Kapitel 47
Samtidigt som
Anna var på väg nerför trappan, vaknade Sixten Fager av att solen letat sig in
genom det med myggnät täckta öppna fönstret. Det bländande ljuset tvingade
honom att skugga den lilla väckarklockan på nattduksbordet med handen, för att
han skulle kunna se visarna. Han gäspade stort och sträckte på sig så det
knakade i den mjuka pösiga gamla sängen. Tjugo över sex och utsövd, tänkte han.
Otroligt!
Utanför fönstret kvittrade fåglarna för
glatta livet, något han aldrig hört hemma i Stockholm. Det enda kvitter han
vant sig vid att höra, hade varit från den gamla rangliga hissen i huset där
han bott sen barnsben. Förutom den kvittrande hissen hade det varit spring i
trappor och smällande i luckor till sopnedkasten dygnet runt. Fågelkvitter var
definitivt både trevligare och mer rogivande.
Han sparkade av sig lakanet, log och njöt av
värme, fågelkvitter, men också av de dofter som strömmade in genom det öppna
fönstret. Omedvetet började hans blick irra runt rummet och ordet gediget
arbete dök osökt upp i hans huvud. Han hade hört de orden tidigare i något
sammanhang och när dom studsat runt i huvudet några gånger, nickade han
gillande för sig själv. Jodå, gediget arbete passade verkligen in på hela
sovrummet.
I liggande ställning såg han visserligen
inget annat av sängen än den vackert snidade sänggaveln vid fotändan. Men
sängen hade varit det mest iögonfallande i rummet, när han burit in sina saker.
Den var väl kanske inte världens vackraste säng, men definitivt den mest
imponerande möbel han nånsin sett. På bredden kunde den rymma minst fyra
personer, och de konstnärligt snidade massiva sänggavlarna skulle med all
säkerhet hålla för ett rejält spjärntag. De knubbiga sängbenen med fötter
snidade som lejontassar, verkade vara dimensionerade för att orka bära en häst.
Ovanför sänggaveln kunde han se det stora
inbyggda klädskåpet med dubbeldörrar, som sträckte sig från golv till tak.
Skåpet var en mörkbrun koloss som täckte nästan hela kortväggen. Trots det
jättelika formatet, passade det på något underligt sätt in i miljön. Kanske
mest beroende på att sängen gick i samma stil, men också den gammaldags
mönstrade tapeten som avslutades mot taket av en minst fem tum bred taklist.
Hemtrevligt kändes rummet i alla fall tack
vare de blommiga gardinerna, och spetsar på kuddar och lakan. Helt annorlunda
mot det rum han legat i tidigare. Doftade gott gjorde det också. Inte bara från
sängkläderna, utan doften tycktes till och med ha satt sig i väggarna. Det var absolut ett tjejrum, det var han
säker på.
Kanske var det Annas syrras rum han fått?
Både hon och Anna hade sett så full i fasiken ut, när dom hjälpt till att bära
över hans saker. Men om det var så, varför...? Nä, kanske var det bara ett
gästrum eller nåt i den stilen. Men nybäddat hade det varit, så mycket hade han
märkt. Och egen toalett hade han fått. Bara det hade varit en välsignelse när
han vaknat vid tretiden. Om han bara kunde begripa, vad Anna hade i bakfickan
med flyttningen...
Tids nog får jag väl veta, tänkte han. Än så
länge hade han ingen orsak att klaga i alla fall. Förresten var Anna en
kalastjej. Och ovanlig. Hur många tjejer fanns det som gillade att meka med
bilar? Ingen som han träffat i alla fall. Men det var inte bara det att hon
gillade att meka, ursnygg var hon ju också. Ville hon, skulle han inte säga nej
om hon bad honom stanna för gott. Jobba ihop på verkstan...
Den tanken fick honom att sprätta upp i
sittande ställning. Herregud, verkstan skulle ju säljas! Det fick inte ske helt
enkelt. Han måste ha tag på brorsan och övertala honom att ställa opp med ett
par hundra tusingar. Det skulle väl i alla fall räcka till handpenning. Kanske
till och med brorsan kunde vara med på ett hörn. Med dom kontakter han hade,
kunde det helt enkelt inte gå snett.
Sixten svängde benen över sängkanten och kliade
sig på bröstet. En knackning fick honom att komma av sig i tankeverksamheten
och lyssna. Det hade låtit som om ljudet kommit från det stora klädskåpet.
Löjligt! Inte gick väl nån och gömde sig i ett skåp och sen knackade för att få
komma ut. Naturligtvis var det på dörren, tänkte han och svepte om sig lakanet
över nederdelen av kroppen. I samma ögonblick hördes en glad röst säga:
– Gomorron, här kommer jag med morronfik...
Rösten tystnade i samma ögonblick som
skåpdörrarna slogs upp. Sixten vred på hela kroppen och såg Anna stå inne i
klädskåpet med en kaffebricka i händerna och ögon stora som kaffefat. Själv
reagerade han inte alls, utan blev sittande som en saltstod på sängen med
munnen vidöppen. Det var Anna som till slut bröt tystnaden.
– Jaså, är det så här en nästan naken kille
ser ut.
Sixten kom sig inte för med att säga nånting.
Han bara satt där på sängen och såg ut som ett fån medan frågorna snurrade runt
i hans arma huvud. Hur hade hon kommit in i skåpet? Hade hon krupit in där
medan han sov?
