Änglar, visst finns dom! Del 7

Här kommer ytterligare några kapitel.

Kapitel 36

Frida Jansson, Ossians hushållerska hade bråttom. Hon vaggade fram som en skrämd anka på sina korta krumma ben, så att väggruset sprättade åt alla håll. Flåsande och stånkande genade hon genom ett hål i den syrenhäck, som omgav den lilla timrade stugan som var hennes barndomshem. Att det inte var första gången Frida genade, syntes på det ovala hålet i häcken och den upptrampade gången i gräsmattan. Ivrigt låste hon upp dörren och rusade in i huset utan att stänga den. Hon hjulade fram till telefonen så gardinerna fladdrade och sjönk flämtande ner på stolen bredvid telefonhyllan.

   Malin Emilsson hann inte mer än lyfta luren i andra ändan, förrän Frida Janssons flåsande skrikiga röst nådde henne. Men hon blev inte klokare när hon bara kunde uppfatta:

   – Malin, lilla... Uj, uj, uj, jag säger då det.

   – Säger vad? sa Malin och började darra av upphetsning. Nu var det stora saker på gång, det kände hon på sig.

   – Kan du tänka dig... Vilken olycka! stönade Frida Jansson. Jo du, nu är domedagen nära, sanna mina ord. Först stack Ossian iväg med sin bil, sen kom han tillbaks med en annan bil på släp. Trodde jag! Men det var inte Ossian som körde, utan ett fruntimmer. Stor som ett hus var hon, och Ossian lyfte hon ut från baksätet. Du tror mig väl inte, men uj, uj, uj, hon bar Ossian oppför trappan.

   – Ta dig samman människa, sa Malin med skarp röst. Vad pratar du om? Vilket stort fruntimmer och vilken olycka? Säg inte att det har hänt Ossian nånting! Vad sa du förresten, bar hon honom?

   – Jojomän, jag såg det med egna ögon bakom gardin.

   – Vad i hela fridens dagar säger du! flämtade Malin fram.

   – Inte nog med det, Anna Streberg var också med, sa Frida Jansson, vars röst nu övergått till att bli darrande av stundens allvar. Ja, jag tror i alla fall att det var Anna. Och Ossian stackarn var alldeles vit i ansiktet. Nä, när jag tänker efter var han nog röd. Eller kunde det vara så att...

   – Vad säger du! flämtade Malin Emilsson i den paus som uppstod, när Frida Jansson försökte dra sig till minnes, om det var Ossian eller fruntimret som varit kritvit i ansiktet.

   – Hursomhelst hängde han som en trasa i armarna på det där fruntimret, fortsatte Frida Jansson när hon inte kunde minnas hur det varit. Och oppför trappan till sovrummet bar det av med en hisklig fart. Naturligtvis blev jag nyfiken och smög efter för att se vad som hänt.

   – Naturligtvis, det gjorde du rätt i, sa Malin Emilsson uppmuntrande. Det är ju din skyldighet, förresten. Vem är det som tar hand om honom, om inte du.

   – Du tog orden ur mun på mig. Visst är det min skyldighet!

   – Och vad såg du då?

   – Jag vet rakt inte om jag vågar tala om det, sa Frida Jansson, men visste inte hur fort hon skulle få det ur sig. Nån skvallertacka var hon inte, men det hon sett var saker som rörde hela församlingen.

   – För mig vågar du berätta, sa Malin Emilsson med sin mest övertalande röst. Det vet du väl att jag aldrig för nånting vidare.

   – Lovar du det? Om Ossian får reda på att jag sagt nånting, kan det bli ett fasligt liv, sa Frida Jansson med ängslig röst.

   – Oroa dig inte, jag lovar, sa Malin Emilsson och korsade fingrarna bakom ryggen.

   – Jo du förstår... hon... det där stora fruntimret... klädde av honom, stammade Frida Jansson i upphetsningen fram. Och inte nog med det, hon pussade honom på pannan också! la hon till.

   – Herre min skapare! pep Malin Emilsson. Klädde hon av Ossian och sen pussade hon honom! Vad hände sen då?

   – Jag vågade inte stanna utan smet iväg, sa Frida Jansson. Vad var det som hänt tror du?

   – Ska du fråga mig om det! fräste Malin Emilsson, som inte kunde dölja besvikelsen över att det inte fanns fler godbitar att gotta sig åt. Är dom kvar det där fruntimret och Anna?

   – Ingen har då åkt därifrån.

   – Då gör du så här, sa Malin Emilsson, och Frida Jansson lyssnade uppmärksamt.

Kapitel 37

Märta Segelberg trummade förstrött med fingrarna på ratten till Ossians Cortina och stirrade ut genom vindrutan. Hon visste att ödet på något sätt gripit in i hennes liv – som det förr eller senare gör för alla människor. Men hon visste också med sig att ha bagatelliserat något, som visat sig vara en länk i ett större sammanhang. Om hon lämnat in bilen på bensinmacken för en översyn, hade det antagligen inte hänt nånting med den. Det i sin tur, hade fört med sig att hon inte heller träffat Ossian Bladudd.

   Mötet med Ossian hade framkallat känslor som hon trott vara döda för alltid. Men så var det alltså inte, och nu var hon för andra gången i sitt liv passionerat förälskad. Utan förvarning hade ett par bedjande prästögon fått hennes föresats att leva ensam resten av livet att försvinna.

   Det hade varit en ljuvlig känsla att hålla Ossian tryckt mot bröstet och känna hans varma andedräkt mot huden, tänkte hon. Men hans kropp hade efterlämnat en tomhetskänsla. Enda möjligheten att fylla det tomrummet igen, var att på nytt hålla honom i sina armar. Enbart tanken fick en ljuvlig värme att spridas genom hennes kropp.

   I vanliga fall stod hon bildligt talat med bägge sina stora fötter stadigt förankrade i marken. Hon var helt enkelt inte den som försjönk i vare sig dagdrömmar eller fantasier av något slag. Eller rättare sagt hade hon inte gjort det, för nu snurrade fantasibilder i en aldrig sinande ström genom hennes huvud.

   Den bild hon fastnade för och försökte hålla kvar, var bilden av henne själv och Ossian, gående hand i hand över ängarna mot en rodnande kvällshimmel. Och rodnade gjorde även Märta Segelberg. Visst var det en vacker tavla att se på men samtidigt upphetsande, eftersom hon såg sig själv och Ossian spritt språngande nakna.

