Änglar, visst finns dom! Del 8

Ytterligare några kapitel.

Kapitel 41

Halvar Streberg kände sig på ett strålande humör, när han satt ensam vid köksbordet. Den största orsaken till det var Märta, som efter många om och men, sagt ja till några dagar uppe vid fäbodstugan. Tanken på att de skulle få några dagar för sig själva, fick inte bara Halvars mungipor att dras uppåt.

   Tänk att han haft denna gudomliga kvinna under sitt tak utan att ens bry sig om henne. Brytt sig om förresten, hur skulle han ha kunnat gjort det! Torr och tråkig hade han tyckt att hon varit. Dessutom alltid klädd i dom stora skorna och den förbaskat fula långa städrocken. Men Ossian hade tydligen sett mer än vad han själv gjort. Vilken satans tur att inte Ossian kommit till skott med Märta. Det fanns ju glöd i henne för tusan!

   Tanken fick honom att mulna för ett ögonblick. Som det låtit på Anna – och Märta med för den delen – hade det hängt på gärdsgårn att Ossian rövat bort Märta för honom. Och inte bara det, kanske hade det bara rört sig om nån dag innan dom hamnat i sänghalmen. Jösses vad nära det varit, att Märta skulle ha blivit bättre begagnad.

   Faran var naturligtvis inte över än, men nog hade han kopplat greppet i alla fall. Om han inte misstog sig, så nog sjutton var Märta lite betuttad i honom. Förresten var ju inte Märta den första som fallit pladask för honom, och det kunde han nog tacka sitt kvinnotycke för. Ossian hade ju inte precis utseendet för sig, och inte visste han att det gällde att ta för sig heller när tillfälle bjöds. Vad visste en sketen präst om sånt.

   Det fanns en hel del att tacka politiken för. Handlingskraft bland annat, tänkte han och sträckte omedvetet på kroppen. Men det var nog inte bara handlingskraft som satt igång det hela, tydligen satt takterna från ungdomsåren fortfarande i också. För trots sin blyghet, hade det i alla fall blivit nåra nedlagda offer innan han gift sig. Och inte hade han väl levt i celibat sen han blev änkling precis. Jo, nästan.

   Men en gång hade han fått till det i alla fall. Efter det kunde han skylla på tidsbrist, för det var en av baksidorna med alla politiska uppdrag som prackats på honom. Ja, och så ett visst ointresse, förstås. För visst hade han sammanförts med flera fruntimmer tack vare politiken, men det hade bara resulterat i en massa kallprat. Några han träffat, hade faktiskt skrämt honom. Inte för att dom varit direkt påflugna, utan snarare för att dom varit så intellektuella och välutbildade. Själv hade han med nöd och näppe hankat sig igenom skolåren. Kanske just därför, hade han uppfattat dom som lite överlägsna. Och rejält välsmorda i käften hade dom varit, så han inte fått en syl i vädret. Enda minnet från dessa kortvariga bekantskaper, var att han känt sig tom i huvudet efteråt.

   Därför hade det känts nästan befriande att träffa Sara. Med henne kunde han vara sig själv och koppla bort allt som rörde politiken. Dessutom hade hon fått honom att känna sig som en karlakarl. Senast dom träffats hade hon till och med tydligt visat, att hon inte alls var ovillig att krypa ner mellan lakanen med honom. Och varför skulle hon vara det! Alla fruntimmer ville väl ha en rejäl karl. Och om han utnyttjat hennes lummiga tillstånd senast, hade det redan skett. Men sån var han ju inte. Ett bevis på att dragningskraften fanns kvar, hade han i alla fall fått.  

   Det skulle inte bli lätt att förklara för Sara att han hittat en annan, tänkte han. Undrar hur hon kommer att ta det? Tja, den dagen den sorgen. Han behövde ju inte ens ringa och tala om det för henne, utan låta tystnaden tala istället. Och hon skulle väl knappast förnedra sig till att ringa, om inte han gjorde det.

   Halvar log och sträckte på sig. Det kändes som om livet börjat på nytt. Det riktigt bubblade inom honom av glädje. Nu skulle han ta igen dom förlorade åren, och det med ränta. Men inte med Sara, utan med Märta!

    De angenäma tankar som rörde sig i hans huvud flög sin kos, när ytterdörren slogs upp och kvinnoröster hördes. In genom köksdörren stormade Annika och Anna, tätt följd av Märta Segelberg.

   – Nej men, hej pappa! skrek Annika förvånad. Jag trodde du hade rest bort.

   – Det var väl meningen det, sa Halvar lite trumpet, eftersom de klampat in och stört hans minst sagt angenäma fantiserande.

   – Men varför det då? sa Annika.

   – Jag blev lite krasslig i all hast, så det blev inget av med det, sa han korthugget. Men inom sig tänkte han att det var tur att dom aldrig skulle få veta vad det berodde på. Eller vad som hände efter det, flög det genom hans huvud. Oj, oj, vad dom skulle må då.

   – Du ser då inte speciellt sjuk ut, sa Märta Segelberg. Då skulle du ha sett Ossian, la hon till. Jag ska dit i morron och se till honom.

   – Säger du det, Tvåan, sa Halvar och log invärtes av skadeglädje vid tanken på att Ossian var sjuk. Lagom åt honom. Och sjukare skulle han väl bli, när han fick veta vad som hänt mellan honom och Märta. Men innan den bomben briserade i Pillersboda, skulle dom först ha nåra dagars kuttrasju i fäbodstugan. Varför inte rent av i gröngräset! Det hade han aldrig prövat på förut.

   – Farsan såg faktiskt ut att må pyton ett tag, sa Anna, och Halvar märkte ett stänk av spydighet i rösten. Nu var det nåt sattyg på gång igen. Omedvetet harklade han sig och nickade.

   – Jo, jag mådde faktiskt riktigt dåligt, sa han, men vågade inte titta på Anna. Men jag repade mig när jag legat ett tag, la han snabbt till.

   – Tack vare Märta, ja, sa Anna. Ja, Ettan alltså, skyndade hon sig att tillägga för att undvika missförstånd. Hon fick farsan att göra lite gymnastiska övningar på direkten. Inte för att jag vet hur hon betedde sig, men nog lät det som om hon körde hårt med honom. Gjorde hon det, farsan?

   Ingen tog någon notis om att Halvar blev vit i ansiktet. Han mindes alltför väl vad Anna ropat från köket. Det var alltså därför hon låtit så spydig på rösten. Bedrövligt att just hon skulle höra vad dom hållit på med. För sett det hade hon väl inte gjort... Men så full i fasiken som hon ser ut, skulle det inte förundra mig om hon gjort det, tänkte han och ryste vid tanken.

   – Vad skönt att du inte blev riktigt sjuk, sa Annika och Halvar gav henne en tacksam blick. Kanske Ettan gav dig samma behandling som Tvåan gav Ossian för en stund sen. Han piggnade då till otroligt fort.

