Änglar, visst finns dom! Del 2

Lägg ut i snabb takt har jag blivit påstött om så då gör jag väl det. Hoppas två delar per dag blir bra. Och som sagt, om era vänner har långsamt så dela gärna.

Kapitel 6

Med en inkomst som till nittionio komma nio procent kom från politiska uppdrag, var det egentligen fullkomligt missvisande att Halvar Streberg titulerades direktör. Men titeln plus ett välsmort munläder, var vad som spekulerats vara orsaken till att han av moderata vänner, övertalats att ägna sig åt den politiska banan. Den egentliga orsaken till vännernas övertalning, hade varit det välkända familjenamnet, som mer än väl uppvägt Halvars brist på politisk erfarenhet.

   Halvar hade om sanningen ska fram, inte varit speciellt svår att övertala – även om han för syns skull spjärnat emot. Egentligen hade erbjudandet kommit som en skänk från ovan för honom, eftersom det ärvda familjeföretaget en längre tid varit i utförsbacken.

   Efter endast några år inom politiken, hade Halvar avancerat till oppositionsråd, med en fast lön han tidigare bara kunnat drömma om. I takt med den snabba klättringen på den politiska karriärstegen, hade Halvar förändrats. Det fanns till och med politiska motståndare, som ansåg att det hela stigit honom åt huvudet. Men Halvar själv var inte alls medveten om förändringen. Möjligtvis då att den första tidens nästan extatiska glädje över att vistas i maktens korridorer, övergått till att bli något vardagligt slentrianmässigt.

   Men den vardagliga lunken bekymrade honom inte det minsta. Däremot att behöva sitta med vid kommunalfullmäktiges långdragna möten. Något han aldrig kunde förlika sig med var att han som oppositionsråd, inte hade det minsta att säga till om i slutändan. En frustrerande och humörnedsättande erfarenhet, som gett honom ett minst sagt instabilt humör. 

   När Halvar var på dåligt humör – eller helt enkelt ur gängorna – gjorde han som regel en promenad på några kilometer i sitt stora arbetsrum. Vanligtvis gick han samma väg – diagonalt över det stora rummet – och vände alltid framför den gamla skinnfåtöljen som stod ensam i ena hörnet bredvid dörren. De som besökte rummet, kunde med egna ögon se att promenerandet var ett släktdrag. Farfarsfar, farfar och fadern, hade av allt att döma vandrat samma väg, vilket den synliga gångvägen på korkmattan vittnade om.

   Och den här ljuvliga höstdagen svängde det snabbt i Halvars humör. En dag som börjat så lovande, men fått smolk i bägaren och gjort honom på ett uruselt humör. Skulle det vara så omöjligt att rå på den förbaskade jäntan. Lätt att tas med hade hon aldrig varit, men nu hade hon gått för långt. Det började ta mig fasiken likna rena rama myteriet. Skulle inte han kunna få henne att ta reson, när hela kommunalfullmäktige darrade på sina stolar så snart han höjde rösten. Ha! Bedrövligt! Det var väl själva...

   Halvar hade avverkat bortåt en kilometer, när någon försynt knackade på dörren. Jaså, hon vågade sig tillbaka nu, tänkte han. Här skulle ta mig tusan läsas lusen av henne.

   – KOM IN!! vrålade han.

   Det var inte Anna, det upptäckte Halvar när han snodde runt på klacken och stirrade på den förvånade unge man som kommit in genom dörren. Den nytillkomne såg förläst ut i de små runda glasögonen. Dessutom såg han ut att vara en pedantisk ordningsmänniska i varje tum. Det klack till i Halvars huvud, och någonstans i hjärnvindlingarna kom han ihåg. Med det utseendet kunde det inte vara någon annan än rationaliseringsexperten han anlitat. Han skulle ju komma idag. Ytterst försmädligt att han tagit i så hårt. Halvar harklade sig och sa:

   – Jaha... jaså, var det ni... Vad var det ni hette nu igen?

   – Rutger Pärson.

   – Ni sa det på telefon förut ja. Hursomhelst, välkommen till Pillersboda.

   – Tackartackar... Trevligt att vara här, sa Rutger Pärson.

   – Ni får faktiskt ursäkta, sa Halvar. Jag trodde det var nån annan som knackade på dörren förstår ni. Sitt ner för all del.

   Civilekonom Rutger Pärson slog sig ner på närmaste ställe. Det råkade bli den gamla skinnfåtöljen, som omfamnade hans spinkiga kropp likt en köttätande växt. Han såg sig omkring så gott det gick, eftersom han i den nersjunkna ställningen var tvungen att kika mellan de särade knäna. Jaha, tänkte han, det här är alltså direktör Streberg. Trots alla skrämmande rykten han hört, såg han ju riktigt mänsklig ut.

   En oborstad typ var det allmänna omdömet om Halvar Streberg. Nåja, oborstad kunde ju folk vara på olika sätt. Men enligt vad han hört, var det definitivt en man med pondus, som ingen frivilligt gick i närkamp med. Bäst att ta det försiktigt, men samtidigt imponera på honom verbalt. Ja, just det! Prata omkull honom helt enkelt, så att han...

   – Det är väl lika bra att vi sätter igång direkt, sa Halvar, på ett sätt som fick Rutger Pärson att komma av sig i sitt tänkande och studsa till i fåtöljen.

   – Ja... jo... naturligtvis, lyckades Rutger Pärson stöta fram.

   – Ja, jag ska dela ut valsedlar på eftermiddan förstår ni, sa Halvar och sträckte omedvetet på sig. Fattar bara folk att det är deras skyldighet att rösta, så vet väl sjutton hur det kommer att gå.

   – Rättighet menar ni, sa Rutger Pärson försiktigt, men Halvar visade inte med en min att ha hört tillrättavisningen.

   – Det skulle vara för jäkligt om det blir ett soffliggarval, sa Halvar, men det lät mest som om han pratade för sig själv. Men det skulle inte förvåna mig det minsta, la han till. Dom flesta verkar ha tappat allt förtroende för politiker.

   – Inte alls otroligt, sa Rutger Pärson. Dagens politiker talar med dubbel tunga, om man ska använda Sitting Bulls ord i sammanhanget. Jag för min del... Rutger Pärson tystnade eftersom det slog honom att han varit på väg att trampa i klaveret.

   – Jaha, Sitting Bull, sa Halvar frånvarande, eftersom han tänkt på annat. Nåja, nog om det. Hur är det, ingen har väl visat er ert rum antar jag, fortsatte han, vilket fick Rutger Pärson att inte bara dra en lättnadens suck, utan också att sträcka på sig så gott det gick i fåtöljen.

   – Mitt rum... nä, det var det inte. Ja, det vill säga... jag blev invisad hit direkt... av damen, snubblade orden ur honom. Tyst bannade han sig själv för att ha låtit så osäker. Skärpning!

   Men Halvar Streberg verkade inte ha märkt den lilla malören, för han började sakta gunga på sina fötter och sa:

   – Jaha... jaså... på det viset. Nåja, Märta har gjort i ordning ett rum på övervåningen. Det finns gott om plats som ni nog förstår. Jag hoppas ni kommer att trivas dom här veckorna som det kommer att ta.

   – Alldeles säkert, sa Rutger Pärson och nickade ivrigt för att markera att allt säkert skulle bli till belåtenhet.

   – Å ja, var inte så säker. Ni vet inte vad som väntar er.

