Änglar, visst finns dom! Del 1

Många sitter hemma och har långtråkigt eftersom teveprogrammen inte är någonting att hurra över. Jag lägger därför ut min bok Änglar, visst finns dom! varje dag med några kapitel åt gången. I dag blir det kapitel 1-5 som ger en antydan vad det kommer att handla om. Hoppas ni får en trevlig lässtund.

PROLOG

Det som hände var så fantastiskt otroligt, att ingen skugga ska falla över den som kanske tvivlar på sanningshalten i det hela. Ja, det vill säga tvivlar på att det som hände, verkligen har hänt. Nåja, inget ont i det, dom flesta av oss är ju så skapade att vi måste se nånting hända, innan vi kan tro på det.

   Det är väl en av anledningarna till att en samlad expertis i egenskap av sakkunniga, kan vifta bort en oförklarlig händelse, som nånting som inte kan ha hänt. Det i sin tur betyder att om någon råkar se nånting oförklarligt, är det bara en synvilla, en illusion. Men är det verkligen så enkelt?

   Man kan ju fundera över vad framtida experter – om sisådär sjuttio år – har att säga om alla oförklarliga negativa saker, som hände med vårt land i slutskedet av nittonhundratalet. Kanske kommer dom, precis som nutidens experter när det gäller oförklarliga händelser att komma fram till, att så vansinniga saker omöjligt kan ha hänt. I och för sig är väl det inte någon vild gissning, för ingen kommer väl att tro på, det som kvarvarande gamlingar säger sig ha sett och varit med om.

   Märkligt nog har ingen av våra nuvarande experter, uttalat sig om det som hände så sent som vid riksdagsvalet nittioåtta. Inte än i alla fall är det väl bäst att tillägga. Men det beror antagligen på att en meteorolog som besökte platsen i samband med att det hände, råkade försäga sig och sa, att ingen skulle väl tro på, vad han och ett flertal trovärdiga personer sett med egna ögon. Visserligen var det som meteorologen och de övriga sett, bara en enda detalj av det som hände. Men det utesluter ju inte, att allt som hörde ihop med just denna detalj, också kan ha hänt. Det är i alla fall den slutsats man kommer fram till, genom att använda sunt förnuft.

   Tyvärr kan man inte göra det så lätt för sig som att hänvisa till sunt förnuft. Det finns nämligen inte några som helst belägg för att sunt förnuft existerar i vårt kära fosterland. Åtminstone finns det enligt tillförlitliga källor inte dokumenterat av någon forskare, men det bevisar förstås ingenting.

   Därför kan man med gott samvete påstå att det som hände, verkligen har hänt. Och så länge som det står oemotsagt, kan vi aldrig vara riktigt säkra på att något liknande, aldrig mer kommer att hända. Men det är också det enda vi kan vara säkra på.

   Hur kunde det då hända? En vettig förklaring – och säkert inte alldeles felaktig – kan vara att det hände ute i landsorten. Det är bara dumt folk som bor utanför storstäder – något som en röstfiskande politiker, faktiskt yttrade vid den valrörelsen. Om det hände på grund av de inblandades dumhet, är storstadsbor att beklaga. Ibland är det faktiskt inte så dumt, att vara dum. Så tycks åtminstone de storstadsbor resonerat som medvetet tagit risken att fördummas, genom att flytta mot strömmen och bosatt sig på landsbygden.

   Nu kan det ju diskuteras om folk från landsbygden blir klokare genom att flytta in till stan. Det är ju vad som hänt i stor omfattning under många år. Ingen tycks ha tänkt på att när landsbygden avfolkas, försvinner också blomstrande lantliga idyller. Den av våra förfäder ansade naturen, kommer i framtiden antagligen att förvildas igen – men det är tydligen något för kommande generationer att ta hand om. Öppna landskap tycks inte ha något värde i vårt nuvarande storskaliga tillväxttänkande tidevarv. Ja, det vill säga, inte i den statliga balansräkningen i alla fall.

   Men visst finns det fortfarande kvar befolkade lantliga idyller i vårt avlånga land, även om de minskat oroväckande i antal. De som fortfarande finns kvar, har överlevt tack vare närheten till en tätort. En sån plats är Pillersboda, en liten ort några mil norr om Dalälven. Närmare bestämt ligger den lilla orten strax utanför Hamnstad, länets största stad, och är därmed inkorporerad i denna storkommun.

   En vacker höstdag liknar detta jordbrukslandskap en jättestor nygräddad ugnspannkaka. Till färgen svagt gulbrun med mörka upphöjningar på ytan – som en ugnspannkaka brukar bli. Allt enligt kyrkvaktmästaren, som kan se ut över hela Pillersboda från klocktornet. Liknelsen vid en ugnspannkaka kan bero på att pannkaka i alla dess former, är nästan något heligt på torsdagar i Pillersboda.

   Att Pillersboda tillhör en storkommun och belägen i närheten av en större stad, har inte alls påverkat invånarna. I alla fall inte deras sätt att leva, eftersom nymodigheter aldrig riktigt slagit igenom. En anledning kan vara att den äldre befolkningen i detta genuina lantbrukssamhälle, är emot allt som inte behövs. Men saker som behövs, har för all del blivit fler med åren.

   Utöver vad som alltid ansetts nödvändigt, det vill säga tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen, har tillkommit radio, telefon, morgontidning och TV. Ja, det vill säga morgontidning och TV, finns det faktiskt folk i bygden som anser sig kunna vara förutan, men inte en telefon.

   Denna minst sagt underliga livssyn anses av folk som passerat sjuttioårsgränsen, bero på de fast förankrade familjerötterna, som i generationer gödslats med inte bara skrock, utan också förfäders religiösa synsätt. Något som inte anammats av de yngre generationerna, som utom räckhåll för föräldrarna under skolåren lärt sig slå dövörat till. Det kan också vara förklaringen till den höga medelåldern på kyrkbesökare i Pillersboda.

   Om det beror på familjerötterna eller inte, men i Pillersboda finns också en skvallerkedja som skapats till fulländning av ortsborna. För att en dylik skvallerkedja ska kunna fungera, behövs en telefon. Och just det kan vara en av anledningarna till, att en telefon anses vara en nödvändighet. För hur skulle annars en nyhet kunna spridas som en präriebrand, när något skvallervärt råkat hända.

   Men några riktigt heta nyheter hade varit en sällsynthet de senaste åren. Något som omedvetet fört med sig att många av ortsborna önskat att något sensationellt skulle hända. Om inte för annat, så för att skingra sina egna bekymmer och kunna gotta sig åt andras. Att något sensationellt skulle hända, hade ingen av ortsborna bett om till en högre makt i alla fall. Ja, det vill säga det fanns verkligen en, men det är att gå händelserna i förväg.

   Hursomhelst började det hela i ottan på valsöndagens morgon. Att det hela började just då, var nog alldeles säkert bara en tillfällighet. Någon tillfällighet var däremot inte regnet och det ruggigt kalla vädret. Ett väder som inte bara plågat den lilla orten, utan också övriga delar av Sverige under hela sommaren. Maken till erbarmlig sommar, var det många som sa sig aldrig upplevt tidigare.

   Därför var det inte heller så underligt att Pillersbodas vidsträckta jordbrukslandskap, låg slokande grått och trist den här morgonen. Regnet och den kalla nordvästliga vinden fick inte bara träden, utan också blasten på de oupptagna potatislanden, det oslagna gräset på slåttervallarna, de mot tidigare år inte alls lika höga råg, havre och vetefälten, att kura ihop sig för att hålla kylan och vätan borta.

   Men så utan förvarning och inom loppet av högst en minut, hände något fantastiskt. Regnet som med hjälp av vinden smattrat mot tak och trädens lövkronor, slutade på precis samma sätt som om någon stängt en kran. Även vinden mojnade och dog ut i en svag viskning. Det hade varit nästan olycksbådande tyst, om inte några enstaka vattendroppars nästan försynta dripp och dropp, hörts som en påminnelse om det tidigare regnandet.

