Änglar, visst finns dom! Del 6

Fler kapitel kommer i morgon, det är bara att läsa.

Kapitel 30

Annika Streberg – Annas tvillingsyster – var sin avlidna mors dotter i ordets fulla bemärkelse. Alla som kom i kontakt med henne, förundrades över hennes stillsamma tysta väsen, svärmande natur och mjuka personlighet. Hon var med andra ord, raka motsatsen till Annas mer burdusa kantighet och tjurskalliga framhållande av bilarnas nödvändighet.

   Det skulle aldrig falla Annika in att lika högljutt som Anna, skälla över de miljövänner som propagerade för kollektivtrafik, men hon höll fullt och fast med henne. Att hon gjorde det, berodde på att ingen av dom hon hört gapa mest om ett bilfritt samhälle, bodde i glesbygd utan kommunikationer. Men ut på vischan skulle dom så snart det blev semestertider. Antagligen för att inandas det dom propagerade för, nämligen frisk luft. Men hur tog dom sig dit? Jo, i gamla rostiga, stinkande, svartrökande bilar! Antagligen framförda på blyfri bensin, för miljöns skull.

   Men det var inte bara bilhatare, som Anna hade svårt att förstå sig på. Varje gång Annika råkade nämna hur vemodig hon kände sig, trodde Anna alltid att det var en förkylning på gång, eller någon annan kroppslig åkomma. Men mest oförstående var Anna, när Annika hade sina romantiska perioder. Ska du inte yla som Blixten också, sa Anna alltid, när Annika någon gång blev sittande framför fönstret och tittade på fullmånen.

   Men om systrarna var väldigt olika till karaktär och livssyn, hade naturen utrustat dem med en förvånansvärd likhet sinsemellan till det yttre. Den likheten förorsakade allt som oftast misstag och förväxlingar, som i de flesta fall fick oanade följder. Att de på tvillingars vis dessutom brukade klä sig lika, gjorde inte saken bättre.

   Det var av praktiska skäl alltid Annika som svarade för klädinköpen. Dels för att Anna var totalt ointresserad av hur hon gick klädd, men också på grund av att de hade exakt samma storlek. Det betydde att när de stod finklädda bredvid varandra, kunde inte ens Halvar med säkerhet säga vem som var vem.

   Men att vara så lika, hade naturligtvis också sina sidor. När Anna en gång ”vikarierat” för sin syster på en fest, kände hon sig fullständigt borta när det bara pratades konst, teater, balett och litteratur. När hon som flyktigast hört någon i en mindre grupp nämna hur mycket han gillade Eldfågeln, missförstod hon det hela och trodde att han menade en Pontiac Firebird. Visserligen tyckte Anna att en Firebirds utseende lovade mer än den höll, men det gjorde henne ändå glad att det fanns en vettig människa bland alla knäppskallar.

   Hon lade utseendet på minnet, och en stund senare trängde hon in killen i ett hörn så att de blev för sig själva. Potens, hade hon då milt förklarat för honom, kan man inte avgöra genom att titta på skalet, utan det var vad som fanns under huven i fram som räknades. Stor eller liten hade ingen betydelse, men med ett enda ögonkast, kunde hon avgöra om den hade potens eller inte. Röd i ansiktet hade killen försvunnit som om han haft en raket i baken, och Anna hade inte sett honom mera den kvällen. Varför hade hon inte kunnat begripa.

   Lika desorienterad hade Annika blivit vid ett tillfälle, när Halvar bjudit in några bilhandlare från Hamnstad. I tron att det var Anna, hade en Saabhandlare nästan lyriskt pratat om den nya modellen som nyss kommit ut. Men eftersom Annika inte var det minsta intresserad, hade hon bara lyssnat med ett halvt öra och knappt det. Därför missförstod hon honom totalt när han sa: Kan du inte titta in och pröva potensen nån kväll?

   Först hade hon blivit fly förbaskad å Annas vägnar. Sen, när hon lugnat ner sig, hade hon försynt påpekat för den minst sagt förvånade bilhandlaren, att han kunde ta saken i egna händer istället. Hon hade känt sig riktigt nöjd, när han blivit tyst efter den lilla piken.

   Nåja, såna pikanta missöden var ju bara småsaker. Vad som däremot ingen människa ens kunde ana, var att Annika Strebergs mjukhet kunde förvandlas till helig vrede. Det var högst sällan det hände, och då först efter största tvekan. Men när det hände, steg farfarsmor överstedottern ner i hennes själ och regerade den annars så snälla Annika. Efteråt kunde hon inte begripa vad som tagit åt henne, och var då beredd att be om förlåtelse på sina bara knän.

   Det är egentligen underligt hur förfäder kan göra spöklika återkomster. Som tur var brukade inte farfarsmor gå igen så ofta, utan höll sig i allmänhet snällt hemma i sin värld. Vad Annika ändå kunde vara glad över, var att arvsanlagen inte dikterat utseendet.

   Nu stod Annika och stuvade in sin resväska och en kanvastrunk i baksätet på Märta Segelbergs gamla rökfärgade folkvagn. Märta Segelberg, Märta Lunds kusin, kröp in i bilen från det andra hållet och satte sig suckande tillrätta bakom ratten.

   – Jag kan inte begripa hur vi kunde sova så länge, sa Märta Segelberg för minst tionde gången.

   – Ta det lugnt, Märta, sa Annika tröstande. Det är ju ingen katastrof. Dom vet hemma att vi kom från London klockan två i natt. Och innan vi kom hem till dig, var ju klockan över tre.

   – Ja, ja, men jag tänker på vad Halvar kommer att vräka ur sig. Jag lovade att vi skulle komma innan han åkte och du vet hur han kan gorma och gå an.

   – Ja då, och jag vet också att det inte är nåt att bry sig om. Han är sån bara, sa Annika uppmuntrande. Och du brukar ju kunna ge igen, så han drar sig nog för att säga nånting. Nä, pappa är inget problem, men om det är nåt som vi ska oroa oss för, så är det ditt bilskrälle. Orkar den verkligen ta oss hem?

   – Säg inget ont om min gamla folkvagn, fnyste Märta Segelberg. Den har gått som en klocka sen jag köpte den begagnad åttioett, så det så.

   – Ja, ja, men förr eller senare händer det nåt, sa Annika. Gamla bilar håller inte hur länge som helst. Det säger ju sunda förnuftet.

   – Jo pyttsan! Vilket sunda förnuft, förresten? Min lilla ögonsten sviker mig aldrig, sa Märta Segelberg med övertygelse i rösten. Nittonhundrasextiotvå var en bra årgång, och det gäller inte bara folkvagnar. Jag är också född sextiotvå förstår du.

   – Du låter precis som Anna, sa Annika. Men hon är ju inte född sextiotvå, förstås. Säg inte att du pratar med bilen också, för det gör Anna med sin Anglia.

   – Visst gör jag det, sa Märta Segelberg. Den här lilla bilen fordrar både uppmuntran och kärlek. Därför berömmer jag och smeker den varje gång vi har varit ut en sväng. Faktum är att jag slösar all min kärlek på den.

   – Hade det inte varit bättre att ge nån kille den kärleken, sa Annika och kom osökt att tänka på Åke Fläder. Konstigt nog hade hon inte ens saknat honom under den vecka som gått. Hon hade inte ens kommit sig för med att ringa till honom. Det hade inte känts viktigt helt enkelt. Han kändes mer som en pusskompis, än den stora kärleken.

   – Killar! fnyste Märta. Vad vet dom om kärlek. Det enda en kille vill, är att komma innanför trosorna på oss stackars kvinnor. Visserligen är det länge sen nån försökte med mig, men nog har jag fått blickar ibland på jobbet. En blick kan säga mer än ord ska du veta.  

   – Jaså, nåra såna killar har då aldrig jag träffat på, sa Annika, förvånad över det Märta sagt. Nu var det ju bara Åke och två killar till som hon pussats med, och ingen av dom hade då försökt. Men visst skulle det vara spännande, om Åke verkligen gjorde ett försök att komma innanför trosorna. Eftersom tydligen alla killar bara hade det i huvudet, så varför inte. En kul erfarenhet skulle det i alla fall vara. Åke hade i alla fall klämt henne lite på tuttarna, men sånt hörde väl till när man pussades.

   – Nähä, det har dom inte. Tja, då har du väl haft tur då, sa Märta.

   – Det låter som om du har dålig erfarenhet av killar, sa Annika försynt.

   – Prata inte om det, sa Märta och vred om startnyckeln.

