Änglar, visst finns dom! Del 12

Några kapitel till för att lätta upp tristessen.

Kapitel 65

Lutad mot verkstadsväggen, stod Ossian och försökte intala mod i sig själv. Att det som eventuellt skulle kunna hända, var nånting som förr eller senare hände nästan alla karlar. Anledningen till att han tänkte så, var att han börjat tänka ett steg längre än själva mötet med Märta. Men tankar om vad som eventuellt kunde hända på tu man hand med henne, fick honom att tänka på Greta. Och helt följdriktigt, blev han också påmind om första gången dom varit tillsammans. På det intimare planet, som han tvingade sig själv att tänka, när det gällde dylika relationer.

   Så väl han mindes den gången. Han hade känt sig eländig och legat till sängs med huvudvärk när hon kommit. Men både det eländiga och huvudvärken hade försvunnit spårlöst så fort hon kommit in i hans lilla studentlya. Allt hade etsats in i hans medvetande. Hennes ljuva ansikte och det varma leendet. Och inte att förglömma, hennes underbara kropp. Till och med orden hon sagt den gången, innan hon klätt av sig spritt språngande naken och krupit ner till honom i sängen, kunde han plocka fram ur minnet. ”Nu du, Ossian, ska du få visa vad du kan.”

   Han hade aldrig hunnit bli blyg, utan bara dragits med i den vilda leken. Det hade slutat med att det inte bara blivit en gång, utan åtskilliga gånger under kvällen och natten. Och inte bara då, utan också under en lång följd av veckor. Men så helt utan vidare, hade hon slutat komma till honom.

   Ossian suckade vid minnet av Greta. På nytt kunde han känna smärtan och saknaden efter henne. Men på den tiden hade det smärtat honom lika djupt, att höra hur många på skolan talat illa om henne. Han mindes att dom kallat henne för madrassen, men avfärdat alla rykten som ett utslag av avundsjuka. Att dom helt enkelt smutskastat en dom inte kunnat få. Vad som än sagts om henne, hade inget kunnat ta ifrån honom den underbara tid dom haft tillsammans. Men varför hade hon aldrig hört av sig mera? Det måste ha varit honom det varit fel på.

   Därför var det kanske bäst att ta det lite lugnt och försiktigt med Märta. I klänning istället för städrock, hade hon ju faktiskt visat sig vara i klass med Greta när det gällde utseendet. Men Gretas gåpåaranda hade hon nog inte, och var antagligen inte lika varmblodig heller. Tänk om det inte berott på missödet att hon varit så kylig och snorkig? Att hon helt enkelt var precis så sval, ja kanske rent av kall under ytan. En sån som Märta skulle nog aldrig kunna förmå sig till att helt sonika ta honom i sina armar och pussa honom utan krusiduller. Inte heller att gå ett steg längre, som Greta gjort. Kanske när dom gift sig, men knappast före.

   Den enda han kunde tänka sig skulle kunna göra det, var den där valkyrian som Annika varit i sällskap med. Ja, inte att gå ett steg längre kanske, men väl att pussa honom utan krusiduller. Det hade hon ju redan gjort, förresten.

   På nytt kunde Ossian känna parfymdoften från hennes kropp i sina näsborrar. Ja, han kunde till och med känna de blodröda mjuka läpparna som lämnat ett så oförglömligt minne i hans panna. Med en lätt rysning mindes han också de mjällvita brösten mellan vilka hans haka vilat för en kort stund. Var det inte bäst att han backade ur i alla fall...

   – Allsmäktige Gud Fader, ge mig ett råd, sa han knep ihop ögonen. Bara ett litet ett, så jag vet hur jag ska göra, la han till.

   – Inte är jag Gud Fader precis, men ändå är det jag som ska se till att allt ordnar sig för dig, sa en röst klart och tydligt. Kasta blygheten överbord som du gjorde tillsammans med mig, Ossian, fortsatte rösten. Följ dina känslor, så ska du se att allting ordnar sig.

   Mycket underligt, tänkte Ossian. Han kunde svära på att det varit Gretas röst han hört. Förresten var hon den enda kvinna han varit tillsammans med, så det kunde inte vara någon annan. Men var fanns hon någonstans? Försiktigt öppnade han ögonen och tittade uppåt. Det enda han såg var en vit duva som satt längst ut på takkanten och tittade ner på honom. En svindlande kort sekund tyckte han till och med att duvan blinkade åt honom med ena ögat. Precis på samma sätt som Greta brukat göra, när dom inte varit ensamma.

   Om duvan var en förklädd ängel skulle det förklara en hel del av det som hänt. Men om den var det… Nää, inte kunde det väl vara Greta som blivit en ängel även om det låtit så på rösten? Driven av något han inte kunde förklara för sig själv, tog han några steg tillbaka och bredde ut armarna.

   – Är det verkligen du? Det måste det vara, för det kan inte vara nån annan. Om du bara visste vad jag har längtat efter dig, sa han med hög röst.

   Märta Segelberg som kom gående runt knuten på verkstan med huvudet fullt av fantasier kring Ossian, tvärstannade vid ljudet av hans röst. Det var inte bara hans ord som gjorde henne stum, utan också att se honom stå med utbredda armar. En djup darrande suck bröt fram över hennes läppar, och med några få steg störtade hon in i hans armar.

   – Älskade Ossian, visst är det jag. Och jag har längtat efter dig också, sa Märta Segelberg och placerade en rejäl puss på hans läppar.

   – Jaså, det har du, sa Ossian förvånad och slickade sig omedvetet om läpparna efter den minutlånga pussen.

   – Ända sen jag höll dig i mina armar har jag längtat efter dig, sa Märta Segelberg och kramade Ossian lite extra. Det var som om en högre makt hade bestämt att du skulle komma in i mitt liv. Krånglet med bilen, den lilla olyckan då du slog huvudet i bakluckan. Ja, allt måste ha varit förutbestämt på nåt vis. Tror inte du det också?

   – Ja, jo... kanske... Ossians tystnade och hans blick letade sig upp till den vita duvan. Den såg ut som en vanlig duva, men ändå kunde han inte bli kvitt känslan av att det var något speciellt med den. Kunde det verkligen vara så att den var en förklädd ängel? Visst kunde den vara det! Den tanken fyllde Ossian med en säkerhet han aldrig känt tidigare. Om det var så hade han i alla fall inte inbillat sig, att det var den som talat till honom tidigare. Men att det skulle vara Greta som han tänkt tidigare, var väl i alla fall... Han tankar avbröts av Märta Segelberg, som nu släppt loss alla inneboende känslor.

   – Tänk, så fort jag såg dig, visste jag att du var min saknade halva, sa hon. Du har väl hört att vi bara är en halv människa tills vi hittar den andra halvan? Nä, det har du kanske inte, men jag tror faktiskt på det, och...

   Ossian hörde inte orden som oavbrutet strömmade ur Märta Segelbergs mun. Istället kunde han på nytt klart och tydligt höra rösten som sa:

   – Se inte så förvånad ut, Ossian, det är faktiskt jag. Och jag förstår också varför du var lite tveksam. Ja, över att jag blivit en ängel menar jag. Jag är inte så lite förvånad själv, måste jag erkänna. Men Gabriel talade om för mig varför jag blivit det. Det är så här förstår du, Ossian, att kärlek är nånting som smäller högt däroppe. Det var därför jag blev en ängel.

   Vilket underbart bevis på att det verkligen var Greta som satt på takkanten. Ja, han hade varit inne på den tankegången i alla fall. Men hur kom det sig att hon var här? Och varför? Var det för hans skull...? Längre kom han inte, för Gretas röst fyllde i de frågetecken som uppstått i hans huvud.

   – Jag bad faktiskt om att få komma hit och hjälpa dig för ett halvår sen. Ja, då när jag nyss omkommit i en bilolycka. Ärligt talat var du faktiskt den enda jag kunde komma på som jag ville hjälpa. Efter det satte jag fart direkt, eftersom du inte är nån ungdom längre. Du har ju faktiskt bett om hjälp flera gånger enligt Gabriel, så jag tyckte det var dags att du fick tag på ett rejält fruntimmer. Och det har du verkligen fått nu, lita på mig. Inte vet jag vad Gabriel kommer att säga om det här, men om exakt nio månader har jag bestämt att ni ska få barn. Det är nog bäst att du sätter fart och tar ut lysning så fort som möjligt.

   Det snodde och susade i Ossians huvud. Som han fattat det hemma vid prästgården, var det ju Märta han skulle fria till. Varför stod då en annan kvinna och höll honom i sina armar? Och han hade inte det minsta emot det. Känslan att vara nära henne var helt enkelt underbar. Men nog måste det väl ändå vara något fel...

   – Nu fattar jag ingenting, sa Ossian med hög röst i sin förvirring.

   – Vad är det du inte fattar? sa Märta Segelberg som själv inte hade en aning om vad hon sagt mitt i de känslostormar som genomströmmat henne.