   Träden, potatisblasten, gräset på slåttervallarna, rågen, havren och vetet ute på fälten, rätade sakta på sig från sina hopkurade ställningar och stod osäkert svajande, i väntan på vad som skulle hända härnäst.

   Och väntan blev inte lång, för plötsligt öppnades himlen på precis samma sätt som om någon borrat ett jättestort hål genom den blygrå heltäckande molnmassan. En ljusstrimma letade sig försiktigt igenom det nybildade hålet. Ljusstrimman växte snabbt i storlek och styrka, för att till slut likt en gyllengul flod flöda ut över landskapet.

   Några rådjur skuttade skrämda med långa språng i väg från sitt morgonmål i havreåkern. I utkanten av åkrarna lyfte en flock småfåglar från sina nattgömslen i träden och gav ifrån sig ett både ängsligt och förvånat morgonkvitter. Fullt förståeligt, eftersom det som hänt inte bara var något fantastiskt, utan också skrämmande overkligt.

   Alldeles säkert ställde djuren sig själva frågan om vad som egentligen hänt. Ja, knappast om det varit fråga om ett naturens under, eller något annat fenomen. För djurens del hade det i alla fall ingen som helst betydelse, eftersom dom nästan omedelbart glömde bort vad som hänt.

   Inget fel i det. Det som hänt var ändå ingenting som berörde dom. Men ett antal människor i Pillersboda däremot, skulle det visa sig beröra i allra högsta grad. Ingen kunde väl ens ana att detta var början till något, som skulle bli ett rejält smörjmedel för skvallerkedjan.

Kapitel 1

I den tidiga söndagsmorgonen, hade den minst sagt ovanliga händelsen kunnat passera obemärkt för människorna på den lilla orten. Men det fanns ändå två morgonpigga personer som såg det hela hända. Den ena av de två var förrådsmannen Alrik Emilsson, som för ovanlighetens skull tyst lyckats smyga sig ner i köket, utan att väcka sin Malin.

   Med påtår islagen, hade han just plockat fram snusdosan och lutat sig bakåt mot pinnstolens ryggstöd. I den ställningen kunde han genom köksfönstret se upp mot den hotfullt mörka himlen. Tack vare det fick han uppleva hur himlen sprack upp, vilket fick honom att vicka framåt på stolen och tappa den nyss tillklämda snusprillan mellan tummen och pekfingret i kaffekoppen.

   Med överläppen uppdragen så den stod rakt ut för att kunna stoppa upp prillan under den, såg han ut som en skriande åsna. Något åsneskri kom inte över hans läppar, däremot en förvånad grymtning, efter att de tomma fingrarna stoppats in under överläppen, och tungspetsen inte kunnat hitta någon prilla att lägga tillrätta. Men förvåningen över den borttappade prillan, överskuggades helt av det som hänt på himlen.

   Till skillnad från sin Malin, var Alrik en som alltid måste se för att kunna tro. Ändå kunde han inte tro sina ögon, trots att han sett alltsammans hända. Häpen och förvirrad höll han upp handen för att skydda ögonen mot det skarpa ljuset. Vad ända in i helsefyr var det som hände? muttrade han tyst för sig själv och olika svar rusade runt i hans huvud.

   Men de uppdykande svaren fick honom bara att ruska på huvudet. Att det varit någon sorts fenomen som skapat ett stort hål på himlen, trodde han inte på. Inte heller att det tjocka pösmagade regnmolnet blivit för tungt, så att det var av den anledningen himlen spruckit. Överhuvudtaget var det ingenting av det han kunde tänka sig som var möjligt.

   Eftersom han inte kunde komma fram till något vettigt svar på vad som hänt, kliade han sig med ena handen bland de glesa hårstråna på huvudet och lyfte kaffekoppen med den andra. Den fräna smaken fick honom att först grina illa, men så smackade han och log när en välbekant snussmak kändes i gommen.

   Alrik väntade en stund tills snuset sjunkit, innan han försiktigt sörplade i sig resten av kaffet, kvarlämnande endast en svart gegga på ena sidan och i botten på koppen. Han reste sig och sköljde ur koppen under kranen, även om han var väl medveten om att Malin, alltid predikade att ingenting fick förfaras i huset. Men kaffet hade han ju druckit upp och en bortspolad prilla var ju inte hela världen. Inte heller att himlen spruckit. Tur att inte Malin såg båda delarna, tänkte han och klämde till en ny prilla och stoppade upp den under överläppen.

Frida Jansson, var den andra av de två som blev vittne till den ovanliga händelsen. Frida råkade av en händelse kasta en blick ut genom fönstret, just när hon satt sig vid köksbordet för att dricka sitt morgonkaffe. Ett svagt stönande banade sig fram över hennes läppar. Snabbt drog hon åt sig sin nötta bibel, som låg framför henne på köksbordet. Med den tryckt mot sin skinntorra bröstkorg, stirrade hon storögd mot himlen.

   Frida visste till en början inte vad hon skulle tro, när molnen hastigt och lustigt skingrats och bildat ett stort runt hål på himlen. I hastigheten tyckte hon det sett ut på samma sätt som när lamellerna på den gamla utanpåliggande köksfläkten öppnade sitt osslukande hål när hon slog på den. Enda skillnaden var att hålet på himlen inte sög ut någonting, utan istället gav ifrån sig ett skarpt bländande ljussken.

   Men så med ens stod det hela klart för henne. Det hon nyss fått uppleva måste ha varit ett underverk. Ja, till och med ett Guds verk! Och att Frida Jansson tänkte så var inte alls underligt, eftersom hon inte bara var djupt religiös, utan också sina sjuttiofem år till trots, fungerade som hushållerska åt prästen i församlingen. Frida slöt ögonen och började tyst rabbla på en bön.

   Utanför Frida Janssons stuga började det hända saker. Det såg faktiskt ut som om det solbelysta jordbrukslandskapet yrvaket sträckte på sig mot den värmande morgonsolen. Något som inte behövde sträcka på sig var den gamla vitkalkade kyrkan, som låg bara några stenkast från Frida Janssons lilla rödmålade stuga. För trots att kyrkan stod omgiven av sekelgamla ekar och lönnar, nådde den ändå högt över trädtopparna.

   Om inte Frida Jansson blundat, hade hon säkert sett att den solbelysta tornspiran, liknade ett ärggrönt spetsigt finger pekande mot himlen. Faktiskt såg det ut som om tornspiran pekade ut riktningen för meteorologerna, till vem som slutgiltigt bestämmer hur vädret ska bli. Inte alls så otroligt som det låter, eftersom både teve och radions väderrapporter lovat regn den här dagen.

   Lika säkert hade Frida Janssons också sett de två små vita föremålen, som sakta dalade ner och mjukt landade på tornspirans kors. Några småfåglar på de översta grenarna i ett av träden utanför kyrkan såg dem däremot. Förvånade stirrade de uppåt med gapande näbbar. Som på givet kommando, gnuggade de ögonen med vingarna.

   Det kunde inte vara sant! Hade det verkligen varit två små människor som kommit flygande och satt sig på tornspiran? Efter att ha gnuggat ögonen, tittade de upp mot tornspiran igen. Samstämt gav de ifrån sig en ljudlig lättnadens suck och log generade mot varandra. Kors då! Det var ju inte alls två människor som satt däruppe, utan bara ett par vita duvor.

   Trodde dom!

Kapitel 2

Småfåglarna utanför kyrkan hade inte alls sett fel första gången, för det var verkligen två pyttesmå människor som satt uppe på tornspiran. Att fåglarna såg de två små människorna som ett par vita duvor, berodde helt enkelt på att deras syn förvrängts. Om inte, hade de sett att paret bestod av en gammal man och en yngre kvinna. Men visst fanns det en förvånande likhet med ett par vita duvor, eftersom de var klädda i långa vita skjortor som nådde ända ner till fotknölarna.