Kapitel 31

Några minuter före stängningsdags, skyndade Ylva Larsson på sina ömma lapplisafötter över gatan mot postkontoret. Irriterad, ja rent ut sagt i fullt humör, över att i ett svagt ögonblick lovat hämta det som fanns i Sara Bloms postbox. Att hon ändå gjorde det, bottnade i en förhoppning om att Sara skulle hålla sitt löfte att flytta med det snaraste.

   Visst hade de varit bästa kompisar under flera år, men glidit ifrån varandra på grund av skilda intressen. Hon hade aldrig delat Saras intresse för äventyrligheter och dyrbart uteliv. Därför hade det inte bara förvånat, utan också överraskat henne, när Sara dykt upp och frågat om hon fick bo hos henne ett tag. I tron att det bara skulle gälla några dagar hade hon gett sitt medgivande. Det löftet hade visat sig medföra katastrofala följder.

   Under de tre veckor som gått, hade kylskåpet ständigt gapat tomt när hon kommit hem efter arbetet. Men det som irriterat henne mest av allt, var att finna Saras klädesplagg ligga slängda överallt i lägenheten och i badrummet. Hon var lika plågsam som ett skoskav. Nej, värre ändå! Snarare som en böld i baken, tänkte Ylva och skyndade in på postkontoret.

   Med nyckeln i handen lät hon blicken irra över numren på boxarna. I hastigheten stötte hon emot en man som stod och bläddrade med några kuvert. Den ursäkt hon tänkt haspla ur sig kom aldrig över hennes läppar, eftersom hon i samma ögonblick hittade numret i den mittersta raden. Ivrigt stoppade hon nyckeln i låset och vred om.

   – Ursäkta mig, men heter ni möjligtvis Sara Blom? sa en mansröst bakom henne.

   – Nej tack och lov gör jag inte det, sa Ylva och stoppade in handen i boxen utan att se efter vem som frågat.

   – Och hur kan ni då ha nyckel till boxen, envisades rösten bakom henne.

   Hastigt vände hon sig om och såg att det var samma man hon stött till tidigare. Hans runda ansikte med platt näsa och utskjutande haka, fick honom att likna en bulldogg.

   – Därför att jag har lovat tömma den åt henne, snäste Ylva och drog ut de kuvert som fanns inne i boxen.

   – Kan ni legitimera er? Frågan efterföljdes av att mannen höll upp ett IDkort.

   – Hur så, är ni polis? sa Ylva överraskad.

   – Har varit, nu är jag delgivningsman. Ja, för att dryga ut pensionen, sa han nästan ursäktande.

   – Här, sa Ylva spak, drog upp sin officiella legitimation ur handväskan och höll upp den framför hans ansikte. Är ni nöjd nu?

   Den bulldoggsliknande mannens blick vinglade fram och tillbaka mellan legitimationen och hennes ansikte innan han suckade och utbrast:

   – Oj då, en lapplisa! Ja, ja, men ni begriper väl att jag måste fråga. Ni vet inte händelsevis var hon bor? Eller rättare sagt, var hon finns nånstans.

   – Ingen aning, ljög Ylva utan att blinka. Hon bad mig att tömma boxen medan hon var bortrest, det är allt jag vet.

   – Skulle ni vilja säga till henne...

   – Att jag hämtar hennes post, det är en sak. Men prata med henne, det får ni göra själv, avbröt Ylva honom i kort ton, låste boxen och trängde sig förbi honom.

   Precis när hon var på väg ut genom dörren hörde hon honom säga med darrande röst:

   – Det är ju för sjutton det jag försökt i snart tre veckor. Hon är spårlöst borta. Snart efterlyser jag det satans fruntimret via radio och teve om inte...

   Dörren slog igen bakom Ylva och avbröt abrupt den fortsatta svadan från mannen. Om de båda kunnat höra varandra, hade de kunnat tävla i vem som kunde de fulaste svärorden. I en sån tävling hade Ylva vunnit överlägset.

   När Ylva kom hem och in genom dörren – fortfarande i fullt humör – såg hon Sara Blom liggande utsträckt på soffan i trosor och behå. Mer behövdes inte för att måttet skulle vara rågat.

   – Vad har du ställt till med egentligen? skrek Ylva så det överröstade smällen när dörren slog igen. Här kommer en vilt främmande karl och...

   Där slocknade Ylvas röst. Inte för de tårar som sakta rullade utför Saras kinder i en strid ström, utan för att hon såg så fruktansvärt hjälplös ut. I osminkat tillstånd såg hon ut som en tonårsflicka som ännu inte slagit ut i full blom, och inte en kvinna på trettiofem – som Ylva visste att hon fyllt. Just den hjälplösa attityden fick Ylva att känna medlidande och hon ångrade sitt utbrott. Ångerfull sa hon:

   – Vad har du hamnat i för smet egentligen? Sitter du trångt till?

   Sara Blom vände sitt rödgråtna ansikte mot henne och hulkade fram:

   – Jag måste ha tag på Halvar så fort som möjligt. Men det går inte, för jag vet inte ens var han är. Han är den enda som kan klara mig ur det här, och så sticker den förbaskade tjockisen på en bantningskur.

   Ylva stirrade förvånad på henne. Vad var det för tjockis hon yrade om? Det kunde inte vara den blonda långhåriga och alltid jeansklädda raggaren, med guld runt halsen och på armarna. Visserligen såg han ut som en stereoidmatad avelstjur, men tjock så att han behövde banta... Nää, den kunde det inte vara. Enbart tanken att han skulle kunna klara någon ur en penningknipa, verkade rent absurd. Snarare kunde man tro motsatsen om honom. Alltså måste det vara någon annan. Försiktigt frågade hon:

   – Och vilken är den där Halvar?

   – En rik knös jag träffade för ett tag sen, snyftade Sara fram. Det enda jag vet om honom, är att han är änkling sen många år. Ja, och att han är nån sorts kommunalpamp. Och inte nog med det, han äger en bilverkstad också.

   – Stackars liten, sa Ylva. Den där Halvar har alltså pengar så han kan hjälpa dig ur det här. För det är väl penningknipa du sitter i har jag förstått. Det stod nämligen en delgivningsman och väntade vid din postbox.

   – Jaså, ja det fattades bara det, suckade Sara med uppgiven röst. Jo, nog sitter jag i penningknipa alltid. Trots att jag har handväskan full med plastkort. Hux flux är dom stoppade allihop. Inte en nickel får jag ut på dom. Varför kan dom inte ge en riktiga pengar istället, så man vet hur mycket som finns kvar!

   – Hur mycket rör det sig om då?

   Ylvas fråga viftades bort av Sara som en envis fluga innan hon nästan frånvarande sa:

   – Hur kunde jag vara så dum att jag höll Halvar på sparlåga. Men för sjutton, inte tänder man på en gammal fetknopp som han precis. Nog var han het på gröten senast vi träffades, men jag ville ha honom riktigt på kroken först. Och vad händer! Jo, man blir på smällen.

   – På smällen! flämtade Ylva fram, mer förvånad över den nyheten, än Saras skulder. Du sa ingenting om det igår. Är du säker?

   – Jag lånade din graviditetstest i morse. Den som låg i toalettskåpet.

   – Jaha, var allt Ylva kom sig för med att säga. I och för sig var det ju ingenting att förvåna sig över att Sara hittat den, allt annat hade hon ju också bara tagit för sig av. Och om det är som du sa, är det tydligen inte den där Halvar som gjort dig på smällen, la hon till när den första överraskningen lagt sig.

   Sara Blom satte sig hastigt upp med håret på ända. Ylva tyckte att hon liknade en barnunge, när hon satt med händerna instoppade mellan de smala låren och de små fötterna pekande inåt så att stortårna möttes.

   – Nä, tyvärr, sa Sara med ynklig röst. Jag ångrar nu att jag inte släppte till. Men för sjutton, han är ju fet och äcklig! Om jag bara vetat...

   Rösten slocknade och några tårar letade sig på nytt nerför hennes kinder.

   – När du säger så där, anar jag nästan, sa Ylva. Det är killen med den gyllene armen, va?

   – Äsch, det där med gyllene armen, sa jag bara på skoj. Jodå, nog är det Valle alltid, sa Sara och rösten växte i styrka. Vad du än tror, så är han schyst alltså. Och förbaskat sexig också, så det pirrar i hela kroppen när han är i närheten.

   – Tydligen duktig avelstjur också, pikade Ylva henne, men det var som att slå vatten på en gås. Saras ögon hade blivit drömmande och med en suck sa hon:

   – Med Valle är det som att gå tillbaks tjugo år i tiden. Som om det gav mig en chans att börja om, och leva ett annat liv än det jag gjort. Och nog började jag om alltid. Det var precis som när jag var femton faktiskt. Efter att ha åkt en sväng hamnade vi ute på vischan och parkerade på en skogsväg. Där blev det hångel så vi blev lite för het på gröten båda två. Det ena gav det andra och vi hamnade i baksätet på hans jänkare. Tja, du vet det där om att klippa biljetten för en skjuts. Och det har man ju varit med om förr, så det var väl okej. Men sen gick det snett.