   – Vad var det för sorts behandling? sa Anna nyfiket.

   – Jo du förstår, Ossian fick en smäll i skallen av bakluckan på sin bil. Men Tvåan pysslade om honom så det stod härliga till. Förresten tror jag att hon blev blixtbetuttad i honom, sa Annika och började fnissa.

   Det gjorde Anna också. Halvar däremot kunde hålla sig för skratt, eftersom han väntade på nådastöten från Anna. Därför märkte han inte att Märta Segelberg blev som ett åskmoln i ansiktet.

   – Tro inte ett ord vad din ouppfostrade dotter säger, sa Märta Segelberg, men kunde inte hindra den blossande rodnad som slog upp både på halsen och i ansiktet. Vid min ålder kastar man sig inte om halsen på första bästa karl.

   Tack gode Gud, tänkte Halvar lättad, nu skulle väl Annas inlägg försvinna obemärkt för dom andra. Nu gällde det att styra samtalet, så att även Anna glömde bort det som hänt mellan honom och Märta.

   – Lugn du Tvåan, det begriper du väl att vi inte tror det, sa Halvar. Men om Ossian skulle få för sig att fria då? Som du rodnar skulle du nog inte ha nånting emot det, eller hur? Nåja, sätt fart och snärj honom du.

   – Ja gör det, Tvåan, skyndade sig Anna att inflika. Ossian är snäll och jättegullig. Men du måste nog snabba på så att inte nåt annat fruntimmer knycker honom för dig. Jag vet i alla fall en, som inte kommer att säga nej om han frågar.

   – Instämmer med föregående talare, sa Halvar, som kvickt hakade på det Anna sagt. Och det finns inte bara en som Anna säger, utan en hel hög som gärna vill slå klorna i honom.

   – Där hör du, Tvåan, sa Annika. Och du har ju redan pussat honom, så resten blir rena barnleken.

   – Va, det menar du inte! tjöt Anna och började hoppa jämfota. Bussiga Tvåan, tänkte hon, om hon kunde vampa Ossian så att Märta blev brädad, skulle hon få en stor kram.

   – Man ska smida medan järnet är varmt, sa Halvar med allvarlig min. Tanken slog honom att om han skötte sina kort rätt tillsammans med Märta under dom närmaste dagarna, och Tvåan såg till att få prästskrället på fall, ja då jäklar. Märta hade ju faktiskt trott att han friat, så första steget var ju redan taget för hans del. Men sen berodde det ju på Märta förstås... 

   – Om ni inte slutar retas, åker jag hem igen, sa Märta Segelberg och bytte generad fot så det knarrade i golvplankorna. Här pysslar man om en stackare som råkat göra sig illa, men vad har man för det! Det ska jag säga er...

   Där avbröts hennes försvarstal, när hon ivrigt viftande med armarna råkade träffa Sixten mitt i ansiktet när han kom in genom köksdörren. Sixten som varit upp på övervåningen och kylt ner sina upphettade känslor med kallvatten, svajade en stund innan benen vek sig och han rasade ihop med duns på golvet.

   – Tänker du slå ihjäl min kille! skrek Anna och skyndade fram till den liggande Sixten som låg med slutna ögon.

   – Älskling, hur gick det? sa hon med gråten i halsen framstupa över honom.

   Sixten blinkade några gånger för att skingra dimman som lagt sig över ögonen. När Annas tre ansikten blivit ett, och taket ovanför slutat snurra, sa han:

   – Bra tror jag. Vad hände egentligen?

   – Vad sa du!? skrek Halvar som i hastigheten glömde bort sin ängslan för vad Anna kunde ställa till med.

   – Bra tror jag, sa Sixten. Det var en rejäl smäll, men...

   – Det var inte dig jag sa det åt, sa Halvar som blivit blodröd i ansiktet. Det var åt Anna begriper du väl. Om jag inte hörde fel så sa hon älskling.

   – Ja, det gjorde hon faktiskt! sa Sixten och sken upp.

   – Sen när började hon kalla dig för det? Älskling säger man till nån man är kär i, fnös Halvar. Och så jäkla fort går det väl inte att bli kär i nån.

   – Å jo, visst går det, sa Sixten och satte sig upp. Inte för att det har hänt mig nån gång, men syrran...

   Sixten tystnade när en signal från en bil hördes utanför huset. Halvar ryckte till som om någon stuckit honom i baken.

   – Vem är det som signalerar? sa Anna och gick fram för att kika genom fönstret. Du ska väl inte åka nånstans, farsan?

   – Hm... ja... jo, stammade Halvar. Vi hade tänkt åka opp till fäbon nåra dar.

   – Vilka vi? sa Anna och Annika unisont.

   – Märta... ja, jag menar Ettan och jag naturligtvis! sa Halvar irriterad och tog några älgkliv över köksgolvet för att komma ifrån eventuella frågor.

   – Det tycker jag absolut ni ska göra! ropade Anna med jubel i rösten efter honom när han försvann ut i hallen. Hoppas hon kör lika hårt med dig som i eftermiddags. Det kan behövas, eftersom du inte kom iväg på nån bantningskur.

   Halvars ben kändes plötsligt som blöta spagetti. Där kom dråpslaget alltså. Alldeles säkert skulle hon berätta vad som hänt för allihop. Vilket satans liv det skulle bli när han kom tillbaks.

   – Det här kommer att bli min död en vacker dag, muttrade han högt och slog igen ytterdörren med en smäll.

   Märta stod nedanför trappan med en matkasse i ena handen och en tygbag i den andra. Med lätt irriterad röst sa hon:

   – Jag hoppas det inte var mig du menade skulle bli din död.

   – Nej, nej, det var Anna naturligtvis, skyndade sig Halvar att säga. Hon har en jäkla förmåga att reta opp mig.

   – Som vanligt då, sa Märta syrligt. Men skynda dig nu så dom inte kommer ut innan vi hinner åka.

   – Vill du inte träffa Annika och Tvåan då? sa Halvar, men skyndade nerför trappan. Själv ville han iväg så fort som möjligt. Men det var fasligt vad stingslig Märta blivit. Hade han sagt eller gjort nånting? Eller var det så att hon redan ångrat sig?

   – Det vi har att prata om, hinner vi väl med sen, fräste Märta otåligt och Halvar kunde inte undgå att märka snärten i hennes röst. Ja, riktigt grinig hade hon låtit. Precis som när hon snofsat till sig och han fått opp ögonen för henne. Kanske var hon inte ett så lätt byte som han tänkt sig...

   När Märta ivrigt började gå, följde han efter som en hund, slokande med huvudet. Han hade nog tagit ut en hel del i förskott, det var då ett som var säkert.

   – Bättre fly än illa fäkta, sa Märta och ökade steglängden.

   Halvar trodde sig förstå vad Märta menade och benen började skälva så att han hade svårt hinna med. Om Anna skulle råka vräka ur sig nånting inför Annika var ju inte hela världen, men Tvåan... Herrejösses, vilket liv det skulle bli.