   Den gamle mannen slätade till sitt burriga gråa hår och strök sedan med handen över det yviga skägget som täckte nästan hela hans ansikte. Det lilla som var synligt av hans brunbrända ansikte, var fårat av väder och vind. De skarpt klarblå ögonen som nästan doldes under de buskiga ögonbrynen, svepte nyfiket över det solbelysta landskapet.

   Kvinnan vid hans sida var verkligen någonting alldeles extra. Hon var vacker, ja rent av gudomlig, med sin friska hy och det solgula håret som nådde långt ner på ryggen. Omständligt slätade hon till den vita skjortan, knäppte sen händerna i knät och såg sig omkring med ekorrpigga nötbruna ögon.

   Från sin upphöjda plats kunde de se ut över det höstfärgade landskapet och det var en bedövande vacker syn som mötte dem. Den gamle mannen nickade belåten över det han såg.

   – Kors i alla fridens dagar vad vackert det är här, sa han och suckade. Men det var tur att du sa det där om vädret, Greta. Visserligen var det i sista minuten du sa det, men bättre sent än aldrig brukar man ju säga. Jag hade inte en tanke på att det har varit en bedrövlig sommar. Men vädret råder inte jag över, förstår du. Det finns andra som gör det och dom lovade att det här vädret ska hålla i sig veckan ut. Vackert väder brukar ju få folk på bra humör, och då ska det väl bli lite lättare för dig att lyckas med ditt uppdrag. För du har väl klart för dig vad som måste göras?

   – Nog vet jag vad som gäller, men nog känns det lite knasigt, sa den som tilltalats Greta. Ena stunden satt jag där i väntrummet och väntade på att bli insläppt, och i nästa kunde jag flyga. Och inte nog med att jag kan flyga, jag kan ju till och med sitta som en kanariefågel på en pinne.

   Den gamle mannen skrattade hjärtligt och klappade sig förtjust på låren över det hon sagt.

   – Vad sa jag nu då som var så roligt? snäste Greta.

   Den gamle mannen skakade av skratt och viftade avvärjande med händerna. När skrattet ebbat ut sa han:

   – Oj, oj, vilken liknelse, Greta. Men du hade nästan alldeles rätt. I princip kan man väl säga att du har blivit en sorts underlig fågel. Ja, inte en kanariefågel som du sa, snarare ser nog dom flesta dig som en vit duva. Hur det hänger ihop, behöver jag inte förklara för dig. Det är bara så.

   Greta stirrade förvånad på honom, innan hon med ängslig röst sa:

   – Och varför har jag blivit det då? Är det nån form av straff, eller...?

   – Nej, tro för all del inte det. Tvärtom, Greta lilla, du är en ängel nu.

   – Ängel... jag? Nä, dra på trissor! Menar du verkligen det? Jaha, då har man alltså blivit en ängel i all hast. Det borde jag ha begripit, för hur skulle jag annars kunna flyga och sitta så här. Men vad jag inte begriper, är hur just jag kunde bli en ängel. Man kan väl inte säga att jag var Guds bästa barn precis.

   – Säg inte det. Det finns ju så många faktorer som spelar in i det sammanhanget. Att göra saker av kärlek till andra exempelvis, är nånting som värderas mycket högt. Och det var ju verkligen nånting som du var frikostig med.

   – Kors, vad fin i kanten du är då. Varför inte säga rent ut att jag var lätt på foten.

   – Lite finkänslig måste man väl vara, eller hur? Nåja, nog om det och över till det vi är här för att uträtta. Det här med att flyga kommer du snart att vänja dig vid. Likaså att tiden bara är en illusion. Även om du upplevt det som en kort stund, är det ändå precis ett halvår sen du kom till oss. Och det är faktiskt på dagen ett halvår sen, du önskade att få göra en viss person lycklig. Den enda som verkligen tyckt om dig, som du sa. Har du märkt om han tänkt på dig under den här tiden?

   – Nog har han tänkt på mig alltid, sa Greta och rodnade. De tankar som tänkts om henne hade inte varit rumsrena precis, men mycket smickrande.

   – Ja, ja, det är inte bra för en man att vara ensam, det är då ett som är säkert. Felet är bara att han alltid har varit så fruktansvärt oföretagsam när det gällt kvinnor. Du ska veta att vi har försökt att hjälpa till några gånger, men... Ja, om sanningen ska fram, så har vi misslyckats kapitalt. Han är motspänstig den rackaren, trots att han bett om hjälp flera gånger. Men eftersom du vet hur han ska tas, kanske det går lättare för dig. 

   – Nog minns jag hur han ska tas alltid. Men inte kommer jag ihåg att han var oföretagsam precis. Däremot minns jag att han var fruktansvärt blyg. Det var därför jag var tvungen att hjälpa honom på traven. Men tro mig eller inte, har man väl fått fart på honom så... Ja, man kan väl säga att han har anlag för det.

   – Jaså, dom anlagen har han då sannerligen inte visat att han har. Ja, inte sen ni var tillsammans, menar jag. Därför blev jag så glad när du kom till mig med din önskan.

   – Betyder det att du vet vad som hände mellan oss? sa Greta förvånad.

   – Var så säker, jag vet allt om dina eskapader.

   – Kors då, sa Greta och blev om möjligt ännu rödare i ansiktet.

   – Så ja, inte behöver du rodna för det. Jag missunnar ingen det lilla nöjet. Förresten vet jag att du för det mesta följde ditt hjärtas röst, även om du själv inte var medveten om det. Och det är just det ser du, som är det fina i kråksången. Ja, att människorna ska följa sitt hjärtas röst, menar jag. I alldeles för många fall slår dom helt enkelt dövörat till och låter det första synintrycket styra det hela. Kan det då bli annat än fel.

   – Här ser du en som har erfarenhet av det. Det är ju därför jag vill hjälpa honom. Men tänk om jag kanske strular till det för honom istället.

   – Man brukar lära sig av misstagen, inte sant?

   – Jodå, jag vet. Men lätt kommer det inte att bli. Som den där listan med namnförslag du gav mig till exempel. Ska jag följa den, blir det många olyckliga, det är då ett som är säkert. Kan jag inte få strunta i den där listan och stuva om efter eget huvud?

   – Jovisst, den var bara ett förslag. Men vad menar du med att stuva om?

   – Jo, det är så här förstår du. Som du sa, så vet jag hur han måste tas. Direkt efter att du gett ditt samtycke till det hela, så började jag leta. Och med både tur och skicklighet, lyckades jag faktiskt hitta en superkvinna som är perfekt för honom.

   – Jamen då så, då ska väl ditt uppdrag vara snabbt avklarat.

   Greta suckade ljudligt och ruskade på huvudet.

   – Trodde du ja, sa hon. Men så enkelt är det inte. Jag vill hjälpa den som stod först på den där listan du gav mig också. Det måste väl vara nåt extra med henne, eftersom hon stod först på listan, eller hur?

   – Ja, jo... nu när du säger det så. Hon uppfyllde alla kriterier vi hade satt opp. Men det viktigaste av allt, var ändå att han har fantiserat om henne. Det var i alla fall vad jag fick rapport om från en observatör.

   – Jaså, det finns såna som skvallrar för dig också. Ja, jag säger då det. Men hursomhelst är hon inte rätt kvinna för honom. Hon hade kunnat vara det, men nu råkar det vara så att hon är ohjälpligt betuttad i ett riktigt blindstyre. Han har naturligtvis inte en aning om det, men jag ska nog se till att han får opp ögonen för henne. Vad hon ser hos honom begriper jag inte. Det är så illa att hon till och med brukar drömma om honom. Men smaken är ju delad som baken brukar man säga. Visserligen har han trasslat in sig med en annan, men...

   – Stopp nu, Greta! Du tänker väl inte stuva om redan befintliga par?