   – På vilket sätt då? sa Ylva plötsligt rödblommig och nyfiken.

   – Då, på den tiden, var ju baksäten en nödlösning, men nu... Konstigt att man inte kommer ihåg hur obekvämt det var. Men hursomhelst var Valle fantastisk. Jag blev alldeles till mig i trasorna och låste fast honom med benen så han inte kom loss. Som om inte det var nog, gick kådisen sönder också.

   – Hihi, fnissade Ylva utan att kunna hejda det. Jag kan se det framför mig, Bara ringen kvar, va? la hon till och började gapskratta.

   – Skratta du, men för mig är det en katastrof! fräste Sara som fattat humör. Om jag inte får tag på Halvar och hamnar i säng med honom snabbt som ögat, är det kört för min del. För dum i huvet är han inte gubbstrutten. En månad kan jag nog snacka bort om det kniper, men inte mer.

   – Förlåt att jag skrattade, sa Ylva och kämpade emot de skrattryckningar som fortfarande gjorde sig påmind. Har du talat om det här för den där Valle?

   – När skulle jag ha gjort det. Jag testade ju först i morse, sa Sara och rösten lätt på nytt trött och resignerad. Förresten är det lika bra att han inte vet nånting. Det enda som gäller, är att försöka glömma honom för gott. Så fort Halvar kommer hem, måste jag sticka dit.

   Vid tanken på att Sara skulle stanna ytterligare en tid, slocknade skrattet inom Ylva. Fanns det inget sätt att snabbt bli av med henne? I ren desperation sa hon:

   – Vet du vad, Sara. Problem är till för att lösas. Kan du inte ringa hem till den där Halvar och ta reda på var han är nånstans.

   – Så långt tänkte jag inte, sa Sara och sken upp. Jag ska ut med Valle i kväll, men direkt i morron bitti ska jag göra det. Du... kanske det ordnar sig i alla fall.

   – Det hoppas jag verkligen! utbrast Ylva och knäppte omedvetet händerna.

Kapitel 32

Luften låg kvav och fridfull över prästgården. Klockan var strax efter sex och ilskna surranden från några av värmen väckta myggor, var det enda som störde den fridfulla tystnaden. Tillbakalutad i en solstol på balkongen, satt Ossian Bladudd med ett frånvarande ansiktsuttryck tuggande på en blyertspenna.

   Det frånvarande ansiktsuttrycket och tuggandet på blyertspennan, berodde på att tankarna fladdrade som fjärilar i hans huvud. Att i det tillståndet tänka konstruktivt, var han inte kapabel till att göra. Därför blev det också lite si och så med de tröstande ord han försökte tota ihop till en begravning. Egentligen hade han bara skrivit inledningen på sidan i spiralblocket som löd: Blott en dag. Naturligtvis skulle det också ha stått: ett ögonblick i sänder, men de orden fick hans tankar på villospår.

   Orden fick honom osökt att tänka på sina egna upplevelser under dagen. Det fick honom att minnas glädjen över Märtas besök, men också att det endast blivit ett kort ögonblick av himmelsk lycka. Men det som bitit sig fast, var ändå de snabbt förbiilande sekunder, när Märta visat opp sina minst sagt välformade ben och mycket tilltalande läckra sittkuddar – som han föredrog att kalla ändalykten på kvinnor. Men den glädjen hade sannerligen blivit kortvarig.

   Misstanken om att både Märta och Anna måste ha sett hur det pikanta missödet påverkat honom, hade skapat en rädsla och osäkerhet. Om inte den förargliga olyckan skett, hade han kanske vågat fråga Märta om de kunde träffas någon kväll. Gå på teater, eller bio kanske. Men efter den minst sagt pinsamma händelsen, hade han ju knappt vågat se Märta i ögonen.

   Det är en prövning jag tvingas gå igenom, tänkte Ossian. Först hade hans drömmar och fantasier fått kött på benen, men i nästa ögonblick hade han fått en aning om hur det måste kännas, att förpassas till de nedre brinnande regionerna. Åtminstone hade han upplevt det så.

   Naturligtvis var det en knäpp på näsan för att han istället för att titta bort, riktigt gottat sig åt det hon visat opp. Ett gott öga till Märta hade han alltid haft, men den fula säckiga städrocken hade alltid skylt hennes företräden vid besöken hos Halvar. När Märta varit klädd i den, hade inte ens en munk i sina vildaste fantasier, kunnat föreställa sig hur hon var skapad.

   Visst hade han försökt skapa sig en bild av henne utan städrock, men den bilden hade blivit sedesam, ja rent av barntillåten. Det var inte lätt att skapa nån annan bild av en kvinna som var rar och rejäl, men i övrigt grå som en mus. Antagligen var det därför som Märtas nya jag, drabbat honom som en chock. Han hade inte varit beredd på överraskningsmomentet helt enkelt.

   De nya mer påtagliga detaljerna hade skapat en ny, minst sagt upphetsande bild i hans huvud. En bild som definitivt inte var vare sig sedesam eller barntillåten. Var det då så underligt att alla inblandade körtlar och manliga hormoner fått spatt? Eller att han till och med känt köttsliga lustar. Nej och åter nej!

   – Herregud, jag är ju inte mer än människa, sa han högt för sig själv. Förlåt chefen, det halkade ur mig, skyndade han sig tillägga och kastade en ängslig blick mot himlen som var blygrå ovanför hans huvud. Det underliga hålet på himlen, genom vilket det strömmade värmande solstrålar över Pillersboda, befann sig redan lågt i väster.

   För ett kort ögonblick slog det honom att det var något mystiskt med hålet på himlen. Normalt var det då rakt inte. Faktiskt lika onormalt som att en vacker kvinna visade opp baken för honom. Märtas bak, ja... vilken syn! Ossian log vid minnet, men blev strax allvarlig igen.

   Varför i hela fridens dagar hade han skyndat att be sin Herre om förlåtelse? Sättet på vilket han reagerat, var väl ganska normalt för en karl. Värre hade väl varit om han inte reagerat alls, eftersom Märta var den mest formfulländade kvinna han sett, inklusive dom spritt språngande nakna kvinnorna i herrtidningarna hos frisören. Först nu började han ana orsaken till, att Märta alltid burit städrock vid hans besök hos Halvar. Det var naturligtvis på order från Halvar, som ville ha denna läckerbit för sig själv.

   Det som gnagt många gånger, var om Halvar och Märta kanske hade sitt lilla ihop. Märkvärdigt annars, eftersom dom i alla fall bott under samma tak i tolv år. Men motparten måste ju också vara villig, och det var inte säkert som Amen i kyrkan att Märta var det.

   Det som fått honom att tänka så, var det rykte om Halvars giftermålsplaner som börjat cirkulera den senaste tiden. Och visst hade hoppets låga tänts hos honom när han hört det. Än så länge var det ju bara ett löst rykte han snappat opp vid kyrkkaffet, men Malin Emilsson brukade veta vad hon skvallrade om. Det han hört viskas, var att Halvar hittat ett kvinnfolk från Stockholm. Visst brukade han mestadels slå dövörat till när det skvallrades, men i det här fallet...

   Men om ryktet var falskt, och Märta förstått varför han betett sig så underligt... Ossian ryste trots värmen. Om hon berättade det för Halvar, skulle han säkert få sina fiskar varma. Men en olycka kan väl hända vem som helst! Till och med en präst. Ingen kunde väl klandra honom för att vara lika svag i köttet som dom flesta andra. Eller skulle verkligen folk i bygden göra det...

   – Hoho, Ossian! avbröts hans tänkande av en kvinnoröst som ropade.

   – Här är jag! ropade Ossian tillbaka, fortfarande i andra tankar.

   Han reste sig makligt och lutade sig fram över balkongräcket. I samma ögonblick fick han hjärtat i halsgropen. Herre, min skapare, säg inte att det är Anna, tänkte Ossian, när han såg en av tvillingarna stå på grusgången. Han hade aldrig kunnat lära sig skilja dom båda tvillingarna åt, varken genom utseende eller röst.

   Men det fanns en skillnad och det var deras sätt att vara. Annika var den han tyckte bäst om av dom två, eftersom Anna hade en förmåga att alltid få honom att vara på sin vakt. Antagligen berodde det på att han aldrig visste vad Anna kunde hitta på, annat än när det gällde att reparera bilen. Om det var Anna som stod där nere och utan bil till på köpet, var det något som väckte onda aningar. Om hon sett det lilla missödet, ja då...

