Kapitel 59
Uppe på sitt
rum, satt Rutger Pärson på sängen och led helvetets alla kval. Snart kommer väl
Sixten och sparkar in dörren, tänkte han och darrade till vid blotta tanken.
Att han kunnat vara så infernaliskt dum! Visst hade han förivrat sig förr, men
aldrig när det gällt tjejer. Och vad hade flugit i honom som pussat henne!
Tillfälligt avbrott i hjärnkontoret?
Men jag rådde ju inte för det, tänkte han
till sitt försvar. Om hon inte haft så förbaskat underbara ögon, skulle det
aldrig hänt. Det var svårt att tro att samma ögon kunnat sända isande kylslagna
blickar. Nyss hade dom ju tvärtom varit så heta, att dom fått honom att smälta
som smör.
Uttrycket i hennes ögon, hade han tyckt sig
kunnat läsa som en öppen bok. En bilderbok visserligen, men den hade slukat
honom helt och hållet. Hon skulle aldrig ha öppnat den förbaskade boken för
honom. Alltså fick hon skylla sig själv. Visar man opp en bild med ögon som
utstrålar värme och lite vemod spetsat med illmarighet, kan det ju få vilken
karl som helst på fall. Sixten var ju ett strålande bevis på det. Han hade ju
ramlat pladask för henne så fort han kommit.
Genom den stängda dörren kunde han höra
röster från nedre våningen. Nu visste allihop vad han ställt till med. Men
Sixten måste väl begripa att det hela varit en fälla. Frivilligt hade han inte
gått i den, om inte Anna varit en så duktig skådespelerska. Hon hade faktiskt
pussat tillbaks så att han tappat andan. Men oj så kvick hon varit att springa
och tala om vad han gjort.
Nu när alla visste vad som hänt, var det bäst
att rymma fältet. Plocka ihop pinalerna och sticka iväg helt enkelt. Ivrigt
började han riva ut sina saker ur byrålådorna. Nu var det bråttom.
Annika, som omedelbart rest sig från bordet
efter att Märta Segelberg sagt åt henne, hade ett beslutsamt uttryck i ansiktet
när hon skyndade uppför trappan. Nu fick det vara slut på
teaterföreställningen. Egentligen var det väl Anna som skulle reda ut det hela,
men då skulle hon ju också bli tvungen att tala om vad som hänt för henne. Det
var inte säkert att hon skulle kunna förklara för henne hur det hela gått till.
Osökt kom hon att tänka på Märta Segelbergs
ord om att finna sin andra halva. Det som hänt var det bara på grund av
överraskningen, eller hade hon verkligen hittat sin andra halva? Framför dörren
till Rutger Pärsons rum stannade hon upp och drog ett djupt andetag innan hon
knackade.
Knackningen på dörren fick Rutger Pärsons ben
att vika sig så att han måste ta stöd mot byrån. Ängsligt vred han huvudet mot
dörren.
– Vem är det? sa han med svag röst.
– Det är jag, sa Annika. Får jag komma in?
– Helst inte.
– Varför säger du så? Och varför låter du så
konstig på rösten. Släpp in mig. Vi måste prata igenom det som hände begriper
du väl.
Jaha, dags för en rejäl utskällning, tänkte
Rutger Pärson. Nåja, det var kanske lika bra att få det undanstökat. Det hade
ju inte sett vidare trevligt ut att bara sticka iväg utan att ge en förklaring
till det. På darrande ben gick han fram till dörren och låste upp.
Precis som Anna, hade Annika från barnsben
lärt sig att säga sitt hjärtas mening utan krusiduller. Därför sa hon så fort
dörren öppnats:
– Jag vill bara att du ska veta att det inte
var mig du pussade.
Orden fick Rutger Pärson att dumt stirra på
henne.
– Nähä, och vem pussade jag då? sa han med en
röst som speglade hans förvåning. Det var samma ansikte så mycket kunde han se.
Samma blus också för den delen, det såg han på knäppningen.
– Det vet du bäst själv. Men inte var det då
mig i alla fall, sa Annika.
Det blev för mycket för Rutger Pärson som
stönande tog sig om huvudet. Att han skulle få sitt straff för den där
olycksaliga pussen, det hade han ju förstått. Oroligt kikade han över hennes
axel för att se om Sixten stod och lurade ute i hallen, beredd att komma in vid
rätt tillfälle och göra en blöt fläck av honom. Han tog några steg bakåt och
satte sig tungt när sängkanten träffade honom i knävecken.
– Om jag fattat det här rätt så har jag
pussat nån, men inte dig, sa han och kände sig mer än olovligt dum. Och vem satt
jag därnere och jobbade ihop med då?
– Med mig naturligtvis. Men det begriper ju
vem som helst att det inte var mig du pussade, utan nån annan. Därför vill jag
veta vilken du innerst inne ville pussa?
– Hur ska jag kunna veta det, sa Rutger
Pärson sanningsenligt och nöp sig i armen för att känna efter om han drömde.
Nog visste han med sig att ha pussat Anna, och hon nämnde ju själv pussen. Men
det lät ju på henne som om han ändå inte gjort det utan pussat nån annan, hur
nu det kunde vara möjligt.
– Vet du inte! sa Annika i skarp ton. Då
finns det inget annat sätt att få reda på det än att testa senare idag.
– Vadå testa?