   Var det ödet som sammanfört henne med Ossian? För inte kunde det väl vara så att en högre makt, bestämt att han skulle komma in i hennes liv som en frälsare? Frälsa henne fick han gärna göra, genom att bli mannen i hennes liv. En sån frälsning skulle hon ta emot utan att blinka. Och ovillig var nog inte han heller. De heta blickar han gett henne, hade inte fört tankarna till en präst precis, utan snarare en man som åtrådde en kvinna. Jodå, dom blickarna hade hon lärt sig känna igen.

   Ja, det vill säga, Ossian hade säkert inte tänkt nånting oanständigt. Troligtvis hade han nog tänkt att hon var en varm uppoffrande kvinna. En som förmådde ge honom all den kärlek han så tydligt visat, att han inte var bortskämd med. Och till den rollen var hon som klippt och skuren.

   Den angenäma tanken fick Märta Segelberg att ruska på sig så hela bilen svajade och sa:

   – Ja, jag säger då det. Skulle jag inte ha stannat kvar hos honom i natt?

   – Det var det knasigaste jag hört, sa Annika. Varför det?

   – För att han behöver nån som ser efter honom naturligtvis! Tycker du verkligen att vi gör rätt som lämnar den där stackarn ensam efter det som hänt?

   – Å ja, det är ingen fara med Ossian, sa Annika. Det fanns ju inte ens ett märke i skallen på honom.

   – Jamen, hjärnskakningar syns inte, sa Märta Segelberg. Det ska jag tala om för dig, att man vet aldrig med säkerhet om...

   – Nu dillar du i nattmössan, avbröt Annika henne. Hjärnskakning för den lilla smällen. Jo pyttsan!

   – Men ögonen gick i kors på honom flera gånger, envisades Märta Segelberg.

   – När du bäddade ner honom, ja. Var det verkligen nödvändigt att pyssla om honom så där?

   – Äsch, kallar du det jag gjorde att pyssla om! Då skulle du se när jag verkligen anstränger mig, sa Märta Segelberg och suckade djupt vid minnet av hur underbart det känts att få bädda ner Ossian i sängen. Nästa gång skulle hon verkligen anstränga sig.

   – Jag trodde du avskydde karlar, sa Annika.

   – Karlar ja, sa Märta Segelberg, men en präst som ser ut som ett spjällsnöre, väcker moderskänslor förstår du väl.

   – Jag trodde han väckt nåt annat hos dig, sa Annika. Tycker du inte själv att det var lite onödigt att klä av honom? Jag har aldrig sett nån människa rodna som han gjorde. Dessutom blev han ju stel som en pinne.

   Jaså, hon hann med att se det också, tänkte Märta Segelberg. Jodå, nog hade han blivit stel som en pinne alltid. Med en lätt rysning mindes hon det utputande fenomenet på Ossians kalsonger, som hon snabbt försökt skyla med lakanet för Annikas ögon. Att hon haft en sån påverkan på en man, hade känts både smickrande och minst sagt pirrigt. Och det på en präst dessutom! 

   Men den händelsen var otvivelaktigt orsaken till dom virriga tankar och bilder som med jämna mellanrum skapades i hennes huvud. Och mitt i detta virrvarr kunde hon se Ossians stora bedjande ögon. Helletosingen, tänkte hon, stackarn är naturligtvis inte van vid att en kvinna hjälper honom i säng. Men var det bara därför han blivit så där? Tänk om det var så att hon gjort lika stor intryck på honom, som han på henne. Att det var därför som...

   – Ska vi inte åka nån gång! sa Annika i skarp ton, eftersom hon började bli irriterad på allt tjafs om Ossian. Dom kanske börjar undra om det hänt nån olycka, la hon till.

   Märta Segelberg ryckte till som av ett slag och rodnade. Annika hade rätt, verkligheten kan man aldrig skjuta ifrån sig och drömmar kan man sälja billigt, tänkte hon. Och att få hålla Ossian i sina armar igen, kunde väl inte bli mer än en dröm.

   – Visst, du har rätt, sa hon tyst och vred om startnyckeln. Men jag följer med i morron när dom ska hämta min bil. Jag vill se med egna ögon att Ossian inte har tagit nån skada.

   – Helledudane då! sa Annika. Nu förstår jag var skon klämmer. Du blev betuttad i Ossian, eller hur?

   – Tok heller, sa Märta Segelberg och blev om möjligt ännu rödare i ansiktet. När jag känner ömhet för nån stackare, ger jag dom sån där behandling.

   – Jo jag tackar jag, sa Annika och fnittrade. Den där pussen på pannan du gav honom, var alltså bara ett ömhetsbevis. Jaha, då var väl bara rök utan eld jag såg då.

   – Precis, sa Märta Segelberg och skrapade i växeln. Du skulle se mig när jag tänt till ordentligt, la hon till med ett leende, och släppte upp kopplingen så hastigt att Cortinan gjorde en rivstart på den nykrattade grusgången.

 

Kapitel 38

Den nästan påfrestande hettan under dagen, hade övergått i en behaglig värme. På grusplanen utanför uthuset stod Anna tyst bredvid Sixten och drog omedvetet foten fram och tillbaka i gruset. Annas tystnad och sammanbitna ansiktsuttryck gjorde Sixten mer och mer nervös för varje minut som gick. Att nån form av urladdning var på gång, det kände han på sig. Naturligtvis var det den olycksaliga pussen som var orsaken, det var han helt säker på.

   Vilken idiot jag var som pussade henne, tänkte Sixten. Alldeles säkert hade han gjort bort sig för all framtid. Men på sätt och vis fick han skylla sig själv, som lyssnat på vad Rutger Pärson sagt. Det och den underliga känslan av att det inte bara varit han och Anna på trappan. För han hade definitivt inte inbillat sig att nån tagit tag i nacken och fått honom att pussa henne. Jäklar, det kanske spökar på det här stället, for det genom hans huvud och han började skaka i hela kroppen.

   Anna för sin del kände sig lika spänd som en uppskruvad klockfjäder, och märkte inte ens att Sixten skakade som ett asplöv. Men orsaken till hennes spända tillstånd, var att hon letade efter ord som kunde förklara den nära förestående katastrofen för honom. På nåt sätt måste hon ju inviga honom i det som hänt, resonerade hon tyst för sig själv. Det som hänt gällde ju även honom i lika hög grad. Om verkstan blev såld, var det bara för honom att sticka hem till storstan igen i sin fyrhjulsdrivna Ford Sierra Cosworth.

   Anna suckade ofrivilligt vid tanken och slutade skrapa med foten i gruset. Hon skulle sakna både Sixten och bilen, så mycket stod klart för henne. Alltså måste hon berätta för honom, att den verkliga orsaken till att farsgubben ville sälja både verkstan och gården, var att han skulle gifta om sig på gamla dar. I samma veva kunde hon slänga ur sig, att hon antagligen misslyckats kapitalt med att spräcka dom giftermålsplanerna.