   Märta märkte inte ens att Halvar hade svårt att hinna med. Hennes enda tanke var att komma iväg så fort som möjligt. Inte från Annika och Tvåan, utan Anna. Hon kunde ju få för sig att vräka ur sig vad som hänt på eftermiddan inför alla dom andra. Annika skulle alldeles säkert bli chockerad. Och vad Tvåan, som var en inbiten karlhatare skulle säga, det vågade hon inte ens tänka på. Nää, usch då! Bäst att vi kommer iväg så fort som möjligt, tänkte hon.

   Rutger Pärson stod utanför bilen och Halvar som av rädsla för vad Anna kunde hitta på fått fart på benen, skyndade runt och klämde ner sig bakom förarsätet. Trångt var det och den lilla bilen fick slagsida av Halvars hundratio kilo så att Märta som krupit in på andra sidan vickade emot honom.

   – Du kanske ska byta sida, Halvar, sa Rutger Pärson försynt. För viktfördelningens skull, menar jag, la han till för säkerhets skull.

   Fnittrande hoppade Märta ur och gick runt bilen till Rutger Pärson. Bit för bit hasade sig Halvar försiktigt över till andra sidan. När bilen gungade som ett skepp i sjönöd tänkte han: Inte nog med att Märta blivit konstigt, nu ska man åka i en förbaskad leksaksbil också. Lätt illamående på grund av både ansträngning och de gungande rörelserna, lutade sig Halvar bakåt och slöt ögonen.

   – Är det här nån sorts skämtbil? stönade han fram och satte sig tillrätta. Gjord för en fullvuxen karl är den då inte.

   – Å ja, normalt växt folk räcker den till för, muttrade Rutger Pärson tyst, men drog samtidigt en lättnadens suck över att Halvar äntligen lyckats ta sig över på andra sidan. För ett kort ögonblick hade han befarat att Halvar skulle lyckas välta omkull bilen.

   – Jag tycker den är gullig jag, sa Märta, som smidigt och elegant slunkit in i baksätet bredvid Halvar.

   – Gullig! fnyste Halvar, som glömt Märtas underliga beteende. Det ska vara fruntimmer till att säga nåt sånt. Tacka vet jag verkmästarns bil.

   – Ha, sa Rutger Pärson och vred om startnyckeln. Märta har rätt. Det finns faktiskt dom som säger att den här bilen är don efter person. En fulländad skapelse med andra ord. Håll i er, för nu åker vi.

     Märtas klingande skratt ackompanjerades av det plågade ljudet från motorn när bilen mödosamt slirade igång med sin last. För tungt... för tungt... för tungt lät det som, trots att Rutger Pärson tryckte gaspedalen mot golvet.

Kapitel 42

När den första överraskningen över Halvars hastiga sorti lagt sig, glömde Märta Segelberg snabbt bort Annikas retsamma antydan, att hon blivit blixtbetuttad i Ossian. På sitt sedvanliga sätt tog hon kommandot, och pratade på som hon alltid brukade göra. I en paus när hon drack en klunk kaffe, passade Anna på att säga:

   – Jag undrar varför inte Ettan kom in och sa hej åt er innan dom åkte.

   – Hon vågade väl inte för pappa, sa Annika. Alltid försöker hon göra honom till lags. Det är för bedrövligt att hon aldrig vågar säga ifrån åt honom.

   Anna log ett snett leende. Fram tills nu ja. Bäst att tala om vad som var på gång. Hon hann inte ens öppna munnen för att tala om vad som hänt på morgonen, eftersom Märta Segelberg slog näven i bordet så kaffekoppar och fat hoppade högt och sa:

   – Halvar är en mansgris. Det märktes tydligt förra gången jag var här.

   – Jaså, men Ettan kallade honom för horbock i morse, sa Anna. Det går väl på ett ut vad man kallar honom för, han är som han är. Men det jag tänkte tala om, är nåt som egentligen bara berör Annika och mig. Förr eller senare vet väl alla om det i alla fall, så det är lika bra att tala om det nu. Det är så här förstår ni att fars...

   – Sa du horbock! hojtade Märta Segelberg. Då ska ni se att Halvar tafsat på henne. Jojo, det är typiskt karlar. Är det inte det jag alltid sagt, att...

   – Lägg av! avbröt Annika henne. Pappa är inte en sån som tafsar. Tror jag inte i alla fall. Nä, det måste vara nåt annat. Men jag tycker det är bra att hon rappade i åt honom för en gångs skull. För det mesta gör hon aldrig nåt väsen av sig. Och som hon går klädd! Många gånger har jag tänkt säga till henne att ta på sig nåt annat än den där fula städrocken. Man brukar säga att folk ser ut som en grå mus, och det gör faktiskt...

   – Du skulle ha för grå mus, klippte Anna av henne. Om du varit hemma i morse och sett henne hade du tappat hakan. Fråga Sixten, han gjorde det. Inte bara han förresten, hon fick allihop att göra det. Till och med mig. Och farsan ska man inte tala om som han stirrade på henne. Nä du, nån grå mus är hon inte längre. Hon har blivit rena rama sexbomben. Jag önskar att hon blivit det för länge sen och vampat farsan. Och kan ni gissa varför? Jo, han ska gifta om sig.

   Det var som om en ängel passerat genom köket. Sixten kikade försiktigt på vad han fortfarande såg som amasonen och dubblettkopian. Så otroligt löjliga dom ser ut, tänkte han. Nästan löjligare än vad Halvar gjort tidigare på morgonen. Dom gapade ju nästan i klass med Halvar till och med.

   Efter en dryg minuts tystnad, harklade sig Märta Segelberg och sa med skrovlig röst:

   – Märta en sexbomb och Halvar ska gifta om sig... Nää, dra på trissor!

   – Det låter inte klokt. Ja, inte att Märta är som förvandlad, men att pappa ska gifta om sig, nästan viskade Annika. Med vem ska han göra det?

   – Hon heter Sara, det är allt jag vet sa Anna och ryckte på axlarna. Men hon har i alla fall ställt till så farsan tänker sälja både verkstan och gården.

   – Här säljs ingenting! skrek Annika och studsade upp från stolen. Att pappa gifter om sig, det bryr jag mig inte om. Men att sälja gården utan vårt medgivande, det kan han glömma. Pappa vet mycket väl att hälften av allting här är vårt.

   – Vad menar du med att hälften är vårt? sa Anna och stirrade på sin syster med stora runda ögon.

   – Arvet efter mamma naturligtvis! Om du hade talat om det här innan han åkte, skulle jag läst lusen av honom.

   – Vackert syrran, sa Anna uppmuntrande. Du vet mer om sånt där än jag, så damma på honom bara.

   – Nog ska jag damma på honom alltid, nästan spottade Annika fram. Nu är jag på ett himla humör.