   – Kan jag hjälpa till med nåt? sa Ossian med ängslig röst.

   – Det hoppas jag verkligen. Vi har fått fel på bilen en bit härifrån, förstår du. Säg att du skjutsar hem oss, snälla...

   Ordet snälla fick Ossian att dra en suck av lättnad. Det skulle aldrig falla Anna in att säga det ordet, alltså var det Annika som stod därnere.

   – Jag kommer på momangen, sa han och lade ifrån sig spiralblocket bredvid psalmboken och bibeln.

   Glad i hågen nästan flög han utför trappan och fram till nyckelskåpet i hallen. Visslande skyndade han ut på baksidan av huset där Cortinan stod parkerad. Han satte nyckeln i tändningslåset och vred om. Den av Anna nyservade Cortinan startade direkt och Ossian log när ögonstenen kurrade som en belåten katt. Just när han skulle släppa upp kopplingspedalen, kom han på vilken psalm han visslat. I samma ögonblick hörde han klart och tydligt i sitt huvud: Den blomstertid nu kommer, med LUST och FÄGRING... 

   Hur kunde det komma sig att texten till den psalmen dök opp i huvudet just nu? Den frågan fick honom att koppla ur och bromsa. Och hur kunde det komma sig att han hört betoningen på lust och fägring så tydligt? Hade han själv gjort den betoningen? Aldrig i livet! Det måste vara ett tecken från högre ort, så mycket stod klart för honom. Hastigt vevade han ner sidorutan och stack ut huvudet.

   – Tack, viskade han. För jag får väl tolka det så att du sanktionerar en tid framöver med både lust och fägring. Ja, med Märta menar jag naturligtvis, la han till.

   – Du kan vara alldeles lugn, det ordnar jag, sa en ljus kvinnostämma som kom ovanifrån. Grubbla inte för mycket på vad som händer, utan låt det ske bara.

   Något svar hade inte Ossian väntat sig, därför stirrade han förvånad upp mot himlen. Det enda ovanliga han kunde upptäcka, var en vit duva som satt på hängrännan. Inte kunde det väl ha varit den som...?

   I samma ögonblick kom Annika springande runt husknuten.

   – Vad håller du på med, Ossian? Vi måste skynda oss, sa hon, och rösten hade inte den minsta likhet med den han nyss hört.

   Eftersom Gud inte är en kvinna, måste alltså rösten kommit från nån annan. Och nån annan måste då i så fall betyda att den där vita duvan, kunde vara en förklädd ängel. Kanske har jag blivit bönhörd den här gången, tänkte Ossian och öppnade bildörren på höger sida för Annika.

   Han lutade sig fram och kikade på duvan genom vindrutan. Faktiskt såg det inte ut som om den vinkade till honom med ena vingen. Jovisst gjorde den det! Krånglet med bilen var kanske lite hjälp från ovan i alla fall. Nu fick han ju en orsak att träffa Märta. Han hade hört att Halvar skulle resa bort, så det i sin tur, betydde ju att Märta var ensam hemma. Kanske skulle han ta chansen och... Ossian kom av sig i tänkandet när Annika sjönk ner på framsätet bredvid honom.

   Väl ute på byvägen, sparkade Annika av sig sandalerna och vickade på tårna. Visst var sandaler luftiga och sköna när det var varmt, men inte att gå i på en grusväg.

   – Vilken tur att du var hemma, sa hon och vände sig mot Ossian. Du förstår först sa det pling, sen plingplong och så la bilen av.

   Ossian lyssnade bara med ett halvt öra eftersom grusvägen var både smal och krokig. Någon överdängare i bilkörning hade han aldrig varit, därför krävde det hela hans koncentrationsförmåga. Förresten brydde han sig inte om vad som hänt med bilen. Mekaniskt lagd hade han aldrig varit. Att det sagt pling och sen plingplong innan den lagt av, gjorde honom inte klokare.

   – Och Tvåan som trodde att den aldrig skulle gå sönder, fortsatte Annika. Jag litade inte på det gamla skrället, och sa det också innan vi åkte. Men tror du hon lyssnade!

   Vad Annika inte tänkte på, var att hon redan börjat säga Tvåan om Märta Segelberg. Det hade kommit spontant, eftersom det säkert skulle ha trasslat till det för Ossian om hon sagt Märta. Upphovet till att de kallades för Ettan och Tvåan var Halvar, som namngivit dom så vid ett tidigare besök. En förenkling för att de båda Märtorna skulle begripa vem han pratade till.

   – Vi kan väl bogsera hem bilen till dig, så kan Anna hämta den i morron, fortsatte Annika. Vad det än är för fel så fixar hon det.

   Ossian nickade omedvetet instämmande och lättade på gasen när han närmade sig en skymd kurva. Och det var himmelsk ingivelse, för utan förvarning stod plötsligt en kvinna mitt i vägen, ivrigt viftande med armarna. Det knastrade och smällde under bilen när däcken hasade i gruset vid den hastiga inbromsningen. När Ossian fått stopp på bilen några meter från kvinnan, stirrade han med stora ögon och ett svagt pysande ljud kom över hans läppar.

   – Oj då, är vi redan framme, sa Annika. Och jag som tyckte jag gått så långt.

   Ossian fick plötsligt stora skälvan. Händerna darrade så att han måste gripa hårt om ratten. Men det berodde inte på den nyss avvärjda olyckan, utan kvinnan framför bilen. Och hon var verkligen något att stirra på. Med det yviga utslagna håret, liknade Ossian henne i hastigheten vid en valkyria. Hans blick svepte över henne från topp till tå och lade med välbehag varje detalj på minnet.

   Omedvetet hoppade han till när Annika vevade ner sidorutan och ropade:

   – Här kommer vi!

   Liknelsen vid en valkyria ruckade Ossian inte en tum på. Kvinnan var högrest och utstrålade både kraft och beslutsamhet. Det leende som sprack fram i hennes runda fräkniga ansikte när Annika ropade, blottade en uppsättning stora bländvita tänder mellan hennes fylliga blodröda läppar.

   Fortsättningen av henne fick Ossian att dra ett djupt andetag. Den gula toppen verkade vara minst ett nummer för liten, vilket fick hennes bröst att nästan svälla över kanten. Ett svindlande ögonblick tyckte han dom liknade ett par stjärthalvor. Märtas stjärthalvor! De vita shortsen verkade figursydda för de kurviga höfterna och de kraftiga men välformade benen, avslutades med ett par rejäla fötter i remsandaler. Minst fyrtiotvå i skonummer, tänkte Ossian.

   – Herre min skapare, sa Ossian med darrande röst.

   – Jag håller med dig, sa Annika. Hur kunde hon vara så tokig att stå mitt i vägen bakom en kurva. Tur att du kör så försiktigt, Ossian, fortsatte hon och klappade honom på armen. Slå av motorn och hjälp till nu.

   Ossian blev sittande en bra stund innan han kom sig för att stiga ur bilen. Synen som mött honom satt fortfarande kvar på näthinnorna när han öppnade bakluckan för att ta fram bogserlinan.

   – Jaså, du är präst, sa en röst bakom honom.

   Ossian som stod dubbelvikt och rotade efter bogserlinan i kofferten, reste hastigt på överkroppen och slog huvudet i bakluckan med en smäll. Det gnistrade och sprakade framför hans ögon som ett fyrverkeri, och med ett stönande satte han sig på ändan i gruset.

   – Men kära hjärtanes... hur gick det? sa en varm ängslig röst.

   I nästa ögonblick lyftes Ossian upp som en vante och sveptes in i mjuk hull och parfymdoft. Trots de starka armar som omslöt honom, vek sig knäna när han kommit på fötter. Omedvetet darrade han till, när hans haka råkade hamna i skåran mellan de väldiga brösten.

   Vilken dum fråga hon ställde, tänkte han i sitt omtöcknade tillstånd och log. En bula i huvudet skulle det kanske bli, men vad gjorde det. Han insöp doften av henne och de blixtar och stjärnor han tidigare sett framför ögonen, ersattes av nästan kritvit hud och massvis med små ljusbruna prickar.

   – Kom ska jag hjälpa dig in i bilen, sa kvinnan. Du kan ligga och vila dig på baksätet, så ordnar Annika och jag resten.

   Ossian följde viljelös med och innan han visste ordet av låg han på baksätet i sin bil. En underlig känsla av tomhet strömmade genom hans kropp när han inte längre kände de kraftiga armarna omkring sig. Det hade känts så tryggt och tröstande att känna hennes närhet. Men det var ju Märta han ville ha, varför hade då den här kvinnan kommit i hans väg? tänkte han och knäppte händerna.

   – Vad du än har i beredskap åt mig, ske din vilja, sa Ossian och slöt ögonen.