   – Vadå väntar? Rutger Pärson hasade med en kraftansträngning fram mot kanten av fåtöljen och rättade till de små runda glasögonen som halkat snett under manövern.

   – Ja, inte vad som väntar er precis, sa Halvar och gungningen avstannade. Jag hade tänkt att ni skulle lära min dotter lite medan ni är här. Låta henne få en inblick i bokföring och sånt där på samma gång. Är det för mycket begärt?

   – Inte alls, sa Rutger Pärson och sken upp. Det kan jag säkert klara av. Min specialitet är just företagsekonomi som ni säkert har förstått.

   Rutger Pärson kunde kosta på sig att vara lite styv i korken. Bokföring var ju bara en pytteliten del av det han kunde. Visserligen var han väl inget proffs, men Halvar Streberg verkade inte vara speciellt bevandrad inom det ekonomiska området. Förresten verkade inte firman vara större än att det hela skulle bli en barnlek. Om han skötte sina kort rätt, skulle han alldeles säkert kunna imponera på den här landsortsdirektören. Kanske till och med...

   Halvar Streberg avbröt Rutger Pärsons tankar med en harkling innan han sa:

   – Det var inte så jag menade. Ja, uppriktigt sagt, vet jag inte vad ni tror att jag menade förresten. Jag tror fullt och fast att ni har kompetens, det är inte det som är haken. Nej, det är min dotter förstår ni. Ni känner henne inte, men hon är...

   Halvar avbröts av en knackning på dörren. I samma ögonblick öppnades den och Anna trippade in.

   Halvar stirrade förvånad och Rutger Pärson segade sig med möda upp ur fåtöljen med hjälp av armstöden. Anna såg två par stirrande ögon riktade mot sig. Hon hade gjort dundersuccé så här långt, det kände hon på sig. Den kortkorta klänningen satt som formgjuten på henne. På vissa ställen verkade det till och med, som om gjutformen varit för liten – något Anna tillskrev de urusla klädmaterialen, som alltid fick hennes kläder att krympa i tvätten.

   Vad hon själv inte var medveten om, var att de långa välformade benen kom ytterligare till sin rätt i de högklackade skorna. Det ljusa fortfarande fuktiga håret, hade hon samlat ihop i nacken med ett band. Motvilligt hade hon även kletat lite läppstift på de fylliga läpparna och mascara på de långa ögonfransarna. Själv hade hon tyckt att det sett löjligt ut när hon tittat sig i spegeln. Men som krigsmålning dög det, och kriga skulle hon.

   Halvar kände inte igen sin egen dotter. För bara drygt en halvtimme sen, hade hon stått framför honom i en skitig overall som luktat olja. Förbaske mig satt inte oljelukten fortfarande kvar i väggarna. Och så kommer hon in så här... Otroligt! Hon var som en uppenbarelse, leende och mjuk. Han hade väl inte tagit i för hårt? Men han tyckte faktiskt om att se henne så här mjuk och tydligen ångerfull över sina tidigare utbrott.

   – Kan jag få tala med dig lite, fars... pappa?

   Jodå, hon var mör, det hördes på rösten. Annars brukade hon alltid säga farsan, till och med inför besökare. Tuppkammen växte på Halvar och övermodig harklade han sig.

   – Jag är lite upptagen nu ser du väl. Det här är civilekonom Rutger Pärson. Ja, hm... jag har anlitat honom för ett jobb. Och det här Pärson, är min dotter Anna.

   Rutger Pärson nickade stelt, men inom sig tänkte han: En kalaspingla i varje tum, mums fillibabba. Men tankar brukar sällan bli sagda, därför sa han:

   – Trevligt att träffas.

   Anna hade tänkt ge honom en bredsida som fått honom att gå i kvav i skinnfåtöljen, men behärskade sig. Lugn och fin, viskade en röst inom henne. Förhasta dig inte. Hon fyrade av ett leende mot Rutger Pärson och lade kokett huvudet på sned – som hon sett dom nakna tjejerna på pinupkalendrarna nere i verkstan gjorde.

   Rutger Pärson kände en iskall rysning kila nerför ryggraden. Det var ingen pappas lilla flicka han hade framför sig precis, så mycket förstod han. Istället fick han intrycket av ett smidigt rovdjur med vässade klor, som kostade på sig att småle mot sitt offer innan den dödliga leken satte igång.

   – Jag hoppas... ähum... vi ska bli goda vänner, var allt Rutger Pärson fick ur sig.

   – Hoppas kan man ju alltid göra, sa Anna, som inte lyckades speciellt bra med att låta len på rösten.

   – Förbaskat också, muttrade Halvar halvhögt för sig själv, som insåg att hon hade klorna vässade igen. Och han som trott hon fått sig en läxa. Att hon klätt opp sig var bara en fint, ett djävulskt knep. Nu hade hon säkert något sattyg i bakfickan. För trots den åtsittande korta klänningen, tyckte han sig ändå se en skitig overall lysa igenom.

   – Har du tid att snacka lite med mig, sa Anna och såg inte längre så ödmjuk ut som Halvar tyckt sig se tidigare.

   – Du ser väl att jag är upptagen, fräste Halvar. Förresten har vi pratat nog om dina griller. Vi har viktigare saker att prata om just nu, så adjöss med dig.

   Anna gav Rutger Pärson en blick som kunnat sänka en pansarkryssare. Den mjuka kvinnlighet som faktiskt funnits där tidigare var spårlöst försvunnen. Ansiktet stramade och adrenalinet flödade genom hennes kropp. Med en beundransvärd självbehärskning gick hon ut och stängde tyst dörren. Hon knöt nävarna och sa halvhögt mot den stängda dörren:

   – Nu är det krig! Du ska få se din förbaskade glasögonorm.                                   – Gällde det där mig? sa en röst bakom henne.

    

Kapitel 7

Den nya verkmästaren vid Strebergs Bil & Motorverkstad, Sixten Fager, hade just kommit in i den stora hallen. Nere i verkstan, hade han blivit tillsagd att fara upp till gården och prata med direktör Streberg. Av det lilla han hunnit se av sin nya arbetsplats, var det ingenting som imponerat precis.

   Men det var inget som oroade honom. För ögonblicket såg han jobbet som ett fall framåt, även om han hamnat i en avkrok av Sverige. Oavsett hur det skulle bli, kunde det inte bli sämre än den verkstad han jobbat vid tidigare. Och självförtroendet hade faktiskt växt en hel del, sen han för en gångs skull repat humör och sagt upp sig med omedelbar verkan. 

   Första dagarna efter att ha slutat vid verkstan hade det känts lite oroligt. Mekarjobb växte ju inte på träd precis, men med en brorsa som tycktes ha alla kontakter i världen, hade han hux flux suttit med ett telefonnummer till en ledig verkmästarplats på vischan.

   Och nu stod han alltså mitt i smeten, ungefär tjugo mil norrut mot han var van vid. I ett helt nytt landskap, ovan miljö och en arbetsplats som inte fick honom att ta några glädjeskutt precis. Dessutom kallar en välsvarvad tjej honom för glasögonorm, trots att han aldrig använt annat än skyddsglasögon. Förvånad kan man bli för mindre, tänkte han, även om man är från Stockholm och van vid lite av varje.

   Anna vände sig hastigt mot den som talat bakom hennes rygg.

   – Och vem är du då! sa hon spetsigt och inte alls frågande.

