvan han sett sitta på farstutaket, var faktiskt nånting som legat och gnagt i bakhuvudet. Han var ju själv nästan säker på att det var duvan som pratat med honom, innan Annika kommit springande runt husknuten och fram till bilen.

   – Jag vet att det låter minst sagt ohovligt dumt, men det kan inte hjälpas. Det måste ha varit duvan som pratade, för vem skulle annars kunnat ha kommit in på linjen. Och inte nog med det, sen jag slängt på luren, blev duvan förvandlad till ett fruntimmer i gul klänning och vita skor. När jag skenade ut ur stugan och tittade utefter vägen, var hon puts väck. Men en vit duva flög över vedbodtaket och ut mot åkrarna, så sant som jag heter Frida Jansson.

   Ossian darrade till och var tvungen att ta ner händerna från bordet, för att inte Frida skulle se hur de skakade. Om det var som Frida sagt, kunde det verkligen vara en ängel som kommit ner för att hjälpa honom? Han hade visserligen bett om det, men ändå... Omedvetet ruskade han på sig innan han sa:

   – Det är inte alls omöjligt att det var en ängel du såg, Frida. Det kan ju ha varit en tillfällighet att dom var lika klädda, men kvinnan som var här igår, är absolut av kött och blod. Sanna mina ord.

   – Så den som var här med dig, var inte en ängel då? sa Frida och besvikelsen lyste igenom.

   – Nää, det är hon definitivt inte, sa Ossian. Ja, det vill säga den kvinna du såg, kan mycket väl ha varit det, men inte den jag tänker fria till. Oss emellan sagt, Frida, så var det Märta Lund som var här igår.

   Fridas i vanliga fall skrynkliga ansikte slätades för ett kort ögonblick ut när ögonbrynen hissades upp och smälte ihop med hårfästet.

   – Halvars Märta! utbrast hon och ruskade på huvudet. Men Urban sa att hon var sat... rasande grann. Men Märta ser ju ut som...

   – Såg ut, avbröt Ossian henne. Jodå, nog var det Märta alltid. I det fallet håller jag med Urban, hon var rasande grann när hon klätt opp sig.

   – Nä nu blommar det! utbrast Frida och undrade vad Malin skulle säga om en sån sensation.. 

   – Det kan man gott säga, sa Ossian. Man kan väl säga att Märta har slagit ut i full blom.

   – Kors i alla fridens dagar! Det var verkligen en glad nyhet. För din skull menar jag. Så det här har liksom varit på tapeten en tid då? Ja, jag menar det här med Märta?

   – Nä, ärligt talat så slog det mig inte förrän igår. Men hoppas att hon vill ha mig kan man ju alltid göra, sa Ossian som plötsligt slogs av osäkerhet.

   – Så han har inte frågat än då? sa Frida och kunde knappt bärga sin nyfikenhet.

   – Tanken slog mig som sagt bara. Halvar ska ju gifta om sig har jag hört, och då tänkte jag som så att... Ja, jag har haft ett gott öga till Märta en längre tid. Och vad är det för fel att gifta sig? Kan Halvar, så kan väl jag lika gärna...

   Där avbröt han sig och började bläddra i tidningen. Vilken soppa han självförvållat hamnat i. Om jag tigit ändå, tänkte han. Men skadan var redan skedd, så nu fanns det väl ingen återvändo. Hur det än bar emot, måste han åka över till Märta och prata med henne på kvällskvisten.

   Frida Jansson visste inte på vilket ben hon skulle stå. Det Ossian sagt var rena dynamiten. Uj, uj, uj, vilken nyhet att komma med. Hastigt slog hon i kaffet åt Ossian och ställde tillbaka kaffepannan på spisen, utan att slå i sin egen kopp.

   – Blir det bra om maten är klar klockan två? Jag har lite att göra på förmiddan, sa hon, ivrig att få ringa upp Malin och berätta nyheten.

   – Mig passar det, sa Ossian som låtsades läsa i tidningen, och Frida hjulade ut genom dörren så fort de krumma benen bar henne.

   Snart slår det väl eld i telefonledningarna av allt skvaller, tänkte Ossian. Får bara Frida tag i Malin, så är det hela i full gång. Om det verkligen fanns en ängel som skickats ner för att hjälpa honom, skulle den få fullt opp.

   Samtidigt som han tänkte det, hörde han klart och tydligt ett klingande kvinnoskratt.