   – Å ja, du vet väl själv vad du vill, sa en röst klart och tydligt, vilket fick Ossian att försiktigt öppna ögonen.

   – Jaså, gör jag det, viskade Ossian, efter att ha tittat efter om någon fanns i närheten.

   – Ja, inte riktigt än, men snart så, sa rösten.

   – Jaha, tack då, sa Ossian och slöt ögonen.

Kapitel 33

I rummet bakom köket låg Halvar med ett fånigt leende på läpparna. Men leendet berodde inte bara på synen av Märta, som höll på att knäppa knapparna i klänningen, utan snarare på en blandning av både förvåning och självbelåtenhet. För samtidigt som han var förvånad över det som hänt, pöste han av stolthet, vilket också avspeglades i hans ansikte.

   Vilken sjutusan till karl man är, tänkte han. Nån annan förklaring kunde det ju inte finnas, när hon formligen kastat sig om halsen på honom. Själv hade han varit lite trögtänd – kanske mest tack vare överraskningen. Men när han väl fått opp ångan, ja då hade jäntungen ställt till det för honom igen. Om hon inte gastat vid dörren, hade han kanske rent av fått till det med Märta. Som det verkat, så inte hade hon varit ovillig till en fortsättning, så mycket hade han förstått. Ja, alldeles säker på hur det var med den saken var han ju naturligtvis inte, men...

   I samma ögonblick slog det honom vad Rutger Pärson sagt, att Märta aldrig haft nån karl. Det kunde inte vara möjligt! Hon hade faktiskt verkat vara mer rutinerad, än vad han kunde komma ihåg att Gunborg varit. Nä, Rutger Pärson måste ha blandat ihop fruntimren. Naturligtvis måste det ha varit Anna det gällt. Men riktigt säker kunde han ju ändå inte vara, för han hade då aldrig hört talas om att Märta träffat nån karl sen hon kommit till gården. Men före det måste hon väl ändå... Ä fasen, jag frågar, tänkte Halvar.

   – Ähum, harklade han sig. Jo du, Märta...

   – Vad är det, Halvar? sa Märta och rättade till klänningen som korvat sig över höfterna.

   – Är det sant att du är... eller rättare sagt att du kanske var... Halvar tystnade eftersom det slog honom vilken känslig fråga han tänkt ställa.

   – Vadå är, eller kanske var? sa Märta och slutade dra i klänningen.

   Har man sagt A, är det väl bäst att säga B, tänkte Halvar och innandömet i magen gjorde en saltomortal och gav ifrån sig ett mullrande läte. Nervöst fuktade han läpparna med tungan.

   – Jo, jag tänkte fråga om... Ja, egentligen... När jag tänker efter... Det är ju hur dumt som helst att ställa en sån fråga, hackade han fram och blev röd som en pion i ansiktet.

   – Vilken fråga? sa Märta. Du har ju inte frågat om nånting.

   – Om du är orörd, för helsike, fick Halvar ur sig med ett stänk av panik i rösten.

   Oj då, hur i hela fridens dagar kan han veta? tänkte Märta förvånad. Den enda som visste om det var Anna, men hon skulle väl knappast nämna en sån sak för Halvar. Men det var säkrast att fråga.

   – Och varför frågar du om det? Är det Anna som varit framme och sagt nånting? sa hon därför och stirrade honom stint i ögonen.

   – Nää då, Anna har inte sagt nånting, utan det var så att... Halvar avbröt sig eftersom han varit på vippen att röja vem som snappat opp hemligheten. Att nämna Rutger Pärson i det här sammanhanget skulle inte vara speciellt passande.

   – Men, om inte Anna sagt nånting, hur kan du då veta?

   – Vet och vet, sa Halvar och skiftade från röd till vit i ansiktet. Nu hade han ställt till det för sig. Hur kunde han vara så infernaliskt klumpig och ställa en sån fråga. Det syntes ju tydligt hur överraskad hon blivit. Men samtidigt kändes det viktigt att få veta om det verkligen var sant. Omedvetet höll han andan.

   – Äsch, jag bryr mig inte om hur du fått reda på det, sa Märta och skruvade generad på sig. Jodå, nog är jag orörd alltid. Men inte går jag och skryter över att vara det precis. Men det finns dom som gör det har jag hört, la hon till och bockade sig ner för att plocka upp skorna från golvet, för att inte Halvar skulle se hennes ansikte.

   Tack gode Gud! tänkte Halvar och andades ut. Det betydde ju att Ossian inte kommit till skott, så än var kanske inte allt förlorat. Betydligt säkrare än han känt sig tidigare sa han:

   – Inte för att det är farligt att pussas lite som vi gjorde nyss, men är det passande tycker du. Ja, eftersom jag har hört att du ska gifta dig med Ossian, menar jag.

   – Nää, vet du vad! sa Märta med skarp röst och rätade hastigt på kroppen. Jaså, du har hört det också. Och vem har sagt att Ossian och jag ska gifta oss då?

   – Det var Anna som sa det, nästan viskade Halvar lamt, rädd att ha sagt för mycket. Ljög hon för mig? la han försiktigt till.

   Märta var på väg att säga som det var, men ångrade sig i sista stund. På ett sätt hade ju Anna hjälpt till genom att säga det, annars skulle väl knappast Halvar ha kommit sig för med att tafsa på henne. Men om Anna hjälpt henne på ena sättet, hade hon stjälpt henne på det andra. För hade inte Anna ropat för en stund sen, kanske lyxfnasket redan varit brädad. Men kunde hon bara få Halvar på tu man hand, skulle hon se till att dom inte blev störda. Nu fanns det ingen återvändo, varken med den ena eller det andra. I krig och kärlek var ju allting tillåtet.

   Att ljuga var Märta inte så bra på, men en liten nödlögn skadade väl inte, tänkte hon och sa:

   – Nä, inte ljög hon för dig precis.

   – Så då är det sant då, att ni ska... Det vinglade till i Halvars huvud och han tystnade.

   – Gifta oss menar du, fyllde Märta i. På det kan jag väl svara både ja och nej. Jag är inte så där riktigt säker på hur jag vill ha det helt enkelt.

   – Jaha, var allt Halvar fick fram, eftersom hon inte låtit alldeles säker på hur det skulle bli.

   – Fast det är klart, Ossian är ju väldigt gullig, sa Märta och kisade försiktigt på Halvar.

   – Jamen, han är inte mycket att hänga i julgran. Jag kan inte begripa vad du ser hos honom. Ossian är en förbaskad dönicke till prästskrälle, sa Halvar syrligt.

   Märta stirrade förvånad på Halvar. Det hettade till i ansiktet, sen sjönk hettan till en centralare del av henne. Jösses, det hade nästan låtit som om Halvar i all hast blivit svartsjuk på Ossian. Nyfiken på hur det förhöll sig, sa hon därför:

   – Om jag inte visste bättre, skulle man kunna tro att du är svartsjuk på Ossian.

   – Svartsjuk, jag! Halvar försökte sig på ett skratt, men hörde själv att det mest liknat lätet från Jönssons kalkontupp, som brukade förirra sig till gården lite då och då.

   – Ja, det lät faktiskt så, sa Märta och hade svårt att dölja sin upphetsning.

   – Inte fasiken är jag svartsjuk. Men när vi pussades... Ja, gjorde lite annat också förresten, så trodde jag... Äsch, du förstår säkert vad jag menar, sa Halvar och vågade inte titta på henne.

   – Trodde vad då? sa Märta. Det förstår jag väl att det inte rörde dig i ryggen att vi pussades lite. Förresten var det bara dumt att det hände, för du ska ju själv gifta dig. Jag visste ingenting förrän Anna talade om det för mig. För visst är det väl sant att du ska göra det?

   Halvars mun öppnades och stängdes som en fisk på torra land, men inte ett ljud kom över hans läppar. Förbaskade jäntunge som alltid höll sig framme och ställde till det för honom, tänkte han.

   – Nja, inte riktigt, fick han till slut ur sig. Jag har funderat på det, men nåt bestämt är det då rakt inte. Jag träffade ett fruntimmer i Stockholm för ett tag sen, det är sant. Men vi har inte... ähum... kucklat nån gång.

   – Det heter inte kuckla, utan kuckilura, sa Märta tillrättavisande. Men det var då för väl att ni inte har gjort det, la hon till och drog en lättnadens suck.

   – Det har väl ingen betydelse vad man kallar det för. Är det inte samma sak i alla fall? Men varför är det för väl att vi inte har gjort det? sa Halvar. Själv tyckte han ju tvärtom.

   – Då hade du ju på sätt och vis varit otrogen alldeles nyss begriper du väl, sa Märta med bestämd röst.