– Genera dig inte, utan res dig så man får se
lite mer, sa Anna och fortsatte storögd att stirra på Sixten.
Det var inte så mycket orden, utan snarare
sättet hon stirrade på honom, som fick Sixten att rodna. Och stirrade gjorde
Anna, för allt hon var värd. Herrejösses, vad snygg han är! tänkte hon och blev
varm i hela kroppen. Men inte kunde hon väl säga till honom att han var snygg?
Men varför inte förresten...
– Du sa förut att jag har en snygg kaross,
men det har du också, sa hon med en suck. Och egentligen är det väl inte mer än
rätt att jag också får titta lite. Du har ju redan fått en titt på mitt
underrede. Oavsiktligt visserligen, men...
– Ähum, var allt Sixten fick ur sig.
– Jag hade tänkt överraska dig, men inte på
det här sättet, fortsatte Anna och klev ut ur skåpet. Bara så du vet det
alltså. För det begriper du väl att jag inte trodde att du satt naken på
sängen. Ja, nästan naken i alla fall.
Men Sixten lyssnade inte ens på det hon sa.
Hans arma huvud ältade samma fråga om och om igen. Hur hade hon betett sig för
att komma in i skåpet...? Som om Anna kunnat läsa hans tankar sa hon:
– Visst är det praktiskt att man kan gå in
till varann genom klädskåpet. Det är bara Annika och jag som vet om det. Ja,
farsan också naturligtvis. Men jag tror inte Märta vet om det. Vad tror du hon
skulle säga, om farsan skulle komma utklivande ur garderoben en natt? Rummen på
andra sidan hallen ser precis likadana ut, förstår du. Hm, att jag inte tänkte
på det när jag pratade med Märta. Hon skulle ju kunna göra det!
– Göra vad? sa Sixten och kände sig dum,
eftersom han inte fattade ett dugg vad hon pratade om.
– Gå in och vampa farsan så klart, sa Anna.
– Som du nu, eller...? Sixten ångrade
omedelbart det han sagt, men Anna bara log mot honom.
– Tok heller, det här är väl inte att vampa,
sa hon. Jag menar så att dom sätter igång och kuckilurar. Du förstår att om dom
gör det, kanske det går att övertala farsan att inte sälja gården och verkstan.
Men det har strulat till sig lite, eftersom Märta blivit helsnurrig och
antagligen har gjort det med Ossian. Hon pratade så konstigt, så jag är inte
riktigt säker. Men som jag uppfattade det, behöver visst Ossian en massa
träning. Åtminstone lät det så på Märta. Men farsan har ju varit gift, så han
har kanske bättre kläm på det. Alltså måste farsan vara bättre för Märta, eller
hur?
Endera är det för tidigt på morgonen, eller
så pratar hon över huvudet på mig, tänkte Sixten. Det enda vettiga han kunde
komma fram till, var att Märta tydligen blivit snurrig i skallen. Men trots att
det tydligen snurrat till rejält, ville ändå Anna att Märta skulle vampa hennes
farsa. Ja, vampa var ju inte rätt ord hade Anna sagt, utan att dom skulle sätta
igång och kuckilura. Helsnurrigt!
Sixten tog en smörgås från brickan och bet en
rejäl tugga. För honom fick Märta och Halvar kuckilura så mycket dom ville, men
själv ville han inte bli inblandad. Kuckilura förresten, vad gjorde dom då?
– Du frågar fel person, sa Sixten. Man ska
inte blanda sig i sånt där.
– Men när dom inte begriper sitt eget bästa
då, sa Anna. Ditt och mitt med, förresten. Om inte Märta och farsan kan tussas
ihop, är det adjöss med verkstan.
– Vi får väl tänka på saken, sa Sixten.
– Det måste ske med en jäkla fart det, sa
Anna och gick mot klädskåpet. Vi kanske kan prata om det när vi hämtar Tvåans
bil vid prästgården.
– När ska vi göra det? sa Sixten.
– Om tio minuter. Sätt lite fart så träffas
vi utanför, sa Anna och försvann in i klädskåpet och drog igen dörrarna efter
sig.
– Det här blir bara snurrigare och
snurrigare, sa Sixten högt för sig själv.
Kapitel 48
Alrik Emilsson
öppnade försiktigt först det ena ögat, sen det andra. Att nånting var åt
helsike fel, var det första hans sömntunga hjärna hade att brottas med. Men vad
som var fel, kunde den däremot inte komma på. Utan att röra på huvudet lät
Alrik blicken irra runt rummet. Tapeten kände han igen, men resten var ett
fullkomligt okänt rum. Det var först när blicken förirrat sig upp mot taket och
overallen som hängde i takkronan kom in i blickfältet, som det slog honom var
han befann sig. Som en stålfjäder sprättade han upp till sittande ställning.
Overallen fick honom att minnas nattens
övningar med Malin och hjärtat började picka i bröstet som på en uppskrämd
fågelunge. Pickningarna spred sig till huvudet, som började dunka på samma sätt
som vid en rejäl baksmälla. Försiktigt lirkade han loss tungan som satt
fastklistrad i gommen och slickade sig om de torra läpparna. Tungan kändes
sträv och rev som ett sandpapper och utan att han själv var medveten om det,
gav han ifrån sig ett ljudligt stönande.
– Har du vaknat, Alrik älskling? hörde han
Malin ropa nerifrån köket.