   Men att förklara hela den trassliga härvan för honom skulle inte bli lätt. Märtas förvandling till sexbomb hade han ju själv sett, men... Nää, inte kunde hon väl säga att det berodde på att Märta och farsan satt igång och kuckilurat på var sitt håll. Att dom skulle ha gjort det med varann istället. Det lät ju inte riktigt klokt! Inte för att hon trodde att han skulle bli chockerad, men han kunde ju få för sig att det enda folk gjorde i Pillersboda, var att kuckilura. Men så var det ju inte!

   Men det är klart, det verkade vara nåt smittsamt. Kanske nån sorts virus rent av. Först hade farsan smittats, sen Märta och Ossian. Vilken skulle drabbas nästa gång? Hon själv kanske... Hade hon inte känt sig lite underlig i bilen när Sixten stirrat på hennes tuttar? Visserligen brukade det alltid kittla skönt i ändan av vibrationerna i sitsen när hon körde bil, men aldrig som då.

   Visst hade Annika ofta pratat om hur det skulle vara att kuckilura med en kille. Själv hade hon alltid fnyst åt nånting så idiotiskt, men nu dök den tanken opp så snart hon kom i närheten av Sixten. Det var kanske nånting naturligt, som alla unga tjejer fick uppleva. Tydligen äldre också för den delen. Men själv hade hon bestämt sig för att inte göra det förrän hon var förlovad och det tänkte hon inte rucka en millimeter på.

   Men att hennes egen farsa skulle drabbas av en sån sak. Han var ju gammal! Om han dragit på sig ett sånt där virus, hade han väl kunnat kuckilura nån annan. Varför inte Märta, som till och med erkänt att hon inte skulle haft nåt emot om han försökt. Istället föredrog han en morrhoppa ingen visste ett skvatt om.

   Men det var ju inte bara farsan, utan Märta också. Fy fasiken! Det kokade inom henne bara hon tänkte på det. Ungdomlig dårskap hade hon hört talas om, men aldrig om äldre människors. Vad skulle Sixten tänka, förresten. Tänk om hon talade om för honom att Märta och Ossians kuckilurande, var det som slutgiltigt satt krokben för alltihop.

   Och hur skulle hon säga det? Jo du, Sixten... du vet när vi hämtade Märta vid prästgården. Dom som absolut inte fick kuckilura med varann om verkstan skulle bli kvar, har gjort det lika förbaskat. Herrjösses, vad knasigt det lät! Det kunde hon ju bara inte säga till nån som nyligen pussat henne. Nää, aldrig i livet! Summan av kardemumman – som Märta brukade säga – blev att hon högt sa:

   – Varför är det så lätt för tjejer att vampa killar?

   Anna märkte inte att Sixten hoppade till när hon sa det. Han stod tyst en kort stund innan han undvikande sa:

   – Fråga inte mig. Det där vet jag inget om.

   – Spela oskyldig du, sa Anna och knyckte med huvudet så att håret för ett kort ögonblick stod nästan rakt upp på huvudet.

   – Vadå spela oskyldig, sa Sixten. Vad har jag gjort nu då?

   – Kommer du inte ihåg vad du gjorde för inte så länge sen? sa Anna och stirrade honom stint i ögonen.

   Sixtens blick irrade en bra bit ovanför henne huvud för att undvika hennes genomträngande blick. Jodå, nog kom han ihåg alltid. Han hade haft myror i brallorna ända sen hon letat opp honom. Det var alltså den där pussen han gett henne som ställt till det.

   – Menar du pussen jag gav dig? sa Sixten och rodnade lika starkt som kvällshimlen. Jag kunde inte låta bli helt enkelt, la han till.

   – Jodå, nog hade du kunnat låta bli om du velat. Men om det är som jag tror, så berodde det på att jag vampade dig, sa Anna med bestämd röst. Inte för att jag vet hur jag gjorde det, men det var därför, la hon tyst till. Men det var bara ett högt sagt tänkande, inte ämnat för Sixtens öron.

   – Inte kan man väl kalla det för vampa precis, sa Sixten och skruvade oroligt på kroppen.

   – Nähä, sa Anna och kunde inte begripa varför hon kände sig lätt besviken. Snäsigare än hon tänkt sig sa hon därför:

   – Varför gjorde du det då?

   – För att Rutger Pärson sa att jag skulle göra det, sa Sixten trumpet. Jag är inte nåt vidare på att snacka in mig med tjejer, så jag frågade honom om råd.

   – Nä kyss mig! pep Anna med sprucken röst. Vad vet den där jäkla glasögonormen om tjejer.

   – Mer än mig i alla fall, sa Sixten. Tro det eller inte, men han har haft ihop det med en mogen kvinna, som han sa. Han yrade nåt om att hon är en sån man sätter opp på en pedistal. Antagligen nån sorts jädra porslinsdocka. Men som det lät på honom, hade han i alla fall lärt sig en hel del knep.

   – Jo pyttsan! fnyste Anna. Vilka knep, förresten? la hon nyfiket till.

   – Det sa han inte, sa Sixten med uppgiven röst, eftersom det tydligen var som ett rött skynke för henne att nämna Rutger Pärsons namn.

   – Av alla idioter, nästan stönade Anna. Hur kunde du vara så otroligt dum att fråga just honom om en sån sak?

   – Vad skulle jag göra då. Nöden har ingen lag, sa Sixten undfallande.

   – Inte du också. Märta sa samma sak, innan hon stack iväg och kuckilurade med Ossian, flög det ur Anna innan hon hann tänka sig för.

   – Vad sa du att dom gjort? Kuckilura, vad är det för nånting? frågade Sixten förvånad. Han glömde bort sin egen förlägenhet och stirrade på henne.

   – Det skulle du nog bra gärna vilja veta, sa Anna och hoppades att hon inte skulle börja rodna. Förresten var det inte rätt tillfälle att tala om för honom vad kuckilura var för nånting. Nåja, tids nog skulle han få veta det, men inte nu. Därför skyndade hon sig att tillägga:

   – Menar du verkligen att den där förlästa glasögonormen sa att du skulle pussa mig?

   – Han sa inte att jag skulle pussa dig precis, sa Sixten frånvarande, eftersom han fortfarande grubblade på vad det konstiga ordet kuckilura kunde betyda. 

   – Men du sa ju det för en stund sen, envisades Anna.

   – Skyll inte på honom att jag pussade dig. Det var helt och hållet mitt fel att det blev så, sa Sixten och slog ut med armarna i en uppgiven gest.

   – Om han inte sa att du skulle pussa mig, vad sa han då?