   Halvar funderade en kort stund, men fattade ändå inte vad Märta menade.

   – Du och jag har väl för fasiken inte kuckilurat! Lite förspel kan man väl gott kalla det. Ja, inte så lite heller för den delen. Men även om jag hade gjort det med Sara, så inte hade jag väl varit otrogen mot henne alldeles nyss. Nära gills inte brukar man säga, sa han med blicken tjurigt nerfälld. Fruntimmer blev han aldrig riktigt klok på.

   – Nä, jo, på sätt och vis, sa Märta. Jag vet ingenting om förspel, förstår du. Har ju inte varit med om nånting sånt förut. Men på sätt och vis har du rätt, det vi gjorde var ju ganska oskyldigt, om man ser det på det sättet. Och egentligen betyder ju inte en puss så mycket.

   – Nähä, sa Halvar. Så när vi pussades alldeles nyss, var det bara en lek för dig.

   – Det har jag väl inte sagt, sa Märta. Visst finns det väl dom som tycker annorlunda, men jag anser att om man har ihop det med nån, ska man hålla sig till den. Sån är jag i alla fall. Hur du tycker vet jag inte, men nån gång måste du väl bestämma dig hur du ska ha det, la hon till.

   Att bestämma sig om privata saker hade aldrig varit Halvars starka sida. Och vad skulle han bestämma sig för? Egentligen! Det enda som hänt var ju att han pussat Märta. Eller var det tvärtom? Allt hade hänt så snabbt. Hursomhelst kändes det just nu som han skulle vara otrogen, om han skulle vara ihop med Sara! Förresten brydde han sig inte ett dugg om vad som räknades som otrohet eller inte, för nån uppmålad benget tänkte han då varken kuckilura eller gifta sig med. Inte efter det som nyss hänt i alla fall. Sara var ett avslutat kapitel, punkt och slut. Den upptäckten bekymrade honom inte det minsta. Märta var han van vid och visste hur hon var. Sara däremot visste han egentligen ingenting om. Nä, det fick bli Märta eller ingen alls, så mycket stod helt klart för honom.

   – Nåt giftermål med Sara blir det definitivt inte, sa han därför med övertygelse i rösten.

   Märta drog en suck av lättnad. Första hindret undanröjt i alla fall.

   – Då blir åtminstone Anna glad, sa hon utan att se på Halvar.

   – Nämn inte det namnet, sa Halvar. Hon driver mig till vansinne. Kan vi inte prata om dig istället. Är det för mycket begärt att fråga hur du tänker göra med Ossian?

   – Och varför är du intresserad av att veta det? sa Märta, med en snäsigare ton än hon tänkt sig.

   Den snäsiga tonen fick Halvar att hoppa till på sängen. Nu hade han ställt till det rejält för sig. Men om han inte tog chansen nu, skulle kanske allt vara förlorat.

   – Jag vill veta det därför att... Halvar avbröt sig och tittade snabbt på Märta för att se om hon var förbaskad.

   – Därför att, vadå? Nu var det bara nyfikenhet i Märtas röst, men det märkte inte Halvar.

   – Ja, därför att... Herregud, hur ska jag säga det på för vis! stönade Halvar fram och förbannade sin egen klumpighet.

   – Försök åtminstone, sa Märta nästan bedjande.

   – Jo, det jag tänkte fråga dig om var... Ä, glöm bort det.

   – Aldrig i livet! Nu har du gjort mig rejält nyfiken, så fram med det bara.

   – Jo, det flög för mig... Eller snarare tänkte jag som så att... Nä, det vill du naturligtvis inte. Dumt att fråga över huvud taget,

   – Nu sätter du myror i skallen på mig? sa Märta och stirrade på Halvar som snabbt tittade bort. Kan du inte få ur dig vad du menar nån gång.

   – Ähum... Jo, som sagt var, att kanske du och jag... Att vi... Herrejösses, förstår du inte vad jag vill ha sagt?

   – Men Halvar... friar du! sa Märta bestört.

   – Nä, inte friar direkt, sa Halvar och log ett skevt darrande leende. Man ska inte rusa huvudstupa in i saker och ting. Det var på vippen att jag gjorde det med Sara. Nä, jag tänkte som så att vi kanske kan pröva en tid.

   – Jaha, och vad ska vi pröva på då?

   Märtas fråga fick Halvar att svälja ljudligt några gånger. Vad han ville pröva var väl hur tydligt som helst. Ja, för en som varit med om det förr vill säga. Men hur säger man det till nån som inte har varit med förr?

   – Tja, pröva... För helsike, Märta! Jag vet inte hur jag ska säga det, sa han i ren desperation. Men vi skulle kunna åka opp till fäbon nåra dar för oss själva och känna på hur det är. Nog för att vi har varit ihop under tolv år, men inte som... Tja, förstår du hur jag menar? sa Halvar och kisade försiktigt på Märta, som med gapande mun och hängande armar stirrade på honom.

   – Vill du verkligen det? sa Märta omtumlad. Halvars luddiga löfte fick det att pirra rejält i de nedre regionerna. Vad han ville pröva på var ju uppenbart, även om han inte sagt det rent ut.

   – Det kan du ge dig sjutton på! sa Halvar och satte sig rak i sängen. Både med det ena och det andra. Jag kan prata med Anna, så skjutsar hon opp oss till fäbon tidigt i morron, la han till.

   – Ja, jag säger då det, sa Märta och började gå mot dörren för att inte Halvar skulle se rodnaden som plötsligt blossade på hennes kinder.

   – Säger vadå? sa Halvar försiktigt.

   – Ja, att det tål att tänka på förstår du väl. Jag måste nog ta en kall dusch innan jag kan svara.

   – Vi kan väl duscha samtidigt, överraskade Halvar sig själv med att säga.

   – Du skulle må då, sa Märta med låtsad förfäran.

   – Visst skulle jag det, sa Halvar, som plötsligt kände sig modig när Märta så tydligt visade, att hon inte alls blivit förbaskad över förslaget.

   – Nä, det får nog vänta ett tag, sa Märta och började tyst fnittra vid tanken på att klämma in sig in den lilla duschkabinen tillsammans med Halvar. Skulle dom få plats över huvud taget? Men det skulle vara roligt att pröva, tänkte hon.

   – Det tar jag som ett löfte, bara så du vet det, sa Halvar. Ja, att det får vänta ett tag som du sa.

   Märta kunde inte ta miste på allvaret i hans röst. Nåja, efter några dagar i fäbon alldeles ensamma så kanske...

   – Vi får väl se hur det blir, sa Märta och fläktade med handen framför ansiktet som hettade likt en glödhet kamin.

   – Du är för härlig, Märta, sa Halvar och log med hela ansiktet. Men du, låt bli att sätta på dig städrocken och de där förbaskat fula skorna, för då kanske jag ångrar mig.

     Det enda svar han fick var Märtas klingande skratt, innan hon försvann ut genom dörren.

Kapitel 34

Anna brukade aldrig grubbla lång stund över saker och ting, men nu hopade sig frågorna i hennes huvud som stickorna i en myrstack. Efter att ha tänkt en stund, surrade frågorna i huvudet lika ettrigt som startmotorn i hennes gamla Anglia. Hur skulle det gå med farsans giftermål, verkstan, gården? Ja, Märta också för den delen. Och vart hade Annika tagit vägen, hon skulle ju komma tidigt?

   Mitt i alltsammans dök bilden av Sixten upp på näthinnorna. Hur Sixten kommit in i bilden begrep hon inte alls. Det enda han gjort var ju att pussa henne. Men antagligen var väl det orsaken till, att också han kom med på ett hörn. En puss som på något underligt vis, klistrat fast sig både på läpparna och i hjärnan.

   Om det varit för några dagar sen, hade en kille inte ens fått sitta bredvid henne. Men dom hade ju så mycket gemensamt, därför hade hon litat på honom. På sätt och vis hade han utnyttjat att hon haft huvudet fullt med andra problem. Och pussen hade kommit så oväntat. Inte hade hon trott honom om det, så blyg och oföretagsam som han verkat vara när det gällde tjejer. Sixten hade väl åtminstone kunnat ta lite hänsyn. Begrep han inte att ingenting fick störa henne just nu, när hela hennes framtid stod på spel. Eller var det så att han var hennes framtid?

   Med släpande steg och nerböjt huvud gick Anna ut från sitt rum. Det hade varit en ovanlig och händelserik dag, det måste hon erkänna inför sig själv. Så till den milda grad att den fått hennes tidigare sorglösa tillvaro att ruskas om rejält. 