   – Du skulle inte tro mig om jag sa det, sa Ossian och gav henne en flyktig puss på kinden. Prata på du.

   Men Märta Segelberg hade slut på orden, istället tryckte hon ömt Ossian emot sig.

   – Ganska förvirrande, va? hörde han Greta säga.

   – Det är obegripligt. Jag trodde... Men Märta, då? stammade Ossian fram. Kunde det här betyda att han inte skulle fria till Märta?

   – Vad är det du inte begriper och trodde, Ossian älskling? sa Märta Segelberg. Du började säga, men Märta, då och så tystnade du.

   – Det var ingenting, för nu förstår jag alltihop, sa Ossian och hans ansikte sprack upp i ett brett leende. Naturligtvis! Det var ju hur enkelt som helst. Den underbara kvinnan som omfamnade honom hette också Märta.

   – Vad är det du förstår? viskade Märta Segelberg, märkbart tagen av det som hände inom henne. Och allt berodde på att Ossians utstrålning fick blodet i hennes kropp att koka och bubbla, på samma sätt som i den perkolator hon bryggde sitt kaffe varje dag.

   – Att det var förutbestämt att vi skulle mötas, sa Ossian med stadig röst. Med den information jag har fått från högre ort, är det nog bäst att vi gifter oss så fort som möjligt. Vi ska nämligen ha ett barn tillsammans om nio månader. Märta, vill du gifta dig med mig?

   – Vill du verkligen gifta dig med mig? sa Märta Segelberg och knäade till, eftersom benen fick svårt att bära henne. Och hur kan du veta att vi ska ha barn om nio månader? Inte säger du väl det för att få tjuvstarta lite?

   – Tja, kanske. Vill du inte det? Skulle inte det vara underbart?

   – Jag kan inte tänka mig nåt underbarare, sa Märta Segelberg med svag röst, eftersom hon först nu riktigt fattade att Ossian friat. Ska vi ha barn ihop, så inte ska det ske på samma sätt som med jungfru Maria, la hon till och svimmade.

   Ossian som inte alls var beredd, ramlade baklänges av hennes tyngd och fick henne över sig.

   – Nu har du ställt till det. Ossian tyckte Gretas röst nästan låtit tillrättavisande.

   – Minst sagt, stönade Ossian under Märta Segelbergs tyngd. Hur ska jag nu bete mig?

   – Lyft in henne i bilen så klart.

   Försiktigt lirkade sig Ossian fri från Märta Segelberg, borstade bort dammet från byxorna innan han skyndade fram och öppnade bildörren. Minst sagt förvånad över sin egen styrka, lyfte han upp Märta Segelberg från marken och baxade in henne på framsätet. Han vände sig mot duvan uppe på taket, för det måste ju vara den som var Greta. Samtidigt hörde han:

   – Med lite hjälp från ovan är du ju jättestark. Du förstår, jag behövde bara tänka att du skulle orka lyfta henne, och det gick ju som en dans.

   Ossian sträckte på sig vid berömmet. Underligt nog tyckte han inte att det hela var overkligt. Varken att Greta blivit en ängel, eller det han själv nyss gjort. Var det inte just det här han predikat om i så många år? Ja, inte om änglar precis, men att det finns en högre makt som griper in när det behövs.

   – Tur att det var jag som fick hjälpa dig, Ossian, sa rösten, som han nu vant sig vid att höra. Men jag hann inte med när du friade. Inte undra på att hon svimmade av det du sa.

   – Det gick lite väl fort, va? sa Ossian och log generat.

   – Inte för fort precis, snarare för rakt på sak. Men du tog henne verkligen med storm, och det gillar hon. Så bekymra dig inte om det. Hur är det, klarar du dig själv nu? Märta kommer att kvickna till innan ni kommer hem till dig, så det behöver du inte oroa dig för. Nä, jag menar sen, när ni kommer hem. Du ska ju göra barn. Jag har lite mer att uträtta här i krokarna förstår du.

   – Det ska nog ordna sig på nåt sätt. Jag får väl dra mig till minnes hur du och jag gjorde, sa Ossian och log mot duvan. Förresten så påminner hon faktiskt lite om dig. Ja, jag menar inte kroppsligt, utan sättet att vara. Hon är precis som du var, ganska rakt på sak, va?

   – Ja, inte huttlar hon med sina känslor precis. Hon har till och med sagt att hon kan bära dig hela livet om så behövs. Du kommer att få en underbar och kärleksfull hustru, Ossian.

   – Du var också underbar, Greta. Jag kan inte komma ihåg om jag sa det till dig nån gång. För allt som du har gjort för mig, både förr och nu, kommer jag aldrig att glömma dig. Om du inte vet det, så har jag tänkt på dig många gånger.

   – Jag vet att du har tänkt på mig, din stygging. Men nu behöver du inte fantisera längre, det kommer Märta att se till. Nä du, nu får jag väl säga som ärkeängeln Gabriel sa till mig, lycka till.

   – Det kanske jag kan behöva. Hur är det, ses vi igen?

   – Alldeles säkert. Jag är inte klar med allting härnere än. Hej då så länge. Och med de orden, lyfte den vita duvan från taket och försvann i riktning mot den Strebergska gården.

   – Hej, och tack för allt min ängel, ropade Ossian efter den.

 

Kapitel 66

För Sixten var det hela nästan overkligt, när han satt på trappan tillsammans med Anna. Han upplevde det hela som en upptäcktsresa, när han ivrigt utforskade Annas mjuka kullar och varma läppar. En Anna som rödblommig och grann inte för sitt liv kunde förstå, varför hon aldrig prövat på det hon nu gjorde tidigare. Men det sa hon inte till Sixten.

   Efter en stund upplevde Anna den hårda trappan som inte bara obekväm, utan också opraktisk.

   – Här kan vi inte sitta, sa hon. Nog kan vi väl göra det bekvämare för oss.

   Det höll Sixten med om och följde lydigt med Anna, när hon tog tag i hans hand och drog honom med in i huset. Mitt i trappan till övervåningen stannade Anna upp, släppte hans hand och vände sig mot honom. Han fick böja nacken bakåt för att kunna se henne i ögonen.

   – Sixten, får jag fråga dig om en sak? sa hon och fattade tag om hans nacke och drog honom emot sig.

   – Mmm, mumlade han och nickade så att hans panna stötte emot hennes utstående kroppsdelar, vilket fick hans hormoner att börja steppa och leva rövare lite varstans i kroppen.

   – Hör du, Sixten, hur många gånger har du kuckilurat?

   – Två, mumlade Sixten sanningsenligt med munnen full av hennes blus, eftersom hon tryckte honom hårdare emot sig.

   – Två gånger var inte mycket. Men det är två gånger mer än mig i alla fall. Har du varit kär i nån av dom där tjejerna du varit ihop med?

   – Knappast, man kan väl nästan kalla det som hände för olyckshändelser, sa Sixten, som lyckats dra tillbaka huvudet några centimeter.

   – Jaha, krockade du med dom, eller vadå?

   – Nä, men det var inte meningen att det skulle vara jag. Fattar du då?

   – Inte ett smack.

   – Jo, det var så här förstår du. Första gången det hände, var med en tjej som blivit rejält på sniskan. Hon visste inte ett barrolin vilken hon var ihop med. Inte jag heller för den delen, för hon sa aldrig sitt namn. Andra gången var på en tältsemester. En tjej råkade ta fel på tält i mörkret och kröp ner i sovsäcken hos mig. Den tjejen sa inte heller vad hon hette. Men på morron sa hon, att det inte gjort nåt att hon gått fel. Jag har aldrig varit bra på att snacka in mig med tjejer, därför har det bara blivit dom två.

   – Menar du verkligen att... Ja, att dom bara kom så där utan vidare. Och att ni... Nää, det skulle jag aldrig kunna göra. Du förstår, Annika vill alltid prata om sånt där. Ja, hur det ska vara och så. Jag har aldrig brytt mig om det. Inte förrän nu vill säga. Gör det nånting att jag säger det rent ut?

   – Inte alls, sa Sixten och kände hur benen började darra.

   – Det här är så nytt för mig, förstår du, fortsatte Anna. Det är därför jag är så förbaskat sugen på att pussas och kramas med dig. För det vill du väl att vi ska göra?

   – Hur kan du tro nåt annat, sa Sixten med darr på rösten. Herregud, du är ju den snyggaste tjej jag träffat nån gång.

   – Jamen, då så. Vi kan väl hålla till i mitt rum. Du kan gå över till ditt rum genom klädskåpet, så märker ingen att du har varit inne hos mig, sa hon och skyndade uppför de återstående trappstegen.

   Sixten tog de sista trappstegen på skakande ben. Han kunde inte tro att det var sant. Inte menade hon väl att dom skulle...? Visst hade det låtit så i alla fall. Ja jädrar anamma, mumlade han tyst för sig själv.