   – Tok heller, befintliga par kan man då inte kalla dom precis. Förresten ska dom vara tacksamma att jag gör det här, eftersom dom inte alls passar ihop. När du gav mig det här uppdraget, så sa du att jag kunde styra folks tankar. Du hade rätt, för jag har faktiskt prövat och det funkar. Det vill säga, så här långt har det funkat i alla fall. Om sanningen ska fram, så har jag faktiskt tjuvstartat lite i smyg. Ja, jag var tvungen att ställa till det för ett par, för att få snurr på det hela. Men framöver gäller det att hålla tungan rätt i mun, annars kan jag ställa till med en salig röra.

   – Sakta i backarna, Greta. Du ställer ju till så jag blir alldeles yr i huvudet. Nåja, tids nog får jag veta vad du har gjort. Men kom ihåg att du ansvarar för att det hela avlöper på bästa sätt. Bara du ser till att vår vän hittar den rätta, får du göra det du anser bäst med andra inblandade. Ja, inom rimliga gränser, naturligtvis. Förresten är det inte så noga med gränserna heller, för den delen. Jag litar fullt och fast på ditt omdöme.

   – Menar du att jag får fria händer?

   – Tja, varför inte. Om inte för annat, så för den goda sakens skull. Varför frågar du?

   – Jo, i samband med det där grejen jag gjorde, så fick jag ögonen på en stackare som verkligen behöver hjälp. Han är precis lika tufflig som vår vän var, när vi hade vårt lilla ihop. Lika spinkig är han också. Kan jag få hjälpa honom också på samma gång? Vem vet, av bara farten kanske det blir fler som får hjälp.

   – Nu börjar du kanske förstå varför du har fått den här chansen. Du har alltid haft ett hjärta av guld, Greta. Om du vill hjälpa fler än vår vän, så inte mig emot. Du får faktiskt hjälpa så många du vill och orkar. Som jag sa, så avgör du allt själv från och med nu.

   – Toppen, då kan jag börja med att ställa till det för det där blindstyret. Han behöver lära sig en riktig läxa. Det skadar inte att han blir lite ödmjuk. Frågan är bara hur jag ska kunna komma på nåt bra sätt att ta ner honom på jorden. Nää, det här blir inte lätt.

   – Å ja, du har alla goda hjälpmedel att ta till. 

   – Vilka hjälpmedel? sa Greta förvånad.

   – Som jag sa, så är du en ängel nu. Att flyga är bara en liten del av en sånt du kan göra. Du vet ju redan att det går att styra folks tankar, så med hjälp av det kan du faktiskt få dom dit du vill. Visst kan det vara knepigt ibland i alla fall, för vissa människor kan vara minst sagt motspänstiga. Och när man råkar ut för sånt folk, gäller det verkligen att koncentrera sig.

   – Nu får du allt förklara dig. Vad ska jag koncentrera mig på?

   – På det du vill ha gjort naturligtvis. Tänk inte till för hårt bara, för då kan det bli så att den du vill styra, hör din röst inne i huvudet. Som du säkert förstår, kan en sån sak bli minst sagt förvirrande för en del. Så ta det lite försiktigt innan du blivit varm i kläderna. 

   – Jag, ta det försiktigt! Har du tänkt på att jag var en sån som rusade huvudstupa in i allting?

   – Jodå, jag har tänkt på det, men ibland måste man chansa. Och i det här fallet, har jag faktiskt inget annat val. Som jag ser det, är du sista utvägen för honom. Men eftersom du känner honom så väl, ska det inte behöva bli nåra problem för dig. Du vet hur han tänker, sen gäller det för dig att styra honom. Jag har en känsla av att du ska klara av det här, Greta.

   – Skönt att höra det då. Men du, jag kom att tänka på en sak. Eftersom jag blivit en ängel bara för att jag var lätt på foten, vem är du då? Säg inte att du heter Don Juan, eller kanske rent av Casanova?

   – Nej du, dom filurerna platsade inte riktigt hos oss.

   – Äsch, jag skojade bara begriper du väl. Men vad heter du egentligen? Vad jag kan minnas har du inte talat om det för mig.

   – Förlåt mig, det har jag nog glömt att tala om. Jag heter Gabriel, men dom flesta kallar mig för ärkeängeln.

   – Hoppsan! sa Greta och gömde ansiktet i händerna.

   – Ingen skada skedd, lilla vän. Det har faktiskt varit riktigt trevligt att prata med dig, men plikten kallar så jag måste lämna dig nu. Du har en vecka på dig att ordna till allting, sen vill jag ha en muntlig rapport om allt som hänt.

   – Nu skojar du, va? På en vecka kan det ju hända massvis med saker, och mitt minne har då aldrig varit nånting att skryta över. Nää, det kommer jag aldrig att klara av.

   – Det kommer du visst att göra. Förresten behöver du bara ge mig en helhetsbild av det som hänt.

   – Jaha, och om jag skulle råka göra nån tavla då. Måste du ha reda på det också?

   – Tavlor gör vi väl lite till mans ibland, till och med jag. Naturligtvis måste du rätta till dom tavlor du råkar göra. Fattas bara annat. Men häng inte opp dig på det, sluta oroa dig, Greta.

   – Är det så konstigt att jag gör det då? Det måste du väl i alla fall begripa, att det här känns en aning pirrigt i maggropen. Tänk dig själv, jag har ju aldrig gjort nåt sånt här förut. Men en sak ska du ha klart för dig, och det är att jag har gett mig sjutton på att klara av det här.

   – När du har den inställningen, vet jag att det här kommer att gå bra för dig. Tänk bara på att du har fått ett himmelskt uppdrag, med allt vad det innebär. Men skulle du behöva råd eller hjälp med nånting, tänk bara på mig så kommer jag. Nej du, nu måste jag lämna dig. Vi ses här om en vecka, så får jag höra hur det har gått för dig. Lycka till!

     Det kan nog behövas, för nu har jag nog tagit mig vatten över huvudet, tänkte Greta och följde honom med blicken, när han ljudlöst flög upp mot det ljusstrålande hålet på himlen.

   – Flyg i frid, eller vad man nu säger till en ärkeängel, ropade hon efter honom.

 

Kapitel 3

Att prata väder, föll sig alltid naturligt i Pillersboda. I och för sig inget märkvärdigt med det, eftersom Pillersboda var en levande jordbruksbygd – och därmed helt utlämnad åt naturens nyckfullhet. Och vädret den gångna sommaren och en bra bit in på hösten, hade verkligen livligt diskuterats.

   Att vädret var något det inte gick att rå på, var den allmänna uppfattningen bland folket i bygden. Man fick helt enkelt finna sig i att det var som det var, men ändå innerst inne levt på hoppet att efter regn brukar komma solsken. Det var så de flesta av Pillersbodas luttrade bönder tänkt, samtidigt som de med ängsliga blickar dag efter dag, först tittat upp mot den blygrå himlen, sen på de oupptagna potatisåkrarna och de oslagna fälten.

   Kanske var just den jordnära filosofin anledningen till att ingen i Pillersboda såg det hela som något övernaturligt, när morgonsolen lyste för första gången på flera veckor. Istället var det många nyvakna Pillersbodabor – som efter att först ha tittat ut genom fönstret – glatt förvånade medlidsamt skakade på huvudet åt väderlekstjänsten, som lovat fortsatt regn den här dagen.

   Nåja, det var ingen som klagade precis, för ett livgivande solsken var ju verkligen välkommet av alla på den lilla orten. Även om det som nu, kom när det var nästan för sent. Det skarpa ljuset lyste upp Pillersboda och fick dess träd, ängar, sädesfält och potatisland, att likna en gammal färgsprakande Hötorgstavla med lantmotiv.

   Att det fanns något tavelliknande över det solbelysta landskapet, var faktiskt en flyktig tanke som slog Halvar Streberg. Med händerna djupt nerstoppade i byxfickorna och något drömmande i blicken, stod han framför det stora spröjsade fönstret vid ena kortsidan av sitt arbetsrum.