   – Det är väl tänkt att jag ska fungera som verkmästare på bilverkstan.

   – Herrejösses, det var då för väl! Tänk att äntligen få träffa en vettig människa, sa Anna och det bistra uttrycket försvann ur hennes ansikte.

   Anna gjorde alltid en uppdelning av folk. Dom vettiga var såna som förstod sig på att meka med bilar och motorer, alla som inte begrep ett dyft om såna viktiga saker, ansåg Anna vara knäppskallar.

   – Jaså, jaha. Sixten visste inte vad han skulle säga. Vettigt folk var ju ett diffust begrepp, till och med för en som var uppväxt i Stockholm.

   Anna tog ett stadigt tag om hans arm och drog med honom genom den stora hallen.

   – Kom med här! sa hon och skärpan i rösten fick det att låta som en befallning.

   Sixten Fager stretade emot. Han var inte van vid att unga tjejer släpade i väg med honom. Inte att de kommenderade honom heller, för den delen.

   – Men... jag ska träffa direktörn, sa han och hörde själv hur lamt det lät.

   – Det hinner du. Kom, sa jag! Farsan är upptagen av en glasögonorm.

   – Sa du glasögonorm?

   Sixtens storstadshjärna jobbade för högtryck. Visserligen kunde man vänta sig vad som helst av folk som bodde norr om Dalälven, det hade han hört från andra. Men menade hon verkligen att dom hade en ormfarm? Det snodde och susade som kylarfläkten på en bil i huvudet på Sixten, och viljelös lät han Anna dra i väg med honom mot ytterdörren.

   – Jag ska visa dig vad jag har. Prima grejer gosse, sa hon.

   Vad hon skulle visa honom övergick Sixtens förstånd. Ute på gårdsplanen tog Anna ett resolut tag under armen på honom, och gick med bestämda steg mot det stora uthuset. Det är bäst att följa med, tänkte Sixten. Snuskig fantasi hade han aldrig haft, därför trodde han inte att hon menade att visa upp sig själv i naket tillstånd. Vad hon än tänkte visa för prima grejer, var det i alla fall bättre än att umgås med livsfarliga ormar. Uthuset var nog en bra mycket säkrare plats, oavsett vilken överraskning hon kunde tänkas bjuda på.

   Blixten, som aldrig lade sig i vad varken Anna eller de övriga i familjen gjorde, höjde de buskiga ögonbrynen och såg efter de två. Han började känna sig orolig. Ja, nästan precis på samma sätt som inför ett hotande åskväder. Som den vakthund han var, lämnades därför en liten springa öppen på ena ögat.

   Samtidigt vaknade förrådsmannen Alrik Emilsson ur en kort tupplur inne på reservdelsförrådet, av att ha drömt om sin Malin. En inte alls angenäm dröm som fick honom att rysa i värmen. Hugaligen, tänkte han och stoppade de två tomma ölburkarna som stod bredvid honom på arbetsbänken i var sin ficka på den urblekta overallen.

     Det som oroade honom var inte att solen lyste som genom en glugg, utan de mörka molnen som tornade upp sig runt Pillersboda. Den där gluggen på himlen förresten, hade den inte flyttat på sig? Visst fasiken hade det gjort det! En bra bit till och med. Och de svarta molnen runt omkring fick honom osökt att tänka på orosmoln. Omöjligt var det inte, för att nånting var på väg att hända, det kände han i baknacken. Den nyligen upplevda drömmen om Malin, hade nog varit en föraning om vad som komma skulle. Det kunde väl inte vara så, att hon redan upptäckt att han norpat en femtilapp ur hennes portmonnä? Om hon gjort det, ja då jädrar. Kanske bäst att låtsas jobba hela söndagen, tänkte han.

Kapitel 8

Fortfarande knäsvag och förvirrad efter Annas mordiska blickar, satte sig Rutger Pärson mot allt förnuft på nytt ner i fåtöljen. Han sjönk sakta ackompanjerad av ett svagt pysande ljud. Ivrig som en drunknande klamrade han sig fast vid armstöden av rädsla att försvinna helt och hållet, i den som det verkade bottenlösa fåtöljen.

   – Förbaskat obekväm möbel det där, sa Halvar som på nytt återupptagit sin promenad diagonalt över rummet och stannat framför fåtöljen.

   Rutger Pärson nickade instämmande, även om han inte ansåg att obekväm var rätta ordet. Ett tortyrredskap borde den väl heta. Egentligen. Fåtöljen började omsluta hans kropp och en släng av cellskräck stack fram sitt fula tryne.

   – Det var min farfar som köpte den där, fortsatte Halvar. Egentligen skulle jag ha gjort mig av med åbäket för länge sen. Man sitter så förbaskat illa i den. Men nog om det där gamla skrället, vi skulle ju prata om firman. Det är så här förstår ni...

   Halvar började rabbla upp den väl inövade läxa som hans goda granne, före detta kommunalkamreren Anton Olsson, noga inpräntat i hans huvud. Rutger Pärson satt tyst och insöp alla siffror – som det anstår en ansvarskännande ekonom. Men visst fanns det en del underliga saker i den plädering som Halvar Streberg föredrog, som fick Rutger Pärson att klia sig i huvudet. Den minst sagt virriga ekonomiska redogörelsen var över på några minuter, sen övergick det hela till att handla om familjeförhållanden.

   Det var en ovan situation för Rutger Pärson. Här gällde det tydligen inte bara att titta på hur firman skulle kunna bli kostnadseffektiv och lönsam, utan också att lära dottern den bokföringstekniska biten. Något som sannerligen inte skulle bli någon lätt uppgift, eftersom den lilla satmaran så tydligt visat sitt missnöje. Det fanns åtskilliga skäl till att han måste vara på sin vakt, för ofarlig var hon nog minst av allt. Säkrast att ha båda öronen på helspänn, för att kunna insupa så många tips som möjligt.

   – Jaha ja, som sagt var, sa Halvar, ni kommer inte att få det lätt. Hon är full i fasiken jäntungen.

   Full i fasiken, repeterade Rutger Pärson tyst för sig själv.

   – Dessutom är hon förslagen, slug, envis som synden och absolut livsfarlig.

   Rutger Pärson snabbrepeterade i huvudet. När han kom till absolut livsfarlig, stirrade han på Halvar Streberg som tornade upp sig framför honom. Hjärtat började oroligt picka i bröstet och han såg framför sig hur satmaran som en blodtörstig tiger, kastade sig över honom.

   – Absolut livsfarlig!! pep han därför ängsligt, eftersom hjärtat hoppat upp i halsgropen.

   – Ja, inte livsfarlig i ordets rätta bemärkelse precis, sa Halvar lugnande, eftersom han tydligt uppfattat de två utropstecknen Rutger Pärson uppskrämd lagt till efter livsfarlig. Men hon kan hitta på vad som helst för att få sin vilja igenom, skyndade Halvar att tillägga. Det gäller att sätta sig i respekt hos henne. Se till att hon begriper vem som bestämmer. Man måste sätta gränser helt enkelt.

   Sätta sig i respekt, se till att hon begriper vem som bestämmer, sätta gränser, repeterade Rutger Pärson snabbt i huvudet, när hjärtat flyttat ner från halsgropen till sin normala plats.

   – När det gäller Anna, måste man hålla hårt i tyglarna, sa Halvar.