   När Sixten lyckats ta sig uppför trappan och tittade in genom dörröppningen till Annas rum, såg han till sin förvåning att hon redan tagit av sig kläderna. Inte en tråd på kroppen hade hon!

   – Skynda dig in och stäng dörren för sjutton, sa Anna, vilket fick Sixten att nästan snubbla in i sovrummet och dra igen dörren efter sig.

   – Här går det visst undan i svängarna, lyckades Sixten få fram med rodnande kinder.

   – Är det nåt fel i det då? sa Anna, som obekymrad om sin nakenhet, gick fram till sängen och vek undan överkastet.

   – Nä, men visst kommer det lite hastigt, sa Sixten och hans ögon insöp varje detalj på Anna.

   – Sån är jag, sa Anna. Och det här kommer att bli spännande. Om du ska klämma på mig, måste väl jag få klämma på dig också. Men nåt kuckilurande blir det inte, det ska du ha klart för dig. Ja, det vill säga inte i kväll. Du kanske tycker det låter löjligt, men jag vill att vi förlovar oss först.

   I samma ögonblick slog det henne vad hon sagt. Herregud, hon ville ju göra det med Sixten så det sprakade om det. Och göra det nu! Varför tänkte hon en sak och sa nånting annat?

   – Det låter inte alls löjligt. Om du med kuckilura menar samma sak som jag tror att det är, så är det ingen panik för min del, sa Sixten, som innerst inne inte kände sig alltför besviken. Det var ju över ett år sen tjejen kommit in till honom i tältet, så vad gjorde nån vecka hit eller dit.

   – Du, Sixten, fast vi inte är förlovade kan vi väl i alla fall meka lite med varann, eller hur? sa Anna och lade huvudet bedjande på sned. Tänk om hon kylt av honom genom att säga det där om förlovning, då jäklar...

   Men Sixten var långt ifrån avkyld och visste inte vilket ben han skulle stå på. Visst hade Anna en förmåga att säga vad hon tyckte och tänkte, men lite romantisk kunde hon väl ändå vara. Han var inte van vid att tjejer var så rakt på sak utan krusiduller. Men samtidigt fick det honom att tänka på vad Alrik sagt om sin Malin. Att Satan flugit i henne. Kunde det vara samma sak med Anna? Att det var därför hon var så rakt på sak. Nä, det var ju löjligt! Men det är klart, alldeles säker kunde han ju inte vara.

   – Tja, jag är med på vad som helst med dig, sa han med darr på rösten. Men jag förstår inte... Ja, vad som har flugit i dig, la han till.

   – Flugit i mig?

   – Ja, eftersom det här kommer så plötsligt.

   – Äsch, vi har ju pussats flera gånger, så det här är väl inte plötsligt. Förresten, är det så konstigt om jag vill pussas och kramas och lite sånt där med dig. Du sa att du är kär i mig, och det har ju jag blivit i dig också. Då hör petting till, säger syrran.

   – Skönt, jag trodde det berodde på nåt annat, sa Sixten och tänkte att Alrik nog haft fel om sin Malin också. Trots åldern kunde väl till och med en sån som Malin bli pilsk. För inte dör väl det ut när man blir äldre...

   – Nå, din sölkorv, får du av dig kläderna nån gång, sa Anna otåligt. Eller är det meningen att bara jag ska vara avklädd.

   – För att pussas behöver vi väl inte vara nakna, sa Sixten.

   – Det tycker jag i alla fall. Om inte annat, så blir det lite pirrigare då. Nå, tar du av dig dom själv, eller ska jag hjälpa till?

   – Lägg av, det klarar jag själv. Men kom ihåg att säga till om jag går för långt, sa Sixten och började klä av sig.

    – Du kan vara alldeles lugn. Går du för långt, åker du på en propp, sa Anna och skrattade. Men skrattet tystnade, när Sixten stod naken framför henne. Nog hade Annika visat henne en bild på en naken kille, men att se en i verkligheten smällde högre. Herrejösses! tänkte hon.

Samtidigt på andra sidan hallen i dörröppningen till sitt rum, kastade Annika en hastig blick mot Annas rum varifrån hon hört skrattet.

   – Värst vad syrran verkar ha roligt, sa Annika och drog på munnen smittad av skrattet. Men roligt ska vi också ha. Eller hur, Rutger älskling?

   – Det beror på det, sa Rutger Pärson, som mer eller mindre mot sin vilja släpats med av Annika. Vad har du tänkt vi ska göra då?

   – Och det frågar du om! Nu ska vi kuckilura naturligtvis. Vi pratade ju om det i arbetsrummet. Minns du inte det?

   – Jaså, jaha... Är det dags nu?

   – Det känns då så, sa Annika och tog tag i hans hand och drog honom med sig in på sitt rum.

   Väl inne i rummet släppte hon hans hand och låste dörren. Hon strök som hastigast med handen över hans kind innan hon gick fram till fönstret och drog ner rullgardinen. När hon tänt sänglampan och vikit undan överkastet sa hon:

   – Jag har tänkt på det där du sa. Ja, om att du inte kommer ihåg vad som hände. Om det verkligen hände nåt, gör det inget.

   – Skönt det då, sa Rutger Pärson frånvarande, eftersom han inte förstod varför hon gjorde i ordning sängen för natten.

   – Jag för min del har aldrig varit med om det, sa Annika och rättade till kuddarna. Visst har jag läst en hel del om det, så rent teoretiskt kan jag det mesta. Och egentligen är det väl inget märkvärdigt precis. Ja, det vill säga första gången kan det vara lite knepigt för tjejen. Kanske för killen också, vad vet jag. Men det ska väl lösa sig det också. Nå, ska vi sätta igång och kuckilura nu då?

   – Tja, vi kan väl det då, sa Rutger Pärson. Plocka fram grejerna så kör vi igång.

   – Så du säger. Fy på dig, Rutger älskling, sa Annika och fnissade. Men okej då.

   Rutger Pärsons glasögon immade nästan igen och hakan gled sakta ner mot bröstkorgen, när Annika ivrigt började knäppa upp knapparna i blusen. Stel som en pinne i hela kroppen såg han resten av hennes kläder läggas snyggt och prydligt på en stol bredvid sängen. När hon stod naken, slutade han andas och insöp varje detalj av hennes kropp.

   – Ska du inte klä av dig? sa Annika med otålig röst.

   – Ähhh... öhhh, sa Rutger Pärson.

   – Är du nervös? sa Annika, och gick runt sängen fram till honom. Det behöver du inte vara tillsammans med mig, la hon till och började knäppa upp knapparna i hans skjorta. Vi tar det lugnt, så ordnar det sig ska du se.

   Jag drömmer det här, tänkte Rutger Pärson när han stod lika naken som Annika. Men pussen hon gav honom var verkligt, likaså den varma kropp som för ett kort ögonblick trycktes mot hans, innan hon vigt hoppade upp i sängen.

   – Få se nu om det är nånting vi har glömt, sa Annika och ett litet v bildades i pannan mellan hennes ögonbryn.

   – Vadå glömt? sa Rutger Pärson. Ska vi ha attiraljer också?

   – Tok heller, du har ju det som behövs, sa Annika. Men oj då, nu kom jag på vad det var. Har du nåt sånt där skydd att sätta på den?

   – Öhhh... nää, var det enda Rutger Pärson lyckades få över sina läppar, när det äntligen gick upp för honom vad ordet kuckilura betydde.

   – Tja, vi får väl lita till Guds försyn då, sa Annika och lade sig tillrätta på sängen. Men skynda dig, natten är kort. Och du, jag hoppas verkligen att du inte tror att det är Anna du är tillsammans med nu.

   – Nä, sa han med matt röst, eftersom han inte längre visste vad han skulle tro. Nu var hon så där vimsig igen.

   – Du vet väl om att jag heter Annika? Vad dum jag är, det måste du ju veta. Men att det är lätt att ta fel på oss, märkte du i arbetsrummet, va? Du må tro att det kändes kymigt efter det du pussade mig första gången. Jag ville inte lura dig, men...

   Rutger Pärson stod som förstenad och lyssnade till Annikas förklaring om att det var Anna som velat lura honom. Underligt nog kände han sig inte alls lurad. Tvärtom. Han gick fram till sängen och lade sig på magen bredvid henne. Lyckligare än han någonsin känt sig, lade han huvudet mot hennes varma mjuka mage. Annika strök honom ömt över nacken och sa:

   – Du förstår väl att inte jag vill lura dig? Nu är jag din helt och hållet Rutger älskling.

   – Inte på det här sättet, sa Rutger Pärson och satte sig hastigt upp i sängen, plötsligt medveten om vad han sagt. Milda moster, vad hade det flugit i honom?

   – Vad menar du? sa Annika och stirrade förvånad på honom. Vill du inte?

   – Jodå, hemskt gärna. Men jag kan inte, sa Rutger Pärson och såg uppriktigt ledsen ut. Och kunde han vara annat, när världens snyggaste tjej säger att det är fritt fram och det hoppar grodor ur munnen.