   – Det är mina tag, sa Märta Segelberg. Inte visste jag att det fanns så mycket sjutusanjäklar i dig, Annika. Men det där får ni tid att prata om i morron. Dags att plocka opp grejerna om ni visar mig var jag ska ligga.

   Anna hade inte tänkt på det tidigare, men nu slog det henne. Om Sixten flyttade in i rummet intill hennes, skulle det ju vara lättare att smita in till honom och prata lite. Men i det rummet skulle ju Tvåan ligga. Nu gällde det att vara finurlig.

   – Jo du, Tvåan. Har du nåt emot att ta Ettans rum så länge? sa hon.

   – Inte mig emot, sa Märta Segelberg och reste sig. Där finns det ju dusch också. Skön säng med för den delen. Hur är det, ligger Blixten fortfarande på madrassen däroppe?

   – Nog gör han det alltid, sa Anna och flinade upp sig. Och dig är han ju van vid, fortsatte hon. Senast snarkade ni ikapp så att hela huset skakade.

   – Snarkar... jag! sa Märta Segelberg och log med hela ansiktet. Det har jag då aldrig hört, så det måste vara lögn. Men att Blixten snarkar, det kan jag hålla med om. Hursomhelst, nu knallar jag opp. Det känns som om jag skulle behöva knyta mig tidigt i kväll.

   Med de orden tågade hon iväg och Annika följde efter. Anna reste sig och gick fram till Sixten.

   – Du ska byta rum, sa hon.

   – Varför det? sa Sixten och såg dum ut.

   – För att jag säger det naturligtvis, sa hon i en ton som inte tålde motsägelser. Du ska bo i rummet bredvid mitt, så det så.

   – Jaha, sa Sixten, men i sitt stilla sinne funderade han på vad hon nu tänkte hitta på. Med Anna kunde han inte känna sig riktigt säker, trots att hon sagt älskling till honom.

     – Varför du ska göra det, får du veta sen, sa hon, och log vid tanken på hans uppsyn när han fick se varför.

 Kapitel 43

Bara några kilometer fågelvägen från den Strebergska gården, låg Ossian Bladudd i sin säng och stirrade ut genom fönstret. Det slog honom att det var så förunderligt kvavt, tyst och stilla, utan tillstymmelse till vindpust. Kanske hade vinden gömt sig nånstans inne bland träden bakom prästgården och höll andan, tänkte han. Eller kunde det rent av bero på att den allsmäktige lagt sin beskyddande hand över Pillersboda? Inte alls omöjligt, för hur skulle annars friden och det vackra vädret kunna förklaras.

   Ossian sparkade av sig lakanet och svängde benen över sängkanten. Väl uppe i sittande ställning kände han en lätt yrsel. I vanliga fall en obehaglig känsla, när han drabbades av den vid för hastigt uppstigande. Något som gode vännen och distriktsläkaren Ludvig Johansson envist hävdade, berodde på för högt blodtryck. Själv ansåg han det bero på för lågt, men det sa han aldrig högt så Ludvig hörde. Och något blodtryck hade han aldrig kontrollerat, mest beroende på rädslan att Ludvig skulle ha rätt.

   Tja, man vet aldrig, det kan ju bero på blodtrycket, tänkte han. För så uppumpad som han känt sig tidigare under kvällen, skulle det vara märkvärdigt annars. Undrar hur högt blodtrycket varit när den där kvinnan klädde av honom? Hade apparaturen räckt till? Knappast! Oj, vilken pärs det varit. Precis som med Märta hade det inte varit, eftersom han då varit snabb att sticka iväg med det hastigt uppkomna synliga beviset. Nu hade han legat hjälplös som en barnunge på sängen. Men lakanet hade han i alla fall fått på sig med en väldig fart. Och han hade inte kunnat se att hon rodnat, så kanske hade hon inte ens lagt märke till den genanta händelsen.

   Han reste sig upp på darrande ben och stapplade in på toaletten. Avtrycket från Märta Segelbergs stora läppar på pannan, lyste som ett rött stoppljus mot honom i spegeln. Milda makter, det var alltså ingen dröm att hon pussat honom i pannan. Försiktigt trevade han bak i nacken över den lilla bula som vittnade om vad som hänt. Också det ett påtagligt bevis på att han inte drömt det hela.

   Vilken otroligt händelserik dag. Och att allt skulle hända på en gång! Först Märta, sen den där valkyrian. Han sträckte på sin smala kropp och spände ut bröstkorgen. Än var det inte för sent att övervinna den blyghet som legat honom i fatet så fort han kommit i närheten av kvinnor. Chanser hade han haft från och till under åren som gått sen han blivit präst. Jodå, en del av dom hade varit riktigt framfusiga och nästan skrämt livet ur honom. Men så fort han själv blivit intresserad, hade han varken vågat, eller kommit sig för att utnyttja dom i och för sig ganska försynta inviterna. Eller hade det kanske rent av berott på, att han helt enkelt inte mött rätt kvinna förrän nu? Inte alls omöjligt, för en finsmakare hade han ju i alla fall alltid varit.

   Faktum kvarstod i alla fall, och det var att för första gången på över tjugo år, hade han upplevt samma känsla som med Greta, hans hittills enda stora kärlek. Nåja, kärlek var kanske ett för starkt ord. Men visst hade han tyckt om henne! Väldigt mycket till och med. Och minnena av henne fanns fortfarande kvar, även om han inte längre mindes hennes efternamn. Få se nu, något på M hade det väl i alla fall varit... eller kunde det rent av ha börjat på V...?

   Nåja, oavsett efternamnet hade hon inte bara inlett honom i frestelse, utan också låtit honom praktisera dom biologiska kunskaper han rodnande förvärvat i skolan. Hon hade varit den första och enda kvinnan i hans liv. Och även om hennes efternamn fallit ur minnet, hade han alltid kunnat frammana hennes ansikte och kropp under oroliga sömnlösa nätter.

   Men av nån anledning hade de tidigare fantasierna och drömmarna om Greta, ersatts av någon helt annan. Själv var han inte säker på om det varit Märta Lund han drömt om, men namnet Märta hade funnits i hans huvud när han vaknat. Och i samband med det lilla missödet när Märta klivit ur bilen, hade han tyckt sig känna igen vissa detaljer på henne. Detaljer som hans fantasi visserligen skapat, men ändå hade allting vida överträffats av verkligheten. Det hela borde kännas fullbordat, men när han blundade och försökte se Märta Lund framför sig, såg han istället två jättelika mjällvita bröst, två blodröda läppar mellan vilka två rader bländvita tänder blixtrande.

   Måtte jag aldrig behöva välja mellan dom två, tänkte Ossian och ruskade på huvudet för att skingra minnesbilderna. Om han inte visste bättre, skulle han kunna tro att det hela var en djävulens spel. Att han nu sattes på prov inte bara av Belsebub själv, utan också av sin Herre. Nåja, Ossian Bladudd var inte den som sviktade i sin tro, och Märta hade han ju klart och tydligt fått sanktion att uppvakta. Ja, bett om lov att få göra det i alla fall.