   Ett arbetsrum som med sina femtiosex kvadratmeter golvyta och en takhöjd på närmare tre meter, var stort som en normal tvårummare. Egentligen ett slöseri med utrymme, eftersom Halvar för det mesta enbart utnyttjade rummet när han ville vara ifred, eller för att ringa samtal som inte var för den övriga familjens öron.

   Trots att tidens tand gnagt en hel del på den drygt sekelgamla Strebergska gården, var själva byggnaden en imponerande syn. Faktiskt fanns det något herrgårdsliknande över den ståtliga byggnaden, som syntes lång väg eftersom den var uppförd på Pillersbodas högsta kulle. Insidan av den ståtliga gården var faktiskt ännu mer imponerande. Så imponerande att tankarna osökt fördes till en för släkten Streberg svunnen storhetstid.

   Det som först mötte en besökare efter att ha kommit in i den stora hallen, var den imponerande breda trappan som ledde upp till övervåningen. Imponerande var också antalet breda dörrar som ledde till olika rum, men ändå drogs blicken automatiskt åt höger, till ett par magnifika dubbeldörrar.

   Den ena dörrhalvan pryddes av en blankpolerad mässingsskylt med texten Direktör. En kvarleva från den tid då Halvars arbetsrum fungerat som direktörskontor. Kvar i rummet från den tiden fanns endast ett jättelikt skrivbord, en knirkande vickbar stol med högt ryggstöd, ett stort kassaskåp, en besöksstol, samt en gammal skinnfåtölj.

   Arbetsrummet var med sina fyra fönster, ett på kortsidan och tre på ena långsidan som vette mot gårdsplanen, ljust och luftigt trots de murriga snusbruna tapeterna. Från ett av fönstren vid långsidan av rummet, strömmade solen in och värmde Halvars rygg. Sakta började han vagga som en gungstol på sina fyrtiosjuor till fötter. Den päronformade kroppen med låg tyngdpunkt – i kombination med de stora fötterna – lämpade sig synnerligen väl för en sån balansakt.

   Som det vanligtvis brukade göra, fick gungandet tankarna inom Halvar att mogna. Visst njöt han av det underbara vädret, men bara i periferin, för det fanns andra saker som upptog hans tankar. Han hade stora saker på gång, och allt verkade nu gå i lås för honom. Av den anledningen kände han sig både nöjd och förväntansfull. Det vackra vädret, var bara en form av bonus.

   Det stundande valet under dagen pirrade bara lite hemtrevligt i maggropen, eftersom opinionssiffrorna pekade på att han skulle sitta säkert i sadeln som kommunens oppositionsråd. Ja, kanske till och med säkrare än han gjort tidigare. Efter alla ryggdunkningar vid valstugan, var han tämligen säker på att folk litade på honom. Ja, det vill säga litade på att han inte lovade någonting, han inte kunde hålla. Av den anledningen kunde han med gott samvete, skälla ut dom politiker som lovat för mycket.

   Tankar om valet fick honom att gå ett steg längre i sitt tänkande. Tänk om det gick att snuva sossarna på så där en sex, ja varför kanske inte rent av åtta mandat. Då skulle till och med en kommunalrådspost ligga inom räckhåll, tänkte Halvar och gnuggade omedvetet händerna. Dom flesta han träffat under valrörelsen, hade tröttnat på att vara ett tåligt släkte och istället blivit otåliga.

   Men så slog det honom. Sossarna började ju bli desperata, eftersom det inte alls blivit några förbättringar inom skolan, sjuk och åldringsvården som dom lovat. Tvärtom var dom kvarvarande tvingade att nästan jobba ihjäl sig. Skattesänkningar kunde folk glömma om sossarna satt kvar, men nog fasiken skulle dom lura folket som vanligt. Det fanns ju ingen gräns för vad dom kunde hitta på, för att få sitta kvar vid köttgrytorna. Kanske dom till och med kunde få för sig att...

   Inifrån köket hördes klampandet från grova skor, vilket störde Halvars angenäma tankar. Förbaskat också att Märta skulle klampa omkring som en ardennerhäst och grumla glädjen. Och just nu dessutom, när allting är oppåt för en gångs skull, tänkte han.

   Samtidigt slog det honom hur systrar genom något som måste anses vara en ödes nyck, kunnat skapas så olika. Hans bortgångna hustru Gunborg hade varit liten och spenslig. Ja, många gånger hade han liknat henne vid en porslinsdocka med sin finlemmade kropp och bleka hy. Tyvärr hade hon också visat sig vara lika skör och ömtålig.

   Märta däremot var raka motsatsen. Hon inte bara utstrålade friskhet och styrka, utan var också stark som en häst när det gällde att lyfta saker. Hur hon kroppsligt sett var skapad, hade han aldrig kunnat utröna. Mest på grund av de långa oformliga städrockar hon alltid burit, under de tolv år som gått sedan hon kom till gården.

   Visst var han tacksam över den hjälp han fått under alla år, från det Gunborg insjuknat och efter det hon gått bort, men det var också den enda känsla Märta kunnat väcka hos honom. Nåja, många gånger hade han i ärlighetens namn också skämts för henne inför besökare. Av den anledningen hade han till och med köpt en klänning åt henne – som en liten fin vink att hon åtminstone kunde klä sig som andra fruntimmer i hennes ålder. Hon var ju i alla fall bara trettiosju.

   Faktum var att Märta börjat gå honom på nerverna. Även om hon var en pärla när det gällde hushållet, varför i hela fridens dagar kunde inte människan piffa opp sig för en gångs skull. Efter att han träffat Sara, var det deprimerande att se henne dag in och dag ut med håret uppsatt i hallelujaknut och klädd i den förbaskat fula långa städrocken som slafsade kring fotknölarna på henne. Och de fula fotriktiga skorna... Halvar ryste vid blotta tanken, varvid gungandet avstannade och han blev stående balanserande på hälarna.

   Annat är det med Sara, tänkte han och log. Denna underbara varelse som fått livsandarna att vakna igen och hormonerna att börja bubbla i kroppen. Men Sara hade också fått honom att fatta några oöverlagda beslut, vilket på något sätt just nu, omedvetet grumlade glädjen. Inte bara glädjen över framtiden, utan också det vackra vädret. Och just vackert väder, hade ju faktiskt varit en sällsynthet i Pillersboda under hela året. Utom just idag vill säga, när solen spred ljus och värme över ängen mellan den till gården hörande låga smutsgrå verkstadsbyggnaden och det stora drygt sekelgamla bostadshuset.

   Nåja, inte mer än rätt att även Sverige fick en släng av det vackra väder som medelhavsländerna haft hela sommaren. Vi är ju för sjutton också med i EU, tänkte Halvar. Har man en gemensam sol, ska den väl lysa över både norr och söder. Och nu lyste den verkligen, över både onda och goda.

   Till det yttre fanns det ingenting som tydde på att folk ens skulle orka vara varken onda eller goda den här dagen. Ovanan vid värme, brukar söva både tankar och reaktioner. Men även om det i grunden inte finns medvetet onda människor, finns det alltid folk som vaknat upp på fel sida. Oavsett väder.

   Naturligtvis kan det också hetta till rejält av andra anledningar. Ett brännbart familjeproblem exempelvis. Något som pyrt en längre tid och är på väg att ta eld. Och tänk om en så eldfängd sak skulle råka komma på tapeten i samband med en hastigt uppkommen värmebölja... Usch, man törs knappast tänka på det! Det skulle alldeles säkert ta hus i helsike.

   Och ett brännbart familjeproblem, var precis vad Halvar självförvållat fått på halsen. Men denna underbara söndagsmorgon, ägnade han det inte ens en tanke.

Några kilometer fågelvägen från den Strebergska gården, stod Ossian Bladudd som en sjökapten på en kommandobrygga, lutad mot räcket på prästgårdens balkong och såg ut över färgprakten. Någon sjökapten var han minst av allt, däremot församlingspräst, som på sitt sätt också kände ansvar för församlingsbornas väl och ve, om de av någon anledning skulle råka komma ut på för djupt vatten. Något som dessbättre inte hänt någon, under de drygt tretton år han verkat i församlingen.