   – Kan inte... men det syns ju tydligt att du vill, sa Annika med darr på rösten.

   Jodå, det fenomenet gick inte att skyla, men ändå kunde han inte komma ifrån de tankar som helt utan vidare bara dykt upp i huvudet. Tankar förresten, snarare var det som om en röst pratat i hans huvud. Nåja, det fanns säkert en förklaring till det. Med sin mest övertygande röst sa han därför:

   – Älskade Annika, på det viset ja. Men du förstår, jag menar på annat sätt. Jag har lovat mig själv att när jag träffar den rätta, ska vi vara förlovade innan vi är tillsammans.

   – Och jag är inte den rätta? sa Annika med tjock röst, eftersom hon nu hade gråten i halsen.

   – Det är du visst! Det är ju därför jag vill vänta, sa Rutger Pärson och lutade sig fram och strök henne ömt över kinden.

   – Är det bara därför, kan jag vänta ett tag till, sa Annika och sken upp. Men vi kan väl pussas och kramas lite i alla fall, eller hur? Jag har faktiskt läst om hur man kan göra det skönt för varann, utan att kuckilura. Det var i en veckotidning visserligen, men jag är faktiskt nyfiken på om det fungerar i praktiken. Om du är med på det, förstås?

   – Vad är goda råd till för, om inte för att prövas. Och eftersom du har läst om det, får du vara lärare, sa Rutger Pärson och pussade henne.

 

Kapitel 67

Solhålet på himlen och det vackra vädret, hade via artiklar i lokaltidningarna nått invånarna i Hamnstad med omnejd och orsakat en invasion av människor till Pillersboda. Den största tillströmningen hade varit vid badplatsen, men bara ett fåtal hade vågat sig i vattnet. Trots det vackra vädret, hade inte vattentemperaturen lyckats komma högre än arton grader. Men även den temperaturen var sensationell, för enligt de gamla i bygden, hade alla kallstenarna gått i. Någon sensation hade det däremot inte varit, om badplatsens vatten varit täckt av en isskorpa. 

   Vid badplatsen fanns därför också helt följdriktigt bevisen på soldyrkarnas framfart. Inte bara i form av fotavtryck, utan också från övriga kroppsdelar. Det var en sorglig syn att se allt nertrampat gräs, kvarlämnade tidningar, plastpåsar och flaskor av alla slag, som låg utspridda över ett stort område. Bedrövligt, bedrövligt.

   Det var väl en av anledningarna till att det soliga vädret, inte odelat uppskattades av byborna. Men visst fanns det också människor runt om i stugorna, som mellan pustanden och stånkanden, bittert klagade över värmen. Konstigt skulle det ha varit annars. Men för bönderna som arbetat dubbla skift för att hinna få potatisen upptagen och skörden bärgad, var det soliga vädret en välsignelse. Ytterligare några solskensdagar skulle få höet att torka på de höhässjor som många av bönderna fortfarande använde sig av. Hoppfullt, hoppfullt.

   Ja, Pillersboda hade efter bara några solskensdagar förändrats till den lantliga idyll den faktiskt var. Bortanför ängen inne bland lövslyn i skogsbacken några hundra meter från ån, som slingrade sig igenom åkrar och ängar, stod en flock kor idisslande med sorgsna ögon.

   Korna viftande slött med öron och svansar och muttrade några väl valda ord över livets orättvisor. Vad annat kan en ko göra, när det som står till buds kunde liknas vid ett val att drabbas av kolik eller galna kosjukan. Så kunde i alla fall en ko se det, när valet stått mellan att undvika den gassande solen, eller utsättas för lömska angrepp av ilskna blodtörstiga bromsar och koflugor, som lockats tro det var sommar igen.

   Men det var inte bara korna som dragit sig undan för solen. Utanför prästgården satt även småfåglarna tysta i skuggan av trädens ännu inte avlövade lövkronor. Efter morgonens hektiska jagande efter mat, väntande de nu på att vattenspridarna skulle börja sprida ett svalkande regn över kyrkogårdens gräsmattor. Det är inte bara förbehållet människor att behöva svalka sig vid en värmebölja.

   Och så kom då bussen från stan. Klockan uppe i kyrktornet visade på tjugo minuter över nio. Ett myller av människor skyndade ut ur bussen och nerför grusvägen mot badplatsen, släpande på barnvagnar, trilskande ungar och picknickkorgar. Kvar vid busshållplatsen stod AnnaGreta Stolt och tvekade om färdriktningen.

   När hon väl bestämt sig, satte hon fart. Den gula klänningen svajade kring hennes bara ben för varje steg och de vita skorna virvlade upp damm, när hon med ivriga steg gick nerför grusvägen förbi kyrkan. På nästan exakt samma ställe som förra gången, i höjd med Frida Janssons lilla stuga, stannade hon upp som stoppad av en osynlig hand och ruskade på huvudet.

   – Nää, det här är inte klokt! Vad är det som driver på mig? sa hon högt för sig själv och visste i samma ögonblick svaret. Hon orkade inte vara ensam längre.

   Jag håller nog inte på att bli galen trots allt, tänkte hon. Rösten jag hört, är nog alldeles säkert skapad av mig själv. Samma sak med suget att komma hem till Pillersboda igen. Det måste helt enkelt ha varit ett omedvetet sätt att driva på mig själv. Kanske för att göra saker jag inte ens kunnat drömma om. Till och med att göra nånting barnsligt och dumt.

   AnnaGreta log och vände upp ansiktet mot solen. För en gångs skull var det faktiskt dags att vara lite småtokig. På det ena eller andra sättet skulle hon ta sig opp till Urban. Visst skulle det kanske kännas lite kymigt efter alla dessa år, allra helst som det var hon som gjort slut. Men vad var det som sa att det inte kunde tända till igen. Halvar hade ju tydligt påpekat att Urban var ensam, så kanske dom pratat om det, och det var därför som...

   AnnaGreta kom av sig i sitt tänkande, eftersom hon kände sig iakttagen. Sakta lät hon blicken irra runt och i en öppning i syrenhäcken efter vägen, såg hon Frida Jansson nyfiket stirra på henne. En äldre och rynkigare Frida än hon mindes henne, men ändå sig lik.

   Frida Jansson hade stått en bra stund och tittat. Först hade hon suttit vid köksbordet och hållit utkik efter den vita duvan. När den äntligen kommit och slagit sig ner på telefontråden, hade hon smugit sig ut ur stugan i from förhoppning om att få se när den förvandlade sig till en kvinna. Förvandlingen hade hon inte sett, men kvinnan stod där mycket riktigt när hon kommit fram till hålet i häcken.

   Frida Jansson visste inte hur hon skulle bete sig, när kvinnan upptäckt henne. I hastigheten kom hon sig inte för med annat än att niga och säga:

   – Välkommen till Pillersboda.

   – Tack, var det enda AnnaGreta kunde få ur sig, eftersom Fridas tafatta nigning, fick det att rycka i mungiporna.

   Det enda ordet tack, kändes som en välsignelse för Frida Jansson. När dessutom kvinnan log mot henne, spred sig ett lugn genom Fridas kropp. Tänk att få stå och tala med en ängel, ja jestanes, tänkte hon. När kvinnan stod tyst och såg på henne, kunde inte Frida hålla sig utan sa:

   – Och hon bara dyker opp rätt vad det är. Ja, jag såg er allt förut med, skyndade sig Frida att förklara. Men jag begrep ju att ni... ja, skulle bli kvar här i krokarna.

   – Jaså, det gjorde du, sa AnnaGreta. Hur är det, är allt bra med dig, Frida? la hon till, med tanke på hur underligt Frida pratade.

   – Jösses ja, sa Frida Jansson, lycklig över att den vackra ängeln till och med visste vem hon var. Har aldrig mått så bra som nu.

   – Det var ju skönt att höra. Och allt är sig likt här?

   – Sig likt... Tja, det beror allt på hur länge sen... ja, som ni varit härifrån? sa Frida, eftersom hon inte kunde formulera sig bättre. Hon kunde ju inte fråga en ängel rakt ut, hur länge hon varit död.

   – Det är över tjugo år nu, sa AnnaGreta och tyckte det hela började bli ganska obehagligt. En och annan blixtvisit till Hamnstad har det blivit under åren, men tyvärr inte hit, la hon till.

   – Jaså, det är över tjugo år sen. Kära nån, då kan ni inte ha varit gammal. Ja, ja, Herrens vägar begriper man sig inte på ibland, sa Frida, med samma deltagande i rösten som hon brukade använda vid begravningar.

   – Jag hade nyss fyllt nitton, sa AnnaGreta och började nervöst plocka med klänningen. Att inte Frida kände igen henne var ju helt uppenbart, men varför pratade hon så underligt? Och ännu nervösare blev hon, när Frida blinkade med ena ögat och sa:

   – Det där med blixtvisit, menas väl att ni bara flugit förbi nån gång då och då, vad jag kan förstå.