   – Kan man tänka sig, det är ju precis min åsikt! utbrast Rutger Pärson ivrigt.

   – Jaså... åsikt om vad då? sa Halvar Streberg och stirrade på honom.

   Rutger Pärson sträckte lite extra på sig i fåtöljen och sa med sin mest övertygande röst:

   – Att det måste till en fast hand och disciplin. Modern uppfostran tar alldeles för lite hänsyn till dom psykologiska och pedagogiska rön som gjorts de senaste åren. Där sägs klart och tydligt att allt daltande med ungdomarna bara leder till ännu värre problem Se bara på vad som händer i skolorna och på gatorna. Det måste helt enkelt till stramare tyglar för att få fason på dagens ungdom. Och inte nog med det, titta hur ungdomarna klär sig nuförtiden. Ja inte bara klär sig, utan sätter ringar både här och var på kroppen. För att inte tala om...

   Rutger Pärson hade eldat upp sig och var fast besluten att hålla ett föredrag om hur samhället skulle kunna ta itu med dagens dekadenta ungdom, men avbröts av den nu uppskrämde Halvar som sa:

   – Det är precis min uppfattning. Hur gammal är ni, förresten?

   – Jag är snart tjugoåtta. Men häng inte opp er på min ålder, jag har faktiskt läst en hel del om sånt här. Min livserfarenhet så här långt...

   – Det tror fasiken det, sa Halvar högt för sig själv när Rutger Pärson hämtade luft.

   – Tror vad? sa Rutger Pärson.

   – Det var ingenting, fortsätt, skyndade Halvar att säga.

   – Jo, nu är det så här, fortsatte Rutger Pärson som tappat tråden vid avbrottet. För att kunna behärska ett problem, måste man känna till alla detaljer. Man måste också känna till förutsättningar och konfliktsituationer för att kunna hantera dom. Därför är det nödvändigt att...

   – En cigarrett? avbröt honom Halvar, orolig över att Rutger Pärson, haft en föredragston som hotat att bli långrandig.

   – Det skulle inte smaka så dumt, sa Rutger Pärson, och lutade sig med möda fram så att han nådde cigarrettpaketet som sträcktes fram mot honom. Inte för att han var någon rökare, men det skadade ju inte att vara till lags.

   – Eld? sa Halvar och raspade eld på en tändsticka.

   – Tackartackar!

   Halvar gick fram till sitt skrivbord och slog sig ner på den knarrande stolen. Han hade en obehaglig känsla av att situationen höll på att glida honom ur händerna, och det var han inte van vid. Tankfull drog han ett djupt bloss på cigarretten för att lugna ner nerverna. Kanske var det ett misstag att satsa tiotusen på den här gröngölingen till konsult för fjorton dagars jobb. Anton Olsson hade varnat honom, men kommunen anlitade ju konsulter stup i ett. Visserligen för att ha nån att skylla på om det skulle gå snett, men ändå. Men det var Birgersson som sagt...

   Av en händelse råkade han kasta en blick ut genom fönstret och alla tankar blåste bort. Ute på gårdsplanen kom Anna och Sixten Fager tillbaka från uthuset. Anna höll ett stadigt tag om Sixtens arm, men han verkade närmast generad.

     Vad fasen nu då, tänkte Halvar. Vad har hon nu fått tag på för en? Samtidigt gick det upp ett ljus för honom. Den nya verkmästarn skulle ju också komma idag, det måste vara han. Hon var snabb i vändningarna att göra sig bekant. Han kastade ytterligare en misstänksam blick genom fönstret, innan han drog ett nytt bloss på cigarretten och svängde stolen mot skrivbordet.

 

Kapitel 9

Sixten Fager var fortfarande i chocktillstånd efter det han sett inne i det stora uthuset. För en sann bilentusiast som Sixten, hade det varit en omtumlande upplevelse. Utöver alla reservdelar i lådor, hade funnits ett tiotal noga täckta veteranbilar i bästa skick. Dessutom ett dussintal renoveringsobjekt, som fått hans knän att darra av upphetsning. Maken till veteranbilsupplag hade han aldrig sett i sitt snart tjugofemåriga liv.

   Men även om han älskade gamla veteranbilar, var det modernare former som hela tiden pockat på hans uppmärksamhet. Annas – som han såg det – strömlinjeformade kaross och tilltalande underrede, hade orsakat ett allvarligt tändningsfel hos Sixten – som när tändkablar bytt plats på en motor. Både hjärtat och hjärnan hade misstänt och ställt till det för hypofysen.

   I sin iver att visa alla gamla reservdelar, som fanns i de hundratals trälådorna som staplats efter den minst trettio meter långa väggen, hade Anna stått på huvudet och rotat fram dyrgripar. I sin iver hade hon tydligen också glömt bort att klänningen var alldeles för kort, för Sixten hade haft full insyn. Enbart tanken på vad han sett, fick honom att rodna. Det var därför han viljelös lät sig släpas med av Anna.

   För Anna var det som att uppleva lilla julafton. De babyblå ögonen formligen sprakade av glädje över att äntligen ha träffat någon som verkligen uppskattade innehållet i uthuset. Det drömmande hon så tydligt sett i hans ögon, var den bästa present någon kunnat ge henne. Hon skulle till och med kunna tänka sig, att han fick hjälpa till när det var servicedags för hennes Ford Anglia. Född 1962, som hon alltid sa om sin älskade ”frilördag”. Av bara farten, kramade hon hans arm lite extra.

Inne i huset var Rutger Pärson glad att Halvar suttit bortvänd, eftersom han förtvivlat letat efter någonstans att slå av askan från cigarretten. Något askfat fanns inte inom räckhåll, och någon möjlighet att ta sig ur fåtöljen verkade det inte finnas. Till sist såg han ingen annan utväg än att försiktigt spotta i den fria näven, och knackade med pekfingret mot cigarretten. En bit av den glödande toppen föll av och det fräste ilsket i handflatan när glöden hamnade i spottloskan.

   – Hör ni Pärson, sa Halvar med huvudet fullt av egna problem. Jag har det inte lätt ska ni tro.

   – Precis så har jag också uppfattat det, sa Rutger Pärson och försökte hasa fram mot den hägrande främre öppningen på fåtöljen.

   – Att vara ensam förälder i dagens samhälle är ett stort ansvar Men jag har faktiskt försökt uppfostra mina flickor så gott jag kunnat.

   – Fli... flickor! pep Rutger Pärson i falsett och glömde både cigarrett och tortyrredskapet han satt i. Har ni fler än en?  

   – Låt inte så förvånad, sa Halvar och skrockade. Jodå, jag har tvillingar. Anna har ni ju redan träffat och snart får ni träffa Annika också. Vad ni gör, så försök att inte ta fel på person. Dom är så förbaskat lika förstår ni att det är svårt att skilja dom åt. Deras mamma... det vill säga min fru... gick bort när dom bara var sju år. Det har inte varit lätt att uppfostra dom ska jag säga er. Hittills har det väl gått ganska bra, men nu börjar problemen hopa sig.

   – Problem, det fattades bara det, sa Rutger Pärson som började befara det värsta. Säg inte att det är problem med båda två.

   – Nej tok heller! utbrast Halvar. Ja, det vill säga inte har jag nåra problem med Annika. Hon är sin mamma opp i dagen, snäll och foglig på alla sätt. Och ansvarskänsla har hon också. Hon tog studenten i våras och läser just nu nånting på distans. Vad, det vet väl sjutton, men läser gör hon. Anna däremot... Ja, ärligt talat vet jag inte varifrån hon har fått sina anlag. Det kan inte vara från...