   Enbart tanken på Märta fick hormonerna att göra sig påminda igen. I princip var väl det som hänt inget att skämmas över, även om han gjort det efter att Märta visat opp sina välformade ben och sittkuddar. Tur att Märta inte upptäckte vad som hände med mig, tänkte han. Eller var det kanske otur? Det skadade ju inte att göra lite reklam för sig.

   Nej, usch då, så fick han inte tänka. Vad var det som flugit i honom, egentligen? Nåja, han fick väl skylla på Greta. Hon hade alltid sagt att han skulle vara stolt över sin sak. Och hon hade ju verkligen haft riklig erfarenhet att kunna jämföra, vilket han inte fått reda på förrän flera år efteråt. Han mindes den ilska som varit den första reaktionen mot den som talat om det, men sen dragit sig till minnes alla tidigare rykten om henne. När han väl fått distans till det hela, hade han istället bevarat det hela som ett underbart minne. Om inte Greta varit den hon var, hade han kanske aldrig varit tillsammans med en kvinna.

   Tanken på Greta fick det att på nytt börja pirra lite varstans i kroppen. Men samtidigt fylldes han också av en känsla av att nånting äntligen var på väg hända. En föraning om att hans drömmar äntligen skulle gå i uppfyllelse. Känslan var så stark att han smågnolande för sig själv, tog av sig kalsongerna och steg in under duschen. Tänk att få träffa en sån som Greta igen, tänkte han. En som är lika rakt på sak utan krusiduller. Då skulle han ju själv inte behöva ta första steget.

     Ossian drabbades av en underlig känsla, som fick honom att sluta sjunga och stänga av duschen. En känsla av att han var på väg att göra ett misstag. Tänk om det varit en fingervisning från ovan att Märta inte var den rätta, resonerade han med sig själv. Att Herren som satt inne med all visdom, skickat valkyrian istället. Han plockade ner badhandduken från kroken på väggen och svepte den om sig. I Ossians spinkiga kropp hade stiltje inträtt, men i huvudet hade veliga tankar börjat slå rot.

Kapitel 44

Musiken från bilstereon strömmade med hög volym ut ur högtalarna och överröstade den mullrande V8:an som fanns under den långa huven. Med suffletten nerfälld tilläts den svala kvällsvinden virvla runt med Saras Bloms hår, men hon brydde sig inte om det. Istället njöt hon av alla beundrande blickar från förare i mötande bilar. Så här skulle det alltid vara, för det här är livet, tänkte hon och log sitt mest bländande leende.

   I samma ögonblick stelnade leendet till en grimas, för osökt hade hon kommit att tänka på Halvar. Istället för att sitta bredvid Valle och glida fram på gatorna, skulle hon i framtiden kanske sitta bredvid en blekfet kommunalpamp med en snorig unge i knät. Valles unge till på köpet! Det är så man kan dö, tänkte hon. Vad hjälpte det att Halvar yrat om att sälja både gården och firman för att flytta in till stan. Stan han menat var väl Hamnstad det, inte Stockholm!

   – Vart ska vi dra nånstans, lilla hjärtat? sa Valle och klappade takten med handen på ratten så guldlänkarna skramlade.

   Sara ruskade av sig de bedrövliga tankarna och vände sig mot honom.

   – Helst hem till dig, sa hon och fladdrade kokett med lösögonfransarna.

   – Fresterska där, sa Valle och gapskrattade. Jag tycker vi sparar det bästa till sist. Vad sägs om att käka lite först?

   – Det blir okej, sa Sara. Det tyckte tydligen även magen, för den gav ifrån sig ett dovt kurrande ljud. Inte så underligt egentligen, eftersom den inte fått något annat i sig än kaffe och ett par smörgåsar under dagen.

   – Du, jag vet ett hak som säljer äkta amerikansk pizza, sa Valle och slickade sig om munnen vid tanken. Kanon alltså, jag lovar.

   – Du bestämmer, sa Sara och kröp närmare inpå honom.

   Valle skiftade till den vänstra handen på ratten och lade den högra armen om Sara. Vilken härlig känsla att ha henne sittande bredvid, tänkte han. Det var som att slungas tillbaks till dom första raggaråren. Omedvetet hade han nog under dom senaste åren letat efter en sån som Sara. Och nu hade han hittat henne. Dom var som skapade för varann helt enkelt.

   Hon hade gjort ett starkt intryck på honom redan första gången han träffade henne. Från det hon helt sonika klivit fram och frågat om han bjöd på skjuts. Av gammal vana hade han slängt ur sig nåt dumt om biljettklippning, men hon hade tagit det för ett skämt och skrattat. Såna tag gillade han skarpt. Men eftersom hon inte bara var ovanligt snygg, utan också snofsigt skrudad, hade han hållit sig på sin kant till att börja med. Redan då hade han anat att hon inte var nån dussinbrud.

   Eftersom hon inte haft nånting emot en sväng till Ösmo, som han varit på väg till i ett ärende, hade det blivit rockmusik och glada skratt utefter Nynäshamnsvägen. Allting hade stämt perfekt mellan dom, och på vägen hem hade dom svängt in på en skogsväg. De hade faktiskt varit hennes förslag, själv hade han inte vågat föreslå det. Och sen... Grovhångel hade han varit med om förr, men aldrig nåt liknande. Det ena hade gett det andra, så för första gången på minst femton år hade han hamnat i baksätet med en tjej.

   Hur dom överhuvud taget fått plats var fortfarande en gåta. Var det inte värt att pröva igen? Nä, det fanns bättre och bekvämare ställen att göra det på. Mindre skadliga för knäna också, som blivit skinnflådda mot gummimattan på golvet. Dessutom hade ryggen värkt i flera dar efter den inte bara ovana, utan också obekväma ställningen. Men för sjutton, det hade varit en otrolig upplevelse!

   Valles mungipor drogs upp mot öronen när han tänkte tillbaka. Saras klingande skratt när bara ringen på kådisen suttit kvar. En olycka som skulle ha fått de flesta bruttor att bryta ihop och börja stormskälla eller hulka. Men inte Sara. Tvärtom hade hon verkat ta det med en klackspark.

   Nåja, hon hade ingen anledning att behöva bli orolig för att bli på smällen, tänkte han och kände hur ögonen fuktades. Risken var minimal hade han ju fått veta, när Maggan släpat med honom på en test. Han hade aldrig kunnat drömma om att det var honom det var fel på. Men efter två år ihop utan att det blivit nånting, hade han själv börjat fundera över vad det berodde på.

   Det hade varit den mest förnedrande dagen i hans liv. Han kunde fortfarande känna skammen, när han suttit ensam i ett bås för att lämna sitt prov, med en ung tjej utanför som visste vad han höll på med. Men det var ändå inte det värsta, utan det hade nog varit när han hört den slätögda doktorn säga: ”Jag beklagar, men det finns knappast en chans på tusen att ni kan avla nåra barn.” Resten han sagt hade bara fastnat fläckvis, som att den troliga orsaken var en sketen påssjuka han haft vid arton års ålder. Om inte kastrerad, så i alla fall steriliserad av en barnsjukdom.