   – Bara att tjejer gillar killar som går rakt på och tar för sig.

   – Det funkar inte på mig, sa Anna tvärsäkert.

   – Ärligt talat hade jag inte väntat mig det heller, sa Sixten och försökte sig på ett leende. Det enda försöket åstadkom var en darrande underläpp.

   – Du överrumplade mig. Var glad att du inte åkte på en propp, sa Anna och satte lekfullt sin knutna hand under hans haka.

   – Jag var rädd för det, sa Sixten. Den där Kalle Karlsson gav du ju en omgång när han tafsade på dig. Men det tänkte jag inte på då.

   – Jaså, du tänkte inte på det. Men gjort är gjort, så är det inte mer med det, sa Anna och lade huvudet på sned. Men du måste väl i alla fall haft nån orsak till att pussa mig?

   – Orsak, nä... Jo, kanske... Jag tycker vi passar ihop liksom, försökte Sixten hackande förklara. Vi har ju i alla fall samma intresse, för bilar menar jag och dessutom...

   Anna tog Sixten i armen och stirrade honom i ögonen, när han så tvärt avbrutit sig.

   – Och, vadå? sa Anna som började känna sig knäsvag.

   – Måste vi gå in på det nu, sa Sixten och försökte göra sig fri.

   – Det kan du ge dig sjutton på, sa Anna och lade för säkerhets skull båda armarna om hans hals så han inte skulle kunna smita.

   – Okej då, sa Sixten med uppgiven röst. Det som hänt är att jag blivit lika kär i dig som i bilen min.

   Anna blev stum eftersom hon inte väntat sig det svaret. Kors i Jösse namn! Aldrig hade hon ens kunna drömma om att nån kille skulle säga att han blivit kär i henne. Förvirrad strök hon med handen över pannan som kändes glödhet. Hur skulle hon nu bete sig egentligen?

   Visserligen var det en kille som sagt att han blivit tänd på henne för ett tag sen. Men det var ju nånting helt annat. Den killen hade kommit till verkstan en kväll när hon jobbat med Anglian. Flott klädd hade han varit och snacksalig som farsgubben. Om det varit för att han hade en BMW och trodde att det var biljetten till att få av trosorna på alla tjejer, hade han utan vidare börjat dilla nånting om att han tänt på alla cylindrar så fort han sett henne. Att hon skulle hoppa ur overallen och hänga med en sväng och ha lite rajtantajtan. Jodå, nog hade hon förstått vad han menat.

   Trots att hon inte svarat honom, hade han fortsatt att larva sig. Till slut hade hon tröttnat på hans snackande och rullat ut vattenslangen. Helt lugnt hade hon frågat om det verkligen brann i brallorna på honom. Och tokskallen hade inte förstått vad hon tänkt göra, utan nästan joddlade sagt att det brann för fullt. Alltså hade hon släckt brasan snabbt som ögat. Synd på sätet i BMW:n som blev nerblött av hans indränkta brallor. Han hade inte ens tackat henne för släckningen, det mindes hon.

   Men om det brann i brallorna på Sixten, ville hon för allt i världen inte släcka den brasan. För första gången i sitt liv hade hon träffat en kille som verkligen intresserade henne. Men att gå så långt som till att säga att hon blivit kär i honom, var ju lika svårt att svara på som att hitta ett elfel i en kabelhärva, tänkte hon. Utan att våga se honom i ögonen sa hon:

   – Kär blir man väl inte i ett nafs utan vidare.

   – Inte vet jag, för det har aldrig hänt förut, sa Sixten så tyst, att Anna knappt kunde uppfatta det. Men det känns så i alla fall, la han till.

   – Det låter ju inte riktigt klokt, sa Anna, men inom sig nästan jublade hon. Han var då för söt. Jodå, nog höll hon på att kära ner sig i honom alltid.

   – Nä, jag vet. Men jag kan ju inte rå för det, sa Sixten. Det är inte bara det att du är förbaskat snygg, du gillar ju att meka också. Men det var efter att vi hämtat Märta vid prästgården, som det sa pang i skallen. Sen var det kört. Jag har nog omedvetet varit kär i dig ända sen du visade underredet.

   – Vilket jäkla underrede? sa Anna och såg ut som ett levande frågetecken i ansiktet. Underrede finns det på bilar, men jag har ju inte nåt under...

   Där ramlade tioöringen ner och Annas svada tystnade tvärt. Herre min skapare, tänkte hon. Jag hade ju klänning på mig för en gångs skull när vi var i uthuset. Men det var ju för att knäcka farsgubben. Oj då, inte hade hon tänkt på det när hon rotat fram grejer ur lådorna. Med rumpan i vädret hade hon nog visat trosorna, precis som Märta gjort för Ossian utanför prästgården. Men det betydde ju att hon vampat Sixten i alla fall! Omedvetet visserligen, men det hade fungerat lika effektivt som för Märta. Alltså var det hennes eget fel att han pussat henne. Med len röst sa hon:

   – Hör du, Sixten. I uthuset, ja när du nyss hade kommit. Jag råkade väl inte händelsevis visa opp rumpan för dig då? Om jag gjorde det så förlåt, det var inte meningen.

   – Jag vet väl det, sa Sixten som började känna sig lite säkrare, när hon inte längre lät elak, utan tvärtom riktigt trevlig på rösten.

   – Vet vadå? sa Anna.

   – Att du inte visade härligheten med flit naturligtvis, sa Sixten. Inte ska du be om förlåtelse för en sån sak, fortsatte han ivrigt. Bli inte förbannad för att jag säger det, men jag har aldrig sett maken till strömlinjeformad kaross på nån tjej. Faktum är att jag inte har kunnat tänka på annat. Ja, det vill säga inte på din rumpa som du kallar den, utan hela dig.  

   Anna kippade efter andan och ryste i hela kroppen. Herregud, vad söt han var! Ingen kunde säga en komplimang bättre än Sixten, det var då ett som var säkert. Hon var på vippen att knäppa händerna och tacka sin skapare att han utrustat henne med väl tilltagna kurvor. Nog hade det hänt att hon tidigare svurit ve och förbannelse över sin kroppsbyggnad, men det hade mest berott på att rumpan och tuttarna ställt till problem, när hon skulle ligga under en bil och meka. Men för Sixten, var tack och lov dom kurvorna ett plus i kanten. Hastigt höjde hon sig på tå och gav honom en försiktig puss på munnen.

   – Din kaross är inte dum den heller, sa hon och såg honom i ögonen. Jag tycker om dig också, och när vi känner varann lite bättre, kan jag tänka mig att...