   Halvvägs nerför trappan satte hon sig och tryckte händerna mot magen. Vad var det för underlig känsla hon fått i maggropen? Nästan samma känsla som när Anglian rullats in för renovering nere i verkstan, tänkte hon. En pirrig, men samtidigt en sorts bubblande glädjekänsla. Då hade det gällt att börja meka med en bil hon länge letat efter. Hade hon omedvetet letat efter en sån som Sixten också? Skillnaden mellan en bil och en kille, var kanske inte så stor när allt kom omkring.

   Alltså måste det ha varit Sixtens puss som satt igång den underliga känslan. Nån annan förklaring fanns det ju inte. Men det var definitivt en sak som Annika kunde svara på, när hon kom hem. Och Annika borde väl veta, som stått bakom syrenhäcken och pussats med Åke Fläder åtskilliga gånger.

   Plötsligt spratt Anna till när Märtas skratt klingade från köket. Strax efter kom Märta med snabba steg över hallen och uppför trappan.

   – Vad vräkte farsan ur sig som var så roligt? sa Anna och Märta tvärstannade en bit nedanför henne.

   – Äsch, det var ingenting. Varför är du inte nere i verkstan? sa Märta, för att komma ifrån ämnet.

   – Vad ska jag där och göra, sa Anna och drog ofrivilligt en djup suck. Du vet ju själv att verkstan kanske snart är såld. Förresten har vi inte nånting att göra heller just nu.

   – Det var värst vad moloken du låter då, sa Märta. Är verkligen verkstan så viktig för dig?

   – Den är allt! Ja, nästan i alla fall, sa Anna med Sixten fortfarande i tankarna. Men i samma ögonblick sopades alla tankar bort när hon såg Märtas skrynkliga klänning, som uppvisade svettfläckar både frampå och under armarna Trots sitt tidigare så miserabla humör, började hon gapskratta.

   – Vad skrattar du åt? sa Märta.

   – För att du ser så skrynklig och svettig ut naturligtvis, sa Anna. Jag hörde nog vad ni höll på med må du tro. Visade du farsan hur han skulle göra?                  Märta blev kall och varm om vartannat. Hur kunde Anna veta vad dom hållit på med? Inte kunde hon väl ha hört att dom pussats och... Herrejösses! Hade hon inte kommit på sig själv med att stöna högt? Och Halvar med för den delen. Och att just Anna skulle höra det. Hon skulle nog inte hålla tyst om det. Usch, så genant!

   – Nog blev det svettigt alltid, sa hon och rodnade. Men inte behövde jag visa hur han skulle göra, det kunde han förut. Han var lite trög till att börja med, men sen...

   – Typiskt farsan alltså, sa Anna och fnyste. Trög av sig har han alltid varit. Men du fick tydligen fart på honom i alla fall. Hotade du honom, eller vad då?

   – Tok heller, sa Märta och hennes ansiktet sprack upp i ett stort leende. Det var väl jag som satte igång det hela, men sen blev det fart på honom. Och kan du tänka dig, jag tror till och med att han menar allv...

   – Konstigt, farsan som alltid brukar slingra sig undan när han måste göra nånting, avbröt henne Anna, som med huvudet fullt av sina egna problem, bara lyssnat med ett halvt öra. Jo du, Märta... jag vill fråga dig om en sak, fortsatte hon i samma andetag.

   – Visst, fråga på du. Vad gäller det då?

   – Ä, jag vill bara veta om man kan bli yr i mössan, bara för att en kille pussar en. Inte bara yr i mössan, utan pirrig på ett annat ställe också.

   – Jaså, har Sixten redan pussat dig, sa Märta, glad över att byta ämne. Hon hade fortfarande Annas uppmuntrande tillrop om att köra hårt med Halvar klingande i öronen, och tyckte att det hela var minst sagt pinsamt.

   – Ja, kan du tänka dig. Han gjorde det för en stund sen ute på trappan. Och du, Märta, jag tyckte faktiskt om det.

   – Nog kan man bli yr i mössan av en puss alltid, sa Märta och kände sig plötsligt erfaren. Ja, plus lite annat också naturligtvis. Det ska väl jag veta.

   – Gör du! sa Anna. Men jag trodde att du inte varit med om nånting.

   – Nä, inte förrän idag. Men nu äntligen har jag lite erfarenhet, sa Märta och gjorde en lustig grimas. Inte tillräckligt, men nog för att veta hur det känns. Vi får väl se vad som händer framöver. Lite tufflig var han allt, men det ska nog ordna sig det också.

   Anna gapade av förvåning. Det var alltså det Märta hade gjort hos Ossian. Att en präst kunde vara så lätt att vampa, kunde hon bara inte fatta. Egentligen borde hon ha begripit det, eftersom Märta sagt nånting spydigt om Ossian i bilen på vägen hem. Hade hon inte sagt nånting om att han var fumlig? Det är klart, på vilket sätt han varit fumlig hade hon ju inte sagt. Men eftersom hon trodde att allt skulle ordna sig, var det ju klart som korvspad vad hon menat med det.

   Märtas plötsliga förvandling hade verkligen ställt allt på huvudet. Präktiga Märta, som i ett nafs förvandlats till rena rama sexbomben. En förvandling som verkligen var ett streck i räkningen, den saken var klar. Nu började det bli kackalorum av alla hennes planer. Hon hade ju hoppats att farsgubben skulle be Märta på sina bara knän när hon bytt skepnad, men inte då.

   – Det kan inte vara sant, stönade hon, bedrövad över den vändning allting tagit.

   Märta kunde inte begripa varför Anna plötsligt lät så bedrövad. Hon som faktiskt uppmanat henne att vampa Halvar. Ja, till och med ropat att hon skulle köra hårt med honom. Anna kunde hon då aldrig bli riktigt klok på.

   – Visst är det sant, sa hon urskuldande och sänkte blicken.

   – Hur kunde du! sa Anna plötsligt stridslysten.

   Märta vågade inte se Anna i ögonen utan började gå uppför trappan. Hon kunde känna Annas blick bränna i ryggen hela vägen. I ett försök att förklara sig, sa hon:

   – Tror du mig, om jag säger att det berodde på omständigheterna? Att vi båda blev till oss i trasorna helt enkelt. Men det var inte planerat, om du tror det.

   – Som du pratade i morse, kan man inte tro annat, sa Anna trumpet. Du skulle ha hört dig själv. Det lät som om det var viktigast av allt att få tag på en karl. För dö utan att ha varit med om skulle du då inte göra. Och egna barn ville du ha också.

   Märta kände en varm våg skölja genom kroppen. Så långt hade hon inte ens tänkt. Antagligen inte Halvar heller, för den delen. Men om dom nu skulle åka opp till fäbon ensamma, kunde ju vad som helst inträffa. Och nån katastrof skulle det ju inte vara. Tvärtom. Det var det ju nånting hon drömt om i flera år.

   – Tja, omöjligt är det väl inte att det blir så nån gång framöver. Men man går ofta och drömmer om att saker ska hända, men drömmar går så sällan i uppfyllelse, sa Märta och tryckte ner handtaget på dörren.

   – Fy fasen, fräste Anna. Det är inte klokt!

   – Nä, det kan jag hålla med om. Men när du talade om för mig att Halvar skulle gifta sig, blev jag både ledsen och förbaskad. Tja, sen kom ju det här som ett brev på posten, sa Märta, samtidigt som hon öppnade dörren till sitt rum.

   – Var det verkligen sån panik att det måste ske just nu, sa Anna och nu lät hon som en tjurig barnunge på rösten. Man ska inte rusa huvudstupa in i nånting. Det brukar farsan säga.

   – Jag vet att han säger så. Men inte rusade vi huvudstupa in i det precis. Det blev bara så helt enkelt, sa Märta och skyndade in på sitt rum.

   Det bara blev så, jo pyttsan! tänkte Anna. Kan det bli annat när man visar rumpan som Märta gjort för Ossian. Antagligen hade hon visat rumpan med flit för att vampa honom. Varför hade hon inte kunnat gjort det för farsgubben istället. Fungerade det på den ena, så fungerade det väl på den andra. Och fungerat hade det tydligen, för det hade ju låtit som om hon redan gjort det med Ossian. Milda makter! Det betydde ju att...

     – Det kan inte vara sant, stönade Anna högt och rusade nerför trappan. Nu brann det verkligen i knutarna. Nu var det inte bara ett giftermål som måste förhindras, utan två! Här gällde det att handla snabbt som ögat. Det första hon måste göra var att få tag på Sixten så fort som möjligt. Om det var nån som kunde hjälpa henne, var det han.