   Det hade kommit som en chock för honom och han hade inte ens opponerat sig, när Maggan gjort slut strax efter det. Han hade förstått henne, hon hade längtat efter en batting lika mycket som han själv. Men livet hade trots allt gått vidare. För Maggan med, som kommit stolpande med tvillingar i en vagn på stan drygt ett år efter. Även det hade känts kymigt, för han hade märkt att Maggan säkert undvikit honom om det varit möjligt. Och han hade inte haft nåt emot det. Han hade inte ens vågat titta på hennes ungar, vilket hon säkert märkt.

   Att han efter Maggan börjat använda kådisar, hade bara berott på rädslan för vad tjejerna han raggade opp, skulle kunna efterlämna som minne. Och risken hade hela tiden legat på lur eftersom han dom senaste åren, medvetet bara stött på hårdögda grovspacklade bruttor när det pockat på som värst. En rejäl tjej att hålla sig till, vågade han helt enkelt inte stöta på längre. Förr eller senare skulle kanske frågan om barn dyka opp och det skulle han inte klara av helt enkelt.

   Att skydda sig var ju aldrig fel. Men med Sara var det annorlunda, det hade han märkt. Inget svidande minne där inte. Tvärtom, med undantag för knäna. Sara lilla, ett liv utan dig, skulle vara som att Chevan pajade för gott. Du kan begära vad som helst av mig, Sara, bara inte ett unge, tänkte han och suckade

    Men Sara satt tyst med svidande ögon och visste inte vad Valle tänkte. Hon hade fullt upp med sina egna problem. Mitt i sitt sorgliga ältande om pengar, en oviss framtid och en unge på halsen, satte hon sig kapprak på sätet. Hon hade klart och tydligt hört någon säga nånting. Inte var det Valle, det var hon säker på. Hade det kommit från bilstereon? Nä, från den hördes bara rockmusik.

   Sara ruskade på huvudet för att klarna hjärnan. För det mesta brukade det fungera när det slagit slint. Men inte den här gången, för orden satt ändå som fastklistrade: Ta konsekvenserna av dina misstag. Dom orden kunde inte hon själv hittat på, för konsekvenser visste hon ju inte ens vad det betydde.

   – Du, Valle, sa hon och kröp på nytt intill honom. Att ta konsekvenserna av nånting, vad menas med det?

   – Att man står för det man gjort, sa Valle och sneglade förvånad på henne. Varför frågar du?

   – Äsch, det flög för mig bara.

   – Har jag gjort nånting som kan få konsekvenser? sa Valle och vred huvudet rakt och stirrade stelögd på vägen. Säg inte att just Sara var en på tusen och blivit på smällen, flög det genom hans huvud. Det skulle vara värt en miljon om...

   – Om du gjort nåt... Nä, varför tror du det? Bry dig inte om att jag frågade, snoppade Sara av hans fantasier och strök honom hastigt över skjortbröstet. Det flyger ur mig så där tokiga saker ibland.

   Adjöss med det faderskapet, tänkte Valle när hoppets låga släckts. Men det var väl inte mer än han kunde ha väntat sig. Viril men steril hade Maggan sagt när dom legat med varann sista gången. Jodå, det fanns sanning i dom orden.

   – Det flög för mig att jag kanske gjort dig på smällen, sa Valle och försökte sig på ett skratt som bara blev till ett kärvt kraxande. Men jag vet ju med mig, att det bara finns en chans på tusen att det kan hända.

   Sara kände hur hon bleknade och var glad att inte Valle såg på henne. En chans på tusen hade han sagt... det kunde inte vara möjligt!

   – Men... om det är som du sa, kan det ju hända i alla fall, sa Sara och det kändes som om hjärnan gjorde frivolter inne i huvudet. Samma sak hade ju läkaren sagt till henne efter aborten åttionio, vilket gjort att hon tagit lätt på olyckan i baksätet. Då vet jag det i alla fall, tänkte hon. Att vara en på tusen, var ju inte det sämsta. Men när både hon och Valle nu råkade vara den tusende för varann, varför kunde han då inte vara rik som Halvar. Tillsammans med Valle skulle ju inte ungen vara nån katastrof.

   – Tja, säker kan man ju aldrig vara. Men jag fick i alla fall det beskedet vid en test för nåra år sen. Läkaren trodde det berodde på påssjukan jag hade som ung.

   – Nä, säker kan man aldrig vara på nånting. Det ska väl jag veta. Förresten så var det en doktor som sa samma sak till mig åttionio, så jag trodde...

   Sara tystnade eftersom en röst viskade i hennes huvud: Tyst din toka, tala inte om för honom än. Vänta tills rätt tillfälle kommer. Hon blev så häpen att hon inte märkte att Valle styrde in mot trottoaren och stannade bilen. Men så kände hon hans arm omkring sin rygg och vred på sig och borrade in ansiktet mot hans bröst. Hade inte den viskande rösten stoppat henne, hade hon försagt sig för Valle. Då hade han fått veta hur det stod till. Men vad var det för underligt som hände med henne egentligen...?

   – Lilla hjärtat, sa Valle och kramade om henne, vilket fick tårarna att börja rinna på Sara så att de blötte ner hans skjortbröst. Valle trodde han förstod varför hon grät och strök henne sakta över ryggen. Gråt inte, tänkte han, vi kan ju adoptera en unge om du också vill ha en.

   Sara kände sig olyckligare än hon nånsin gjort. Att hon trasslade till det för sig själv var en sak, men hon ville inte ställa till det för Valle också. Tänk om han bara anade hur illa ställt det var på alla håll och kanter. Inte nog med att kronofogden jagade henne, utan mitt i alltihop hade hon blivit på smällen också.

   Vänta på rätt tillfälle hade den där rösten viskat, men hon hade ju beslutat sig för att inte låta Valle få veta, att det var han som var far till ungen. Att han försörjde sig på ströjobb, hade han ju talat om för henne, så han måste också ha kämpigt att få det att gå ihop. Älskade Valle, vi är som skapade för varann, men ändå kan det inte bli nåt emellan oss, tänkte hon och sa högt utan att vara medveten om det:

   – Fy sjutton vad det alltid trasslar till sig för mig.

   – Opp med hakan lilla hjärtat, sa Valle hurtfriskt. Det är ingen idé att deppa. Vi har ju varann, räcker inte det? Och du, kan jag hjälpa dig på nåt sätt, så säg till bara. Lita på Valle, kan du alltid göra.

   Sara blinkade för att hålla tillbaka tårarna som låg på lur igen. Sved i bröstet och halsen gjorde det också. Hon önskade ju ingenting högre än att Valle kunde hjälpa henne ur knipan. Jo, på ett sätt kunde han kanske hjälpa henne, och det var att skjutsa opp henne till Halvar. Inte för att hon precis längtade efter det, men på nåt vis måste hon dit så snabbt som möjligt.