   – Aj, aj, vilket elände, mumlade Rutger Pärson, som bränt fingrarna på den nedrökta fimpen.

   – Va? sa Halvar konfunderad över det han hört.

   – Det var ingenting... förlåt att jag avbröt, skyndade Rutger Pärson att säga.

   Halvars i vanliga fall enorma självförtroende hade fått sig en knäck. Satt den förbaskade sifferbitaren och drev med honom? Men en blick på den hopsjunkna gestalten, som såg så lärt dum ut där han satt dubbelvikt i fåtöljen, lugnade honom. En förflugen misstanke bara, ingenting att fästa sig vid.

   – Anna har inga som helst framtidsplaner, fortsatte Halvar sina avbrutna orerande funderingar. Ja, utöver att hon vill ta över firman och driva den efter sitt huvud vill säga. Men det är ju rent ut sagt löjligt! Ett fruntimmer duger inte till att driva en bilverkstad. Tro mig, det skulle gå åt pipan. Inte med solsken och sång, utan med gråt och tandagnissel. Hon är i alla fall min dotter, och jag vill inte se på när det går åt helsike.

   – Går i konkurs menar ni, sa Rutger Pärson.

   – Va... vadå för konkurs? Jaha... jo, jag förstår vad ni menar, sa Halvar lättad eftersom han varit ett steg före Rutger Pärson och tänkt på vad som skulle hända, om det gick åt helsike. Han var ju inte gjord av pengar precis. Men nog sjutton var det han som skulle få betala.

   – Det finns faktiskt kvinnor som framgångsrikt driver företag, sa Rutger Pärson som försynt lyckats släcka fimpen med spott.

   – Inte en bilverkstad i alla fall, sa Halvar. Ja, jag vet i alla fall inte nån. Hursomhelst har jag varit alldeles för svag för henne. Förra året lät jag henne till och med hoppa av från skolan för att jobba nere i verkstan. Hon var skoltrött och tjatade på mig stup i ett, så till slut gav jag med mig. Innerst inne trodde jag att de här grillerna skulle gå ur henne, att hon skulle ledsna på det. I helsike heller, det har bara blivit värre och värre. Nu står jag där med följderna av min svaghet. Jag har ju fullt opp med mina politiska uppdrag, och varken kan eller orkar vara med överallt. Men sånt begriper inte jäntungen.

   – Det finns kvinnliga bilmekar som också äger verkstan, sa Rutger Pärson. Jag träffade i alla fall på en för ett par veckor sen, när det var fel på bilen.

   – Ni menar väl att det finns okvinnliga bilmekaniker, fnyste Halvar. Det är skillnad det. Ett skitigt och tungt jobb är det. Förresten finns det inte nån framtid i det heller. Ja, för jäntungens del, menar jag. Om nån ska veta det så är det väl jag, eftersom verkstan nätt och jämt går ihop. Om jag inte hade ärvt alltihop, så aldrig skulle jag ha satsat pengar på det. Men nu får det vara nog, jag tänker då inte ruinera mig på att en heltokig jäntunge har fått bilar och motorer på hjärnan. Verkstan och gården ska bort, punkt och slut. Sen flyttar vi in till stan, och jäntorna får säga vad dom vill.

   Medan Halvar pratat hade Rutger Pärson med uppbjudande av alla sina krafter lyckats sega sig fram till ytterkanten på fåtöljen. När inte Halvar såg på honom, strök han snabbt av sig spott och fimp mot underredet på fåtöljen. Han reste sig och gnuggade händerna mot varandra för att få bort de sista resterna innan han gick fram till skrivbordet.

   – Ni har vänt er till rätt person, sa han. Mitt åtgärdspaket kommer att...

   – Bry er inte om verkstan så länge! snäste Halvar. Jag pratar om Anna begriper ni väl. Henne kommer jag nog att få dras med så länge jag lever. Jag är rädd för att Anna är den där typen som aldrig blir gift. Jodå, jag har nog hört henne snäsa av unga grabbar bara för att dom försökt prata med henne. Hon beter sig mer som en karl än ett fruntimmer.

   – Både sorgligt och komplicerat, sa Rutger Pärson deltagande.

   – Visst är det! sa Halvar och ruskade på huvudet. Få se nu... Ni pratade om psykologiska och pedagogiska metoder förut. Tror ni att dom skulle fungera på Anna? Ja, jag menar om ni skulle ta och tillämpa dom i samband med det andra.

   Halvars ord fick Rutger Pärson att sträcka på sina hundrasjuttiofem centimeter. Nu började det likna nånting, tänkte han.

   – Ni menar med andra ord, att jag kommer att få fria händer medan ni blir borta, sa han och såg ut som en hund när det vankades köttben.

   – Precis! Ni tog orden ur munnen på mig, sa Halvar. Är ni van vid att handskas med minst sagt motsträviga personer?

   – Lita på det, sa Rutger Pärson kaxigt. Förra året, vikarierade jag i en högstadieklass några månader. Det var en nia, och den värsta klassen enligt många. Ni skulle ha sett dom, småligister, punkare och nynazister i en salig röra.

   Halvar såg med förvåning på Rutger Pärson. Kanske hade han misstagit sig på honom?

   – Hur gick det då? sa han, ruskade fram en ny cigarrett ur paketet och tände den.

   – Det här var på våren... strax efter påsk, minns jag, sa Rutger Pärson och lutade sig nonchalant mot skrivbordet. Sex veckor senare hade man kunnat ta dom för en söndagsskoleklass.

   Halvar drog några hastiga bloss på cigarretten. Tänk att han så fullständigt kunnat missta sig. Skenet bedrar, brukar man säga, och i det här fallet...

   – Jodå, nog fungerar metoderna alltid, fortsatte Rutger Pärson. På hösten fick jag nytt förtroende i samma skola. Men den gången fick jag hand om en åttondeklass med disciplinproblem. Ja, att jag fick ta över berodde på att läraren råkat ut för en mental kollaps och varit tvungen att sjukskriva sig. Det var en fruktansvärd klass, som mest bestod av elever med läs och skrivsvårigheter. Maken till total likgiltighet för skolans läroplan har nog aldrig funnits. Man kan gott säga att dom var ett skräckexempel på hur en skolklass kan vara. Men jag gjorde folk av dom.

   – Menar ni verkligen det! utbrast Halvar, djupt imponerad av den spinkiga mannen framför honom.

   – Med pedagogik och psykologi kommer man långt, sa Rutger Pärson. Kanske var jag tvungen att använda lite väl hårda metoder i början, men resultatet visade sig efter bara nåra veckor. Fogligare och mer motiverade än tidigare, förbättrade dom sina studieresultat avsevärt under mina drygt två månader hos klassen.

   Halvar tryckte den halvrökta cigarretten i askfatet och reste sig.

   – Men varför fortsatte ni inte den pedagogiska banan? Som lärare menar jag, sa han.

   Det var en fråga som Rutger Pärson i sin iver att framhäva sig själv inte tänkt på. Det han sagt, hade varit så långt från sanningen som det var möjligt. Det hade helt enkelt varit en katastrof. Men snabb i huvudet hade han alltid varit och hjärnan svarade med osviklig precision.

   – Jag skulle inte trivas med det i längden, sa han, och det lät faktiskt förtroendeingivande.