   – Ja, det kan man väl säga, sa AnnaGreta och skiftade fot. Frida verkade ju rent ut sagt ha en skruv lös. Och varför envisades hon med att säga ni? Bäst att hitta på en ursäkt för att komma ifrån henne så fort som möjligt.

   – Uj, uj, uj, sa Frida och strök bort en tår ur ögonvrån. Men det är då för väl att ni kommit hit för att ställa allt tillrätta. Ossian har väl bett om hjälp, förstår jag.

   – Va? var det enda AnnaGreta fick ur sig i häpenheten över vad Frida sagt. Det började gå runt i huvudet på henne efter allt tok som Frida sagt. Vem sjutton var den där Ossian hon yrade om? Och vem hade han i så fall bett om hjälp? Inte kunde det väl vara så att Frida trodde hon jobbade åt hemtjänsten...

   – Ja, ja, nog behöver Ossian hjälp alltid, så tosig som han blivit sen det där fruntimret dök opp här, fortsatte Frida, som inte alls hört AnnaGretas förvånade tonfall. Nog förstod jag att det var nåt märkligt med det där fruntimret, när hon bar opp Ossian hur lätt som helst till sovrummet. Till och med innan Malin sa att det var...

   – Jag har inte kommit hit för att hjälpa nån Ossian, avbröt AnnaGreta Fridas svada. Om sanningen ska fram, så har jag kommit hit för att träffa Urban Klöver.

   Röda rosor slog upp på Fridas rynkiga kinder och hon började vagga med överkroppen – som hon alltid gjorde när hon blev upprörd. Med en röst som avslöjade hennes harm över det hon hört, sa hon med darr på rösten:

   – Urban Klöver, den syndaren! Ja mig förvånar det inte ett dugg om det är han som rår för allt elände som hänt, fortsatte hon av bara farten. Sen han kom tillbaks från Uppsala, har han nästan inte haft nån kontakt med andra i bygden. Det ska väl vara Halvar Streberg då, men det är väl nätt och jämt det med. Bara nåra månader efter att hans mamma dött... ja, fadern dog ju året före, så dög inte namnet Valberg längre heller, gubevars. Nää, då tog han sig namnet Klöver istället. Det var visserligen hans mammas flicknamn, men folk tror att han tog det för att retas. Namnet passar ju ihop med alla pengar han har. Han samlar pengar som en ekorre samlar mat, säger folk. Men att det skulle gå så långt som... ja, som till det här, det trodde jag aldrig om honom. Visst har jag hört att folk kan sälja sin själ för pengar, men att Urban var beredd att gå så långt, att han skulle slå sig ihop med... Ja, ni vet vem jag menar. Uj, uj, uj, en törs inte ens tänka på det. Måste ni verkligen träffa Urban?

   – Jag följer bara en röst som sa till mig att söka opp honom, sa AnnaGreta, men försökte inte närmare förklara för Frida, hur den rösten talat till henne. En sån som Frida, skulle alldeles säkert misstolka det.

   – Ja, ja, har ni blivit tillsagd att träffa Urban, så måste ni naturligtvis det, sa Frida och snörpte på munnen. Missnöjd över att det inte var Ossian som behövde hjälpas, visade sig tydligt i hennes ansikte. Men samtidigt slog det henne. Nu hade hon varit nära att få nånting om bakfoten igen! Naturligtvis måste det onda förgöras. Det hade ju Malin också varit inne på. Att den här ängeln skulle uppsöka Urban, var väl för att bekämpa roten till det onda, tänkte Frida och kände sig nöjd med sin slutledningsförmåga.

   – Ja, jag måste. Du har möjligtvis inte en cykel jag kan få låna, sa AnnaGreta i otålig ton, men Frida märkte det inte.

   – Cykel... men ni kan ju... Frida avbröt sig, eftersom det på nytt slog henne hur nära det varit att hon gjort bort sig. Naturligtvis kunde inte den här ängeln komma flygande till Urban som en duva och förvandla sig där. Om Urban låg med kikaren som han brukade göra, skulle han ju undra varifrån hon kommit. Han kunde ju se alla som kom på vägen. När det gällde att vara smart, stod den här ängeln i särklass. Urban skulle aldrig misstänka nån som kom dit på cykel. Ja jestanes, det hade hon aldrig kunnat räkna ut själv.

   – Visst kan jag gå, men det är ganska långt. Och varmt är det ju också, sa AnnaGreta. Men har du ingen cykel så...

   – Jodå, visst har jag en cykel, och nypumpad är den också. Och jag förstår precis varför ni vill låna den. Jag ska hämta cykeln på momangen, sa Frida ivrigt och skyndade iväg.

   Kvar på vägen stod AnnaGreta och ruskade på huvudet. Måtte jag aldrig bli så där när jag blir gammal, tänkte hon. Och Urban, vad hade han ställt till med? Som det låtit på Frida, verkade som om han slagit sig ihop med nån maffia eller nåt liknande. Och syndare hade hon kallat honom. På vilket sätt då? I Fridas ögon räckte det väl med att svära, eller att inte gå i kyrkan...

   Längre hann hon inte tänka, innan Frida pustande och stånkande kom genom hålet i häcken, släpande på en gammal damcykel med ballongdäck.

   – Slit den med hälsan. Skulle jag inte vara hemma när hon kommer tillbaks, är det bara att ställa den mot vedbodväggen, flåsade Frida fram.

   – Tack Frida, jag ska vara rädd om den, sa AnnaGreta och skyndade att sätta sig på den låga cykelsadeln. Jag är tillbaks innan kvällen, la hon till och trampade iväg.

   – Ska jag nämna för Ossian att jag har träffat er? ropade Frida efter henne.

   – Gör det, ropade AnnaGreta tillbaka, glad över att ha sluppit ifrån Frida. Efter ett hundratal meter hörde hon rösten i huvudet igen. Klart och tydligt sa den:

   – Åk till Halvar, så ska du se att allt ordnar opp sig för dig. Benen fick extra fart och hon lutade sig fram över styrstången.

   Precis där vägen svängde och följde ån, träffades hon av en solkatt i ögonen och såg något blänka till uppe bland träden. Om hon hållit blicken kvar, hade hon sett en man komma springande ur skogsbrynet, viftande med armarna.

Kapitel 68

Ivrig att få berätta för Ossian om mötet med ängeln, sneglade Frida Jansson otåligt på köksklockan och trummade med fötterna mot golvet. Hon sköt undan tidningen som bläddrats igenom för tredje gången och suckade tungt. När hon för en gångs skull hade en nyhet som alldeles säkert skulle intressera Ossian, ja då sov han som en stock. Och kors i taket vad han snarkat! Maken till timmerstockar, hade hon aldrig hört honom dra nån gång förut.

   Men varför i hela fridens dagar hade han stängt sovrumsdörren? Den brukade han ju alltid ha på vid gavel. Det kan ju vara så att han känt sig dålig i går kväll, tänkte Frida. Att han drabbats av ett virus i alla fall. Kanske låg han i hög feber. Skrämd av tanken, reste hon sig mödosamt från bordet och vaggade ut ur köket och fram till trappan.

   Obeslutsam blev hon stående en kort stund vid nedersta trappsteget. Herrejösses, vad Ossian snarkade! När Ossian var så sjuk att han snarkade så det lät som när åskan går, skulle hon då verkligen knacka på och väcka honom? Jo, det måste hon göra, annars funderade dom väl nere på pastorsexpeditionen. Inte för att dom brukade sakna honom, men ändå.

   Av gammal vana höll hon sig efter ena kanten, för att undvika de två förrädiskt knarrande trappstegen mitt i trappan. Utanför Ossians sovrum blev hon stående med armen lyft för att knacka, men ångrade sig. Tänk om han inte är sjuk, utan har Märta med sig i sängen, tänkte hon. Han skulle ju dit och fria. Att dom gick till sängs med varann efter ett frieri var kanske nånting naturligt, vad visste hon om sånt.

   Om det var så, hade kanske Malin Emilsson haft rätt i att det började likna Sodom och Gomorra. Och att Satan hade sitt finger med i spelet! Skulle inte förundra mig, tänkte hon. För så många underliga saker som hänt dom senaste dagarna, hade hon då aldrig varit med om. Inte minst när det gällde Ossian. Och när så underliga saker hände Ossian, kunde hon då verkligen lita på hans försäkran om att inte behöva oroa sig för Satan? Nää, det kunde hon då rakt inte göra. Men vad skulle Satan ha för användning av henne, om det var som Malin antytt? Det var väl rent liderliga saker det varit fråga om. En lätt rysning genomfor henne. Såna rysligheter hade hon ju bara hört talas om.