   Ossian såg yngre ut än han var. På håll uppfattade till och med många honom som en gänglig tonårsyngling och inte en man på fyrtiosex, som han skulle fylla inom en månad. Kanske berodde det på den nästan asketiskt spinkiga kroppen, men också på det skägglösa veka ansiktet som hade något pojkaktigt över sig. Nu hade det ansiktet något frånvarande över sig, som om han befann sig i en annan värld.

   Men Ossian var närvarande, även om hans tankar inte sysslade med den söndagspredikan han skulle hålla, inför sina i genomsnitt femton trogna kyrkbesökare. En predikan som han av erfarenhet visste, knappast skulle nagelfaras av åhörarna.

   Redan när Ossian klivit upp ur sin säng och klätt på sig, hade han genom springorna i fönsterpersiennen, sett hur solen strålat. Det första som slagit honom var att han kanske blivit bönhörd. Vackert väder hade han bett om för böndernas skull. Samtidigt hade han visserligen också lagt till en parentes för egen del, men glatt sig åt att en sak fallit i god jord. Förresten hade den parentesen lagts till några gånger under åren, men varje gång orsakat skrämselhicka, när han trott sig blivit bönhörd.

   Men just det vackra vädret hade fått honom att se ljusare på sin söndagspredikan. Det hade till och med dykt upp en tanke om att improvisera lite. Om inte för annat, så för att lätta upp stämningen. Att skämtsamt säga att om det inte var den allsmäktige, så kanske någon barmhärtig ängel sett till att solen oförmodat flödade över landskapet. En sak han lärt sig under åren, var att ett skämt brukade få folk på bra humör. Och varför skulle han vara någon form av domedagsprofet, när en massa elände smög sig på folk i alla fall.

   När Ossian öppnat balkongdörren och kommit ut på den solbelysta balkongen, var allt han tidigare tänkt bortglömt. Ute på ängen svävade dimman som en tunn slöja tätt över den i all hast uppvärmda grödan. Solstrålarna fick regndropparna på gräsmattan nedanför balkongen att gnistra som diamanter.

   Ossian drog ett djupt andetag genom näsborrarna och njöt av den nytvättade naturens alla dofter. Genom det öppna köksfönstret på nedre våningen strax under balkongen, kunde han höra Frida Janssons hasande steg över golvet och klirret från porslin. Ett ljud som fick honom att inte bara känna kaffesuget i maggropen, utan också en längtan efter något annat, någon att dela allt med. Frida Jansson i all ära, men visst skulle det vara underbart, att sitta vid kaffebordet tillsammans med en varm och kärleksfull kvinna. 

   I mångas ögon var Ossian en inbiten ungkarl, men inget kunde vara felaktigare. Ungkarl hade han förblivit tack vare sin blyghet. Det var han själv medveten om, men aldrig förmått göra något åt det. Utom i sina vildaste fantasier och drömmar.

   I samma ögonblick kunde Ossian se Märta Lund klart och tydligt framför sig. Naturligtvis, Märta var den enda kvinna han visste med sig att våga bjuda ut. Den tanken hade han tänkt många gånger tidigare, men inte kommit sig för med att göra det. Men skulle det verkligen vara så omöjligt att mobilisera det modet...

   – Ossian, kaffet är klart, hörde han Frida ropa genom det öppna köksfönstret och han fick annat att tänka på.

   Men tanken på att göra ett försök med Märta, hade bitit sig fast i huvudet. Inte var hon väl mycket att kasta ögonen på, men insidan var desto vackrare. Själv var han ju inget dåligt parti, så varför inte ta Gud i hågen och fråga henne. Det värsta som kunde hända, var ju att hon sa nej.

   Styrkt av tanken, gick han med beslutsamma steg för att dricka sitt morgonkaffe. Vilken fantastisk härlig morgon!

Inte långt från prästgården, stannade Rutger Pärson sin lilla bil på vägen utanför kyrkan. Varför kan inte folk lämna en vettig vägbeskrivning, tänkte han och sköt med pekfingret upp de små runda glasögonen som halkat ner på nästippen. För tredje gången inom loppet av en timme var han nu tillbaka vid den kyrka, som skulle vara en sorts hållpunkt för honom.

   Och kyrkan stod där mycket riktigt, men var fanns idrottsplatsen? Enligt beskrivningen var det ju bara att svänga vänster vid idrottsplatsen ett par kilometer efter kyrkan och enligt vägmätaren hade han åkt nästan en halvmil varje gång. Alltså måste beskrivningen vara alldeles uppåt väggarna, för hur skulle han ha kunnat missa en idrottsplats!  

   Med en suck lade han i växeln och började göra en Usväng på vägen. En ilsken signal fick honom att tvärbromsa och hoppa till på sätet. Det enda han lade märke till när en röd bil passerade oroväckande nära framför honom, var en hand med ett uppåtspretande långfinger i sidorutan.

   – Vad tänkte du på? Nu var du nära en rejäl smäll. Inte vill du väl kolavippen i förtid, sa en röst klart och tydligt i hans huvud.

   – Ja jäklar vad nära.  Tur att man är så reaktionssnabb, sa Rutger Pärson högt för sig själv och svängde in till vägkanten eftersom benen börjat skaka. Kolavippen förresten, vad var det? tänkte han.

   – Reaktionssnabb, jo pyttsan! Nää, om du inte haft änglavakt, hade du blivit påkörd, hörde han tydligt i sitt huvud. Förvånad hörde han hur rösten fortsatte.

   – Att kolavippen betyder att dö, vet du väl. Hursomhelst börjar jag bli trött på att du vinglar fram och tillbaka. Du kommer ju aldrig fram nån gång om du håller på så här. Hur skulle det vara om du tittade på höger sida av vägen efter idrottsplatsen, istället för till vänster.

   Hade han verkligen stirrat på den vänstra sidan? Ja, utom på tillbakavägen, förstås. Visst hade han det! Men dum var han ju inte, alltså måste vägbeskrivningen vara klantig. Tur att man har en hjärna som fungerar, tänkte Rutger Pärson. Om allting annat strejkar för mig, så fungerar den i alla fall. Men nu hade den visst börjat prata högt också, det hade den aldrig gjort förut. Nåja, det berodde väl på nervositeten.

   Jodå, visst hade han haft fjärilar i magen under hela resan från Stockholm. På samma gång som han såg han fram mot sitt första uppdrag som egen företagare, bävade han inför uppgiften. Med den otur som alltid förföljde honom, kunde de mest elementära saker strula till sig. Teoretiskt var han väl förberedd, men...

   Undrar hur den där Halvar Streberg är förresten, flög det genom hans huvud och en lätt rysning genomfor hans kropp. Han hade ju hört så mycket om honom. Nej usch då, bort med alla negativa tankar och ta tjuren vid hornen, tänkte han och grep hårt om ratten.

     Efter att först ha tittat i backspegeln, svängde han ut på vägen igen. Oavsett om det strulat till sig lite, var det ett fantastiskt härligt väder i alla fall.

Kapitel 4

För att vara i slutet av september, var det hela ofattbart. På det Strebergska husets baksida, var det som om värmebölja och ljus ingått ett förbund – som det mestadels alltid gjort. Mellan det stora bostadshuset och det nästan dubbelt så stora uthuset, stod luften stilla och dallrade över den grusbelagda gårdsplanen. Den hastigt uppkomna värmeböljan, verkade ha gjort så att ingen levande varelse frivilligt uppehöll sig på platsen.