Alrik uppfattade av någon anledning Malins
röst som insmickrande, vilket omedelbart fick honom att bli på sin vakt. En
Malin som lät nästan len i truten, var lika ovanligt som semesterveckor för den
som jobbade åt Halvar. Nånting hade hänt med Malin och det bådade inte gott. Nu
jäklar är det bäst att jag passar mig, tänkte han. Och älskling hade hon sagt.
Tvi vale! Det kändes tryggare när hon lät som en mistlur. Då visste han i alla
fall vilket humör hon var på.
– Jaa då, kraxade han fram och rörde
försiktigt på armar och ben.
– Kaffet är strax klart, lilla gubben, hördes
det från nedervåningen, men nu tyckte han att det låtit som ett trumpetande,
vilken fick honom att tänka på en kärlekskrank elefanthona. En vansinnig tanke,
egentligen. Men kärlekskrank hade hon varit under natten och visst hade hennes
figur blivit bra mycket rundare med åren. Han skrockade tyst, när han osökt kom
att tänka på historien om musen och elefanten. Jodå, tillsammans med Malin var
det inte så konstigt att han kände sig som en mus bredvid en elefant ibland.
Inte undra på med minst tjugo kilos skillnad i vikt.
Men nånting måste ha hänt med Malin, tänkte han.
Det var inte likt henne att vara så i gasen som hon varit. Ja, nästan som på
den gamla goda tiden, för sisådär en trettio år sen. Dom senaste tio åren hade
det gudskelov bara blivit på bröllopsdan. Men inte för att hon blev till sig i
trasorna just då, utan bara för att det var nåt som hörde till liksom. Dit
hörde att han måste bada också. För att hon skulle få nåt rent på sig, som hon
alltid sa. Fy fasiken! Båda sakerna, fullständigt onödiga. Men under natten
hade Malin sagt och gjort saker han inte ens kunnat drömma om. Vad ända in i
helsefyr var det som flugit i henne, tänkte han och klev ur sängen och smög
tyst över hallen till toaletten.
Malins trosor på tork fick Alrik att tänka på
overallen i takkronan och benen började darra så han var tvungen att inta
sittläge, för att kunna lätta på trycket. Kors i alla fridens dagar vilken
natt! Det hade ju nästan varit som i ungdomens dagar – när dom var nygifta.
Alrik kliade sig bekymrad i huvudet. Hur i helsike hade han klarat av det
egentligen? Hade han fått i sig nåt olämpligt, eller höll han på att bli sjuk?
Nånting var det i alla fall, det var han säker på.
– Är du inte klar snart? avbröt Malins röst
frågorna i hans huvud genom den stängda toalettdörren. Kaffebrickan står på
sängen.
– Ja, ja, jag kommer, muttrade Alrik och
virade en badhandduk om midjan för att skyla sin nakenhet.
Utan en tråd på kroppen satt Malin i sängen
med kaffekoppen i ena handen och en limpsmörgås i den andra när Alrik kom in i
sovrummet. Malins hand som varit på väg att stoppa limpsmörgåsen i munnen,
stannade upp halvvägs och ögonbrynen for upp till hårfästet.
– Alrik, lilla gubben, så stilig du är, sa
hon och himlade med ögonen.
Visst hade Malin fått sina ryck på
bröllopsdan dom senaste tio åren, men som nu hade hon aldrig varit. Och som hon
pratat tok om att rädda honom från Satan och allt ont, från det han kommit hem.
Förresten syntes det på ögonen att det måste ha slagit runt i skallen på henne,
tänkte Alrik. Kanske var det så att Satan fått ett rejält tag om Malin istället.
Nu jäklar gällde det att gå fram i filttofflor.
– Det var nåt nytt, sa han försiktigt. Jag är
väl samma gamla Alrik som jag alltid har varit. Och den Alrik har alltid fått
höra att han ser ut som en slusk, la han till så tyst att inte Malin kunde höra
det.
– När jag säger att du är stilig, så är det
så. Men kom och drick ditt kaffe först nu lilla gubben, sa Malin och klappade
på sängen bredvid sig.
– Vad menar du med först? sa Alrik
aningslöst.
– Du vet att jag alltid gör saker och ting
ordentligt. Jag vill vara riktigt säker på att Satan är bortmotad, så för
säkerhets skull tar vi och gör om det.
Orden fick Alrik att börja darra i hela
kroppen. Hon fick ta till vilken metod som helst, men bara inte det.
– Men... det går inte... jag måste till jobbet,
hackade Alrik fram i ett tappert försök att undvika en upprepning av det som
skett.
– Till jobbet, fnyste Malin. Slingra dig inte
nu. Det är bara du som går dit till sju både vardag och helgdag, dom andra
brukar inte börja förrän efter åtta.
– Men snälla Malin, inte ska vi väl behöva...
– Tyst med dig, avbröt Malin honom med skärpa
i rösten. Säger jag att vi måste göra det, så måste vi. Är det inte jag som
offrar mig kanske?
– Jovisst är det så, Malin lilla, sa Alrik
spak över den barska tonen och kröp upp i sängen. Att sätta sig upp mot Malin
vågade han inte.
Kapitel 49
Märta Segelberg
torkade bort imman efter duschen från toalettspegeln och log mot sitt
rödblommiga ansikte. Enbart tanken på att snart få träffa Ossian igen, fick
henne att känna förväntansfulla sprittningar i kroppen. Förväntningar som hade
sin grund i nattens drömmar om Ossian, som avlöst varandra på löpande band.
Inte ens en kall dusch hade kunnat skingra minnet av de vackra drömmarna.