   Om Halvar var hemma eller inte spelade ingen roll. Hans småjäntor och hushållerska var ju hemma i alla fall. Åtminstone hade Halvar sagt så. Hon fick väl förklara för dom så gott det gick, och sen sitta där och vänta på honom. Halvar hade ju skrutit om hur många rum det fanns i kåken, så plats för henne måste det väl finnas. Om inte Valle kunde skjutsa henne, hur skulle hon annars kunna ta sig dit.

   – Vad har du för dig på onsdag? sa hon därför och nästlade in handen under Valles skjorta.

   – På onsdag tänkte jag åka och hälsa på lillbrorsan.

   – Jaha, sa Sara trumpet. Är det uppgjort att du ska dit så...

   – Nä, det är inte uppgjort. Förresten kan du väl hänga med, sa Valle med ivrig röst. Det skulle vara helschyst, alltså.

   – Varför då? Tycker du det låter lockande, va?

   Saras trumpna tonläge fick Valle ur balans. Lillbrorsan kunde vänta, det var ju ingen panik. I nästan ursäktande ton sa han:

   – Nä, det kanske det inte gör. Och förresten är det inte så viktigt. Fick för mig att hälsa på honom bara. Han fick jobb som verkare långt ute på vischan. Jag vill bara kolla om han hunnit få lappsjukan.

   – Jaha, och var ligger den hålan då? frågade Sara utan någon entusiasm.

   – Strax utanför Hamnstad. Vad hålan heter har jag glömt bort, ändå var det jag som fixade jobbet åt honom. Men jag har oppskrivet hemma, både vad stället heter och namnet på verkstan. Nåt lattjo namn var det i alla fall. Ja, inte på verkstan, utan på det där stället. Jag är inte riktigt hundra, men jag har för mig att namnet hade nåt med piller att göra. Det fick mig att tänka på Apotek i alla fall.

   Sara måste nypa sig i armen för att inte skrika högt. Det kunde inte vara sant! Trott på nån högre makt som kunde hjälpa henne när det tjorvade till sig, hade hon aldrig gjort. Men gång på gång var det som att bli bönhörd när hon var tillsammans med Valle. Ja, inte hade hon bett om att bli på smällen precis. Nja, det vet väl sjutton om hon inte omedvetet gjort det också.

   Hursomhelst började det bli riktigt otäckt. Tillsammans med Valle hände dom mest underliga saker stup i ett. Inte bara den mystiska rösten som börjat säga åt henne vad hon skulle göra, utan också att hon själv började känna sig förändrad. Aldrig hade hon kunnat hålla sig till en kille, men nu fanns ingen annan än Valle för henne. Ändå måste hon resa till Halvar. Omedvetet suckade hon djupt.

   – Vad är det lilla hjärtat? frågade Valle försynt och såg oroligt på henne. Jag åker inte om du ser ut så där, det ska du ha klart för dig. Brorsan kan jag åka till nån annan gång.

   Sara ryckte upp sig och försökte sig till och med på ett leende. Valle skulle inte behöva lida för att hon själv burit sig klantigt åt. Han hade säkert nog av sina egna problem. Men nu hade hon i alla fall chansen att söka opp Halvar, och se vartåt det barkade. Om det kändes fel, skulle hon sticka omedelbart och ta konse... ansvar för det hon gjort. Med den otur hon hade, skulle det inte förundra henne om Halvar var impotent eller nåt i den stilen. Men jag måste ju dit i alla fall, hur det än bär emot, tänkte hon.

     – Jag följer med dig, Valle, sa hon och kramade hans arm. Till världens ände om så behövs. Men jag stannar i Hamnstad medan du träffar din brorsa, la hon till och skämdes över nödlögnen. Och på nytt började tårarna rinna utför hennes kinder, men Valle såg det inte.

Kapitel 45

Solhålet hade försvunnit ner bakom åsen på andra sidan ängen, när Rutger Pärson parkerade sin lillcittra mellan huset och den jättelika syrenhäcken. En perfekt plats som erbjöd skugga hela dagen, men var samtidigt ett utmärkt gömställe. Inte för att han skämdes över sin enda ägodel av värde, men det var inte alla som uppskattade moderns före detta shoppingbil. 

   Från övervåningen hördes kvinnoröster prata i mun på varandra. Aha, det måste vara den andra tvillingen som skulle komma hem idag! Rutger lyssnade road en stund och ruskade på huvudet. Hur Halvar kunde ta fel på sina flickor var en gåta. Det var ju lätt som en plätt att skilja dom rösterna åt.

   Satmarans ljusare röst kände han igen, den andra var mörkare. Men hur kunde det komma sig att satmarans röst, låtit som ett eko ibland? Inte så underligt i och för sig, om det inte varit för att ekot sagt nånting helt annat. Mycket underligt...

   Precis när han svängde runt häcken fram mot grindhålet, övergick pratet i högljutt fnitter. Eller skrattkvitter som en av hans gamla lärare i gymnasiet sagt, när tjejerna stått i klunga och fnittrat. Ja, ja, dom har väl en hel del att prata om, tänkte han. Men om dom försökte koka ihop nånting för att lura honom, skulle dom gå bet. Ha, då skulle dom verkligen få se att Rutger Pärson lurar man inte så lätt.

   På nedre våningen var det tomt och han plockade åt sig ett par bullar som låg framme på bordet i köket. Mumsande på en bulle gick han in i Halvars arbetsrum för att hämta blocket han antecknat i tidigare. Av en händelse drog han ut den nedre vänstra skrivbordslådan och ett leende sprack upp i hans ansikte. Jaså, det är så här politiker inhämtar sin kunskap, tänkte han och drog upp två pocketböcker ur lådan. Hm, Gits Olssons Bästa, två och tre. Dom hade han varken läst eller hört talas om. Men var fanns ettan nånstans? Nåja, det spelade ingen roll. Lite förströelse skulle inte skada och Halvar hade säkert inget emot att han lånade dom.

   Väl på sitt rum utan att ha sett någon människa, sparkade Rutger Pärson av sig skorna och lade pocketböckerna på sängen. Ur byrålådan plockade han fram en ren handduk och sin necessär. Med toalettsakerna inklämda under ena armen, skyndade han ut i hallen och gick med snabba steg mot toaletten.

   Med toalettbestyren avklarade, stannade Rutger Pärson upp framför sin dörr. Han började tycka om det gamla huset. Allt det gamla kändes på något sätt så tryggt och ombonat. Men det fanns ett undantag och det var den långa hallen. Den var skrämmande instutitionsliknande med sina tre dörrar på den ena sidan, och fyra på den sida där han hade sitt rum. Istället för en dörr i slutet på den andra sidan fanns den korta vindstrappa, som fick honom att minnas den skräckinjagande dockan som hängt under vindstaket.