   Längre kom hon inte för Ossians Cortina svängde in på gårdsplanen. Ut ur bilen hoppade Annika och Märta Segelberg med glada tjut vid åsynen av Anna. Sixten för sin del blinkade förvånad när han såg Anna i en ny upplaga, plus en stor kraftig kvinna som liknade en amason han sett på bild en gång. Det fattades bara ett spjut i näven på henne, för att minnesbilden skulle bli komplett.

   – Annika! tjöt Anna, om du visste så glad jag blir. Här har det hänt saker må du tro, fortsatte hon utan att hämta andan.

   Sixten trodde inte sina ögon. Hade han börjat se dubbelt? Han lät blicken svepa mellan dom två. Vad han kunde se, var dom lika som bär. Ja, med undantag av klädseln, förstås. Skulle han klara av att skilja dom åt lika klädda? Knappast. Till och med rösterna var ju lika, det hörde han när dubblettkopian sa:

   – Vad tror du det har gjort för oss då.

   Med de orden vek hon sig dubbel och försvann in i Cortinans baksäte. När hon kom ut igen hade hon en stor trunk i ena näven och en resväska i den andra.

   – Varför tror du vi kommer i Ossians bil, fortsatte hon väl utanför bilen. Tvåan har sett till att du har nånting att göra i alla fall. Bara så du vet det, sa det pling och sen plingplong innan hennes skrothög la av.

   Sixten kunde inte hålla tillbaka ett leende. Vilken otroligt teknisk förklaring. Nån motormänniska var hon då definitivt inte. Det här artade sig verkligen till nånting, tänkte han och gick försiktigt närmare.

   Märta Segelberg som varit i färd med att lyfta ur sin väska ilsknade till. Ingen, inte ens Annika hade rätt att kritisera hennes älskade bil.

   – Skrothög! fnös hon och slog igen dörren på Ossians Cortina så den svajade. Vad det än är för fel, så är det nån som har saboterat den, fortsatte hon med en röst som en sårad oskuld. En sån pärla som min folkvagn lägger inte bara av utan vidare!

   – Lugn du, Tvåan, det där fixar jag i morron, sa Anna. Förresten hjälper säkert Sixten mig, la hon till. Vi har i alla fall ingenting att göra.

   Först då verkade det som om de nytillkomna upptäckt Sixten. Amasonen som tidigare sett ganska bister ut, fyrade av ett bländande leende. Ett leende som fick Sixten att tänka på en kromblixtrande kylargrill. Men inte på en Volvo Amazon, utan snarare en vräkig femtiotalsjänkare. Dubblettkopian däremot log inte, utan stirrade oförbehållsamt på honom innan hon utbrast:

   – Men Anna, vad har du nu hittat på?

   – Inte har jag hittat på honom precis, han är vår nya verkmästare, sa Anna. Bara så du vet det, är han min kille också, la hon till med stolthet i rösten.

   – Kors i alla fridens dagar! sa Märta Segelberg med oförställd förvåning. Det trodde jag inte om dig, Anna.

   – Inte jag heller, sa dubblettkopian och nu fyrade även hon av ett leende. Men vad kul att du äntligen fått tag på en vettig människa.

   – Varför är just den där en vettig människa? sa Märta Segelberg och nickade i riktning mot Sixten.

   – Han förstår sig på bilar, förklarade Anna.

   – Jaha, och om inte då?

   – Då hade han varit en knäppskalle, sa Anna och blinkade åt Sixten.

   – Det förklarar ju en hel del, sa Märta Segelberg. Men är det meningen att vi ska står här och gaffla hela kvällen. Jag behöver först av allt duscha av mig lite. Sen ska jag krypa ner och få lite skönhetssömn till i morron, så mycket ni vet det.

   – Det förstår jag så väl, sa Anna och dolde ett leende med handen.

   – Å ja, var lagom spydig, sa Märta Segelberg och seglade uppför trappan.

   Fnittrande följde dubbletterna efter och lämnade Sixten ensam kvar på gårdsplanen. Något han var tacksam för eftersom Annas puss, plus det hon sagt att han var hennes kille, hade orsakat flaggning i byxorna.

   – Plats och ligg ner, sa han med hög röst och snärtade till mot låret med handen.

   Blixten som obemärkt stått intill husväggen, lydde promt vid den skarpa ordern. I samma ögonblick kom han ihåg att det kommenderats ligg också. Han föll ihop som ett korthus och hamnade platt på magen, med benen spretande åt alla håll.

   Försiktigt kikade han på Sixten under halvstängda ögonlock. Varför skulle människor alltid kommendera hundar på det där sättet, tänkte han. Nu var det visserligen länge sen nån gjort det, men ändå. Om det var nån den där hanmänniskan skulle kommendera var det väl Anna. Men så spak som hon blivit, kanske han redan satt henne på plats. En som kunde få pli på Anna var inte att leka med.

   Blixten drog en djup suck av lättnad, när Sixten efter en stund gick uppför trappan och försvann in i huset. När dörren stängts bakom Sixten, reste sig Blixten på darrande ben. Bäst att sticka innan den där kommer tillbaks, tänkte han och lomade slokörad runt knuten för att gömma sig i bersån.

 

Kapitel 39

Rödblommig av upphetsning satt Malin Emilsson som på nålar vid telefonen, i väntan på vad Frida Jansson kunnat snappa upp vid prästgården. Så hade hon suttit i drygt en halvtimme, när telefonen äntligen ringde. Snabbt ryckte hon till sig luren och i sitt upptrissade tillstånd, skrek hon med gäll röst:

   – Äntligen! Varför i hela fridens dagar tog den sån tid?

   – Å ja, gorma lagom, fräste Frida Jansson, som var svettig och trött i både ben och fötter av allt rännande fram och tillbaka. Är det på det viset du tackar för upplysningar, så lägger jag på.

   – Nej, nej, för allt i världen. Förlåt mig kära du, sa Malin Emilsson. Men jag har suttit som på en glödhet spis, förstår du väl. Nå, har du nånting att berätta?

   Frida Jansson som var i full färd med att sparka av sig skorna och lätta på några knappar i halslinningen, suckade innan hon sa:

   – Ja inte blev jag klokare av att skena tillbaks dit inte. Dom åkte iväg i Ossians bil i alla fall, så mycket såg jag. Och att det var det där stora fruntimret som körde bilen, såg jag också. Men om det var Anna som satt bredvid henne kan jag inte på rak arm säga, men...

   – Jag menar om du vet nåt mer om Ossian naturligtvis, avbröt henne Malin Emilsson. För du frågade väl ut honom om vad som hänt?