   Men tänk om Ossian sagt det bara för att lugna henne. Han kanske själv inte hade nån patentmedicin mot onda makter. Det var han ju själv ett levande bevis på, sen han mött den där jättekvinnan. Efter det hade han ju blivit som förbytt. För inte var det likt honom att skratta åt att ha blivit buren och pussad av ett fruntimmer. Inte heller att hux flux få för sig att fria till Märta! Hade hon inte blivit så överraskad, skulle hon ha talat om alltihop för den där ängeln. Men den hade ju inte ens brytt sig om Ossian, så det var kanske lika bra.

   Men hon kunde ju ha frågat henne om Malin. Henne vågade hon nästan inte tänka på, som börjat prata tok så att ingen människa blev klok på det. Som när hon ringt och berättat om Ossians friarplaner med Märta för henne. Istället för att oja sig hade Malin skrattat och sagt, att det verkligen var på tiden att Ossian gifte sig. Sen hade hon sagt nånting underligt om att alla karlar behöver en kvinna när saven stiger. Vad i all sin dar hade hon menat med det?

   Frida spratt till som om hon blivit getingstucken i baken, när snarkandet plötsligt slutade. Hennes första tanke var att det blivit nåt fel på Ossian, eftersom snarkandet tystnat så tvärt, men så hörde hon tydligt genom den stängda sovrumsdörren en kraftig kvinnoröst som sa:

   – Ossian älskling, ska vi inte ta och göra det en gång till för säkerhets skull. Man vet ju aldrig.

   Frida höll andan och satte händerna för munnen för att inte stöna högt. Men ett svagt stönande kom ändå över hennes läppar när hon hörde Ossian skratta och sedan säga:

   – Det har du alldeles rätt i, Märta. För det mesta är det bara idogt arbete som brukar ge resultat.

   Frida väntade med spända öron för att kunna luska ut vad det var som Ossian och Märta skulle göra. Hon hade då aldrig upplevt Ossian som nån arbetsmänniska precis. Men visst hade dom satt igång och jobbat, för det hördes högljudda stönanden inifrån sovrummet.

   Kanske flyttar dom om sovrumsmöblerna, tänkte Frida, för nåt annat kunde hon inte tänka sig. Om dom gör det, betyder väl det att Ossians frieri gått vägen i alla fall. I samma sekund stod det klart för henne vad det betydde. Jämmer och elände, Ossian skulle gifta sig! På darrande ben smög hon tyst nerför trappan och in köket.

   Nu var det slut på sötebrödsdagarna. Med en fru i huset skulle Ossian inte behöva henne längre. Hur skulle det nu bli, när hon inte längre skulle få gratis mat och kaffe? Ingen Jeopardy på teve och ingen tidning att läsa i heller, för den delen. Med gråten i halsen och en tår i ögonvrån, klämde hon på förklädesfickan för att känna efter att den påfyllda kaffepåsen låg i tryggt förvar.

   Och Ossian som så tvärsäkert bedyrat att Satan inte skulle ställa till det för henne. Men nog hade Satan ställt till det för henne alltid. Etter värre än om han ställt till det för henne som Malin antytt. Det var ju i alla fall ingenting att spara på nu, som hon tänkt i yngre dar. Ett sparkapital som ingen ens försökt bryta sig in för att ta, det var vad det var. Egentligen skulle ju det ha varit ett lindrigare straff än det här, tänkte hon och suckade.

   Med tunga släpande steg gick hon ut genom prästgårdens dörr och nerför grusvägen mot sin lilla stuga.

Kapitel 69

Inte ens det regnsjuka mörkgråa molntäcket, som likt en markis effektivt avskärmade den sol som fanns någonstans ovanför, kunde slå ner humöret på Sara Blom. För en gångs skull kände hon sig glad, förväntansfull och något ännu ovanligare, beslutsam. Något som fick henne att le och tänka: Undrar vad Valle kommer att säga, när jag berättar att han satt mig på jäsning?  

   Under natten hade hon kommit att tänka på, att en liten baby antagligen kostade skjortan att ta hand om. Mat, kläder, blöjor, ja Gud vet allt. Och pengar var ju det hon minst av allt hade. Ja, förutom bostad, förstås. Men enbart tanken på att bo ihop med en sån som Halvar, hade gett henne kalla fötter.

   Nää, usch då. Att flytta ihop med Halvar, skulle vara som att hoppa ur askan i elden. Men att bo ihop med Valle däremot... Tja, vad gjorde det att han inte var fullskiten med pengar som Halvar. Bara att vara tillsammans med honom var ju fullt tillräckligt. Förresten hade han ju redan gett henne nånting värdefullt, som inte kunde köpas för pengar.

   Tankarna fick henne att falskt börja nynna med i den svensktoppslåt som hördes från bilens högtalare. Ett nynnande som mer eller mindre drunknade i vindbruset, mullret från V8:an under huven, och det hummande ljud som de breda däcken skapade mot asfalten.

   Bredvid henne satt Valle tyst, till synes frånvarande. Men frånvarande var han minst av allt. Han hörde Saras röst, och njöt av att höra den. Omusikalisk hade han alltid varit, vilket kan vara förklaringen till att han tyckte Saras nynnande lät som ljuv musik. En ljuv musik han ville lyssna till resten av livet.

   Men det var inte den ljuva musiken som fick honom att fatta sitt beslut, Plötsligt fanns det bara där i hans huvud. Det fick bära eller brista, på väg hem skulle han be Sara flytta ihop med honom. Annat än att hon skulle vara med på noterna, kunde han inte tänka sig. För visst gillade hon väl honom...?

   Om hon nu skulle gå med på att flytta ihop, kanske det var dags att stadga sig, tänkte han. Bli vit och knega som en vanlig Svensson. Knega var han ju tvungen till att göra i alla fall, trots att det var fråga om svarta affärer. Men inte fanns det nån social trygghet i det precis.

   Omedvetet ruskade han på huvudet. Vad konstig han kände sig. Det var som om nån annan skötte tänkandet och han själv bara följde med. Som ett svar på den tanken, dök hux flux en ny tanke upp i hans huvud. Undrar hur det skulle vara att bo på vischan? Få uppleva lugnet och stillheten istället för storstadsjäktet.

   Något han tänkt flera gånger gjorde sig påmind. Kanske fanns det nån gammal bilskrot han kunde köpa in sig i. I så fall skulle han sätta igång med en Internet butik och sälja begagnade grejer så det brann i telefonledningarna. Då kunde han satsa stenhårt på att skapa en framtid för både honom och Sara. Skaffa en röd liten stuga, kanske adoptera ett barn. Valle gav ifrån sig en djup suck. Varifrån kom alla vansinniga tankar? Han började visst bli gammal och gaggig.

   Men lillbrorsan hade kanske varit klok, som nappat på jobbet i den där landsortshålan. Han hade inte hört av sig, så antagligen trivdes han som fisken i vattnet. Varför skulle det då vara så omöjligt att också han...

   – Kolla Valle! skrek Sara och ryckte honom ur hans fantasier. Vilket läskigt hus! Ser du hjärtat däroppe på väggen? Säg inte att dom har nån sorts porrklubb så här mitt ute på vischan.

   – Vilken fantasi du har, sa Valle och skrattade gott åt det hon sagt. Ser du inte att det är ett hotell. Men har man följt med i blaskorna och vad dom sagt på teve, skulle man kunna tro det. Det var faktiskt flera politiker från dom här krokarna, som var inblandade i nån porrklubbsskandal för inte så länge sen. Men det var i Hamnstad. Vi har inte långt kvar dit förresten, för snart åker vi över Dalälven.

   – Hamnstad, men det är ju där Halvar jobbar som politiker, flög det ur Sara. Jag undrar om han var inblandad i det. Skulle inte förundra mig.

   – Vem är Halvar? Är det nån du känner?

   – Sisådär, sa Sara undvikande.

   – Vad heter han mer än Halvar? sa Valle som alltid följde med i tidningarna.

   – Halvar Streberg. Jag tror han är moderat.

   – Om han är moderat, var han inte inblandad, sa Valle. Det var bara sossar som klantat till det, eftersom det var dom som ensamma hade makten i Hamnstad då. Jag vet inte varför det funkar så, men den som har makten, tror att det går att göra hursomhelst. Tills den stora smällen kommer, då är dom oskyldiga som lamm och skyller på andra. Mänskligt, men för jäkligt att sånt folk blivit politiker.

   – Förbaskat också, suckade Sara. Då hade det gått lättare.

   – Lättare att göra vad då?

   – Förklara en sak för honom bara.

   – Hette han Streberg, sa du? Jag tycker jag känner igen namnet. Titta i handskfacket, där ligger lappen med adressen till brorsans jobb.

   Sara kastade en hastig blick på lappen och händerna började darra. Strebergs Bil o Motorverkstad stod det. Herregud, Valles brorsa jobbade åt Halvar! Hur kom det sig att just Valle av alla människor, hela tiden gjorde att det blev hopkopplingar med Halvar? Var det bara en tillfällighet, eller...? Nu började det nästan bli kusligt.