Men som den jordnära kvinna hon var, tonade
förväntningarna bort och ersattes av frågor kring Ossian. Undrar hur det är med
honom idag? tänkte hon. När hon nu i alla fall skulle till honom i prästgården,
kanske hon skulle stanna kvar och pyssla om honom. Visserligen hade det sett
städat och snyggt ut hemma hos honom, men nog fanns det väl saker han behövde
hjälp med. Om det inte var för illa ställt med honom, kunde dom kanske ta en
promenad.
På lätta fjädrande steg iklädd en blommig
sommarklänning, rusade hon nerför trappan och in i köket. Doften av kaffe slog
emot henne redan i dörröppningen och en ond aning gjorde sig påmind. Kunde Anna
verkligen vara så nedrig att... Den onda aningen besannades när hon såg den
vita lappen som stod lutad mot vasen på köksbordet. Hon rusade fram och slet åt
sig lappen och läste:
Gomorron Tvåan. Vi har åkt och hämtat din
bil. Du sov så djupt att jag inte ville väcka dig. Om jag träffar Ossian ska
jag hälsa från dig. Risken är inte stor för han är en riktig sjusovare.
Anna
– Förbaskade förrädare, muttrade Märta Segelberg och skrynklade
ihop papperet. Begrep inte jäntsnärtan att det var fråga om en sista chans att
snärja en karl? Tja, inte sista kanske, men Ossian var ju definitivt den hon
ville ha. Men hur skulle hon nu få en chans att träffa honom?
– Jaså, nu blir man kallad förrädare också.
Så farligt var det väl inte att kalla din folkvagn för en skrothög, sa Annika
som tyst kommit in i köket.
– Äsch, det gällde inte det, sa Märta
Segelberg och slängde den skrynkliga lappen på köksbordet. Läs själv får du se.
Anna och hennes kille har åkt till Ossian för att hämta bilen.
– Jaha, men det är väl ingen katastrof, sa
Annika och gäspade stort.
– Tänk att det är det! fräste Märta
Segelberg. Inte nog med att man väcks mitt i rosendrömmar av en snarkande hund,
utan sen sticker dom iväg utan att väcka mig också. Så förbaskat bråttom var
det väl inte.
– Stopp nu, sa Annika, som plötsligt blivit
klarvaken. Vad är det du yrar om för rosendrömmar. Säg inte att du har drömt om
Ossian?
– Vad är det för konstigt med det då?
– Inte ett dugg. Tvärtom blir jag jätteglad
om du har blivit betuttad i honom. Det anade jag igår, förresten. Fast då
nekade du. Till och med pappa såg ju hur det var fatt med dig.
Märta Segelberg rodnade och skyndade att
sätta fram kaffekoppar på bordet.
– Betuttad låter så futtigt, men det är nog
det jag är, tillstod hon generad. Jag skulle nog vilja gå så långt som att säga
att jag har hittat min andra halva.
– Prata så man begriper, sa Annika förvånad.
Vilken andra halva pratar du om egentligen?
– Har du aldrig hört talas om att vi bara
föds halva?
– Aldrig, sa Annika uppriktigt förvånad. Det
låter ju knasigt!
– Knasigt eller inte, men så är det, sa Märta
Segelberg nästan ursäktande. Du förstår, man måste leta på den andra halvan för
att bli en hel människa. Och det är inte det lättaste ska jag tala om för dig.
Annika satte sig tungt på närmaste stol och
stirrade på Märta Segelberg. Om det var sant, betydde ju det att hon själv
också måste leta rätt på sin halva. Men gällde det också tvillingar? Normalt
sett skulle hon ju tänka och tycka lika som Anna, eftersom tvillingar i princip
brukar göra så. Åtminstone hade hon hört nån sagt det, men skrattat åt det
eftersom det inte alls stämde i hennes och Annas fall. Ja, skrattat hade hon
också gjort åt tanken att Anna nånsin skulle bli betuttad i en kille. Men nu
hade det ju hänt och Anna verkade vara alldeles till sig i trasorna över
Sixten.
Inte undra på, förresten. Kaka söker maka
brukar man ju säga, och två biltokiga ihop måste väl vara perfekt. Själv skulle
hon få hålla tillgodo med Åke som pusskompis, i väntan på sin rätta halva. Men
om det skulle råka finnas en halva nånstans som passade ihop med henne, hur
skulle hon då veta att det var den rätta...
– Jo du, Tvåan... när man hittat den där
andra halvan, märker man det? sa hon och vinnlade sig om att inte låta för
ivrig på svaret.
– Det märker man, var så säker, sa Märta
Segelberg. Jag visste att Ossian var min saknade halva så snart jag såg honom.
Ja, höll honom i mina armar med, för den delen.
– Och pussade honom på pannan, sa Annika,
vilket fick Märta Segelberg att på nytt rodna.
– Äsch, den pussen fick han av bara farten.
Jag blev lite till mig bara, sa Märta Segelberg.
– Än har då inte jag blivit till mig när det
gällt nån kille, sa Annika. Om det är som du säger, har jag i alla fall nånting
att se fram emot. Men inte idag, om det är som Anna sa. Enligt henne ska jag
jobba ihop med en orm i människokläder.
– Passa dig så du inte blir bjuden på ett
äpple, sa Märta Segelberg, och log vid tanken på, att om det gav samma resultat
som för Adam och Eva, skulle hon inte tveka att ta en rejäl tugga, om hon var
tillsammans med Ossian.