   Men det fanns ändå en som gjorde det, nämligen Blixten. Han tycktes inte ha några problem med värmen, för han sökte sig helst till den med cementplattor anlagda öppna altanen. Naturligtvis kunde det också bero på ett utslag av pliktkänsla. Blixten, det vill säga hunden Blixten, var en till åren kommen blandras, vars hela väsen präglades av arvsanlag efter tidigare släkters kärleksäventyr. Han hade vid något tillfälle hört sin mamma nämna något om, att ett av dessa kärleksäventyr varit med en varg. Ett antagande som inte alls var omöjligt, med tanke på de ylanden han ibland kunde ge ifrån sig.

   Någon varg hade Blixten aldrig sett, däremot den storvuxna vit och brunfläckiga Sankt Bernhard som påstods vara hans morfar. Själv var han ett levande bevis på ett kort möte bakom verkstadsbyggnaden, mellan sin mamma och granngårdens Grand Danois. Pappan hade varit en bjässe som Blixten haft respekt för. De minst sagt blandade arvsanlagen hade gett honom ett jättelikt huvud, långa ben och en respektingivande muskulös kropp. Namnet Blixten hade han fått genom den imponerande snabbhet han visat som ung.

   Trots de inte alltför upplyftande släktförhållandena, var Blixten trofast och snäll in i hjärteroten. Att säga att han var from som ett lamm var att ta i, för visst fanns det en slumrande varg i honom. Blixten visste att han hade sin uppskattade plats i familjen, även om han med stormsteg närmade sig pensionsåldern. Och trots tilltagande kroppsliga skavanker, satte han alltid skräck i ovälkomna besökare.

   Den här dagen hade det hänt honom något underligt. Så underligt faktiskt, att han tidigare aldrig upplevt något liknande i sitt långa hundliv. Han hade tagit sig en kort morgontupplur i solskenet, men vaknat av att en vit duva suttit mitt framför hans nos. Förvånad hade han hört den på hundspråk säga:

   – Hejsan, Blixten. Jag kommer nog att behöva din hjälp nåra dar framöver. Hur är det, förstår du vad människorna säger?

   – Så där, hade han svävande svarat.

   – Jaha, det gamla vanliga då, som sitt vackert och sånt där.

   Han hade nickat jakande och tänkt att mat, var ju också ett ord han förstod. Men mest hade han lärt sig lyssna på röstläget, för att pejla stämningen. Husse kunde ryta alldeles förbaskat när han var på det humöret, och då var det bäst att hålla sig undan.

   Den här veckan kommer du att kunna förstå mer än det, hade duvan sagt. Den hade sagt en massa annat också, men det som fastnat var att han skulle hålla koll på det som skulle hända. Att det var för familjens bästa och att han skulle se det som ett hedersppdrag.

   Inte undra på att han gnuggat sig i ögonen med tassarna efter att duvan försvunnit. Först hade han slagit bort det hela och intalat sig att det bara varit en dröm. Nu visste han inte riktigt vad han skulle tro, för visst hade han förstått det mesta av det som sagts vid frukostbordet. Nåja, att vakta var ju nånting han lärt sig från valpben, så...

   Blixten kisade med halvslutna ögon på katten som låg på den breda fönsterbrädan till köket. För en ordningsman som Blixten, var det ett irritationsmoment att katten aldrig visade någon som helst respekt för honom. Inte för någon annan i familjen Streberg heller, för den delen. En liten glidning med blicken och han fick in ett par långa haröron i fokus, som stack upp ur det höga gräset bakom grönsakslandet. Blixten visste att det var en harunge, som titt och tätt försökte knycka några godbitar av det som fanns kvar på landet. Det enda som fanns kvar, var några bortglömda morötter med slokande blast.

   Av den anledningen brydde sig inte Blixten om att säga ifrån på skarpen. Egentligen gjorde det ju inget om den stackaren fick ta sig ett skrovmål – men bara för den här gången. Han slöt ögonen och huvudet sjönk sakta ner mot altanens av solen uppvärmda cementplattor. Ett underlag som var alltför hett för känsliga människofötter att gå barfota på, men mycket skönt och hälsosamt för en gammal hund med ålderskrämpor. Vilken otroligt ljuvlig dag!

   Men plötsligt var det slut på friden, för inne i huset smällde det till som från ett kanonskott. Blixten förstod att ljudet kommit från en dörr som slagits igen. Efter en kort tystnad började upprörda röster skrika åt varandra, men också muttra för sig själva. Blixten satte sig upp och gäspade stort. Jaha, tänkte han, nu är det färdigt igen. Andra gången inom en halvtimme som dom ryker i luven på varann.

   – Förbaskade envisa jäntunge, hördes det, sen smällde det till på nytt och snabba lätta steg hördes mot de gamla knarrande golvplankorna. Den ilskna rösten kände han igen som husses, Halvar Streberg, men stegen var dotterns, Anna Streberg, som tydligen var på väg till Märta i köket för att beklaga sig.

   Friden var som bortblåst. Blixten reste sig och sträckte på sina knakande leder, och med tunga värdiga kliv gick han fram till det höga gräset där harungen gömde sig. Den förbaskade grönsaksätaren måste bort från tomten, och därmed basta. Blixten svor en mustig ramsa. Även en hund med en ängels tålamod, kan mista humöret en varm och ljuvlig höstdag. Harpalten skuttade skrämd i väg mot björkdungen på andra sidan ängen och svor väl även den en ramsa, över den uteblivna frukosten.

     Lugnet i Pillersboda hade bara varit en chimär. Blixtens väl utvecklade sjätte sinne sa honom att det drog ihop sig till nånting. Små skärmytslingar var han van vid men nu var det annat på gång, det kände han ända ut i svansspetsen. Han ruskade bedrövad på sitt stora huvud så att öronen snodde som helikopterpropellrar. När dammet som virvlats upp lagt sig, strosade han sakta tillbaka till altanen och sjönk ner på de varma plattorna. Som vakthund var det hans plikt att hålla ordning. Alltså gäller det att vara utvilad, om det skulle råka hända nånting, tänkte han och slöt ögonen.

 

Kapitel 5

I det Strebergska köket stod Märta Lund vid diskbänken och torkade frukostdisken. Hon var väl medveten om att Anna snart skulle komma instormande och beklaga sig. Det hände efter varje stormig batalj som utspelades i arbetsrummet. Och vad bråket rört sig om den här gången, hade hon inte kunnat undgå att höra. Varför ska dom två vara så förbaskat envisa, tänkte hon.

   Men egentligen brydde sig inte Märta så mycket om vad som hände mellan far och dotter, eftersom hon vant sig vid att fungera som alltiallo och bollplank åt hela familjen Streberg. Ända sen systern tragiskt ryckts bort, hade hon tagit som sin livsuppgift att hjälpa sin svåger Halvar och hans båda tvillingdöttrar. De tolv år som gått hade inte gjort henne till en familjemedlem, snarare då ett inventarium. Fördelen för de övriga var att hon som neutral, kunde gjuta olja på vågorna när det Strebergska humöret svallade som värst. Något som hände titt som tätt.

   Det Strebergska humöret var ett arv efter både farfarsfar, farfar och far, som alla vilade i den ståtliga familjegraven. De två förstnämnda med respektive hustru vid sin sida. Farfarsfar hade varit en riktig surkart med ett humör som spridit skräck omkring sig. Farfadern hade inte varit ett strå bättre. Men i faderns fall, hade generna ändrats litet till det bättre. Även Halvar hade vid ett flertal tillfällen visat, att han ärvt en hel del av sina förfäders heta humör. Inte bara han förresten, utan även dottern Anna. Men Märta hade tappat respekten för alla utbrotten, eftersom de i grunden inte var riktigt förankrade. Skrika och skälla kan dom, muttrade Märta för sig själv, när hon hörde att Anna var på väg mot köket, men att vara som folk...

   – Märta, nu har det slagit runt i skallen på farsan.

   – Tyst med dig, Anna. Du får inte säga så där om din pappa, sa Märta i förmanande ton.

   – Hm... Visst ja, du försvarar honom alltid. Men nåt fel i skallen på honom är det i alla fall. Det måste det vara.

   – Varför säger du så? sa Märta.