– Det måste göras igen begriper du väl, sa
Annika. Men du ska göra det med mig den här gången. Förresten är maten strax
klar, så kom ner på en gång, la hon till.
Inte så lite förvånad såg hon Rutger Pärsons
ögon rulla i huvudet som på en enarmad bandit. Om inte Annika gått därifrån,
hade hon tydligt sett två ögonvitor innan han föll baklänges på sängen. Men två
ögonvitor verkade inte ge någon jackpot i Rutger Pärsons fall.
Kapitel 60
När Anna gett
sig sjutton på att göra nånting, gjorde hon det också. Därför tvekade hon inte
när det gällde att lura över Ossian. Men när hon satt sig vid skrivbordet inne
på verkstadskontoret, fanns ändå en viss oro i kroppen innan hon lyfte
telefonluren. Under den tid som tio signaler gick fram innan Ossian svarade,
slog det henne hur hon skulle göra. Pang rakt på sak bara. Därför sa hon nästan
lite för glättigt:
– Hejsan Ossian, det är Anna.
– Jag hör det, sa Ossian avvaktande, eftersom
alla skyddsmekanismer kopplades på när han hörde vem det var. Är det nåt
speciellt du vill?
– Nä, jag ville bara att höra om det var sant
att du är betuttad i Märta?
Ossian drog in luft så hårt att Anna tyckte
det kändes som om telefonluren sögs fast vid örat. Kors då, den frågan hade han
nog inte väntat sig, tänkte hon. Nåja, det gällde ju att skaka om honom rejält
så han svalde betet.
Och nog kände sig Ossian omskakad alltid. Den
första tanken som slog honom, var att ryktet nu börjat spridas över bygden. Om
han tigit ändå.
– Hur... hur kan... hur kan du tro det?
stammade han fram.
– Du låter så osäker. Gillar du inte Märta?
– Visst tycker jag Märta är trevlig och rar
på alla sätt, men...
– Inga men, Ossian, avbröt Anna honom. Jag
har då i alla fall hört att det är allvar mellan er. Man kan väl säga att det
var en liten fågel som viskade.
Nån liten fågel hade det väl knappast varit,
tänkte Ossian. Snarare då en asgam vid namn Malin Emilsson. Men det sa han inte
utan sysselsatte hjärnan med att hitta ett sätt att komma ur den brydsamma
situationen. Anna märkte inte ens den lilla konstpausen, eftersom hon försökte
komma på ett sätt att lura ut Ossian till gården. Hon märkte inte ens att
Ossian tyst mumlade något om skvallertanter som skulle få på tafsen vid nästa
kyrkkaffe.
Ossian hade aldrig i sitt liv använt sig av
en nödlögn, men med katastrofen lurande runt hörnet, sa han urskuldande:
– Egentligen flög det bara ur mig att jag
funderat på att gifta mig med Märta. Och egentligen är det Halvars fel. Om inte
han letat på ett nytt fruntimmer, så... Ja, det ena gav det andra liksom. Det
var väl därför det flög för mig att kan han, så kan väl jag. Tja, det gick av
bara farten, liksom.
– Hörru du! sa Anna med skarp röst. Såna
allvarliga saker ska inte bara flyga ur en, det ska du ha klart för dig. Och du
som är präst och allting.
– Ja... jo... jag vet det, sa Ossian lamt.
– Hur ska du ha det nu då? Tänker du fria
till Märta eller inte?
– Kanske, jag vet inte. Ja, det vill säga om
jag vågar efter det här, sa Ossian, som börjat känna hur kroppen dallrade som
en gelantinklump.
– Äsch, inte behöver du oroa dig för det. Se
till att du kommer över i kväll vid niotiden så ska Annika och jag ordna så ni
får vara ifred. Ärligt talat så tror jag inte att Märta är omöjlig. Hon är
faktiskt betuttad i dig. Jodå, det är verkligen sant, så det så. Tro mig.
– Jaså, säger du det, sa Ossian misstroget.
Men hjärtat började picka oroväckande i
bröstet. Det kunde ju vara sant, lika gärna som det kunde vara ett av Annas
minst sagt grova skämt. Om det var ett skämt, så var det ju inte första gången
hon utsatte honom för ett sånt.
– Tror du att jag ljuger för dig, va? sa Anna
i ett tonläge som hon själv tyckte lät övertygande.
– Med dig vet man ju aldrig riktigt säkert,
sa Ossian och försökte sig på ett skratt. Det gick inget vidare. Mest lät det
som ljudet från en knirkande osmord cykelkedja. Men vad kommer Halvar att säga
tror du? la han försiktigt till.
– Äsch, bry dig inte om vad farsan kommer att
säga. Förresten har han nog ingenting emot det. Tvärtom. Oroa dig inte, Ossian.
– Jaså, jaha... Ja, vi säger väl det då. Var
det vid niotiden du sa?
– Precis.
– Jag kan ju inte få mer än nej, sa Ossian
och lade frånvarande på luren och satte sig tungt på stolen.
Sakta ersattes den velighet han känt tidigare
med beslutsamhet, fjärran från det han upplevt tidigare. Inte bara
beslutsamhet, utan också en gudomlig känsla av att ett högre väsen tagit hand
om allting. Styrkt av det, kände han sig till och med övertygad om att våga
fria till Märta. Men den tanken startade också en varningssignal i bakhuvudet.