Kapitel 50
Frida Jansson
var på ett uruselt humör när hon satt vid köksbordet och stirrade ut genom
fönstret. Jösses vad det kändes bedrövligt. Malins prat om Satan hade ställt
till så hon känt sig orolig hela föregående kväll. Men när hon väl lagt sig med
psalmboken och bibeln på magen, hade hon mer börjat oroat sig för vad folk ute
i bygden skulle blåsa upp det hela till. Det brukade ju allt som oftast bli en
höna av en fjäder. Och varför i hela fridens dagar, hade hon inte tigit om
Ossian för Malin...
Om hon kände Malin rätt, var väl antagligen
skvallret i full gång, eftersom samtliga i syjuntan brukade skicka allt
skvaller vidare som ett kedjebrev. Senast på eftermiddan skulle säkert Ossian
också fått reda på det. Ja, jämmer och elände. Men lite straff hade hon redan
fått för sin lösmynthet, eftersom hon glömt fylla på kaffepåsen uppe hos Ossian
i villervallan. Att dricka morgonkaffe kokat på sump, var det värsta hon
visste. Ja, ja, synden straffar sig själv, tänkte hon.
I samma ögonblick skar telefonens ringsignal
genom tystnaden i den lilla stugan. Frida hoppade upp från stolen som hon fått
en sticka i baken och hjulade in i rummet till telefonen. Vem kan det vara som
ringer så tidigt? tänkte hon och lyfte luren.
– Hallå, vem är det? flämtade hon fram och
sjönk samtidigt ner på stolen.
– Hejsan, Frida, det är Urban Klöver.
Det började klämta som kyrkklockor i Fridas
huvud. Urban ding, Klöver dong, ekade det gång på gång tills hon trodde huvudet
skulle spricka. Hade den syndaren fått reda på vad som hänt, skulle det bli en
skandal utan like.
– Uj, uj, uj, stönade hon och började vagga
fram och tillbaka på stolen.
– Vad är det med dig? Du är väl inte sjuk?
Urbans röst lät plötsligt så avlägsen och overklig i Fridas öra.
– Jo
det är så här förstår du att jag var ute en sväng igår, fortsatte Urban. Och
när jag låg däroppe i skogsbacken med min kikare så...
Han avbröt sig, plötsligt medveten om alla
rykten som var i svang om honom. Frida trodde väl på ryktet att han var en
snuskhummer. En som smygtittade genom sin kikare på de unga tjejerna som
solbadade topless vid badplatsen. Inte ens Halvar hade trott honom, när han
förklarat att det bara var en oskyldig hobby. En hobby han av en tillfällighet
börjat ägna sig åt varma sommardagar, och som faktiskt accepterats av dom unga
jäntorna. Ja, dom till och med sträckte lite extra på sig och vinkade, väl
medvetna om att han legat där varje solig sommardag.
Det sorglustiga i det hela var att folk kunde
vara så otroligt dumma, att dom inte begrep att det var en ploj. Om han ville,
kunde han ju ligga på en filt nere vid badstället och se dom på nära håll. Men
när inte ens Halvar begrep det, hur skulle han då kunna begära att Frida skulle
ha bättre förstånd. Hon skulle nog aldrig begripa en sån sak, även om han
försökte förklara för henne. Förresten brydde han sig inte om vad Halvar, Frida
och alla skvallertanterna tyckte och tänkte, det kunde han bjuda på. Eller som
han själv alltid brukade avfärda varje nytt rykte som varit i farten: Det
kostar att ligga på topp.
– Som sagt var så tittade jag runt lite med
kikaren, och rätt vad det var såg jag nåt underligt vid prästgården, fortsatte
han när inte Frida sa ett knyst, utan bara flåsade ljudligt som om hon sprungit
en längre sträcka. Jag råkade titta ditåt förstår du och det är därför jag
ringer, la han till.
– Jaha, och vad såg du då? lyckades Frida
andfådd klämma fram och tänkte: nu kommer det.
– Jo, jag såg Ossian ihop med ett läckert
fruntimmer. Säg inte att den gamla uven skaffat sig en fästmö på gamla dar. I
och för sig inte nån sensation, för han har faktiskt pratat om det.
– Jaså, du såg det. Nää då, det var inte hans
fästmö, utan en olycka. Ja, det vill säga Ossian hade råkat ut för en olycka.
Och en sak ska jag tala om för dig Urban, det var inte Satan som var utklädd,
sa Frida, ivrig att ta död på alla rykten.
– Nä nu... Vad yrar du om? sa Urban Klöver
förvånad. Satan så snygg var hon, det kan jag hålla med om. Men vad menar du
med att hon var utklädd? Hon hade ju för sjutton en gul klänning och vita skor
på sig.
Nu slog det runt rejält i huvudet på Frida.
Klänning och vita skor... Men vad i hela fridens dagar. Den där jättemänniskan
hade ju haft shorts och nånting på överkroppen, som varit så liten att övre
halvorna av tuttarna varit synliga. Hade Ossian haft besök av fler...?
– Jag tror jag dånar av, sa Frida och släppte
ifrån sig en ljudlig suck. När såg du det fruntimret då?
– Nästan hela dan, sa Urban som fått myror i
huvudet av Fridas underliga beteende. Knasig hade gumman alltid varit, men nu
verkade det ha slagit runt rejält i skallen på henne.
– Jag var hos bror min igår, sa Frida lättad,
eftersom det inte gällde fruntimret som burit Ossian. Då visste alltså inte
Urban nånting om det i alla fall.