Kapitel 56

Rutger Pärson kände kittlande svettdroppar kila längs ryggraden och kastade en förstulen blick över skrivbordet. Hur kunde hon sitta och skriva för glatta livet och ändå se så totalt oberörd ut av värmen? Märkte hon inte att värmen var nästan olidlig, trots det öppna fönstret? Strupen kändes torr som fnöske och hes började han bli också efter allt läsande.

   – Ähum, harklade sig Rutger Pärson och sneglade försiktigt på Annika.

   – Sa du nånting? mumlade Annika frånvarande, eftersom hon höll på med att skriva in den sista verifikationen som Rutger Pärson läst upp.

   – Vad säger du om att vi tar en paus? kraxade han med möda fram och hon tittade upp från bokföringsboken.

   – Visst kan vi göra det, sa Annika och rätade på ryggen. Det blir ganska jobbigt i längden att sitta så här. Ska jag hämta nånting att dricka?

   Rutger Pärson nickade ivrigt. Halsen kändes plötsligt alldeles för sträv för att han skulle våga säga något. Han kastade endast en flyktig blick på henne när hon svepte förbi och försvann ut från rummet.

   Oj, vilken fruktansvärd förmiddag. Något han trott skulle vara rena straffexercisen för henne, hade tvärtemot blivit det för honom. Motvilligt måste han erkänna för sig själv att hon var snabbtänkt, smart, ja rent av formidabel när det gällt att klura ut vissa saker.

   Omedvetet drog han ett djupt andetag genom näsborrarna och drog in den söta parfymdoft som fanns kvar i rummet trots att hon lämnat det. Och henne hade han hela tiden tänkt på som en satmara. Hon var ju helt enkelt underbar!

   Steg ute i hallen fick honom att rätta till glasögonen och stryka sig över håret med handen. Med blicken stelt riktad framåt över skrivbordet, kände han det lätta luftdraget när hon passerade honom.

   – Nå, hur trivs du i Pillersboda då? sa Annika och ställde ifrån sig en bricka med två saftglas på skrivbordet.

   Frågan kom så överraskande att han febrilt letade efter ett passande svar. Men precis som den gjorde för det mesta, svarade hjärnan med att leta upp fragment med osviklig precision. Fotografiskt minne hade han alltid haft, och nu såg han framför sig den vers av Ferlin som fanns i pocketboken han läst under natten. Han harklade sig och sa:

   – Att nöjen är högst relativa, jag lärde mig tidigt förstå. I Nykroppa mente man så: Vi har en och annan begravning, och tåget att titta på.

   Annika som fattat ett av glasen ställde ner det och stirrade förvånad på honom. Fantastiskt! En kille som inte bara var klipsk, utan läste poesi också. Han kanske rent av var en romantiker som hon själv...

   – Kors då! var det enda hon i häpenheten över det han sagt fick ur sig.

   – Inte vidare snällt kanske, men jag kom inte på nåt annat, sa Rutger Pärson.

   – Jag förstår att du inte menade nåt illa. Och att Pillersboda inte är som storstan vet alla som bor här. Det du läste var ju av Ferlin, har du läst mycket av honom?

   Rutger Pärson skruvade sig generat på stolen. Han grep snabbt ett av glasen och tömde det i en enda stor klunk i ett desperat försök att vinna tid. Under den korta tidsfristen hörde han sitt sämre jag ropa högljutt; Säg att du har gjort det! Men samtidigt viskade en annan röst att han skulle säga som det var. Att hon visste vem som skrivit dikten, och alldeles säkert skulle sätta honom på det hala. Den viskande rösten tog överhanden och nästan urskuldande sa han:

   – Nä, jag läste det där i en bok som jag hittade i skrivbordslådan till vänster om dig. Gits Olssons Bästa, heter den. Det är en kåseribok, ifall du inte har läst den. Jag har den på rummet.

   Annika var mäkta imponerad över det uppriktiga svaret. De flesta killar hon träffat, skulle otvivelaktigt ha svarat annorlunda för att imponera på henne. Nåja, han behövde ju inte skämmas för att inte ha läst Ferlins dikter.

   – Fantastiskt att du kunde komma på den där versen bara genom att ha läst den en gång, sa hon berömmande.

   – Det är väl det enda jag är bra på, sa Rutger Pärson öppenhjärtigt. Ja, att jag har ett otroligt bra minne alltså.