   I samma ögonblick slog det henne att det måste ha varit meningen att hon skulle träffa Valle, innan hon trasslat in sig helt och hållet med Halvar. Tillsammans med Valle var allt så enkelt, att hon inte ens behövde fatta beslut om saker och ting. Hux flux fanns dom där, utan att hon behövde anstränga sig. Så tydligen var det meningen att hon skulle följa med till Halvar också. Den tanken fick henne att räta på ryggen och få något målmedvetet i blicken.

   Men eftersom Halvar inte är hemma, måste jag ringa och förklara, tänkte hon. Det är inte schyst att inte säga nånting till honom. Förresten, så lugn och klok som han är, kommer han nog att förstå. Och egentligen hade dom ju inte haft nånting ihop! Visst hade det varit nära, men...

   Att hon träffat Valle och blivit på smällen, behövde ju inte komma som en chock för Halvar precis. En som däremot kanske skulle få det var väl Valle, när hon talade om att dom råkat vara en på tusen för varann. Tänk om han inte skulle tro henne...

   – Nå, heter inte firman Streberg nånting? sa Valle och Sara hoppade till på sätet som om de kört i ett gupp.

   – Va... jo. Den heter så, sa hon och ruskade på huvudet. Det gick inte att förtränga verkligheten, och att leva i två världar gjorde henne yr i huvudet.

   – Ja men då så. Häng med och hälsa på gubben för sjutton.

   – Jag gör väl det då, sa Sara och sjönk tillbaka mot ryggstödet.

   – Vackert, sa Valle och började klappa takten mot ratten med båda händerna så att guldarmbanden skramlade.

   Sara märkte inte ens att de passerade Dalälven, inte heller såg hon naturen vid sidan av vägen de återstående milen. Plötsligt mindes hon första mötet med Valle. Rösten som sagt: Är han inte jättegullig? Kör hårt, Sara. Och sen hade allt gått som på räls. Det måste ha varit samma röst som sagt till henne att reda opp allt strul. Men varför hade inte den där rösten sagt nånting förut? Berodde det på Valle, eller...?

   – Tids nog förstår du, sa en röst klart och tydligt. Och du, Sara, håll ögonen öppna, för här kommer du att bo i framtiden.

   – Här! Saras utrop kom mer av förvåning över orden som sagts, än den röst hon hört så klart och tydligt.

   – Alldeles riktigt, lilla hjärtat. Det är här vi ska svänga av, sa Valle och Sara såg sig omkring med stora ögon.

   De stora ögonen berodde inte på alla viadukter och avfarter, utan orden hon hört så klart och tydligt. Vem var det egentligen som pratade varje gång hon satte sig i Valles bil? Och varför sa den där rösten så konstiga saker...

   Men plötsligt sopades alla tankar bort när en kyrka tornade upp sig mitt i grönskan framför bilen. Trots molnen ovanför deras huvuden, var kyrkan belyst som av en spotlight. Vad läskigt, tänkte Sara, det ser nästan ut som om nån däroppe vill visa mig den. Nån som styr och ställer för att allt ska ordna sig för mig. Kanske är det meningen att jag ska bli religiös...

   – Så här långt stämmer vägbeskrivningen jag fick av brorsan, sa Valle. Vi ska svänga opp där före kyrkan. Sen måste du hjälpa mig att spana efter en avtagsväg till vänster vid idrottsplatsen.

   Strax efter avfarten på väg mot kyrkan, flödade solen och värmen märktes tydligt inne i bilen. I jämnhöjd med kyrkan stannade Valle bilen och fällde ner taket.

   – Kolla, Sara. Sån här grej måste man se för att tro på alltså. Det ser ju precis ut som om det är ett stort hål som solen lyser igenom.

   Men Sara brydde sig inte om hålet på himlen. Blicken drogs istället mot den gamla kyrkan och hon genomströmmades av en underlig känsla. En känsla hon aldrig upplevt tidigare. Kyrkor hade hon aldrig ens tittat åt tidigare, men den här var ju så otroligt vacker. Tänk att få gifta sig i en sån, tänkte hon och blev varm om kinderna.

   Vad Sara inte visste, var att en liknande tanke även fanns i Valles huvud, när de sakta gled fram efter den smala krokiga vägen. Den låga farten gjorde att de kunde känna alla främmande dofter som fanns i luften. Speciellt då en främmande lukt som kom från den bondgård och en hage med betande kor som de passerade.

   Jaså, är det så här lantluft luktar, tänkte Sara och drog in den fräna lukten av kodynga i näsborrarna. Hon var så upptagen med att se och lukta, att hon glömde bort att titta efter idrottsplatsen. Men Valle såg den och styrde nerför en smal väg mot en liten vägtunnel. Väl igenom vägtunneln, kunde de se en smal väg som likt en mörk utslängd serpentin, slingrade sig genom de nyslagna åkrarna.

   – Wow! sa Valle när de sakta rullade fram utefter byvägen. Snacka om öppna ytor, alltså. Är det inte vackert, Sara?

   – Jo, sa Sara andäktig inför synen av det öppna landskapet. Jag har aldrig sett nånting så vackert. Och hon menade det verkligen.

   – Vilket schyst ställe, sa Valle. Tänk att bo så här. Skulle du gilla det, tror du?

   – Vet inte... kanske. Har aldrig varit ute på landet förut, sa hon och lär blicken svepa över åkrarna. Synintrycken och dofterna spred ett lugn inom henne som hon aldrig upplevt tidigare. Jodå, visst skulle hon kunna tänka sig att pröva på. Inte bara för sin egen skull, utan för barnets, tänkte hon och strök sig omedvetet över magen. Lugnt och tryggt, ingen skitig luft och bullrande livsfarlig trafik...

   – Om jag bodde så här skulle jag skaffa mig en hund, avbröt Valle hennes tankar, eftersom han såg två stora hundar som lekte ute på en åker. De båda hundarna ute på ängen var Blixten, som tröttnat på sitt hedersuppdrag och fårhundstiken Rufsan, men det visste ju inte Valle. Förresten, där är nog bilverkstan, la han till och pekade.

   – Och där är nog Halvars gård, sa Sara och pekade på det stora huset en bit bakom verkstan.

   – Trångbodd verkar han då inte vara, sa Valle, men såg i samma ögonblick en liten röd stuga nästan inbäddad i en björkdunge. Om den stugan var till salu, skulle han slå till direkt!

   – Jag tycker bättre om den där lilla röda stugan, sa Sara och pekade mot björkdungen. En liten röd stuga är så mysigt hemtrevlig på nåt vis.

   – Att bo i ett stort kråkslott har aldrig legat för mig. Men menar du verkligen att du också gillar den där lilla stugan? sa Valle och stirrade förvånad på henne. Skulle du förresten kunna tänka dig att bo i en sån där?

   – Jag skulle inte tveka en sekund. Men det kan man bara drömma om, sa Sara och kunde inte ta ögonen ifrån den lilla stugan.

   – Dröm på du lilla hjärtat, sa Valle och började vissla.

Kapitel 70

Trött men lycklig, nästan dansade Rutger Pärson nerför trappan. Doftslingor som kaffekokaren gav ifrån sig letade sig in i hans näsborrar. Med spänstiga steg och ett leende på läpparna, gick han snabbt över hallgolvet mot köket. I köksdörren stannade han och tog stöd mot dörrposten. Det leende som tidigare funnits i hans ansikte försvann, och ögonen blinkade som på en uggla i dagsljus. Hade han börjat se dubbelt, eller...?

   Hur han än försökte, kunde han omöjligt se någon skillnad på de båda vid köksbordet. Vad han däremot kunde se, var den fantastiska likheten. Både vad gällde klädsel och utseende.

   – Gomorron, älskling, sa Annika. Jaså, du har äntligen vaknat. Klockan är snart tio. Sätt dig så får du lite fika.

   Rutger Pärson sjönk ner på närmaste stol som stod vid kortändan av bordet, eftersom benen knappt bar honom. Så otroligt lika dom var! Med gapande mun lade han märke till håret, deras leenden, rosorna på kinderna, ja till och med deras skratt åt hans förvåning, som klingade exakt lika i hans öron. Nu förstod han Halvar. Ettan, för så måste dom väl kalla Anna, och Tvåan var lika som bär.

   – Annika, jag har en bekännelse att göra, sa han, och såg på den som pratat tidigare. Det måste ju vara Annika.

   – Nä nu jädrar! Är det dags att komma med den nu. Annika har talat om vad ni gjorde i natt, fräste Anna som omedelbart fattat humör. Har du pillrat på fler än den där porslinsdockan?

   – Neej, det har ingenting med sånt att göra, sa Rutger i samma ton. Det gäller er båda.