   Mittemot vindstrappan låg det toaletten där han nyss varit. Eller som någon textat på en liten lapp som tejpats fast på dörren: För nödiga gäster. Nåja, nödig kunde man ju bli på flera sätt, hade han tänkt första gången han sett lappen. Men eftersom det fanns ett badkar därinne, kunde man verkligen bli badnödig? Hursomhelst var det antagligen satmarans verk. Även om det bar emot, var han ändå tvungen att ge henne en eloge för den snygga handstilen.

   Toalettrummet i sig självt, var en fantastisk relik från flydda tider. Något som fått honom att dra efter andan, var det jättelika emaljerade badkaret på krumma ben och sirligt utsmyckade rejäla kranar. Toan med sittring och lock i massivt ädelträ var också den en upplevelse. En otroligt bekväm och sittriktig sak, som kunde få vem som helst att känna sig som en kung på en tron, tänkte han med ett småleende.

   Men det som fascinerat honom mest, var den stora vattenbehållaren. Den var placerad bortåt tre meter upp under taket, och en kedja med en triangel i ändan hängde ner från den. Det hade tagit en stund innan han fattat att det var spolningen. Ljudet makapären åstadkom vid spolning var fantastiskt. Ett råmande ljud som avslutades med ett belåtet gurglande, något som han ansåg borde spelas in på band och bevaras åt eftervärlden.

   Utanför sitt rum slog det honom att han hört, men inte sett en enda människa sen han kommit tillbaka. Svagt kunde han höra ljudet av strilande vatten från något av rummen på den motsatta sidan av hallen. Antagligen satmarans syrra som tar en välbehövlig dusch efter resan, tänkte han. Undrar hur hon ser ut förresten? Nåja, det spelade ingen roll om dom var lika som bär, för rösten skulle han inte kunna missta sig på.

   – Godnatt allesammans, sa Rutger Pärson högt, och gick in på sitt rum.

 

Kapitel 46

Osedd av de allra flesta i Pillersboda, hade solhålet börjat sin klättring uppåt på den i övrigt molniga hösthimlen. Morgonsolen lyste inte bara över kyrka, hus, ladugårdar och andra byggnader, utan också över nyupptagna potatisland och nyslagna åkrar. På en del åkrar lyste solen över redan soltorkade mörkgula höhässjor, på andra över korta tjocka korvliknande vita plastpaket. Av genuina storstadsbor antagligen sedda som ihopskrapade snöhögar. Ja, under förutsättning att dom inte var prenumeranter på Land förstås, för då visste dom att plastpaketen innehöll hö.

   På sin upphöjda plats ovanför det omkringliggande landskapet, badade Strebergska gårdens ena gavel, långsida och gårdsplan i det värmande solskenet. En värme som fick det ålderstigna huset att ge ifrån sig svaga knäppningar från både plåttak och väggpaneler. En ny fantastiskt strålande höstdag hade tagit sin början.

   Inne i Märta Lunds sovrum – som inte var på solsidan – var det nästan mörkt tack vare den helt nerdragna kolsvarta rullgardinen. Liggande på sin madrass lyfte Blixten ett av sina blytunga ögonlock och kisade genom skumrasket mot sängen. Var hon kvar den där jättemänniskan, som envisades att dalta med honom som en knähund? Det hade varit så tyst den senaste halvtimmen, tänkte han.

   Efter att ha lyft på även det andra ögonlocket, såg han som genom dimma, något som mest liknade kullarna bortom Anton Olssons hus en vinterdag. Blixten tog bort tassarna han lagt över huvudet för att täppa till öronen och lyssnade. Jodå, hon var kvar, det hördes tydligt. Då var det hon som låg där. Men det var fasligt vad hon flämtar, tänkte han. Precis som han själv brukade göra efter att ha gått uppför halltrappan.

   Det knakade oroväckande i hans ledbrutna kropp när han försiktigt reste sig från sin madrass. I samma ögonblick sa Märta Segelberg med hög röst:

   – Åååh... Ossian! och sprättade upp i sittande ställning. Men efter några smackande ljud med läpparna, rasade hon omkull på rygg igen.

   Blixten slöt ögonen, eftersom han blev yr i huvudet av att se henne gunga i efterdyningar på den mjuka sängbottnen. Ossian mig hit och Ossian mig dit hade han hört så många gånger under natten, att han var less på det. Men det var i alla fall bättre än det där fruktansvärda oljudet, hon gett ifrån sig med jämna mellanrum.

   Tyst stapplade han på trötta ben fram till dörren med knappt ledsyn på grund av de rödsprängda svidande ögonen. Vilken fruktansvärd natt! Knappast en blund i ögonen hade han fått. Försiktigt bet han tag om dörrhandtaget och öppnade dörren.

   – SNAAAARRRRK... phuuuiii, hördes det plötsligt som ur en högtalaranläggning bakom hans rygg. Ljudet fick honom att snabbt slinka ut i hallen och skjuta igen dörren med nosen. Lite dämpades ljudet, men inte mycket. Ofattbart att människan kunde låta som hon gjorde. För känsliga hundöron var oljudet en plåga, och det hade han fått stå ut med nästan hela natten. Tapperhetsmedalj var vad han förtjänade, men det fick duga med lite mat. Efter en rejäl frukost, skulle han leta på en lugn plats för att få sova ut ordentligt.

   Blixten tog några kliv över hallen till Annas dörr, öppnade den och gick fram till sängen. Anna låg vänd mot fönstret, och försiktigt puffade han henne i ryggen med nosen.

   – Å Sixten, pussa mig igen, mumlade Anna tyst och vände sig helt om i sängen.

   Blixten stirrade förvånad på henne. Vadå pussa...? Han begrep ingenting. Säg inte att Anna också skulle börja leva om som den där jättemänniskan. Bäst att väcka henne ordentligt med en beprövad metod. En hastig slick med den sträva tungan över hennes ansikte gjorde som vanligt susen. Anna satte sig upp i sängen och fäktade vilt i luften med armarna.

   – Är du inte riktigt klok! spottade hon fram och gnuggade sig frenetiskt med lakanet i ansiktet.

   – Vroff, gläfste Blixten dovt, för att göra klart för henne att det var han. Vaff, vaff, la han försiktigt till så hon skulle förstå att det var matdags.

   – Ja, ja, sa Anna och slutade gnugga sig i ansiktet med lakanet. Jag begriper nog vad du menar ditt matvrak. Förresten ser du för bedrövlig ut. Tvåan har snarkat i natt igen, eller hur?

  Blixten nickade ivrigt. Han hade förstått vartenda ord som Anna sagt, och blev glad av att hon verkligen förstod vilket helsike han haft. Kanske skulle hon också plocka fram nånting extra gott. Med långsamma kliv gick han ut genom dörren och nerför trappan. Halvvägs ner hörde han Anna komma efter, och ett belåtet gurglande steg upp ur hans strupe.