   – Varför det? sa Halvar och famlade efter cigarrettpaketet men ångrade sig.

   – Man måste alltid gå vidare och ge sig på nya saker, sa Rutger Pärson så övertygande som möjligt. Jag gillar utmaningar förstår ni. Som er dotter till exempel.

   – Vad ända in i helsike säger ni! Kallar ni min dotter för en utmaning! rappade Halvar i, med en röst som brukade få fullmäktigeledamöterna att hoppa till på sina stolar. Rutger Pärson var inte annorlunda skapad och sprattlade till som om han bränt sig i baken.

   – Visst är det väl en utmaning. Ja, att lära henne... samtidigt som jag går igenom firmans räkenskaper, hackade Rutger Pärson fram röd i ansiktet.

   – Ja, ja, naturligtvis. Vad dum jag är, sa Halvar. Nåja, ni får fria händer med att lära henne.

   – Tackartackar.

   – Det är ta mig fasiken ingenting att tacka för, sa Halvar. Men ni kan se er själv som chef medan jag är borta. Ni lägger helt enkelt opp det som ni anser vara bäst.

   Rutger Pärsons ansikte sken som en sol. Äntligen en människa som förstod att uppskatta hans surt förvärvade kunskaper. Trots sina utmärkta avgångsbetyg hade han inte lyckats behålla en plats längre tid än provanställningen varat.

   – Som chef har jag rätt att ställa krav menar ni, sa han och pöste av stolthet.

   – Inom rimliga gränser naturligtvis, sa Halvar som plötsligt insåg tvetydigheten i det han sagt.

   – Rimliga gränser? sa Rutger Pärson och kände det som om någon hällt kallvatten på hans rygg.

   – Javisst, ni kan se er som chef över Anna. Verkstan sköter verkmästarn om.

   Ett litet bakslag, men inget förödande. Rutger Pärson började känna sig betydande, ja rent av som himlasänd.

   – Och om det behövs, kan jag då ta till disciplinära åtgärder? frågade han.

   Ordet disciplinära åtgärder lät skräckinjagande till och med i Halvars öron.

   – Vad menar ni med disciplinära åtgärder? sa han.

   Rutger Pärson härmade omedvetet Halvar, genom att flytta tyngdpunkten mellan tårna och hälarna. Han hade fått en snilleblixt om hur satmaran skulle kunna kväsas.

   – Om hon inte lyder, kommer jag att portförbjuda henne i verkstan, sa han och var tvungen att ta stöd mot skrivbordet för att inte falla. De små fötterna i kombination med den spinkiga kroppen som helt saknade en naturlig tyngdpunkt, lämpade sig inte alls för vaggande rörelser.

   Ett stort leende spreds i Halvars ansikte. Att han aldrig tänkt på det! Ett värre straff skulle nog inte Anna kunna tänka sig...

   – Jag har massvis med knep i bakfickan som jag kan använda om så behövs, sa Rutger Pärson, när han såg Halvars reaktion. En del rent djävulska, la han till.

   – Ja... jo... det kan jag tänka mig, sa Halvar och lutade sig tillbaka mot ryggstödet. Men kom ihåg en sak, hon är full i fasiken jäntungen och kan lura vem som helst, la han till.

   – Lura mig! Ha, tillåt mig skratta. Rutger Pärson hörde själv med tillfredsställelse hur övertygande det låtit.

   Till och med Halvar hade uppfattat den nästan kaxiga tonen. Därför sa han med ett stänk av respekt i rösten:

   – Skratta på bara, men Annika kommer hem i morron. Dom två har spelat mig många spratt må ni tro. Ni kommer själv att få se hur lika dom är. Till och med jag har svårt att skilja på dom. Så vad ni gör, ta inte fel på person. Anna biter ingenting på, men Annika är vad man närmast kan beskriva som överkänslig.

   Rutger Pärson började nu känna sig nästan oövervinnerlig 

   – Ni kan vara alldeles lugn, jag tar aldrig fel.

   – Utmärkt, då lämnar jag allt i era händer. Det tycker jag att vi firar med en kall pilsner, eller vad säger ni?

   – Tackartackar, sa Rutger Pärson.

Kapitel 10

Vad de båda i arbetsrummet inte hade den minsta aning om, var att de blivit avlyssnade. Anna hade under slutet av de bådas samtal, råkat höra lösryckta delar av samtalet genom det öppna fönstret. Hon hade huksittande klappat Blixten som legat utsträckt mot väggen, när Rutger Pärson nämnt disciplinära åtgärder och dessutom preciserat straffet. Anna hade tänt på alla cylindrar. Omedveten om den Vformade ställning hennes ben intog vid huksittande, hade hon ivrigt lyssnat med spetsade öron.

   En som inte varit omedveten om den ställning Anna suttit i var Sixten. Sittande på trappan hade han ur en annan synvinkel än tidigare, kunnat se att Annas utsökta underrede, var samma tekniska underverk sedd från båda håll. Den huksittande ställningen hade dessutom fått Annas vackert formade utstående karosseridelar, att exponeras i nästan full frihet. För att inte röja vad han sett, lät han blicken svepa över gårdsplanen. Så satt han när Anna reste sig och drog ner klänningen, som under den sittande manövern halkat upp till ljumskhöjd.

   Även om Blixten inte längre attraherades av en löpande tik som i unga år, kunde han fortfarande tyda uttrycket i en hanes ögon. Hm, tänkte Blixten, hanfiguren på trappan verkade ha fått vittring på nånting. Han lyfte på huvudet och sniffade ljudligt. Men, vad konstigt! Ingen underbar arom av löpsk tik, bara en svag ansjovisliknande doft som hans väl utvecklade luktsinne sa honom kom från Anna. Kanske Anna löpte, vad visste han vad honmänniskor gav ifrån sig för luktsignal. Men om hon löpte, skulle dom då inte redan ha gjort det? Nä, det var nog uteslutet att Anna löpte, men vad berodde det då på, att hanfiguren såg ut så där...?

   – Jag har inte tänkt på det förrän nu, men vad heter du? sa Anna som gått fram till trappan och ställt sig framför Sixten. Jag heter Anna, förresten.

   Trots att Sixten växt upp i rikets huvudstad, var han blyg och tillbakadragen. Men tjejer norr om Dalälven var tydligen inte blyga av sig, tänkte han. Inget fnissande och ojande för att hon råkat visa mer än vad man kunde kalla anständigt, vilket alldeles säkert dom Stockholmstjejer han tidigare träffat skulle ha gjort. Men den här Anna, uppförde sig som om hon inte ens brydde sig om vad han fått se. Om hon bara visste...

   – Sixten... Sixten Fager, sa han när hjärnvindlingarna stabiliserats så pass att han kunde tala.

   Anna stirrade på honom och lade sedan huvudet på sned – som om hon ville fånga in hans ansikte ur en annan vinkel.

   – Ovanligt namn, sa hon med tanke på efternamnet och studerade Sixten ännu mer noggrant. Herregud, han var ju skitsnygg! Det var inte bara ansiktet, utan också det blonda ostyriga håret och den muskulösa kroppen. Nästan i klass med den där muskelknutten hon sett i en film. Arnold nånting hette han visst, men efternamnet hade hon glömt bort.

   – Gosse, vilket passande namn, la hon därför till, nöjd med det hon sett.