   – Vad kan det då vara? sa Anna och Annika samstämt

   – Egentligen är det ganska löjligt. Du får förlåta mig Annika, men eftersom jag hela tiden trodde det var Anna jag jobbade med, så har jag tänkt på dig som Tvåan. Nu vet jag ju, men håll med om att det är lättare att använda namn. Men det är klart, eftersom ni lurade mig kan jag förstå varför.

   – Tvåan...! Men hur kunde du... Annika avbröt sig och började fnittra medan Anna gapade stort.

   – Vad skulle jag tro då? Du pratade om Tvåan och jag hade ju aldrig sett er ihop, så...

   – Herrejösses, Tvåan! skrek Anna och studsade upp från stolen. Hur kunde vi glömma bort både Tvåan och Ossian igår kväll.

   – Vadå glömde? sa Rutger Pärson, men fick inget svar eftersom de båda redan försvunnit ut ur köket och var på väg uppför trappan.

   Försiktigt sköt Anna upp dörren till Märtas rum och Annika trängde sig nyfiken fram för att också se. Trots att rummet låg i halvmörker, kunde de ändå se att sängen var orörd. Förvånade stirrade de på varandra.

   – Tvåan, är du här? ropade Anna, och när hon inte fick något svar, tog några steg in i rummet.

   – Nämen, vart har Tvåan tagit vägen, sa Annika och såg sig omkring. Och var är Blixten nånstans? Har du sett till honom nu på morron?

   Anna skakade på huvudet. Både Tvåan och Blixten borta... Tvåan kunde väl inte vara så tokig att hon stuckit iväg till Ossian och tagit Blixten med sig?

   – Tror du...? sa hon därför utan att precisera sina tankar.

   – Skulle inte förvåna mig, sa Annika som varit inne på samma tankegång. Kom, vi ringer till Ossian och hör efter.

   Samtidigt som Anna och Annika var uppe i Märtas rum, gick Rutger Pärson ut på altanen för att dricka sitt kaffe. Just när han satt sig vid bordet, hördes ett dovt mullrande ljud och han kastade en blick mot grindhålet. Precis då svängde en stor öppen amerikanare in på gårdsplanen. Nyfiken stirrade Rutger Pärson, men stelnade till i samma ögonblick som han kände igen kvinnan i bilen.

   – Sara! Vad gör du här? skrek han i falsett och rusade fram mot bilen.

   Sara ryckte till när hon hörde sitt namn ropas. Men det var i alla fall inte Halvars röst hon hört. Hennes mun formades till ett stort O, när hon såg Rutger Pärson komma stormande emot sig. Av alla avkrokar som fanns på jordklotet, hur kunde det vara möjligt att den blådåren befann sig just här...

   Sara kände sig med ens som mellan två eldar, när Valle knuffade henne i sidan och väste:

   – Vad är det där för typ? Det är väl inte Halvar Streberg?

   – Inte alls. Han heter Rutger Pärson. Pärson med ä och bara ett s. Jag ska förklara för dig sen, viskade Sara, som i samma ögonblick upptäckte att hon kände sig alldeles lugn.

   – Nej men, hej Rutger! sa hon högt och kopplade på ett leende mot Rutger Pärson som hunnit fram till bilen. Så trevligt att jag fick tag på dig här, la hon till och öppnade bildörren och klev ur. Och underligt nog kändes det också så. Varför begrep hon inte riktigt. Vad kunde han vara till för nytta, som för det mesta brukade vara rena rama katastrofen? Om inte...

   – Jag åker tillbaks till verkstan och snackar med brorsan, sa Valle buttert och lade i backläget. Kom ner när du är klar häroppe.

   Sara kände ett litet hugg i bröstet. Hade inte Valle låtit svartsjuk? Visst hade han det! Älskade Valle, snart ska jag tala om alltihop för dig, tänkte hon och vände sig mot Rutger Pärson.

   – Kom går vi opp och sätter oss, sa hon. Jag har ett litet problem förstår du, men du kanske kan hjälpa mig.

   – Vill du ha lite kaffe? sa Rutger Pärson och rusade iväg utan att vänta på svar. Med den erfarenhet han hade av Sara, var väl problemet som vanligt pengar. Men den här gången skulle hon inte kunna lura av honom några, tänkte han sammanbiten.

   Sara hade satt sig vid bordet på altanen med ansiktet uppåtvänt mot solen, när han kom balanserande med kaffebrickan och ställde den framför henne.

   – Tänk att jag fick träffa dig igen, Rutger, sa Sara medan han ställde koppen framför henne. Du är väl inte förbaskad på mig efter det som hände? Att det blev slut mellan oss menar jag.

   Frågan förvånade honom inte lika mycket som den förändring hon genomgått på bara en kort tid. Den bleka nästan sjukliga hyn i ansiktet hade fått en annan färg. Till och med hennes ögon var annorlunda. Hennes blick var stadig, inte flackande som han mindes den. Visst såg hon otroligt bra ut för sin ålder, men i jämförelse med Annika...

   – Äsch, inte alls, sa han som svar på hennes fråga och såg avvaktande på henne. Var det därför du kom hit? la han till och smuttade på kaffet.

   – Nä, det var av en helt annan orsak, sa Sara, som inte riktigt visste hur hon skulle lägga fram sitt problem. Hon lade en sockerbit i koppen och rörde sakta om med skeden. Men visst är det väl konstigt att du har hamnat här, la hon till efter en stund som i förbigående. Vad gör du här?

   – Jag jobbar här som konsult, sa Rutger Pärson och sträckte på sig. Halvar behöver lite ekonomisk experthjälp med firman. Nyheten har tydligen spridit sig snabbt, la han till.

   Sara fattade inte vad han menade, men tänkte samtidigt att det tydligen inte bara var Valle som var som himlasänd för henne. Rutger skulle ju kunna tala om för Halvar hur det låg till och då skulle hon själv slippa ringa och förklara alltihop. Den tanken fick henne att högt säga:

   – Du må tro att jag höll på att smälla av för nåra dar sen. Först kunde jag inte fatta att det var sant. Men sen... ja, när det hade gått opp för mig att det verkligen var sant, kändes det underbart. Först tänkte jag ringa hit och tala om vad som hänt, men eftersom Valle skulle hit för att träffa sin brorsa följde jag med. Jag tänkte som så att man ska vara ärlig och säga till en person rent ut hur det ligger till. Tycker inte du det också?

   – Jo, det bör man göra det, sa Rutger Pärson. Har det hänt nånting. la han till eftersom Sara plötsligt verkade hemlighetsfull och talat så tyst.

   – Det kan man lugnt säga. Du förstår, jag är på smällen, nästan viskade Sara. Är det inte fantastiskt?

   – Ska... ska... ska du... ha... ba, ba, ba, barn, stammade Rutger Pärson och blev kritvit i ansiktet.

   – Javisst. Är det inte toppen, va? Aldrig trodde jag det skulle hända mig. Ja, det vill säga, först tyckte jag att det var för jäkligt, men sen...

   Rutger Pärson såg Saras läppar röra sig, men inga ord nådde fram till honom. Gode Gud, då hade det hänt i alla fall! Det var inte rättvist! Varför skulle alla katastrofer hända just honom.

   När Sara hunnit till själva knutpunkten, om han inte skulle kunna förklara alltihop för Halvar, såg hon hur blek Rutger Pärson blivit i ansiktet. Förvånad hörde hon honom mumla något osammanhängande innan han reste sig från stolen. En kort stund stod han svajande, innan han gav ifrån sig ett svagt stönande ljud, kippade efter luft, och föll baklänges som ett avsågat träd på altanens cementplattor.

   – Herregud, hjälp, han dog! skrek Sara och gömde ansiktet i händerna.

   Anna och Annika hade också hört bilen komma. Därefter hade de genom det öppna fönstret i arbetsrummet sett, men tyvärr inte hört så mycket av det som den främmande kvinnan sagt. Men en sak hade de båda i alla fall snappat upp strax före innan Rutger Pärson fallit som en fura, och det var att kvinnan var med barn. Och vem som var den blivande fadern, var ju hur tydligt som helst.

   – Nä nu jäklar, har Rutger Pärson gått för långt, fräste Anna. Det där måste vara porslinsdockan han skröt för Sixten om. Och du som trodde på den där förbaskade siffercasanovan! Förresten, såg du hur han dråsade i backen. Han såg ut som en döende svan. När du och jag är klar med honom, ska han inte kunna...

   Anna avbröt sig eftersom hon genom fönstret upptäckte Annika som tog yttertrappan i ett språng och rusade fram till Rutger Pärson. Annika hade inte tvekat en sekund när hon sett Rutger Pärson falla, utan rusat iväg med hjärtat i halsgropen. Med ett ängsligt uttryck i ansiktet, föll hon på knä bredvid honom och lade örat mot hans bröst.

   – Han är död hoppas jag, ropade Anna genom fönstret.

   – Nä då, han har bara tuppat av, sa Annika, med en röst som tydligt röjde hennes lättad. Kom ut och hjälp till så bär vi in honom.