   – Därför att han måste ha nåt fel i skallen naturligtvis. Jag tror han har drabbats av politikersjuka och tappat allt förnuft. Dom flesta politiker brukar göra det förr eller senare säger i alla fall Annika, och hon vet allt om politik.

   Märta uppfattade det som en förolämpning mot henne själv, när Halvars beslut ifrågasattes. Tänk att Anna alltid hade fräckheten att kritisera sin pappa om allt, det var i alla fall hennes åsikt.

   – Nää, nu har du banne mig gått för långt! sa hon på skarpen och försökte se sträng ut. Anna såg det inte ens. Inte undra på, eftersom Märtas kerubliknande ansikte nästan såg ut som vanligt.

   Det kunde också bero på att Anna hade fullt upp med att grubbla över på vilket sätt hon gått för långt. Allt hon sagt var ju precis vad hon tyckte och tänkte, som hon alltid gjort. Varför försvarade Märta alltid farsgubben...?

   – Ska du inte ta av dig den där smutsiga overallen och ta på dig nåt annat, sa Märta förmanande. Det är i alla fall söndag idag. Men tvätta dig först, du har ju till och med olja i håret.

   Anna lyssnade inte. Med huvudet fullt av annat, satt hon på stolen med benen spretande och stödde armbågarna mot knäna och funderade. Den gamla overallen med Fordmärke på ryggen, var fullsmetad med olja litet här och var efter morgonens mekande med prästens gamla Ford Cortina 64:a.

   Ingen begrep sig bättre på gamla Fordar än hon. Dom var ju rariteter som måste hållas vid liv med dom mödosamt hopsamlade begagnade bildelarna i uthuset. Men sånt begrep varken Märta eller farsan. Sånt begrep inte nån, förresten.

   – Du kan inte se ut så där när det kommer folk, sa Märta.

   – Vadå för folk? Nu lyssnade Anna plötsligt.

   – Halvar har skickat efter nån som ska reda ut firmans affärer. Ja, nån ekonomisk expert av nåt slag. Han sa också nåt om att den nya verkmästarn skulle komma idag.

   Anna fnyste föraktfullt.

   – Ha! Jag tyckte du sa folk. Den där experten bryr väl inte jag mig om, och den andra vet väl hur en mek ser ut efter att ha legat under en bil.

   Märta kunde inte låta bli att le. Att Halvar aldrig lyckades få de där dumma grillerna ur huvudet på Anna. Hon pratade ju inte om annat än att bli bilmekaniker. En kvinna som bilmekaniker! Det var skrattretande och översteg Märtas förstånd.

   – Hihi, fnissade Märta.

   Anna sträckte upp sig i stolen. Märtas fnitter var nästan en förolämpning.

   – Vad fnittrar du åt? snäste hon.

   – Åt ingenting, jag tänkte bara, sa Märta och satte upp handen för munnen.

   – Det tycker jag du ska göra tyst, fräste Anna. Har jag inte mekat med bilar nästan sen du kom hit, va? Har jag inte jobbat heltid i verkstan sen förra sommarn, va? Har jag inte pluggat allt om motorer, växellådor, bilelektriskt och allt annat, va? Vet jag inte mer om bilar än farsan, va?

   Det var sant, men Märta visste att Halvar bestämt sagt ifrån, att Anna kunde glömma grillerna om att ta över bilverkstan. Vilken stollig jänta...

   – Jag lägger mig inte i det, sa Märta diplomatiskt.

   – Det gör du klokt i. Men jag ska nog visa...

   Anna tystnade och sjönk ihop igen med armbågarna mot sina spretande knän. Fanns det inget sätt att få farsgubben att ändra sig? Här måste tänkas.

   – Du, Märta, sa hon trevande efter en kort stund, eftersom det var stört omöjligt att tänka en enda redig tanke.

   – Ja, vad är det nu då? sa Märta och gned med några kraftiga tag med en trasa över diskbänken.

   – Du har väl hört att farsan funderar på att gifta om sig?

   Både bröstkorg och hals drog ihop sig på Märta. Det fick helt enkelt inte vara sant! Och hur hade det kunna hållas hemligt, utan att hon hört nånting...? Vad hade Anna fått det ifrån, förresten?

   – Nää, inte... har... jag, sa hon hackigt och rösten bröts av en tuppkyckling i halsen.

   – Konstigt att han inte har sagt nånting till dig, sa Anna och gnuggade sig tankfullt på hakan. Tja, det var väl inte meningen att jag skulle höra det heller, men farsan sa det när han satt och drack grogg med Anton Olsson i förrgår. Är du säker på att han inte har sagt nånting? Inte ens gett dig en liten vink?

   – Neej säger jag. Han har inte... Märtas röst bröts när tuppkycklingen plötsligt satte sig på tvären i strupen.

   – Fortsätt för sjutton! fräste Anna irriterad över Märtas plötsliga tystnad.

   Annas irriterade ton och en harkling fick Märtas strupe i funktion igen.

   – Halvar har pratat om vissa förändringar, sa hon. Ska jag vara ärlig, har han till och med pratat om att sälja både firman och gården.

   Anna reste sig så hastigt att stolen for i golvet med en smäll. Hon blev nästan kritvit i ansiktet. Jaså, var det så det låg till! Det var alltså därför hon inte skulle få ta över verkstan. Aha, nu började det klarna. Allt den där förbaskade experten skulle göra, var väl att snygga till siffrorna så att firman blev attraktiv för nån köpare. Och när det var gjort, skulle alltså rubbet säljas. Hon ruskade på huvudet. Det minst sagt burriga håret burrade upp sig ännu mer och reste sig till och med på ända.

   Märta blev orolig. Nu hade hon verkligen ställt till det.

   – Säg inte att jag har sagt det, sa hon och ryste vid tanken att Halvar skulle få reda på att hon skvallrat. Förresten så kommer jag att neka om det kommer på tal, la hon till i samma andetag

   – Oroa dig inte, Märta. Tack för att du sa det. Du är en pärla.

   Anna stramade upp sig och ansiktet blev beslutsamt. Här måste det till både det ena och det andra för att få farsgubben att ändra sig. Nu gällde det att tränga in honom i ett hörn och se till att han inte kom därifrån förrän han ändrat sig. Märtas avslöjande hade kommit som ett bombnedslag. Nu gick det inte att vara fin i kanten längre. Men för sjutton, det gällde ju hennes framtid!

   – Lugna ner dig och gå och byt om nu då, sa Märta ängsligt. Jag vet att Halvar blir förbaskad bara av att se dig gå klädd i den där overallen. Och med all rätt, för du ser för bedrövlig ut. Och verkstan hoppas jag ni har bråkat färdigt om. Tänk på att det är val idag och så ska han ju resa bort i morron.

   Anna hörde frånvarande Märtas röst. Märta hade alldeles rätt. Naturligtvis var det valet som spökade för farsgubben. Alltså gällde det att vara kall som en fisk och lugn som en filbunke, och inte reta opp honom i onödan. Ja, hon skulle till och med ta av sig overallen – men inte för att farsgubben och Märta ville det. Kanske skulle hon piffa opp sig i klänning till och med. Om inte för annat, så för att få farsgubben på bättre humör.

   Tja, varför inte. Ingen dum idé faktiskt. Det skulle hon absolut göra! Sen skulle hon lugnt och tålmodigt – utan att bråka – förklara för honom, hur firman skulle kunna bli det den en gång varit. Än var inte allt förlorat, men det gällde att inte springa med huvudet före in i väggen.

   Märta bara gapade av förvåning. Hon hade väntat sig någonting i stil med ett vulkanutbrott, men det hade bara blivit en pysning. Eller var det så att hon just satt igång en tidsinställd bomb, vars verkningar skulle visa sig senare...?

   Anna vände sig om för att gå, men var tvungen att bocka sig ner och vika upp overallbenen som var för långa. Hastigt snurrade hon runt mot Märta.

     – Jag hoppas varmvattenberedaren är full. Här ska duschas!