   – Hur skulle det ha gått till, sa Frida Jansson och fläktade med handen framför ansiktet. När jag var på väg oppför trappan, sjöng han. Den blomstertid nu kommer, om jag inte hörde fel. Men när jag kom opp i sovrummet, tystnade han och låg flinande som ett fån, med en stor röd fläck i pannan och tittade i taket.

   – Herrejesus! flämtade Malin Emilsson. Var det så illa ställt med stackarn.

   – Njaa, det beror på hur man menar, sa Frida Jansson. 

   – Hur man menar... svara som folk människa! Var han sjuk, eller inte? rappade Malin Emilsson i av gammal vana, så att Frida Jansson hoppade till på stolen i andra ändan.

   – Ja, man kan väl säga att han var både och, sa Frida Jansson med ängslig röst, eftersom hon hade respekt för Malin. Han såg ut att vara sjuk, men ändå inte.

   – Det var det dummaste jag hört, stönade Malin Emilsson. Endera var han väl sjuk, eller inte alls. Nå, hur var det nu då?

   Frida Jansson började lida helvetets alla kval. Malin var den enda människan i trakten hon hade nån kontakt med, förutom brodern och Ossian, förstås. Men om hon skulle berätta vad hon sett, skulle det kanske bli ett oherrans spektakel om det kom ut bland folk. Om hon inte talade om det, skulle hon kanske bli utfryst av Malin, och det skulle nästan vara värre. Därför sa hon:

   – Jag frågade lite försynt om han gjort sig illa, men då viftade han bara med handen. Han kan ju ha råkat ut för nåt virus, för han var lite konstig på ögonen.

   – Konstig på ögonen och virus! Ja jag säger då det. Menar du att den där jättemänniskan du såg, bar opp honom i sovrummet fast han var fullt frisk! sa Malin Emilsson med skarp röst.

   – Vad du tar i, sa Frida Jansson, som ångrade att hon över huvud taget lytt Malin och skenat tillbaka till prästgården. Jag kunde då inte se att det var nåt fel på honom. Det vill säga, inte rent kroppsligt i alla fall. Kan du tänka dig, han hade en sån där morrongrej, som bror min brukade ha förr i tiden. När han var yngre.

   – Nä nu... Vad menar du med morrongrej? sa Malin, som inte för sitt liv kunde komma på vad Frida Jansson menade.

   – Har du aldrig sett att Alrik haft det? sa Frida Jansson, och hoppades slippa förklara fenomenet närmare.

   – Alrik har aldrig haft nånting sånt vad jag kan komma på, så ut med språket bara, sa Malin Emilsson i en ton som brukade få Alrik Emilsson att huka sig.

   Det gjorde Frida Jansson också. Med darrande röst sa hon:

   – Jo ser du, lakanet stod opp som på ett mindre cirkustält. Mycket större än det jag råkade se på bror min, dom gånger han hade det. Begriper du då vad jag menar?

   – Nää, inte ett jota, sa Malin Emilsson med nästan uppgiven röst. Hade Frida blivit alldeles kollrig i huvudet. Vad hade ett cirkustält med hennes bror och Ossian att göra...?

   – Det var en liknelse förstår du väl, sa Frida Jansson. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det på annat sätt. Men för rysligt länge sen såg jag samma sak på bror min nåra gånger på morron. Det berodde på att han var pinknödig sa han, och kallade det för kastavattenstånd. Antagligen hade väl Ossian det också.

   Malin Emilsson fäktade vilt i luften med den fria armen för att hålla balansen och inte ramla av stolen. Hon kände sig vimmelkantig när hon äntligen fick tag i byrån och för en gångs skull tappade hon rösten.

   – Malin, vart tog du vägen? hörde hon Frida Jansson pipiga röst långt borta, trots att hon fortfarande höll luren mot örat.

   – Jag är kvar, lyckades Malin Emilsson pressa fram över sina läppar. Herre min skapare! Du sa att domedagen var nära förut, men det verkar vara värre saker på gång.

   – Värre! pep Frida Jansson ängsligt. Snälla rara, säg inte så. Vad kan vara värre än domedagen?

   – Om jag säger att Pillersboda är på väg att bli ett nytt Sodom och Gomorra då, sa Malin Emilsson som återfått sin normala talförmåga. Jag tror Satan själv har sin bockfot med i det här. Tror förresten, jag är säker på det.

   – Uj, uj, uj, så du säger. Hur kan du vara så säker på det, förresten? Frida Jansson kände en underlig matthet spridas i kroppen. Nää, Malin måste ha fel, tänkte hon, men samtidigt var det som om varningsklockor började ringa i bakhuvudet. Men inte kunde väl Satan...

   – Jodå, jag är bergsäker, malde Malin Emilsson på. Tänk efter själv vad som har hänt. Du ringde ju till mig om det där undret du kallade det på söndagsmorron. Ja, att du sett hur himlen sprack opp och solen började skina. Det var kanske inte ett Guds verk som du trodde, utan nåt helt annat. Vilken tur att du hade ögonen med dig, Frida, nu är i alla fall vi förvarnade.

   – Men snälla, Malin, om det är så kan väl inte vi göra nånting, sa Frida Jansson förvånad över det Malin sagt.

   – Visst kan vi det. Vi måste helt enkelt se till att det onda ska fördrivas. Men vi måste göra det ögonaböj.

   – Varför just vi! Finns det inga andra, snyftade Frida Jansson som nu började inse vartåt det hela barkade. Är det inte bäst att vi pratar med Ossian först innan vi gör nånting? sa hon försiktigt för att inte reta Malin. Ossian är ju i alla fall representant för han däroppe. Ja, inte behöver vi väl fråga honom om det där du vet. Det kan ju ha sin förklaring, eller hur? Jag för min del tror att det berodde på att Ossian var pinknödig, så det så.

   – Du skulle ha för pinknödig, sa Malin Emilsson, men blev plötsligt varm i hela kroppen. Och det hade börjat klia alldeles förskräckligt i kroppen. Mest i baken så hon måste gnida den mot stolsitsen. Känslan hon upplevde var på pricken lik den hon fick varje år när det närmade sig bröllopsdan. Omedvetet lossade hon hårknuten i nacken så att det långa håret föll ner över hennes axlar.

   – Vad ska man tro då, inflikade Frida Jansson, när Malin inte pratade på som hon brukade göra. Jag har ju ingen erfarenhet av karlar.

   Malin Emilsson drog några djupa andetag, så att de väldiga brösten böljade under den vida klänningen, som gräset på slåttervallen utanför fönstret en blåsig sommardag. Ja herre min skapare, vad ska man tro, tänkte hon.

   – Men Ossian var sig inte lik, fortsatte Frida Jansson. Det är då ett som är säkert. Kan det ha nåt med det där fruntimret att göra, tror du?