   – Vad menar du med att det är det enda du är bra på? sa Annika förvånad. Nyfiken på svaret lade hon armbågarna mot bordet och lutade sig framåt och såg honom i ögonen. Hon var inte alls medveten om, att hon knäppt upp ett par knappar i blusen för att svalka sig, medan hon gjort i ordning saften.

   Rutger Pärson däremot blev pinsamt medveten om det och fick inte bara svårt att andas, utan också att möta hennes blick. Han sänkte blicken och började svettas ännu ymnigare, när han såg hennes bröst puta ut under den tunna blusen. Himmel och pannkaka, nog hade hon väl kunnat sätta på sig behå i alla fall, tänkte han. Han kunde tydligt se nånting som liknade två mörkröda nappar avteckna sig genom det tunna tyget i blusen. Nappar! Nu håller jag på att spåra ur totalt, tänkte han och började fnittra.

   – Vad fnittrar du åt? sa Annika och stirrade honom i ögonen.

   – Jag... ingenting, sa Rutger Pärson och mötte hennes blick. Och i det ögonblicket talade han verkligen sanning. Han var inte ens medveten om att ha fnittrat, och inte vad han tänkt heller, för den delen. Det var som om allt vettigt tänkande spolats bort när deras ögon möttes.

   Hennes klarblå ögon var som två djupa brunnar. Det började susa i huvudet och han fick en känsla av att hans blick sögs in i djupet av de underbara ögonen. Men det stannade inte vid det, utan blicken borrade sig ut genom nacken på henne så att han på väggen bakom, tydligt kunde se en bild av sig själv stående framför ett altare med henne brudklädd bredvid. Nånting liknande hade han aldrig varit med om.

   Annika kunde inte ta blicken från Rutger Pärson. Anna hade bara talat om en glasögonorm som hotade både husets och verkstans existens, men det verkade ofattbart. Han var ju riktigt söt när hon såg närmare på honom. Lite spinkig kanske, men å andra sidan gillade hon ju inte muskelknuttar heller. Glasögonen gjorde inte bara att han såg förläst ut, utan också att han verkade så hjälplös. Det väckte moderskänslor inom henne.

   Hans ögon fascinerade henne. De var blåklintsblå, klara, men samtidigt drömmande. Anna måste ha fel, tänkte hon. Ingen kille med dom ögonen kan göra en fluga för när en gång. Hon ryste och huden på armarna knottrade sig.

   – Vill du? sa hon och reste sig för att låta honom sitta vid skrivbordet och titta igenom det hon skrivit in i bokföringsboken.

   – Om jag vill! utbrast Rutger Pärson som fångats i sin dröm och skyndade runt skrivbordet. Äntligen hade han funnit kvinnan med stort K! Det hade varit förutbestämt att dom skulle mötas, det var han säker på.

   Annika kunde inte bli klok på uttrycket i hans ansikte. Inte heller den svaghet som plötsligt kom över henne, när bara några futtiga centimeter skilde dom åt.

   – Ödet kan vi inte göra nåt åt, sa Rutger Pärson med darr på rösten och slog armarna omkring henne.

   – Vilket öde? sa Annika med svag röst och förundrades över den magnetism som strömmade ut från hans kropp och drog henne emot honom.

   – Allting som sker är förutbestämt förstår du. Det säger åtminstone min mamma. Varför skulle jag annars hamna just här och träffa dig. Känner du inte att vi passar ihop som siffrorna i dubbel bokföring.

   Varför Annika i det ögonblicket kom att tänka på en etta och en nolla, begrep hon inte. Inte heller varför han sagt det. Han måste ha antytt nånting, tänkte hon. Men så med ens slog det henne och hon rodnade. Naturligtvis! Ettan var ju han, och hon var nollan. Han var inte lite fräck, men fyndigt var det. Hon började känna sig matt, ja, rent av knäsvag. Med viskande röst sa hon:

   – Nu förstår jag precis. Ja, det där du sa om siffrorna. Men kommer det inte lite plötsl...

   Rutger Pärsons saftfuktade läppar tystade henne både snabbt och effektivt. När han åtskilliga minuter senare släppte henne, skakade hon i hela kroppen.

   – Herrejösses, vilken puss! kippade hon fram och drog in luft i lungorna. Tänk när jag berättar det här för Tvåan, la hon till och sprang ut från arbetsrummet.