   Blixten som inte tagit ögonen från Sixten, hade situationen klar för sig i ett nafs. Nu såg den nytillkomna hanfiguren ut som en hundvalp, som för första gången såg en bil. En blandning av både skräck och nyfikenhet riktigt lyste ur ögonen på honom. Jodå, nog kunde Anna sätta skräck i dom flesta. Ja, utom husse vill säga. Kanske var det så att Anna löpte i alla fall, men gläfst ifrån sig.

   Sixtens osäkerhetskänsla växte för varje sekund. Inte visste han var han skulle fästa blicken, och inte vad han skulle säga.

   – Du sa nånting om en glasögonorm förut. Säg inte att din farsa har ormar som hobby, sa han till sist med skrovlig röst.

   – Han som ormtjusare! Det skulle se ut det, han som till och med är rädd för en kopparorm.

   – Men... du sa ju att han hade en orm inne hos sig.

   – Jaså den... du menar den glasögonormen! Ja den kommer du snart att få träffa. En orm i människokläder är han. Enligt Märta är det väl tänkt att han ska koka ihop nånting som gör att verkstan och alltihop blir sålt.

   Det lät hotfullt och Sixten ryste till trots värmen i luften. Egentligen fattade han inte vad det hela rörde sig om, men om verkstan skulle säljas var det ju en fara som hotade. Så mycket stod i alla fall klart för honom.

   – Den där förbaskade glasögonormen är ett hot mot min framtid, sa Anna. Din också, förresten. Vi måste hålla ihop och sätta stopp för den där fjanten. Lova att du hjälper mig, Sixten.

   – Visst, naturligtvis, sa Sixten av bara farten. Orm som orm.

   – Vad söt du är, jag har god lust att krama om dig.

   – Ähum, sa Sixten och lossade skjortknappen uppe i halsen.

   – Jag känner på mig att vi ska bli riktigt goda vänner. Mer än goda, förresten.

   För Sixtens del fanns det ingenting att säga. Och inte kunde han få ur sig ett ljud heller för den delen, eftersom Anna lutade sig fram, lade sina händer på hans axlar och såg honom djupt in i ögonen. Han sänkte blicken men höjde den hastigt igen, eftersom något som liknade två utputande blekröda signallampor lyste honom i ögonen ur Annas urringning.

   – O, Sixten! Om du visste vad glad jag är att du hjälper mig. Här hemma är det ingen som förstår mig, och jag har känt mig så ensam...

   I samma ögonblick kom Halvar ut genom dörren. Han var på väg till den gamla jordkällaren för att hämta ölflaskorna när han fick se Anna och Sixten. Vad höll dom på med? Halvar gapade och stirrade av förvåning. Två förvånade ögonpar stirrade tillbaka. Anna tog långsamt bort händerna från Sixtens axlar. Hon förstod att situationen kunde missuppfattas, även om hennes handpåläggning inte betytt något.

   – Jo du fars... pappa, sa Anna. Det här är nya verkmästarn.

   – Hm, jag har förstått det, sa Halvar. Är ni bekant sen förut?

   Sixten studsade upp i stående ställning. Han hade aldrig träffat Halvar Streberg personligen tidigare, men trots sina etthundraåttiofem centimeter kände han sig liten inför sin nya arbetsgivare. Det berodde inte så mycket på Halvar, utan snarare på att han stod några trappsteg ner. Han rådde inte för det, men han kände sig nästan som en skolpojke inför sin magister, efter att ha ertappats med att ha gjort något fuffens. I såna situationer knöt det sig alltid för Sixten.

   – Hur ska vi kunna vara det, sa Anna, som en räddande ängel. Men vi har blivit bästa vänner direkt. Så det så.

   Halvar blev så överraskad att han svängde om på klacken och slog igen dörren. Ölflaskorna var glömda för tillfället, nu hade han annat att tänka på.

   – Nu känns det som när jag ramlade ner i ett spilloljefat, sa Sixten och suckade. Vad blev han så förbaskad för?

   Anna förstod inte själv. Att hon hållit händerna på Sixtens axlar var väl inte så farligt?

   – Trodde han verkligen att... Nää, så dum kan han väl inte vara!

   Annas högt sagda tankar fick Sixtens hjärna att klarna.

   – Jodå, det gjorde han alldeles säkert, sa han och ruskade bedrövad på huvudet. Din farsa trodde bergis att jag stött på dig. Du måste förklara för honom att jag inte är sån, snälla...

   – Stött på mig... menar du flirtat? Kan du svära på, att du inte brukar göra det då?

   – Tror du mig inte, va? Jag kan svära vid köpekontraktet till min fyrhjulsdrivna Ford Sierra Cosworth, att det är sant.

   – Iiihhh!! skrek Anna. Herregud vad söt du är, Sixten. Får jag provköra din bil nån gång?

   – Om du slutar kalla mig söt så.

   – Det var ju bara för att jag blev så glad.

   – Glad skulle jag bli, om du redde opp det hela med din farsa.

   Sixten var inte alls på humör längre. Det började inte speciellt bra på nya jobbet. Varför hade han inte dragit sig undan för tjejen som han brukade göra? Lite småskraj för tjejer med skinn på näsan hade han alltid varit, och det här gjorde inte det hela bättre. Fruntimmer ställer bara till ett helsike, hade gubben Emilsson sagt nere i verkstan helt utan anledning. Han var villig att ge gubben rätt efter det som hänt.

   – Om jag gör det då, lovar du att hjälpa mig? sa Anna med bedjande röst.

   – Vi får se, sa Sixten korthugget.

   – Jag trodde vi skulle bli goda vänner. Vill du inte det?

   – Men vi behöver väl inte hänga ihop för det.

   – Hänga ihop! Tror du jag har tid med att fjanta med dig? Bara så du vet det, mekar jag minst tolv timmar om dan. Fy fasen vad killar är ynkliga.

   Anna knyckte på nacken och trängde sig förbi en förvånad Sixten. Uppgiven ryckte han på axlarna och gick sakta efter henne. Ynklig hade hon kallat honom, vad skulle man kalla henne då...?

Halvar hade återupptagit sin vandring i arbetsrummet ilsket blossande på en cigarrett. Efter en stund stannade han framför Rutger Pärson, som torr i halsen förgäves tittade efter den pilsner han blivit lovad.

   – Håll ett öga på den nya verkmästarn också, morrade Halvar. Jag såg nog hur han sprätte som en tupp för Anna därute alldeles nyss. En tupp som söker höna! Jag vill inte veta av att dom har nåt ihop. Uppfattat!

   Rutger Pärson visste inte till sig av lycka över Halvars tydliga ogillande av den nya verkmästaren.

   – Jaså, han såg ut som en tupp, sa han och skrockade åt Halvars liknelse. Nåja, jag ska allt hålla ett öga på dom. Lita på mig direktörn, jag ska nog se till både tuppen och hönan medan han är borta. Ja, så det inte blir nåra ägg menar jag. Små hönor som lägger för stora ägg, blir fort slarviga i ändan. Men det är klart, jag vet ju inte om det gäller unga tjejer, förstås, la han högt till för sig själv.