Kapitel 35

Rutger Pärson som slumrat till en stund, blinkade yrvaken några gånger och lyssnade. Visst hade han hört röster! Tyst klev han ur sängen och smög fram till dörren. Ljudet av springande steg i trappan hördes tydligt, och några sekunder senare skallrade fönsterrutorna bakom honom när ytterdörren smälldes igen med kraft. Försiktigt gläntade han på dörren och stack ut huvudet. Han sneglade åt båda hållen, men den långa hallen var tom och öde som en skolkorridor på sommarlovet. Tydligen hade det varit Märta och satmaran som pratat, tänkte han. Alltså måste det ha varit satmaran som smällt i ytterdörren, och då var Märta antagligen på sitt rum, vilket snabbt kunde kontrolleras.

   Försiktigt tassade han fram till Märtas dörr och lyssnade. Gnolandet som hördes ända ut i hallen övertygade honom. Märta var på sitt rum, det fanns inget tvivel om den saken. Med beslutsamma steg gick han nerför trappan. Självförtroendet hade kommit tillbaka under tuppluren, och nu kände han sig som en härförare igen. Ja, inte härförare precis, utan som den handlingskraftiga ledare han var förutskickad att bli. Nu skulle han passa på att säga några allvarsord till fifflaren som låg därnere. Även om Halvar var sjuk, skulle han väl i alla fall orka lyssna på nåra sanningsord. Om inte annat skulle han få lära sig att Rutger Pärson, sätter man inte på plats så lätt.

   Halvar hade precis hunnit ta på sig skjortan och byxorna när det knackade på dörren.

   – Lugn i stormen, jag kommer, hojtade han, och med ett självbelåtet leende i ansiktet gick han barfota fram och öppnade dörren.

   Vid åsynen av Rutger Pärson stelnade leendet för ett kort ögonblick, men Halvar återfick snabbt sitt nyvunna goda humör.

   – Nä men, vad ser jag. Är det inte min ekonomiske rådgivare, sa han fryntligt. Nå, vad har du på hjärtat då?

   Rutger Pärson kom fullständigt av sig. Han hade väntat sig en blek och sjuklig Halvar Streberg, istället såg han en som verkade fullt frisk. Inte bara frisk, utan också i det närmaste uppsluppen. Märta hade tydligen dunderkurer mot sjukdomar, tänkte han.

   – Har du fått problem? sa Halvar och tänkte att det var vad han minst av allt ville höra.

   – Ja... jo... nä... inte problem precis, stammade Rutger Pärson. 

   – Sjung ut bara, sa Halvar och trängde sig förbi Rutger Pärson. Fattas det nånting då?

   – Fattas... ja, det kan man ju säga. Jag behöver titta på det du har fiffl... Rutger Pärson tystnade som om han bitit sig i tungan. Han hade varit på väg att säga fifflat, eftersom det var vad som rört sig i hans huvud.

   – Titta på vad? sa Halvar, som fortfarande befann sig i ett lyckorus och inte lyssnat så noga.

   – Ähum... det du har deklarerat tidigare menar jag, skyndade sig Rutger Pärson säga. Gamla deklarationer alltså. Jag behöver dom för att kunna göra en bedömning.

   – Alla gamla deklarationer ligger hos Anton Olsson, sa Halvar. Anton har skött den detaljen åt mig i många år. Han var kommunalkamrer tidigare, så han vet hur en slipsten ska dras. Faktum är att det aldrig har varit nåra problem.

   – Så bra då, sa Rutger Pärson. Och var bor Anton Olsson? skyndade han sig att säga eftersom en hoppets gnista tänts. Inte när det gällde att få visshet om det misstänkta fifflet, utan att det äntligen fanns en möjlighet att få de flesta frågetecknen uträtade.

   – Anton bor i granngården på andra sidan ängen. Jag kan säga åt Anna att hämta dom åt dig, sa Halvar. Själv behöver jag ta lite ledigt. Märta behöver också komma ifrån, så vi åker opp till fäbon i morron.

   – Kan du inte ringa till den där Anton Olsson och säga att jag kommer dit istället, sa Rutger Pärson med nästan bedjande röst.

   – Visst, det är klart jag kan, sa Halvar. Förresten är det nog klokt att ni träffas, eftersom han vet allt om firman. Jag ringer till honom så fort vi har ätit.

   – Tack och lov, sa Rutger Pärson lättad.

   – När jag tänker efter är det ju alldeles utmärkt, sa Halvar och log. Anton fyller i vad du behöver veta, och jag kan koppla bort allting nåra dar. Då är det bara för dig att köra på. 

   – Köra på, repeterade Rutger Pärson mekaniskt och kliade sig i huvudet. Det gav omedelbart en idé. Varför inte ta med kassaboken till den där Anton Olsson och be honom lägga opp konton som passade firman!

   – Javisst, vi har ju en överenskommelse. Jag väntar mig en rapport när jag kommer hem, sa Halvar och kostade till och med på sig ett kort skratt.

   – Rapport om vad? sa Rutger Pärson som i sitt omtumlade tillstånd, totalt glömt bort vad som sagts tidigare.

   – Om vad som hänt när jag varit borta naturligtvis, sa Halvar. Dessutom är jag faktiskt lite orolig för Anna. Hon är inte alls sig lik sen nya verkmästarn kom. Håll ett öga på dom som jag sa. Man vet aldrig.

   – Lita på mig, sa Rutger Pärson och sken upp. Hans ansikte lyste till och med klarare än höstsolen, som var synlig i det underliga hålet på himlen. Man var väl ordningsman i skolan, la han till och sträckte på sig.

   – Bra! sa Halvar och klappade Rutger Pärson i ryggen så att han var nära att falla framstupa. Du förstår trots alla motsättningar mellan Anna och mig, är jag svag för henne. Och i ett fall har hon fullständigt rätt. Ja, jag menar om firman. Jag har aldrig brytt mig om den. Det har blivit hipp som happ för det mesta. Har man fullt opp med annat, så orkar man inte engagera sig. Därför känns det skönt att jag kan lasta över ansvaret på dig just nu. Du har mitt fulla förtroende.

   Någon härförare fanns inte längre kvar inom Rutger Pärson. Allt hade tagit en vändning han aldrig kunnat drömma om. Innerst inne hade han hoppats på att kunna smita ifrån uppdraget, istället vilade nu plötsligt ansvaret tungt på hans smala axlar. Neeej, ville han skrika, istället sa han:

   – Det blir förbaske mig inte lätt.

   – Var inte så blygsam, sa Halvar och klappade honom vänligt på axeln. Jag litar på att du ordnar till det på bästa sätt. Och kommer du fram till att firman kan utvecklas och drivas med vinst, så kan jag tänka mig att Anna får ta över verkstan.

   – Tänker du låta Anna ta över verkstan, sa Rutger Pärson och tappade hakan. Men du sa ju...

   – Ja, ja, sa Halvar och skrockade så att magen guppade. Man kan väl säga att det har blivit lite ändrade dispositioner sen igår. Egentligen har jag ju ingen anledning att sälja bort varken verkstan eller gården. Och om sanningen ska fram, så har det hänt en hel del idag som fått mig att tänka om.

   – Tänker du inte sälja verkstan och gården? Nu fattar jag ingenting, sa Rutger Pärson, och gjorde det inte heller.

   – Nä, det kan jag inte begära att du ska göra, sa Halvar. Verkstan har jag bara haft problem med, men Anna kanske klarar av den bättre. Vad det gäller gården, så har den ärvts i generationer förstår du. Men inte är det billigt att bo i det här kråkslottet på vintern precis. Och fastighetsskatten ska man inte tala om!

   – Det kan jag förstå, sa Rutger Pärson, och tänkte inte bara på den höga fastighetsskatten, utan också på alla rum som måste värmas upp under vintern.

   – Nåja, varför ska man hänga opp sig på sånt. Nånstans ska man ju bo, sa Halvar, som om det hela var en bagatell.

   – Så sant som det är sagt, sa Rutger Pärson. Bo måste man ju. Min lilla tvåa kostar nästan fyratusen i månaden. Ja, egentligen är det mammas lägenhet och det är hon som betalar hyran också. 

   Halvar hade inte ens lyssnat, eftersom han i samma ögonblick kom att tänka på Märtas halva löfte om att följa med till fäbon. Kanske skulle han ta och fråga henne om dom kunde ge sig av redan i kväll. När han väl värmt opp henne, gällde det att smida medan järnet var varmt. Ja, medan Märta fortfarande var varm.

   – Hur är det, har du bil? sa han därför och spände blicken i Rutger Pärson.

   – Bil och bil, sa Rutger Pärson, jag har en gammal lillcittra.

   – Jag kom att tänka på en sak, sa Halvar. Skulle du vilja skjutsa Märta och mig till fäbon? Om hon vill åka redan i kväll vill säga, la han till.

   – Om jag vill! utbrast Rutger Pärson och kände sig som en härförare igen.