   Kvar stod Rutger Pärson med armarna hängande utefter sidorna. Väckt ur sin dröm hade hela hans värld rasat samman. Nu hade han verkligen ställt till det för sig. Sixten hade ju hotat att göra en blöt fläck av honom, om han skulle gå rakt på Anna. Det där med rakt på, var han inte riktigt på det klara med vad det innefattade. Kunde en puss räknas som en lindrig form av det...? Nä, knappast.

   – Mamma hjälp! stönade han och rusade iväg för att gömma sig på rummet.

   Greta som nyss anlänt och satt sig på fönsterbrädan utanför arbetsrummet, ruskade bekymrad på huvudet. Jaha, vad har jag missat nu då, tänkte hon. Som det sett ut, hade tydligen Rutger Pärson gjort nån dumhet. Att han pussat Annika hade hon ju hunnit med att höra, men den pussen hade det då inte varit nåt fel på. Inte som det låtit på Annika i alla fall. Alltså måste det vara nåt annat, men det skulle hon ta reda på.

     Men Rutger Pärson var långt ifrån enda problemet. Det började bli svårt att hålla ihop allt hon satt igång. Dessutom började hon bli trött i vingarna av allt flygande, för att se till så inte allt gick åt skogen. Men nu hade hon i alla fall lärt sig så mycket, att det var stört omöjligt att vara på flera ställen samtidigt. Alltså måste uppdraget hon fått av Gabriel, först av allt klaras av. Om jag har fullt opp med det, får dom andra klara sig själva så gott det går, tänkte hon. Nöjd med sitt beslut, flög hon upp på taket för att vila en stund.

Kapitel 57

Rutger Pärsons puss hade höjt Annikas kroppstemperatur åtskilliga plusgrader för mycket. Åtminstone hade hon själv den känslan, när hon med brännande kinder lutade sig mot väggen i köket.

   – Kan du tänka dig... han den där... pussade mig, stötte Annika fram, andfådd efter både puss och språngmarsch.

   Märta Segelberg som stod vid diskbänken och skalade potatis, släppte potatisen och potatisskalaren i diskhon, så vattnet skvätte på både henne och golvet. Med huvudet fullt av fantasier kring ett nytt möte med Ossian, hade hon befunnit sig i en annan värld.

   – Herregud, vad du skräms, sa hon och torkade av händerna på handduken som var knuten runt midjan. Vad sa du?

   – Jo, jag sa att han pussade mig, sa Annika och sjönk ner på första bästa stol. Där stod jag och trodde han skulle titta på bokföringen jag skrivit in, och så pussade han mig istället.

   – Klappade du till honom? sa Märta Segelberg.

   – Neej, du är inte klok. Jag tror jag pussade tillbaks av bara farten.

   – Hihi, han tog dig med storm va? Det är härligt när det finns lite ruter i grabbarna. Inget smygtafsande utan pang på rödbetan bara. Det är mina tag.

   – Jag vet det. Ja, jag menar det visade du ju hos Ossian. Men jag begriper inte vad som tog åt mig. Nog brukar det pirra i kroppen när Åke pussar mig, men nu blev jag knäsvag, ja nästan svimfärdig.

   – Ojdå, det låter allvarligt, sa Märta Segelberg och satte sig på stolen bredvid Annika. Precis så känner jag mig också när jag tänker på Ossian.

   – Du sa nånting om att man måste hitta sina andra halva. Är alla halvor nästan bara halva? sa Annika och släppte ifrån sig en darrande suck.

   – Bara halva...? Varför i hela fridens dagar tror du det?

   – Jo, Ossian är ju smal och spinkig, och det är Rutger också. Ja, nästan spinkigare, förresten. Men pussas kan han.

   – Om Ossian kan det, skulle jag också vilja veta, sa Märta Segelberg och suckade. När jag tänker efter, har han faktiskt pussmun. Det skulle inte förundra mig om han är rent himmelsk på att pussas.

   – Vilken pratar ni om? sa Anna som obemärkt kommit in genom dörren. Hon hade bara hört att någon kunde pussas. Och vad är en pussmun förresten? la hon till.  

   – Äsch, det här är inte för dina öron, sa Märta Segelberg. Just när Annika tänkte berätta en sak för mig, så kommer du in och stör.

   – Förlåt så mycket då. Det begriper väl jag att Annika snackade om Åke Fläder. Dom har ju tränat på att pussas ett bra tag nu, så nånting måste han väl ha lärt sig.

   – Då var det ingen hemlis då, sa Märta Segelberg och blinkade åt Annika.