   Malin Emilsson kom sig inte för att svara, eftersom det kändes som om något fjäderlätt vidrörde henne. I samma ögonblick började hon känna sig både varm och yr. Ja, till och med knäsvag, fast hon satt på stolen. Osökt kom hon att tänka på att så sent som vid senaste kyrkkaffet, hade Ossian pratat om Satan och vilka djävulska fällor den luringen kunde gillra. Att ingen gick säker. Men det hade han nog sagt för att skyla över skvallret om Agnes Karlssons Viktor. Att han setts med ett annat fruntimmer.

   Själv hade hon tyckt att skvallret varit ute i ogjort väder. Agnes hade ju under flera år klagat att Viktor var impotent. Men om Satan hade sitt finger med i spelet... Malin Emilsson ryste till så att hela möblemanget skramlade, när en minnesbild flimrade till framför hennes ögon.

   Kanske Satan hade varit på besök även i deras hus. På söndagskvällen hade hon gått i andra tankar och hamnat i Alriks sovrum. Han hade sovit naken utan nånting på sig, och därför hade hon inte kunnat undgå att se hur hans befruktningsapparat – som hon alltid kallat den – pekat opp mot den öppna snarkande munnen. Vad hon kunde påminna sig, hade det inte ens hänt när dom var unga och nygifta.

   Och nu hade Frida sett samma fenomen på Ossian! Det här bådar inte gott, tänkte hon. Först Viktor, sen Alrik och nu Ossian. Ja, inte bara dom förresten, utan Halvar Streberg också, som hon hört gick i giftastankar. Bara det visade att onda makter tagit över i Pillersboda. Vad skulle det annars vara som fått gamla karlar att bli som brunstiga ungtjurar? Och det där fruntimret, var kom hon in i bilden...

   – Jo du, Frida, sa Malin Emilsson med ovanligt len röst, när hon inte kom längre i sitt tänkande. Det där stora fruntimret du pratade om, vad tror du hade hänt innan hon bar opp honom till sovrummet?

   – Hänt och hänt, hur ska jag kunna veta det? sa Frida Jansson som inte så lite förvånad hört Malin bli så len i truten i all hast.

   – Ja, ja, det kan man bara ana sig till, förstås. Men du, jag har svårt att tro att hon verkligen bar Ossian. Du såg möjligtvis inte i syne? Ett fruntimmer klarar inte av en sån sak, det är jag säker på.

   – Jag såg inte i syne, fräste Frida Jansson som visste vad hon sett.

   Då måste det där fruntimret vara Satans verktyg, tänkte Malin Emilsson och ryste till vid tanken att det kunde vara så. En som fick karlarna att bli som tokiga och kuckilura allt kjoltyg dom fick tag på. Inte ens en präst gick tydligen säker. Fanns det ingenting i bibeln som gav lite vägledning, hur man ska göra när nånting så infernaliskt händer? En liten vink bara som...

   – Vad ska vi göra då? avbröt Frida Jansson hennes tankar.

   – Vi får väl hitta på nånting, sa Malin Emilsson, men det lät inte alls övertygande.

   Jämmer och elände vilket spektakel, tänkte hon. Hur Satan skulle kunna hållas på mattan hade hon inte den blekaste aning om. Men Alrik visste hon i alla fall hur han skulle hållas borta från alla frestelser. Nu var hon helt enkelt tvungen att offra sig själv, för att rädda honom. Ja, för den goda sakens skull, förstås. Var det Satan som satt sprätt på befruktningsapparaten, så inte skulle då nån annan få använda den.

   – Uj, uj, uj, vad ängslig jag blir, sa Frida Jansson med darr på rösten och strök bort en svettdroppe som hängde under näsan. Nu började hon bli riktigt nervös.

   – Vem vet, det kanske var Satan själv som klätt ut sig till fruntimmer, sa Malin Emilsson, mer för sig själv, än för Frida Jansson.

   – Säg inte så där, pep Frida Jansson. Du skrämmer opp mig begriper du väl.

   – Om det är så, förstår man att inte ens Ossian kunde stå emot, fortsatte Malin Emilsson utan att ta notis om Frida Jansson. Det fanns bara ett sätt att ta reda på hur det låg till och det var att...

   – Kan vi inte höra med Halvar i morron vad det var för fruntimmer, avbröt henne Frida Jansson i ett desperat försök att få Malin på andra tankar. Eftersom Anna var med, så måste dom ju ha åkt dit. Du får säga vad du vill, Malin, men ut och leta efter en fuling som Satan, det tänker då inte jag göra.

   – Ja, det var kanske lite förhastat. Det kan vänta tills i morron, sa Malin Emilsson, lättad över att komma ur den knipa hon själv försatt sig i. Att ge sig på Satan, kändes inte lockande precis.

   – Alrik kan väl fråga Anna vad det var för människa som kom, sa Frida Jansson bevekande, uppmuntrad av Malins hastiga omslag i tonen.

   – Du har alldeles rätt, Frida, sa Malin. För en gångs skull kommer jag att ha användning för Alrik. Han får ta reda på det åt oss. Nu kan du sova lugnt, det kommer att ordna sig ska du se.

   – Sova lugnt kommer jag inte att göra, sa Frida Jansson och släppte ifrån sig en ljudlig suck när faran var över. Och snälla Malin, inte ett ord till nån annan om det här. Lovar du det?

   – Lita på mig du, sa Malin, som blivit till sig i trasorna av att gnida ändan mot den sträva stolsitsen. Bröllopsdag eller inte, nu var det verkligen kris. Dessutom måste hon förekomma det där fruntimret, så inte Alrik hamnade i klorna på henne. Godnatt med dig, Frida, vi hörs i morron, skyndade hon sig att säga och slängde på luren.

   Frida Jansson blev sittande efter att ha lagt på luren, med darrande ben och kallsvetten rinnande från pannan. Svinhugg går igen brukar man ju säga, tänkte hon, och nu hade hon verkligen ställt till det för sig. Om hon ändå inte haft så bråttom att skvallra för Malin. Jestanes vilket elände!

     Och tänk om Malin hade rätt, att det verkligen var Satan som var i farten. Att det inte varit ett Guds verk när himlen sprack. Men om det var Satan som stod bakom det hela, skulle inte marken ha spruckit istället? Och om det var Satan som var i farten, varför hade han gett sig på Ossian, som var den snällaste och raraste som fanns i hela Pillersboda? Om det var nånting av två onda ting som drabbat Ossian, kunde det väl i barmhärtighetens namn ändå bara få vara ett ynkligt litet virus, tänkte hon och gömde ansiktet i händerna.