– Jaså, sa Urban besviken. Vet du inte alls
vem det var? Jag tyckte hon verkade bekant på nåt vis.
– Jag har inte en aning om vem det var, men
det ska jag ta reda på, sa Frida.
– Vad snällt om du vill göra det. Jag tyckte
faktiskt att hon liknade en flicka jag var tillsammans med i unga år, förstår
du. Jag... ja, det vill säga vi, kallade henne för Sara. Fast egentligen heter
hon AnnaGreta. Det var Halvar som började kalla henne för Sara, eftersom
Jönssons jänta också hette AnnaGreta. Nog kommer du väl ihåg Larssons
AnnaGreta? Hon är bara ett år yngre än mig.
– Nää, nån jänta med det namnet kan jag inte
påminna mig. Larssons däremot kommer jag ihåg. Flyttade inte dom in till
Hamnstad? sa Frida, som försökte minnas om Larssons haft några barn överhuvud
taget.
– Jo, dom flyttade in till Hamnstad. Men det
var efter att Sara gift sig. Sara försvann härifrån och flyttade till
Stockholm. Det var i samma veva som jag började studera i Uppsala.
– Det var ju inte igår precis. Inte undra på
att jag inte kommer ihåg, sa Frida.
– Nä, det har ju gått nåra år sen dess.
– Men den där jäntan, om hon bara är ett år
yngre än dig, är hon ju inte purung precis, sa Frida förvånad. Urbans intresse
för ett äldre fruntimmer ställde allt på huvudet. Hon hade ju bara hört talas
om Urbans böjelse för unga jäntor. Jag trodde det var nån ung jänta du sett, la
hon därför spydigt till.
– Nej, nej, nog var hon medelålders alltid.
Du, försök ta reda på vem det var och hör av dig när du vet nåt, sa Urban och
skyndade sig att lägga på luren.
– Jämmer och nöd! stönade Frida efter att ha
tryckt ner kläppen på telefonen. Ett till fruntimmer! Då hade Malin haft rätt i
alla fall. Det började faktiskt likna Sodom och Gomorra. Snabbt släppte hon upp
kläppen på telefonen och petade Malins nummer, otåligt stampande med fötterna
mot golvet i väntan på att Malin skulle svara. Om inte det här var en första
klassens skvallersensation att berätta för Malin, ja då... Uj, uj, uj, vad
spännande.
Kapitel 51
Malin Emilsson
lyssnade bara med svalt intresse på vad Frida Jansson hade att berätta. Att
Urban sett ett fruntimmer hos Ossian mitt på blanka dan var väl ingen
sensation. Det hade varit en väsentlig skillnad, om nån sett ett fruntimmer
smyga ut från prästgården tidigt på morgonen. Förresten skulle hon inte ha
brytt sig om det heller, eftersom Ossian var gammal nog att ta vara på sig
själv.
För en gångs skull var inte Malin intresserad
av skvaller. Hon hade fullt upp med sitt eget och var ivrig att dela med sig av
det som hänt henne själv. Att få berätta om den nya underbara känsla som växte
inom henne och hotade spränga den omfångsrika bröstkorgen. Men det passade sig
ju inte att prata med en sån som Frida om såna saker, tänkte hon, men sa ändå
som i förbigående:
– Du
må tro att jag har drivit Satan ur kroppen till sista droppen på Alrik. Både i
natt och i morse. Jag gjorde det ordentligt, så Alrik var ganska spak när han
gick till jobbet. Tur att dom inte har nånting att göra den här veckan. Man vet
aldrig, jag är kanske tvungen att göra om det i kväll, bara för att vara säker.
Jaa, jag säger då det, vad man måste offra sig när Satan kommer till byn. Och
det ska jag tala om för dig, Frida, att...
Bla, bla, bla, tänkte Frida Jansson och
försökte tänka på annat för att utestänga Malins svada. Ändå kunde hon inte
undgå att höra Malins virriga förklaring, om enklaste sättet att driva Satan ur
karlarna. Men inte blev hon klokare av Malins beskrivning om hur man skulle
göra. Och ännu mindre begrep hon Malins nästan lyriska babblade om Alriks
befruktningsapparat, som tydligen var nånting i hästväg. Hur kunde förresten
nånting i hästväg, få Malin att se allt i rosenrött? Nää, det hade hänt nånting
med Malin, det var hon säker på.
Antagligen var befruktningsapparaten Malin
yrat om, ett annat namn för en hembränningsapparat. En sån hade ju brodern
också haft i vedbon. Och sett allt i rosenrött som Malin sagt, var ju precis
vad brodern också gjort efter några kaffekaskar. Om det var förklaringen till
det hela, var ju Malin tydligen en sån som inte spottade i glaset när allt kom
omkring. Hon som brukade oja sig så över att Alrik smög sig undan och tog sig
en pilleknarkare. Men om det var ett sätt att mota bort Satan, så skulle då
aldrig hon nedlåta sig till det. Frida rynkade ogillande på näsan och slog
dövörat till.