   – Nä, det är gammal skåpmat. Åtminstone för mig. Apropå skåpmat så skulle jag bara höra när det blir matdags. Jag tänkte att ni kunde äta först, så kommer Sixten och jag opp senare. Jag vill ju inte att glasögonormen ska se Annika och mig samtidigt. Inte än så länge i alla fall.

   – Det går nog inte att undvika så länge till, sa Annika.

   – Varför det? Anna stirrade förvånad på sin syster som betedde sig så underligt. Det verkade nästan som om hon skämdes för nånting.

   – Vi bor ju i samma hus, har du glömt det?

   – Nä, tyvärr, sa Anna och grimaserade som om hon bitit i något surt. Har han ställt till med nånting eftersom du ser så konstig ut?

   – Han... Nä, hur så? Ja, det vill säga, vi kan inte hålla på så här. Det är ohållbart begriper du väl. Vad som helst kan ju hända. Bara en sån sak som att han kanske skulle råka bli betuttad i dig när vi sitter därinne. Ja, jag menar att han blir betuttad i mig, men tror att det är du. Hur gör vi då?

   – Den risken är minimal. Han vet att Sixten är min kille.

   – Ja, men... Annika tystnade och såg ner på sina händer som vilade i knät. Det här skulle sluta i en katastrof, den kände hon på sig.

   – Inga men, syrran. Jag säger som Sixten brukar säga, det är lugnt. Var som jag bara så ordnar det sig. Går det bra annars?

   – Jodå, det går jättebra, sa Annika och såg ännu olyckligare ut.

   – Apropå att det går bra, passade Märta Segelberg på att inflika. Hur går det med min kära folkvagn då? Är det stora fel på den?

   – Vi har fått fart på den, så mycket kan jag säga, sa Anna. Ja, det vill säga den går i alla fall. Men motorn sjunger på sista versen, det ska du ha klart för dig.

   – Precis så känner jag mig också, sa Märta Segelberg. Ja, att jag sjunger på sista versen, om jag inte får träffa Ossian nån mer gång. Varför väckte du mig inte, Anna, så jag fick följa med till honom?

   – Äsch, det hade varken gjort till eller ifrån. Han sov som en stock när vi var där. Åtminstone sa Frida Jansson att han gjorde det, och hon bör väl veta. Förresten, vad gjorde du mer än pussade honom igår? Frida frågade en massa knäppa saker om dig.

   – Och vem är Frida Jansson? sa Märta Segelberg med ängslig röst, eftersom hon fått hjärtat i halsgropen. Ingen hade talat om att Ossian hade ett fruntimmer hos sig. Men det skulle hon begripit, eftersom det varit så städat och snyggt hemma hos honom.

   – Frida är en gammal skräcködla som hjälper Ossian, sa Anna. Sur och tvär för det mesta när man frågar henne om nånting.

   – Tack och lov, sa Märta Segelberg och sken upp. Men varför frågade hon om mig?

   – Hon yrade nånting om att du var stark som satan. Det var då första gången jag hört henne svära. Varför sa hon så?

   – Äsch, jag råkade bara bära opp Ossian till sovrummet, sa Märta Segelberg och rodnade vid minnet. Det var väl inget märkvärdigt i och för sig, så lätt som han är. Ossian skulle jag orka bära hela livet, så det så.

   – Men se till att du får göra det då, sa Anna, som i samma ögonblick fick en strålande idé. Varför inte göra ett försök att lura över Ossian till Tvåan på kvällskvisten!

   Märta Segelberg suckade innan hon sa:

   – Det är lättare sagt än gjort det. Men visst skulle det vara underbart att få träffa honom igen. Ja, för att höra hur han mår efter olyckan. Kan inte nån av er höra med honom, om han kan titta hit en stund och dricka lite kaffe?

   – Omöjligt är det inte, sa Anna och snodde runt på klacken och gick mot dörren. Men om jag ser till att han kommer hit, så se till att du vampar honom rejält, la hon till och skyndade tyst över hallen och ut genom dörren.

   – Hör du, Annika, tror du Anna kan få över honom hit? sa Märta Segelberg.

   – Det är väl det minsta som oroar mig just nu, sa Annika med bekymrad röst. Jag törs inte ens tänka på vad Anna ska säga, när jag talar om för henne att Rutger har pussat mig. Eller rättare sagt att han nog tror, att det var henne han pussade.

   – Vet han inte att det var dig han pussade?

   – Det gick så fort så jag hann inte säga det.

   – Bäst att du gör det så fort som möjligt då, sa Märta Segelberg.