   Halvar Streberg svalde upprepade gånger. Det tog en stund för honom att fatta vad Rutger Pärson menat med ägg och slarvig i ändan, men så med ens gav det honom en skräckfylld association. Befruktade ägg hos kvinnor blir till barn, rusade det igenom hans huvud. Inte alls omöjligt att Anna skulle kunna ställa till med en sån sak bara för att jäklas. Trots att hon inte brydde sig ett dugg om killar. Och dessutom var hon ju bara barnet. Själv hade han varit nästan arton år första gången. Ja, jäklar i det, så het på gröten den jäntan varit. Men Anna var ju bara... Herregud, jäntan hade ju fyllt nitton år!

   – Lugn kommer jag inte att vara, sa Halvar med darr på rösten och strök bort en hastigt uppkommen svettdroppe från pannan. Ni har full befogenhet att göra det ni finner bäst med Anna. Nåra ägg... jag menar barn, vill jag då förbaske mig inte veta av att blir till medan jag är borta.

   Rutger Pärsons lycka var fullständig. Nu skulle han bli herre på täppan.

   – Ni kan vara alldeles lugn direktörn. Mitt motto har alltid varit säkerheten främst. Förresten vet dagens ungdom hur man skyddar sig och...

   – Tig! skrek Halvar och gömde ansiktet i händerna.

Kapitel 11

Jag ser ut som en blodhund i ansiktet, tänkte Märta Lund, när hon såg sig själv i badrumsspegeln. Nattens sömnlöshet hade satt sina spår. Ansiktet såg slappt och hängigt ut, och de nerdragna mungiporna bättrade inte på helhetsintrycket precis. Hon grimaserade för att släta ut svullnaderna under de i vanliga fall pigga blågröna ögonen, men enda resultatet blev att de mörka skinnpåsarna under ögonen syntes ännu tydligare. 

   Och allt det här är Halvars fel som ska gifta om sig, tänkte hon. Enbart tanken på att Halvar antagligen ganska snart skulle komma hemsläpande med sin nya fru, hade hållit henne vaken under nästan hela natten. Strax innan hon somnat frampå morgonsidan, hade sorgen och besvikelsen förbytts i vrede. Det nalkades slutet för henne i familjen, så mycket stod i alla fall klart. Nån uppassare åt Halvar och hans nya fru, det tänkte hon då inte bli.

   Jaha ja, det var tacken det för att hon ställt opp. Hon som till och med osjälviskt slutat sitt jobb, bara för att hjälpa sin äldre syster Gunborg som hastigt insjuknat. Och sjukdomen hade visat sig vara allvarlig, för ett halvår senare hade Gunborg avlidit, bara tjugoåtta år gammal.

   Till en början hade hon sett det som sin plikt att hjälpa Halvar med barnen. Med hull och hår hade hon levt sig in i rollen som mamma för flickorna. Kanske lite för mycket till och med, eftersom hon ganska snart börjat hoppas få ersätta sin syster fullt ut. Men Halvar hade sannerligen inte visat det minsta intresse för en sån lösning. Blotta tanken fick hennes ögon att tåras. Gunborgs död hade hon kommit över, men aldrig att hon själv kanske inte skulle få egna barn. Offrat sig, det var vad hon hade gjort, men det begrep inte en fähund som Halvar.

   Och hon som trott att han var en träbock till karl. En som var för blyg att skaffa sig ett nytt fruntimmer. Men en bock var han tydligen, fast han aldrig visat det för henne. Ingen skulle ha blivit gladare än hon, ifall han visat lite intresse för henne. Ja, rent av tafsat lite på henne, för så gjorde ju karlar. Ibland hade hon rent av suktat efter det. Hon hade inte dugt åt honom, så enkelt var det. Men idag skulle hon be Anna skjutsa ner henne till Ossian i prästgården. Det skulle ju bli ett jobb ledigt på pastorsexpeditionen hade Ossian sagt vid sitt senaste besök.

   Han hade nämnt det så förtroligt när dom suttit ensamma i köket. Faktiskt hade det låtit som om han nästan bett henne att söka jobbet. Kvalifikationer hade hon, så varför inte. Ett avlönat jobb, det var vad hon skulle behöva. Under alla år hade hon inte fått mer av Halvar än mat, kläder och husrum. Ett nytt liv skulle hon börja, sen kunde Halvar stå där med sitt lyxfnask. För det var väl ett sånt han fått tag på.

   Märta kastade en hastig blick på den oformliga städrocken som låg slängd över stolsryggen. Nedanför på golvet tronade de lågklackade bruna fotriktiga skorna. Bekväma arbetsskor i storlek fyrtio, men inte vackra precis, tänkte Märta.

   I samma ögonblick hördes klart och tydligt en röst i hennes huvud som sa:

   – Nu är det dags att visa Halvar vad han kommer att gå miste om. Ta och klä dig snyggt för en gångs skull och piffa opp dig lite. Du ska ju börja ett nytt liv, eller hur?

   Vad konstigt, vem sa det? tänkte Märta och såg sig omkring. Äsch, kanske bara en ljudlig snilleblixt att hon skulle klä sig fin för en gångs skull. Kanske skulle hon ta på sig den gula klänningen, den hon fått av Halvar förra sommaren, men aldrig haft på sig. Och varför inte dom vita högklackade skorna, som hon ju inte heller använt nån gång. Kanske skulle hon till och med våga ta på sig dom sexiga ljusblå underkläderna, som hon fått i julklapp av Anna och Annika. Men Halvar skulle väl ändå inte lägga märke till henne, om hon så kom klädd i bara dom. För honom hade hon ju varit osynlig under alla år, vad hon än haft på sig.

   – Du kan ta dig i brasan, Halvar! fräste hon, härmande Annas uttryckssätt.

   – Vroff, sa Blixten, som låg utsträckt i sin fulla längd på en gammal madrass vid sidan av sängen. Han höll alltid med Märta. Ett fullt naturligt beteende, eftersom det var Märta som försåg honom med både mat och sovplats. Men Blixten hade på känn att det var nånting som inte stämde den här morgonen. Märta var ledsen, det märkte han. Men inte bara ledsen, utan förbaskad på samma gång. Husse och Anna hade han vant sig vid att vara antingen eller nästan varenda dag. Men Märta... Vad är det som pågår egentligen? tänkte han.

   Även om Blixten inte var kapabel att se på Märta med en människas ögon, kunde han ändå göra egna jämförelser. Han hade sett det mesta under sina dagliga morgonronder i sovrummen. Märta hade mindre tissar än Anna och Annika, det hade han sett. Men Märtas var faktiskt mer uppnosiga än de båda andras. Hennes välsvarvade ben var rena drömmen för en hund. Den läckert runda bakdelen fick honom att minnas yngre dagars glädjestunder med Rufsan, Olssons stora och välväxta fårhundstik, men så fick han inte tänka.

   Blixten suckade tungt. Tänk att inte husse – som i alla fall var en hanmänniska – tog för sig av detta utmärkta exemplar av honmänniska. Eller var det så att Märta aldrig löpte? Att hon aldrig skickade ut himmelskt doftande signaler. Om så var fallet, var det verkligen synd om husse. Det betydde ju att han fick gå dag ut och dag in och vänta på nånting som aldrig skulle komma. 

     Ovetande om Blixtens tankar, drog Märta av sig nattlinnet och skruvade på duschen. För ovanlighetens skull slösade hon med varmvatten och den ljuvliga värmen fick hennes spända kropp att slappna av. I vanliga fall gjorde hon tvärtom – det vill säga duschade kallt – för att skingra tankarna efter nattliga drömupplevelser med Halvar. Det var inte alltid lätt, att vara en längtande och varmblodig kvinna.