För att sysselsätta sig med något som kunde
avskärma Malins pladder, lät hon blicken följa några fåglar som gjorde
svindlande cirkuskonster i luften utanför stugan. På telefonledningen utefter
vägen, precis vid gluggen i häcken, kunde hon se en vit duva sitta som en
åskådare till det hela. Det besynnerliga med duvan var inte att den var vit,
utan att det verkade som om den skrattade och ruskade på huvudet. Frida förde
luren en bit från örat, för att försöka höra duvans skratt genom det öppna
fönstret, när hon avlägset hörde Malins röst säga:
– ... så nu tänker jag piffa opp mig lite. Oj
då, har klockan blivit så mycket! Nä, nu måste vi sluta. Jag måste till affären
och handla lite, förstår du. Men om det skulle råka hända nånting, kan du väl
slå en signal.
Frida som fortfarande höll luren i handen
sedan Malin Emilsson lagt på, hörde plötsligt ett klingande skratt. I tron att
någon kommit in på linjen när Malin lagt på, tryckte hon luren mot örat. Inte
så lite förvånad, hörde hon en ljus kvinnlig röst, klart och tydligt säga:
– Ja, jag säger då det.
– Säger vad? sa Frida Jansson i häpenheten
över att någon kommit in på linjen.
– Det sa jag bara för att du inte kan ha
varit med om mycket i dina dar, Frida. Annars skulle du ha fattat vad Malin
pratade om. Det där med befruktningsapparaten fick du ju helt om bakfoten. Hur
kunde du tro nåt så galet, som att hon pratade om en hembränningsapparat?
– Jestanes, om det inte var en sån, vad var
det då? sa Frida, och försökte tänka så det nästan knakade i huvudet för att
komma på vad det kunde vara.
– Glöm bort att jag frågade. Det snor så
otroligt i huvudet på dig att du gör mig alldeles yr.
– Hur kan du veta vad jag tänker? sa Frida
förvånad, eftersom det ännu inte gått upp för henne hur overkligt det hela var.
Är du nån allvetare, eller vadå? la hon till.
– Nää, men jag kan faktiskt läsa dina tankar.
Men häng inte opp dig på det, Frida. Det kanske är bättre att jag förklarar
lite för dig vad som tagit åt Malin. Som du vet, så är hon inte en sån man
ändrar på i första taget. Och skryta kan hon verkligen, för inte har Alrik
nånting i hästväg att komma med. Men att den fått Malin till att se allt i
rosenrött, var ingen lögn. För så stor hon är, svävar hon på moln just nu. Det
var kanske inte så dumt att jag ilsknade till och...
Frida Jansson hade hört nog. Som om hon bränt
sig på telefonluren, slängde hon den på klykan och gömde ansiktet i händerna.
Nynnande på en psalm för att överrösta eventuella andra ljud, vaggande hon av
och an på stolen. Men efter en stund tog ändå nyfikenheten överhand. Hon särade
på fingrarna och kisade ut genom fönstret. Den vita duvan satt inte längre på
telefontråden och lättad tog hon bort händerna från ansiktet, men ångrade sig
ögonblickligen. För genom den ovala öppningen i häcken, precis under den plats
där duvan suttit, såg hon en kvinna klädd i gul klänning och vita skor stå ute
på vägen.
Det första som slog Frida, var att duvan
förvandlats till en kvinna. Någon annan förklaring fanns inte när hon hux flux
bara stod där. Osökt kom hon att tänka på Urbans beskrivning av kvinnan han
sett tillsammans med Ossian. Jestanes, det var ju hon på pricken! Om Urban sett
henne tillsammans med Ossian, betydde ju det att det var en kvinnlig ängel som
stod där på vägen. Ja, hon var så säker på det, att all hennes rädsla försvann.
Om Satan fanns i närheten som Malin trodde, hade det nu kommit hjälp från ovan
för att mota bort den lede. Att det var fallet, blev Frida helt övertygad om,
när hon nyfiken lutade sig fram genom det öppna fönstret och hörde kvinnan med
ansiktet vänd mot himlen säga:
– Jaha, nu är jag här som du sa. Vad ska jag
göra nu då?
Kors då, stackarn har inte ens fått reda på
vad hon ska göra här nere, tänkte Frida. Men det goda besegrar alltid det onda,
det visste hon med säkerhet. Kanske skulle hon ge sig tillkänna och tala om för
den där ängeln, vad hon måste hålla ögonen öppna efter.
Frida öppnade munnen för att ropa, men stängde den igen när hon
upptäckte att kvinnan inte syntes till längre. Så fort de krumma benen bar
henne, rusade hon ut ur stugan. Med kjolen fladdrande runt benen genade hon
över gräsmattan och kikade ut genom hålet i häcken. Inte så lite förvånad, såg
Frida att vägen låg tom åt båda hållen. Men så råkade hon titta upp och såg en
vit duva flyga över vedbodtaket ut mot åkrarna bakom stugan. Sakta spred sig
ett leende i hennes skrynkliga ansikte. Jag undrar vad Ossian kommer att säga,
när jag berättar att jag också sett henne, tänkte hon och hjulade i väg mot
prästgården.
Kapitel 52
Väckt av
solljuset som letat sig in i rummet bakom gardinen, sträckte Rutger Pärson
nyvaken på sig. Tack och lov att det är morgon, tänkte han och gäspade stort.
Det hade varit en bedrövlig natt, med ilskna myggor och en tryckande värme som
hållit honom vaken till långt fram på småtimmarna. Enda trösten i bedrövelsen
hade varit de båda pocketböckerna. Dels hade de fungerat som förströelse, men
också som myggsmällare.
Rutger Pärson lyssnade. Konstigt, inte ett
ljud hördes i huset. Inte ett myggsurr ens. Hur mycket var klockan
egentligen...? Han satte på sig glasögonen och kastade en hastig blick på
väckarklockan. Det han såg, fick honom att studsa upp i sittande ställning.