Gick det inte lite väl fort?
Ossian blundade. För sin inre syn kunde han
inte bara se ett par fylliga röda läppar, utan också överdelen av ett par
mjällvita svällande bröst. Han kunde till och med känna parfymdoft och hur
kraftiga armar omslöt honom. Känslan fick ett saligt leende att spridas i hans
ansikte.
Anna för sin del studsade som en
guttaperkaboll upp och ner på stolsitsen. Det hade lyckats! Nu gällde det att
finslipa detaljer. Herrejösses, vilken överraskning Ossian skulle få!
Sixten hade Anna ovetande stått i
dörröppningen och lyssnat under större delen av samtalet. Anna ryckte till när
Sixten sa:
– Vad håller du på med?
– Ordnar en träff åt Märta.
– Men, hon har ju åkt opp till fäbon.
– Ettan ja, men inte Tvåan, sa Anna utan att
vända sig om.
– Förklara dig, sa Sixten.
– Det är ju enkelt! Vår Märta kallar vi för
Ettan, och Märta Segelberg har du ju hört att vi kallar för Tvåan. Fattar du?
– Så där, sa Sixten. Om jag fattat det rätt,
så har du alltså ordnat en träff åt Tvåan med den du pratade med.
– På sätt och vis kan man väl säga det.
Sixten ruskade på huvudet för att få bort
känslan av att rummet började snurra. Den öl som Malin bjudit på hade tydligen
varit starkare än han trott. Varför snurrade det annars så förbaskat? Men
plötsligt slutade det snurra och han sken upp. Ja jäklar, det var ju solklart!
– Du menar väl inte att du tänker lura
karlstackarn till fel Märta?
– Jovisst, sa Anna glatt.
– Och hur menar du att han inte ska märka nån
skillnad?
– Det är bara det som är problemet, sa Anna.
Det var Ossian jag pratade med, förstår du. Tvåan är betuttad i honom sen dom
fick fel på bilen. Men jag misstänker att Ossian och Ettan redan har kuckilurat
med varann. Åtminstone fattade jag det så. Så om vi inte kan tussa ihop Tvåan
och Ossian, är det nog adjöss med verkstan. Därför måste vi se till att Tvåan
får Ossian inom greppavstånd. Känner jag henne rätt, släpper hon honom aldrig.
– Du kan inte vara riktigt klok, sa Sixten,
men rösten antydde något helt annat. Mycket har jag hört, men blåsa en präst!
– Jag har inte en tanke på att lura Ossian.
Tvåan är faktiskt betuttad i honom, så det så. Att han kommer att råka hamna
hos fel Märta kan väl inte jag rå för. Förresten lät han så velig att det nog
är hipp som happ vem han friar till.
– Friar… nää, det kan du inte mena! Att lura
honom till fel fruntimmer är en sak, men att få honom att fria... Hur ska det gå
till menar du? Att det är fel Märta kommer han ju att upptäcka omedelbart. Han
är väl inte blind.
– Tyvärr, och det är enda kruxet just nu. Men
Tvåan kommer att samarbeta vad vi än hittar på, så det gäller att... Anna
tystnade och lade pannan i djupa veck.
– Se till att det är mörkt, fyllde Sixten i
den inte avslutade meningen.
– Hur ska det gå till? Vi kan väl inte släcka
i hela kåken.
– Nä, men i rummet där hon är, sa Sixten. Dra
ner rullgardinen också och släpp in honom dit. Kommer man utifrån där det är
ljust, ser man ingenting förrän efter en stund. Men det betyder att den där
Tvåan, måste snabba på av bara sjutton innan han kan se nåt.
– Gud vad smart du är! skrek Anna och
studsade upp från stolen och slog armarna om Sixtens hals. Det där var värt en
puss, la hon till och gav honom också en. Det vill säga, det var meningen att
det bara skulle bli en puss, men Annas och Sixtens hormoner ville annat.
Åtskilliga minuter senare sa Sixten:
– Vad tror du kommer att hända mellan Tvåan
och Ossian?
– Bekymra dig inte om det, sa Anna. Tänk på
oss istället.
– Jag kan inte låta bli att tänka på det. Har
du tänkt på att han faktiskt blir inlurad i ett rum tillsammans med nån han
tror är en helt annan? Vem vet, det kan ju gå så långt att dom sätter igång och...
Ja, du vet vad jag menar.
– Och vad är det med det då? Tvåan har säkert
haft karltorka i många år.
– Men fattar du inte, Ossian är ju präst!
– Äsch, präst är han bara utanpå. Jag såg nog
hur han glodde på Ettans rumpa när jag skjutsade dit henne. Han blev knallröd i
ansiktet och flåsade som en häst. Så jäkla mycket kunde han ju inte se, men det
räckte tydligen. Präst eller inte, men när en tjej visar rumpan, går det
tydligen hur lätt som helst att vampa en kille. Du tände ju på min rumpa, förresten.
Nä, bry dig inte om Ossian, utan svara på hur du skulle göra. Skulle du säga
nej om du fick chansen?
– Inte med dig i alla fall, sa Sixten med
övertygelse i rösten.
– Nu trycker du verkligen på startknappen, sa
Anna och ögonen sprakade som tomtebloss på julafton. Jag blir alldeles salig.
Du, i kväll... kan vi inte... Anna tystnade och rodnade. Det hade låtit så
påfluget och rakt på sak, inte romantiskt precis. Men det var ju så nytt och
spännande att pussas med honom. Lika roligt som att meka med bilar, faktiskt.
Först nu började hon förstå varför Annika så ofta stått och pussats med Åke
Fläder.
– Förlåt, sa Sixten som missförstod hennes
tystnad och drog sig försiktigt några centimeter tillbaka, så hon inte skulle
känna det han tryckte på den förmodade startknappen med.
– Förlåt, varför det? Det känns ju underbart,
sa Anna med bestämd röst.
– Nog fasiken är Satan lös alltid, hördes
Alriks röst utifrån verkstan.
Kapitel 61
Nu tycker jag
att det får vara nog för idag, sa Annika och slog igen bokföringsboken. Ja, med
det här, menar jag. Vi har ju en sak kvar att göra.
– Vadå? sa Rutger Pärson trött och
frånvarande. Vi har gått igenom allt. Förresten är klockan över sju.
– Men det är inte för sent för att testa, sa
Annika och reste sig från skrivbordet.
– Testa vadå? sa Rutger Pärson och stirrade
förvånad på henne.
– Att pussas, så klart! Kom hit och gör om
det du gjorde på förmiddan, men med mig den här gången.
– Snälla, säg att jag slipper göra det. Det
var ett stort misstag, och det vet du. Jag har mått dåligt hela eftermiddan
tack vare det.
– Varför säger du att det var ett misstag?
Enda misstaget var att du inte visste vem du pussade, sa Annika.
– Å jo, nog vet jag väl att det var dig jag
pussade.
– Neej, säger jag, sa Annika i skarp ton. Det
var inte mig du pussade.
– Börja inte nu igen, sa Rutger Pärson. Jag
orkar inte med det. Men okej då, det var inte dig jag pussade. Är du nöjd då?
– Inte förrän du har pussat mig. Kommer du
hit eller ska jag komma till dig?
Rutger Pärson reste sig på darrande ben och
lade pärmen på skrivbordet. Nog hade väl första gången en tjej, nästan
kommenderade honom att pussa henne kunnat vara annorlunda, tänkte han.
– Du tänker väl inte klappa till mig? sa han
med lätt darr på rösten.
– Det har jag ingen orsak att göra, och det
vet du.
– Ja då så. Än har du chansen att ångra dig,
sa han och gick runt skrivbordet och stannade framför henne.
– Glöm det, sa Annika och fuktade läpparna.
– Skyll dig själv, sa Rutger Pärson och slog
armarna omkring henne.
De första minuterna försvann i ett rosafärgat
skimmer, de nästkommande fem minuterna tyckte Rutger Pärson att han var
tyngdlös och kunde sväva. Ja, det vill säga han hade kunnat göra det, om inte
Annikas armar hållit ett stadigt grepp om hans nacke.
Men om Rutger Pärson tyckte sig kunna sväva,
var Annika redan i sjunde himlen och hon tänkte: Herrejösses, så han kan
pussas! Omedvetet lirkade hon sig närmare tills hon satt fastklistrad som ett
frimärke mot honom.
På något underligt vis kände hon sig som en trädkramare.
Att Rutger Pärsons spinkiga kropp gav henne associationen av en trädstam,
berodde inte bara på själva formen, utan också på den utskjutande trädgren som
envist skavde mot hennes mage. I och för sig inget obehagligt, och problemet
löste sig självt, när trädgrenen med lite hjälp från Annika trycktes upp mot
stammen
Efter uppskattningsvis tjugo minuters
pussande, släppte de taget om varandra för att hämta andan. Annikas nu
rödblommiga ansikte strålade och det fanns något drömmande i de klarblå ögonen.
– Nu vet jag att det var mig du pussade,
viskade Annika. Så här har jag aldrig känt det förut.
– Inte jag heller, sa Rutger Pärson med
knappt hörbar röst och drog upp skjortan ur byxorna så den fick hänga utanpå,
för att dölja en som han själv trodde, en alldeles för iögonfallande
utbuktning.
– Det känns faktiskt som om jag skulle
vilja... Annika avbröt sig och tryckte båda händerna mot skötet.
– Vilja vadå? Rutger Pärsons fråga kom
mekaniskt utan tillstymmelse till nyfikenhet bakom. Hans hjärna hade redan börjat
söka en lösning på det delikata problemet att Anna tydligen valde honom
istället för Sixten. Men vad skulle Sixten säga när han fick reda på det...?
– Göra nånting som jag länge drömt om, sa
Annika och avbröt hans tänkande. Jag har aldrig känt det så här nån gång
förstår du. Ja, att jag hittat den rätta för det, menar jag.
– Menar du att jag är den rätta för det då?
– Mmmm...
– Vad kan det då vara som du har drömt om? sa
Rutger Pärson och sneglade försynt nedåt för att se om skjortan skylde.
– Att kuckilura, sa Annika och slog ner
ögonen. Har du gjort det nån gång?
– Nä, det har jag aldrig gjort nån gång, sa
Rutger Pärson sanningsenligt. Men naturligtvis vill jag pröva på det med dig,
la han till.
– Tänk, jag anade det! sa Annika och slog
förtjust ihop händerna. Jag har inte heller gjort det nån gång. Då blir det
första gången för oss båda.
– Ja, det blir väl det, sa Rutger Pärson och
stirrade förvånad på henne. Nog hade hon pratat en massa tok tidigare, men det
verkade bara bli värre. Höll hon på att få värmeslag eller nåt i den stilen?
– Vet du, det känns riktigt på nåt sätt, sa
Annika.
– Riktigt... ja, jag antar det, sa Rutger
Pärson, trots att han inte fattade ett dugg vad det var fråga om.
– För du vill väl göra det med mig? frågade
Annika i nästan vädjande ton.
– Jag sa ju det. Det finns ingen jag hellre
skulle vilja göra det med, sa Rutger Pärson och menade det också. Vill du att
vi gör det här och nu? frågade han därför.
– Nä, tok heller, sa Annika och fnittrade.
Det här är väl inte rätta platsen precis. Men vi har verkligen nånting att se
fram emot, eller hur?
Rutger Pärson kom sig inte för att säga
något, utan nickade bara jakande.
–
Teoretiskt vet jag allt om hur man gör, sa Annika. Rent praktiskt ska det nog
ordna sig också. Nej du, nu måste jag in och prata lite med Tvåan, la hon till.
Rutger Pärson nickade igen, trots att han
inte hade den blekaste aning om vad som rörde sig i Annikas huvud. Inte heller
förstod han varför hon kallade sin syster för Tvåan. Och vad hade hon menat med
teoretiskt och praktiskt? Och det där kuckilura som hon ville göra med honom,
var det nån sorts spel eller nånting i den stilen? Nåja, det skulle väl visa
sig.
– Jag tror inte det är sant! Gud vad
spännande, tycker inte du det också? kvittrade Annika och försvann ut ur
arbetsrummet utan att vänta på svar.
– Gissa två gånger, sa Rutger Pärson ut i
tomma luften.
Kapitel 62
Anna din
olycksfågel, hur kunde du hitta på nåt så vansinnigt? sa Annika och borstade
bort en fläck hon fått på blusen, sen de rest en stege mot väggen under Märtas
sovrumsfönster. Hur har du tänkt dig att få Ossian att klättra opp till Tvåan?
Jag kan då varken se honom som Romeo eller Tvåan som Julia. Dessutom är han
höjdrädd, om du inte vet om det. Enligt Frida, törs han inte ens kliva opp på
en stol.
– Jag kom inte på nåt bättre i hastigheten.
Har haft fullt opp med annat, sa Anna oberörd.
Och det var faktiskt sant. Ossians
förestående friarbesök hade snabbt glömts bort när Jönssons gamla skraltiga
skördetröska – i behov av omedelbar akut behandling, som Jönsson uttryckt det –
kommit inskramlande vid fyratiden. En reparation som betytt inkomster som så
väl behövdes. Trots att Sixten bredvilligt ställt upp för att hjälpa till med
det för honom fullständigt okända fordonet, hade klockan hunnit bli halv åtta
innan den brådskande reparationen varit avslutad.
– Men det måste finnas nån orsak till det?
envisades Annika. Och varför måste Tvåan ha rullgardinen nerdragen?
– För att inte Ossian ska se vilken han friar
till naturligtvis.
– Menar du att...? Annika tystnade och
kippade efter luft.
– Naturligtvis!
– Du kan inte vara riktigt klok! tjöt Annika,
och hennes ansikte sprack upp i ett stort leende. Ossian tror att det är Ettan
han ska träffa, va?
– Tror och tror. Du skulle ha hört hur osäker
han lät när jag frågade om han tänkt fria till Märta. Han hade funderat på det,
sa han. Men bara för att farsan ska gifta om sig. Har du nånsin hört på maken!
Om han nu absolut vill gifta sig, spelar det väl ingen roll vilken Märta det
blir. Eftersom Tvåan har blivit så betuttad i honom, tyckte jag det passade bra
helt enkelt.
– Men vad tror du Ossian kommer att säga när
han upptäcker det?
– Han får väl skylla sig själv, om han friar
utan att se efter vem det är, sa Anna och ryckte på axlarna. Förresten har vi
inte sett hur det går.
– Nä, det är sant, sa Annika. Men det skulle
inte förundra mig om det går vägen. Vet du, jag tror faktiskt att Ossian
innerst inne gillar Tvåan. Att Tvåan är helfrälst i Ossian, finns det ju inga
som helst tvivel om. Och jag förstår precis hur hon känner sig, för när Rutger
pussade mig, så...
– Vem pussade dig sa du? avbröt Anna henne
och blev vit i ansiktet. Var det glasögonormen du pratade om förut, som var bra
på att pussas?
– Ja... jo, sa Annika och rodnade. Men nån
glasögonorm är han inte, la hon till. Tvärtom är han jättegullig.
– Har ni gjort nåt mer än pussats? sa Anna
som nu skiftat färg och blivit mörkröd i ansiktet.
– Inte än i alla fall. Varför frågar du?
– Jag har inte tänkt på det förrän nu, men du
har inte varit dig lik.
– Det beror väl på att allt hände så snabbt.
Det var pang på som Tvåan brukar säga. Först visste jag varken ut eller in, men
nu vet jag att han är min saknade halva. Åke Fläders pussar bara pirrade lite,
men Rutgers...
– Det där med pang på låter bekant på nåt
sätt. Är det säkert att du inte redan har kuckilurat med honom?
– Neej, sa jag ju! Men det var nära ögat i
kväll må du tro. Han har inte heller kuckilurat nån gång. Ändå var det nära att
vi gjorde det i arbetsrummet. Det vill säga han frågade om vi skulle göra det,
men jag tyckte vi skulle spara med det.
– Nära ögat sa han som fick en spark i arslet
också, fräste Anna. Jaså, han har aldrig gjort det, va! Det ska jag tala om för
dig, att den där siffercasanovan har haft ihop det med ett äldre fruntimmer. En
som kanske till och med är i farsans ålder. Åtminstone sa han så till Sixten.
– Det kan inte vara sant! stönade Annika.
– Fråga Sixten, så får du höra att det är
sant.
– Nä nu jädrar! skrek Annika och snodde runt
på klacken. När jag får tag på Rutger, ska jag banne mig...
– Klappa till honom rejält, fyllde Anna i när
Annika inte hittade ord för vad hon skulle göra med Rutger Pärson. Nog för att
du klarar det själv, men... Anna avbröt sig och rusade efter Annika som var på
väg att försvinna runt husknuten.
Sixten som satt sig på trappan för att inte
vara i vägen, var inte alls säker på vilken av tvillingarna det var som i fullt
humör kom rusande runt husknuten och skrek:
– Vet du var Rutger är nånstans?
– Jag tyckte jag såg honom försvinna bakom
uthuset för en stund sen, sa Sixten. Han såg ut att vara i en annan värld. Han
skulle kanske gå och titta på nånting.
– Ja stjärnor ska han få se i alla fall, det
kan du vara säker på, fräste Annika. Har han sagt till dig att han haft ihop
det med ett äldre fruntimmer?
– Han yrade nånting om det, sa Sixten. När
jag kallade henne för fallfrukt blev han förbaskad, och sa nåt tjafs om att hon
var nånting man satte opp på en pedistal. Som nån sorts jädra porslinsdocka.
Han är lite knepig, men för det behöver det väl inte vara nåt fel på killen.
Vad har han gjort nu då, eftersom du...
Sixten tystnade eftersom Anna blev synlig i
samma ögonblick. Vem var vem egentligen?
– Åhhh, den förbaskade... Annika avslutade
inte meningen utan rusade ner mot uthuset.
– Jag förklarar sen, skrek Anna och rusade
efter, vilket i alla fall fick Sixten att fatta vem som var vem av dom båda.
– Men hur blir det med Ossian då... om han
kommer? ropade Sixten efter Anna, men fick inget svar.
Kapitel 63
När Ossian
Bladudd strax före nio av försiktighetsskäl, parkerade sin Cortina framför den
Strebergska verkstadsbyggnaden, var han ett offer för stridiga känslor. Dels
hoppades han innerligt att nånting äntligen skulle hända, men samtidigt var han
livrädd för just det. Vad som helst kunde ju hända.
Att det olycksaliga han i hastigheten slängt
ur sig för Frida Jansson skulle spridas som en löpeld, hade inte kommit som en
överraskning. Men att den brasan skulle nå den Strebergska gården så snabbt,
hade kommit som en chock för honom. Och alldeles säkert också för Märta, som
nog haft det ganska hett om öronen, om han kände Anna rätt.
På sätt och vis hade ändå skvallertanterna
gjort en välgärning, eftersom dom tydligen fått Märta förberedd på hans
giftermålsplaner. Och om det var som Anna sagt, hade tydligen skvallret fallit
i god jord också. Om Anna verkligen talat sanning, förstås. Det fanns alltid en
risk med Anna, det var han väl medveten om.
Men det kan ju mycket väl vara så, att Märta
inte har nånting emot att jag kommer hit, resonerade Ossian med sig själv. I
köket hemma hos Halvar, vågade han alltid vara sig själv tillsammans med Märta.
Över en kopp kaffe, skulle det alldeles säkert gå att resonera igenom allt som
gått snett vid hennes besök. Inte bara för honom, utan också för henne. Hon
hade kanske upplevt det lilla intermezzot när hon klev ur bilen som pinsamt och
därför skämts över det. Just den lilla detaljen, kunde ju ha varit orsaken till
att Märta uppfört sig lite underligt.
Det kan ju naturligtvis också berott på, att
han inte ens nämnt hur förändrad hon blivit, fortsatte Ossian att resonera med
sig själv. Hon hade ju faktiskt klätt opp sig för hans skull och då hade det
väl också varit på sin plats, att han gett henne en komplimang. Visserligen
hade det väl inte varit så taktfullt precis, att tala om för henne vilka
utsökta kurvor hon utrustats med. Men visst hade han försynt kunnat påpeka
vilken skönhet hon blivit. Det var ju sånt en kvinna ville höra. Kanske var det
just den uteblivna komplimangen, som gjort henne lite purken och snäsig.
Jag är för orutinerad helt enkelt, tänkte
Ossian och klev ur bilen. Det hade behövts massvis med träning för att kunnat
hantera det som hände med Märta. En som haft möjlighet att träna, skulle
alldeles säkert ha utnyttjat det lilla missödet till sin fördel. Men vad hade
han gjort, jo stirrat på härligheten och betett sig som ett fån! Och ändå var
han ju tekniskt sett inte oskuld.
Men det man en gång lärt sig, brukar ju sitta
i. Så sa i alla fall folk om att cykla, men det var ju inte samma sak.