Kapitel 40

På telefonledningen utanför det Emilssonska huset, satt Greta och dinglade med benen. Att hon satt just där var bara en tillfällighet, eftersom hon flugit runt lite för att se sig omkring. Efter att tidigare varit mycket nöjd med sig själv över det hon åstadkommit så här långt, var hon nu arg som ett bi.

   Mest för att Frida och Malin så tydligt gottat sig åt att skvallra om Ossian. En läxa skulle dom få, det var då ett som var säkert. Dom kunde gott få tro att Satan var inblandad, för nu skulle hon allt ställa till det lite för Malin Emilsson till att börja med. Skälla om karln sin kan hon, men att han kan vara bra att ha ibland, skulle hon minsann få lära sig. Få se om det inte blir lite annat ljud i skällan, nu när jag har satt lite klåda i kroppen på dig, muttrade Greta, när Malin Emilsson kom rusande runt huset för minst fjärde gången.

   Och för Malin Emilsson, hade den plötsligt uppkomna klådan verkligen ställt till problem. Den hade fått henne att skena runt som en skållad råtta både ute och inne för att leta efter Alrik. Efter tio minuters letande satte hon sig andfådd, svettig och gråtfärdig på trappan.

   – Usla karlslok, som inte finns till hands när man för en gångs skull behöver honom, fräste hon och strök bort en svettdroppe från den fjuniga överläppen.

   I samma ögonblick kom Alrik Emilsson intet ont anande in genom grinden.

   – Jaså, sitter du på trappan och filosoferar, sa Alrik försiktigt, eftersom han inte kunde bli klok på Malins ansiktsuttryck.

   – Tänk att jag inte gör det, spottade Malin fram. Jag har letat efter dig. Var har du varit?

   – På jobbet naturligtvis, sa Alrik och krympte ett par centimeter inför Malins skarpa blick. Ny verkmästare förstår du... inventering och sånt där.

   – Kom det nåt stort fruntimmer alldeles nyss tillsammans med Anna? sa Malin med så kylslagen röst att Alrik tyckte det lät som om orden klirrade som istappar när de nådde honom.

   – Ja... jo... nä... det vill säga inte med Anna, utan med Annika, stötte Alrik fram.

   – Hm, sa Malin lite konfunderad över att det där fruntimret varit tillsammans med Annika. Anna kunde man vänta sig vad som helst av, men Annika... Har det hänt nåt speciellt hos Halvar? sa hon därför lite trevande.

   Glad över att isen smält så snabbt, försökte Alrik göra Malin till lags. Han var väl medveten om den skvallerhunger som Malin led av, därför sa han:

   – Nä, nåt speciellt vet jag inte. Men det verkar som om Anna hux flux fått ihop det med den nya verkmästarn. En första klassens sensation, det är vad det är. Ja, att Anna skulle fastna för nån karl. Du vet ju själv att hon aldrig brytt sig om annat än bilar.

   Alriks haka ramlade ner mot bröstkorgen, när han såg Malin bli blek i ansiktet och sjunka ihop som en trasa. Ännu mer förvånad blev han när hon satte igång att stortjuta, så att tårarna forsade utefter hennes kinder.

   – Men Malin, vad är det med dig? Du är väl inte sjuk, sa Alrik ängsligt och skyndade fram till trappan och lade händerna på hennes axlar.

   – Nu... är... det... bråttom, hulkade Malin fram mellan gråtattackerna.

   – Bråttom med vad då? sa Alrik oförstående.

   – Att rädda dig... från Satan! stönade Malin och torkade tårarna med klänningsfållen och snöt sig ljudligt i den av bara farten.

   – Nää, nu jäklar har det slagit runt i huvudet på dig, sa Alrik i pur förvåning. Hur ska det gå till, hade du tänkt dig?

   Malin svarade inte men reste sig hastigt och slog armarna om Alriks hals och pussade honom hårt på munnen. Hon märkte inte ens de snuskorn som fastnade på hennes läppar, utan tog resolut tag i Alriks arm och släpade honom med sig uppför trappan till sovrummen.

   – Vad är det fråga om? sa Alrik med darrande röst, när dom passerat hans sovrum och kommit in i Malins.

   Innan Alrik visste ordet av hade Malin dragit klänningen över huvudet, hoppat ur trosorna och fått av sig behån. Hon sträckte armarna över huvudet i något hon själv antagligen trodde var en förförisk gest. Den enda synbara effekten på Alrik, var att skräcken lyste ur ögonen på honom. Malins väldiga bröst påverkades däremot och hissades upp från näst intill ljumskhöjd till navelhöjd.

   Alrik höll skyddande upp armarna framför sig, men var maktlös när Malin störtade fram och slet av honom overallen. Ljudet av Alriks skallrande tänder, överröstades av smattrandet från de ur overallen lösslitna plåtknapparna, som yrde likt hagel mot sovrumsväggarna. Darrande som ett asplöv i kvällsbrisen, såg Alrik hur Malin slickade sig om de köttiga läpparna. 

   – Alrik, min egen lilla gubbeligubb, sa Malin, samtidigt som Alrik i ögonvrån såg nånting blått flaxa upp mot taket. Du behöver inte vara orolig. Nu tänker lilla jag skydda dig mot allt ont, la hon till.

   Liten och liten tänkte Alrik, när Malin nästan ömt omfamnade honom. Om det berodde på Malins svettångande kropp, eller nåt annat okänt fenomen, märkte Alrik till sin förvåning att en viss kroppsdel påverkades. Malin kunde inte undgå att känna det och pep till av förtjusning. Varligt som om Alrik varit ett barn, lyfte hon upp honom från golvet och backade de få stegen mot sängen. Ett hjärtskärande skrik hördes från den gamla nerlegade sängbottnen, när Malin dråsade ner i den med Alrik över sig.

   – Nu du gubben min, ska vi anlägga moteld mot Satan, flåsade Malin upphetsad. Om nån kan hjälpa till att rädda dig från honom genom att göra det, så är det jag.

   – Måste vi verkligen det, sa Alrik med bruten röst. Är det inte varmt nog ändå. Hur har du tänkt att vi ska anlägga moteld, förresten?

   – Satan har sina tricks, men det har jag också, flämtade Malin. Mig lurar man inte så lätt. Bröllopsdan eller inte, men nu ska det kuckiluras.

     Hade inte Satan kunnat få ta mig istället, tänkte Alrik, när Malins kraftiga armar slöt sig omkring hans kropp som ett skruvstäd. Nåja, hon hade i alla fall inte propsat på att han måste bada först. Bäst att tiga och spela med i eländet. Det hände ju som tur var, bara en gång om året.