Herregud, tjugo i nio! Nu var goda råd dyra. Nio skulle ju satmaran vara på
plats i arbetsrummet. Snabbt hoppade han ur sängen, drog på sig byxorna och
slet åt sig necessären från stolen bredvid sängen.
Exakt fyra minuter i nio öppnade han tyst
dörren till arbetsrummet och kikade in. Den syn som mötte honom, orsakade
krypningar utefter ryggraden. Inte på grund av att satmaran satt lutad över
skrivbordet, utan snarare av hennes ansiktsuttryck. Aldrig hade han kunnat
vänta sig att se henne så djupt koncentrerad.
– Du har redan börjat, ser jag, sa han och
klev in genom dörren.
– Jag ville komma igång och titta på det här,
sa Annika utan att titta upp. Förresten saknade vi dig vid frukosten. Har du
sovit över?
– Jag hade lite... öh... att ordna, stammade
Rutger Pärson fram som fortfarande kände sig nymornad. Men ändå tillräckligt
vaken för att med ett ögonkast, kunna se vilken fantastisk skönhet hon var. Och
henne var Halvar pappa till. Otroligt! Visserligen fanns ett svagt minne av att
han noterat hur snygg hon var tidigare, men att se henne i en tunn vit blus
lutad över skrivbordet tog andan ur honom. Det skulle kanske inte bli så
otrevligt att sitta bredvid henne och arbeta.
– Ja, ja, men om du inte har hunnit fika, kan
du väl göra det medan jag gör i ordning det här, sa Annika och bläddrade
febrilt i pärmen för att få en överblick.
Tacksam över förslaget, backade Rutger Pärson
ut genom dörren utan att säga något. På väg mot köket gjorde sig en obehaglig
känsla i magtrakten påmind. Signalen han lärt sig betydde fara å färde. Det här
bådade inte gott.
Med kaffekoppen framför sig vid köksbordet
började tankarna fara runt i huvudet. Vad var det som utlöst varningssignalen?
Var det för att den förbaskade satmaran faktiskt verkade veta vad hon höll på
med? Eller var det kanske för att hon haft den där tunna, nästan genomskinliga
blusen på sig? Något svar på sina frågor kom han inte fram till, och med
bultande hjärta reste han sig från bordet och gick med långsamma steg till
arbetsrummet.
Annika satt fortfarande kvar i samma
ställning, alltför upptagen att märka honom när han kom tillbaka. Hon var i
full färd med att tyda Halvars slarviga kråksparkar till siffror i
fickkalendern och skriva ner dom på ett spiralblock. Inte det lättaste,
eftersom siffrorna fanns inklämda mellan mötesnoteringar och övriga
minnesanteckningar.
– Hur går det? frågade Rutger Pärson.
– Går gör det väl, men inte är det lätt, sa
Annika frånvarande.
Rutger Pärson kunde inte hålla tillbaka en
tyst fnissning. Det hon sagt hade låtit så bakavigt, nästan som i ett av
kåserierna han läst under natten. Kanske hade hon också läst böckerna?
– Gör går det, menar du väl? sa han för att
testa henne.
Annika var alltför koncentrerad på sina
siffror för att lägga märke till vad han sagt. Det var nånting som inte stämde,
men vad...? Hon suckade och sa:
– Jag fattar inte. Det är nånting sjukt med
det här.
– Precis vad jag har misstänkt hela tiden, sa
Rutger Pärson, plötsligt medveten om att kanske hans värsta farhågor skulle
besannas. Skattefiffel av värsta graden, va? la han till.
– Skattefiffel... ha! sa Annika. Det har
pappa ingen anledning att syssla med, när han verkar ha fullt opp med att hålla
firman flytande. Nä, vad jag har kommit på, är att han har skjutit till en
massa pengar. Nåt affärsgeni är han då inte precis.
Rutger Pärson drog åt sig blocket hon skrivit
på och tittade ivrigt på siffrorna. Efter en snabb huvudräkning, stod det klart
för honom att drygt femtontusen kronor saknades på debetsidan. Det kunde betyda
att pengar skjutits till, men kunde också betyda att alla intäkter inte var
med. Förstrött kliade han sig i huvudet och sa:
– Hur långt har du kommit?
– Jag har bara försökt stämma av kassan för
första kvartalet.
Ekonomen inom Rutger Pärson hade väckts, nu
var det bara hårt arbete som gällde. Kanske kunde dom rent av ha ett
preliminärt resultat klart innan kvällen.
– Har du lagt opp konton i kassaboken, sa han
med den auktoritet som anstår en civilekonom.
– Jadå, det är klart, sa Annika.
– Utmärkt, då läser jag verifikationerna och
du skriver, sa Rutger Pärson. Har du nåra frågor?
– Inga alls, sa Annika och kisade försynt på
honom.
– Bra, då kör vi på tills vi är klara.
– Jaha, vi gör väl det då, sa Annika foglig
som alltid.
Rutger Pärson
riktigt kände hur han växte. Nu lät hon allt bra spak på rösten. Ja jäklar, så
skulle en slipsten dras. Kanske började hon äntligen fatta att han inte var att
leka med. Och att det var han som var den ansvarige för det hela. Nu har jag
äntligen tagit kommandot, tänkte han.
Omedvetet
harklade han sig, bläddrade fram det första kvittot och började med klar röst
läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar