Tankar i isolering.

Länder har stängt ner sina gränser och paniken har fått fotfäste. Oron inom börserna världen över kommer antagligen att åka hiss upp och ner. En massa kommer att luras köpa aktier för att de blivit billiga, men det styrs av krafter som vill minska förlusterna hos de stora aktörerna som så snart vi ser en uppgång passar de på att sälja av.

Nu vet vi att det här inte kommer att blåsa över på några veckor utan det kan ta månader. Redan nu kan vi se att det är de unga med jobb i butiker och inom hotell- och restaurang som blev första offren, fler kommer nu i de branscher som lever på att folk köper deras tjänster. Som det ser ut blir det här ett förlorat år och det blir svårt att kunna reparera de ekonomiska skador viruset orsakat.

 Misstron mot att det vi gör i vårt land växer i takt med att rastlösheten av att inte kunna röra sig fritt börjar kännas av. Vårt lands akilleshäl är vår omfattande byråkrati som läser direktiv uppifrån som fan läser bibeln. Många myndighetschefer driver verksamheterna efter eget huvud och helt utan personligt ansvar. Nu är det verkligen dags att återinföra tjänstemannaansvaret för att få bukt med den inkompetens som ständigt uppvisas.

Misstanken finns att den hysteri vi nu kan se inte bara handlar om Coronaviruset, det är en rädsla för att allt som tagits för givet inte alls är det. Att ett virusutbrott sätter igång ett börsras borde inte finnas på kartan, det finns ingen som helst koppling mellan dem. Varför har vi inte sett samma braskande rubriker om de människor och barn som dör av svält? Naturligtvis därför att vi själva knappast skulle kunna hamna i den situationen, med Coronaviruset är läget ett helt annat.

Ja, om man går efter vad som hänt tidigare vill säga, men den här omfattande Coronahysterin är på väg att göra så många fattiga att ingen kan säga hur vår värld ser ut om några år. Konkurser blir som ringar på vattnet och det drabbar företag och tillverkare i flera led. Det ger en känsla av att vi nu står inför någonting helt nytt som kommer att visa sig efterhand. Att de rika drabbas borde göra att jag känner skadeglädje men deras förluster spiller över på de anställda.

Människorna måste känna trygghet, men det har varit någonting regeringar inte brytt sig om. VI lever i materialistisk värld som styrs av makroekonomiiska prognoser, av den anledningen glöms människan bort. Efter det här kommer ingenting att vara sig likt för de politiska makthavarna och frågan är vad som kommer att hända med EU som ställts utanför ländernas panikåtgärder för att begränsa smittan.

Oavsett hur de olika länderna tacklat det hastigt uppkomna problemet, är både staten och invånarna förlorare. En ekonomisk skada i den omfattning vi kan förvänta oss är ingenting som kan repareras i en handvändning, sviterna kommer att finnas kvar i flera år. Trots alla förmaningar om att alla måste ha en buffert, signalerar redan nu massvis med människor att de inte kommer att klara av sina amorteringar och räntor.   

För alla de människor som nu uppmanas hålla sig inne och om möjligt isolera sig från omvärlden blir det här en tankeställare. Vad är det för samhälle vi har egentligen? Det har visat sig att det inte är skapat för människornas bästa och oron för ekonomin börjar bli större än för de människor som kan mista livet.

Under flera år har jag kallat det politiskt skapade samhälle vi har för människofientligt, det är skapat för att de stora exportföretagen och det politiska maktsystemet skall kunna överleva. Människor är utbytbara och inte värda någonting om de inte producerar pengar till statskassan. Redan i ett tidigt skede sa vår finansminister att vi måste försöka rädda företagen och naturligtvis eftersom det är de som anställer personal och förser staten med "friska" pengar. Alla de som avlönas med skattepengar är en förlustaffär, deras inkomstskatter täcker inte ens hälften av vad de kostar.

Men de anställda inom det privata näringslivet då? Det enda våra politiker oroar sig för är skenande arbetslöshetssiffror, inte tragedierna bakom de som blir friställda och därmed får sin privatekonomi att hamna i en vak. Fler i arbete som våra politiska makthavare haft som mål har motarbetats av offentliga verksamheter som sparat in på personal. De skall ju drivas enligt företagsmässiga principer gubevars.

För mig är det ofattbart att i en värld av matprogram, bakning av tårtor och bönder som söker fruar inte insett att allt bara varit en utopi, en nonsensvärld ditt tiden aldrig når. Inte ens våra politiska makthavare har ägnat en tanke åt morgondagen utan trampat på i ullstrumporna. Har därför full förståelse för att inte bara de politiska makthavarna utan också en stor del av invånarna drabbats av panik.

Enda trösten som jag ser det är att många kommer att börja tänka över hur de har levt och vad det har gett dem. Någon tröst till alla de som kommer att bli arbetslösa har jag inte att komma med, bara rådet att tänka efter hur de vill ha det i framtiden. Skulle inte förvåna om trygghet prioriteras, att veta att vad som än händer skall inte livet gå i kras.

Det var så våra politiker tänkte efter andra världskriget, de hade lärt sig att helt oförskylt kunde miljoner människors liv och hem slås i spillror. De som nu kommer att få stå till svars är de som försämrade trygghetsförsäkringarna, det är den största politiska dumhet som gjorts och är en av anledningarna till det oroliga samhälle vi nu har. Teori och praktik är två vitt skilda saker, det är nu vi kan se att de teorier som styrt de politiska besluten ledde fram till en katastrof.