Förresten var risken minimal att han skulle behöva vissa opp sina färdigheter
på det intima området tillsammans med Märta redan i kväll. Antagligen skulle
väl inte det ske förrän han friat. Och fria till Märta i kväll, det tänkte han
då inte göra. Det vågade han helt enkelt inte.
Märta skulle naturligtvis kunna föra
giftermål på tal och vad kunde hända då? Efteråt! Så tänkte Ossian och benen
började skaka så våldsamt, att han måste ta stöd mot verkstadsväggen.
Men den på kärlek svältfödde Ossian var som
Bileams åsna. Uppe på sitt rum gick Märta Segelberg otåligt fram och tillbaka
på golvet i febrig väntan. För varje minut som minutvisaren på armbandsuret
sniglade sig fram, skapades underbara fantasier om det förestående mötet med
Ossian.
Därför märkte hon inte att svetten rann i små
rännilar både på ryggen och under armarna. Det enda som störde henne, var Annas
förslag att rullgardinen skulle var nerdragen när Ossian kom inklättrande. När
Halvar var borta. varför kunde då inte Ossian gå den vanliga vägen? Och varför
måste rullgardinen vara nerdragen? Det måste i alla fall finnas nån anledning
till det, därför hade hon inte protesterat. Ossian hade kanske rent av
föreslagit det, vad visste hon. Han var ju så blyg hade hon hört och då kunde
lite mörker hjälpa till, förstås.
Märta Segelberg kastade en blick på den
renbäddade sängen. Var det för vågat att ha tagit av sängöverkastet? Visst
kunde det missförstås, men i ett sovrum måste dom ju hålla till på sängen! Men
det är nog bäst att jag tar det lite försiktigt med honom, tänkte Märta och
började på nytt gå fram och tillbaka över golvet.
Efter att ha gått fram och tillbaka i ett par
minuter, stannade hon förvånad upp mitt på golvet och kliade sig frånvarande på
ena skinkan. Vad konstigt, tänkte hon. Är det folk utanför som pratar, eller
vad är det? I samma ögonblick sa en röst klart och tydligt:
– Nu är du ganska nervös, va? Var inte det,
för Ossian är den snällaste som finns. Och du, bry dig inte om att han är
präst. När ni träffas, så gå inte som katten kring het gröt, utan krama om
honom och ge honom en rejäl puss på munnen direkt. Sen säger du rent ut att du
blev kär i honom vid första ögonkastet.
– Nää, så kan jag väl inte göra, sa Märta
högt i förvåningen över det hon hört.
– Det
kan du visst det, sa rösten och Märta såg sig oroligt omkring.
Nu började det verkligen bli illa ställt med
henne. Men visst hade rösten haft rätt, hon var nervös inför mötet med Ossian.
Eftersom det inte fanns nån i närheten, måste det ju ha varit sina egna tankar
hon hört. Och det är klart, så till mig i trasorna som jag är nu, är det väl
inte så underligt, tänkte hon.
Därför tog hon det som något naturligt, när
rösten sa:
– Du är ju alldeles genomblöt av svett. Gå ut
och svalka av dig. Varför inte en sväng ner till verkstan och tillbaks. Det är
gott om tid.
– Ossian kommer ju inte än på en stund, så
det gör jag, sa Märta Segelberg och skyndade ut genom dörren.
När hon passerade Sixten på trappan sa hon:
– Kommer Ossian, kan du väl tala om att jag
har gått en sväng. Jag behöver lite frisk luft förstår du.
– Men skulle du inte... Längre kom inte
Sixten, för Märta Segelberg försvann med långa kliv utefter vägen ner mot
verkstan.
Hastigt reste sig Sixten och stod rådvill en
kort stund. Tänk om Ossian skulle dyka opp och inte Märta fanns på rummet, ja
då jäklar... Nu hade Tvåan trasslat till ritningarna rejält. Bäst att varsko
Anna om det, tänkte Sixten och rusade över gårdsplanen mot uthuset.
Kapitel 64
Rutger Pärson
som drömmande med slutna ögon suttit lutad mot uthusväggen, rycktes tillbaka
till verkligheten av en rungande örfil.
– Du din... din... förbaskade siffercasanova!
skrek Annika, men i samma ögonblick gick det upp för henne vad hon gjort.
Skamsen över att farfarsmors okontrollerbara tvärilska spökat igen, sjönk hon
ner på knä framför honom och gömde ansiktet i händerna. Herregud, vad hade hon
ställt till med!
– Aj, det där gjorde ont, sa Rutger Pärson
och lade handen på sin brännande kind.
– Förlåt... förlåt, snyftade Annika fram. Jag
vet inte vad som tog åt mig.
Rutger Pärson var mer förvånad över att se
henne falla på knä framför honom, än för själva örfilen. Det var inte första
gången det hänt att han fått en örfil av en tjej, men tidigare gånger hade det
varit skolkamrater som lurat i tjejer att han snackat skit om dom. Den här
gången hade han verkligen burit sig ruttet åt, både mot Anna och Sixten.
– Inte ska du be om ursäkt. Om det är nån som
ska göra det, är det väl jag. Den där örfilen har jag verkligen förtjänat, sa
Rutger Pärson och rättade till glasögonen som hängde på trekvart. Men varför
klappade du till mig? Var det för att jag pussade dig?
– Nä, för att du ljög för mig, lyckades
Annika pressa fram mellan sina darrande läppar.
– Ljög för dig... om vadå? sa han förvånad.
Jag har varit ärligare mot dig än jag nånsin varit förut. Faktiskt.
Annika tog bort händerna från ansiktet och
stirrade på honom. Det sorgsna som fanns i hans ansikte var inte spelat, så
mycket kunde hon se.
– Men jag vet att du har ljugit för mig, sa
Annika med en röst som inte längre hade någon skärpa. Du skröt för Sixten att
du legat med nån gammal hagga. Ja, en som är mycket äldre än dig i alla fall.
Rutger Pärson sjönk ihop på mitten som en
misslyckad sockerkaka. Allt blev som ett grått töcken för hans ögon och tårarna
började ilsket bränna bakom ögonlocken. Därför såg han inte Anna som stod bara
några meter ifrån vid uthusknuten. Inte heller Sixten, som hastigt dök upp
bakom Annas rygg.
– Det jag sa till Sixten, var bara skryt, sa
Rutger Pärson med trött röst.
– Bara skryt...?
– Ja, just skryt. Jag har inget minne av att
ha legat med henne. Eftersom jag var full för första och enda gången i mitt
liv, kommer jag inte ihåg ett dugg. Jo, att jag var nervös, ja rent av
skitskraj. Förresten gjorde hon slut med mig strax efter den händelsen. Och det
var ingenting konstigt med det. Allt jag tar mig för med blir det pannkaka av,
både när det gäller folk och jobb. Det vilar en förbannelse över mig, den saken
är klar. Gå nu är du snäll, annars ställer jag till det för dig också, och det
vill jag minst av allt. Du är det mest underbara som hänt mig, och...
Rutger Pärson röst försvann i en otydlig
viskning och han började gråta. Annika slog armarna om hans hals och lade sin
kind mot hans. Sakta vaggade hon honom som ett barn.
Med milt våld drog Sixten med sig Anna runt
knuten, för att lämna de båda ensamma.
– Vad tar du dig till med! fräste Anna
ilsket. Begriper du inte att vi inte kan lämna syrran ensam med den där... Hon
tystnade när Sixten lade sin hand över hennes mun.
– Bry dig inte om dom nu, jag måste berätta
en sak. Det gäller den där Märta... Ja, Tvåan som ni kallar henne.
– Henne behöver du inte bry dig om, hon
klarar sig själv, snäste Anna. Om jag inte hjälper syrran, kommer den där
glasögonormen att ljuga henne full. Du hörde ju själv vad han sa alldeles nyss.
Han kommer att snacka omkull henne, sanna mina ord.
– Det tror jag inte alls. Men däremot tror
jag på det han sa till Annika, sa Sixten. Att han drog en vals för mig är väl
inte hela världen. Det är lätt gjort att en kille vill briljera lite inför
andra och slänga ur sig en sån grej. Jag har själv gjort det en gång, och en
kille skvallrade för tjejen. Tänk dig själv hur det kändes, när tjejen ringde
till mig och var fly förbaskad.
– Lagom åt dig.
– Det vet jag väl. Men det värsta var att jag
aldrig sett tjejen. Visste inte ett smack hur hon såg ut. Och som tur var,
visste inte hon hur jag såg ut heller. Hursomhelst har jag aldrig gjort om det.
– Jag undrar vad den där tjejen skulle sagt,
om hon vetat om hur du såg ut.
– Det hade väl inte ändrat på nånting.
– Joo då, tro mig. Jag vet vilken typ av
killar tjejerna snackar om, och du är definitivt en sån.
– Äsch, sa Sixten och rodnade. Men det var
inte mig vi skulle prata om, utan Rutger. Jag tror inte att det är nån risk att
lämna dom ensamma. Han är ju inte nån förförartyp precis.
Anna kunde inte låta bli att le. Rutger
Pärson en förförare, det var ju skrattretande. Nää, aldrig i livet! Men hur
hade syrran kunnat fastna för en sån ömklig figur. Åke Fläder såg ju ut som en
filmstjärna i förhållande till Rutger Pärson.
– Vad kan hon se hos honom egentligen? sa hon
med en röst full av tvivel. Som det lät, var hon till och med beredd att kuckilura
med honom.
– Han måste väl ha nåt visst som hon gillar.
Jag gillade ju dig redan från första början. Ja, nästan i alla fall. Vet du om
att du kan skrämma slag på killar? Ibland när du är i närheten, känner jag mig
precis som Rutger sa att han kände sig, tillsammans med den där porslinsdockan.
– Och hur känner du dig nu då? sa Anna och
det glittrade till i hennes ögon, eftersom nånting nästan omärkligt vidrört
hennes ena bröst.
– Nja, just nu verkar du inte så farlig.
– Jag märker det eftersom du vågade tafsa mig
på tutten, sa Anna och fattade tag i hans hand och drog honom med sig.
Om hon kastat en blick på Sixten, hade hon
sett förvåningen som speglades i hans ansikte. Mysko, tänkte han och lät sig
motvilligt släpas iväg av den ivriga Anna. Är hon tankeläsare också. Visst hade
han tänkt på hur det skulle kännas att ta på dom, men...
– Jag vet då inte att jag tafsade på dig, sa
Sixten när han äntligen fått mål i mun.
– Ä, tänk inte på det, sa Anna. Du får göra
det.
– Jaha, sa
Sixten och slutade streta emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar