Änglar, visst finns dom! Del 14

Här är de sista kapitlen och jag hoppas ni haft en trevlig läsning helt fri från virus och allt våld som finns i vårt samhälle numera. Förhoppningsvis har ni som läst min skröna dragit på smilbanden åt huvudpersonerna som faktiskt har fått vara som folk är mest. Vi är inte alls så kloka och smarta som vi själva tror, men det jämnar ut sig om vi bjuder på oss själva.

Kapitel 76

Torsdagen hade kommit och gått med samma strålande väder. Ja, nästan varmare än de föregående dagarna. Bönderna hade äntligen haft en lat dag efter allt slit. Det hade däremot inte föraren av glassbilen, eftersom strömmen av glassugna människor aldrig sinat under dagen. När bilens lastutrymme gapat tomt, hade han varit totalt utarbetad. Men kring hans ansikte hade ett saligt skimmer funnits, efter att ha räknat dagskassan.

   En minst sagt usel dag hade det varit för Frida Jansson, som suttit i sin stuga och surat hela dagen. Det var inte bara för att hon inte fått läsa tidningen och därmed missat dödsannonserna, utan också Jeopardy, som hon aldrig brukade missa. För att snåla hade hon ätit gröt både middag och kväll, vilket fått magen att protestera. De nödvändiga besöken vid utedasset, hade fått henne att med saknad tänka på Ossians bekväma toalett. Så långt hade hon inte tänkt tidigare. Men det var först vid sängdags det slog henne, att ingenting av värde måste ha hänt i bygden. Varför hade annars telefonen varit tyst hela dagen? En futtig dag hade det varit.

   På fredagsmorgonen, var det så varmt att inte ens Jönssons tupp orkade gala från sin plats på gödselstacken. Vid middagstid märktes det tydligt på invasionen av människor, att ryktet om det soliga Pillersboda spridits miltals omkring. Det var en salig blandning av soldyrkare, småbarnsfamiljer, pensionärer, lokala journalister, men också enbart nyfikna som strömmade till. Den senare gruppen hade bara ett för ögonen, nämligen att se och uppleva solhålet i Pillersboda som tidningarna skrivit om. Och kors i taket, det fanns mycket riktigt! Med stillad nyfikenhet men inte så lite avundsjuka inombords, strosade de runt för att hitta något negativt. Det enda de kunde komma på var, att det var åt helsike för varmt för årstiden.

   På riksplanet hade till ortsbornas förvåning, inte fenomenet uppmärksammats. Anledningen till att nyheten om solhålet inte nått längre än inom ortstidningarnas täckningsområde, var att rikstäckande massmedia tagit nyheten med en nypa salt. Att folk sett hålet var inget bevis, till det behövdes vetenskapligt belagda fakta. Eftersom några sådana inte fanns, ansågs det hela vara ett försök av Hamnstad att reparera sitt skamfilade rykte. Med hjälp av Pillersboda visserligen, men en ort som blivit riksbekant för sina politikerskandaler, gjorde säkert allt för att få helt andra rubriker.

   Men det fanns verkligen expertis på plats i Pillersboda. I skymundan för ortsbefolkningen och de övriga nyfiknas blickar, satt meteorologer inne i prästgårdens finrum. Där hade de suttit oavbrutet sedan de med ilfart tagit sig upp från SMHI tidigt på morgonen. Nu satt dessa meteorologer ivrigt pickande på sina bärbara datorer och hämtade ner de senaste satellitbilderna.

   Att det måste finnas en förklaring till att hålet verkligen fanns, det var alla överens om. Men med bilderna på skärmarna, tittade de misstroget på varandra. Det fanns absolut inte en enda liten glipa i det tjocka molntäcke som täckte hela Sverige. Inte ens vid en uppförstorning! Inte heller hade det varit möjligt att ta ett bildbevis, trots att hålet verkligen fanns! Mycket underligt. Hur skulle då övrig expertis världen över, kunna överbevisas att detta naturfenomen trots allt existerade? Någon yppade de förlösande orden: Bäst att vi håller tyst om det här. Även om vi själva har sett hålet på himlen, kommer ingen att tro oss om vi säger det.

   Så var det med det. Och det var nog den största anledningen till, att nyheten aldrig basunerades ut över övriga Sverige. Visst grämde det en ganska stor del av ortsbefolkningen, men de visste ju inte orsaken.

Kapitel 77

Bland ortsbefolkningen var det lugnt och fridfullt den här fredagen. De höll sig inomhus för att slippa allt ståhej med folk som for fram och tillbaka på vägarna. Men på eftermiddagen brakade det loss så det sjöng och vibrerade i telefontrådarna. De gråsparvar och andra småfåglar som vågade sitta kvar på trådarna, njöt av gratis massage under fötterna. Det folk ringde till varandra om var inte solen, som fortsatte av lysa från en glugg på den i övrigt nästan svartgrå himlen. Nej, det fenomenet brydde sig ingen om, eftersom ett rykte spridits som en löpeld. Ryktet var rent sensationellt, ja nästan ofattbart. Ossian Bladudd skulle förlova sig!

   Den nyheten väckte större sensation bland ortsborna, än om någon beteendeforskare kommit fram till att Göran Persson, präglats av de teveprogram han sett. Halvar Streberg hade vid något tillfälle sagt att Göran Persson, faktiskt hade vissa likheter med Miss Piggy i Mupparna. Ett påstående Halvar fått förtydliga, eftersom ingen av de äldre ortsborna sett Mupparna på TV. 

   Men efter att Halvar förklarat hur Miss Piggy brukade dela ut råsopar som golvade alla som råkade ut för hennes ilska, förstod de precis vad han menat. Det var ju fler än en gång som Göran Persson utdelat rallarsvingar mot några av sina närmaste i regeringen. Nåja, hade folk resonerat, en kvinnlig förebild var ju inte helt fel med tanke på jämställdheten. Men om Persson ville visa upp en kvinnlig sida istället för att vara en mansgris, varför just Miss Piggy? Den frågan kunde inte Halvar besvara.

   En del äldre ortsbor hade försynt påpekat för Halvar, att Persson lugnat ner sig och faktiskt börjat likna pastor Jansson, han som inte har några bestämda åsikter om nånting. Om det inte bara var på ytan, förstås. Om det bara var på ytan, var ju karlstackarn en vandrande tryckkokare, som kunde explodera när som helst.

   Halvar hade inte varit sen att hänga på och sagt att varenda människa visste väl hur lätt det var att bli förbaskad. Och det fanns mycket som kunde reta gallfebern på Persson. Inte bara Gudrun Schyman, utan även folk inom dom egna leden. Persson har det nog inte lätt, hade Halvar sagt och ortsborna hade hållit med. 

   Men nog om det. Tack vare Ossians förlovning, var det för en gångs skull Frida Jansson och inte Malin Emilsson som blev medelpunkten, när ryktet började cirkulera i bygden. Vem visste bättre än Frida när det gällde Ossian, resonerade alla. Av den anledningen ringde telefonen praktiskt taget oavbrutet i den lilla stugan, och Frida var inte sen att gotta sig åt den för henne så ovanliga uppmärksamheten.

   – Jodå, uj, uj, uj, ojade hon sig för alla som ringde, visst är det sant. Ossian sa det vid morronkaffet i förrgår. Och sen har det visst gått med en ryslig fart. Men sån är Ossian. Där vilar inte nåra halta löss när han väl bestämt sig för en sak, förtydligade hon det hela.

   Att det var Halvars Märta, Ossian skulle förlova sig med, tyckte hon sig inte behöva skriva folk på näsan om. Därför slog det slint i huvudet på Frida, när hon av en som ringde, fick höra att någon sett Ossian på torsdagseftermiddagen, stå och pussas med ett jättelikt fruntimmer utanför guldsmedsaffären inne i Hamnstad. På öppen gata till och med!

   Den självpåtagna allvetarrollen fick sig en ordentlig knäck. Om det var en jättekvinna Ossian pussat, måste det ju vara den som bar opp honom till sovrummet, tänkte hon. Men Ossian hade ju sagt att han skulle fria till Halvars Märta! Inte kunde det väl vara så att Satan var inblandad i alla fall...

   Och Fridas farhågor såg ut att besannas, för nya rykten dök upp i takt med telefonsamtalen. De slappa kinderna började dallra när hon fick höra att Halvar Streberg och Märta Lund, inte bara besökt samma guldsmedsaffär som Ossian, utan också pussats utanför affären. Nu är syndafloden över oss, tänkte Frida och skyndade att stänga både ytterdörr och fönster. För säkerhets skull satte hon även en stol mot dörren så att ryggstödet spärrade dörrhandtaget.

   Och ännu fler oroande rapporter strömmade in till Frida. Anna och Annika hade också setts utanför samma guldaffär, och även dom hade pussats med två vilt främmande karlar. I sällskap hade dom haft en långhårig raggartyp och ett stiligt fruntimmer som gjort samma sak. Sen hade hela sällskapet försvunnit i ett dollargrin av den allra vräkigaste sorten.

   Strax efter fyra var Frida i näst intill upplösningstillstånd. För att lugna ner nerverna, stod hon i färd med att fylla på kaffe i kaffepannan. Precis då ringde Malin Emilsson och Frida ryckte till så att ett mått kaffe ströddes ut över spisen. Muttrande drog hon av kaffepannan och vaggade in i rummet till telefonen.

   – Du har väl redan hört vad som hänt, sa Malin och suckade ljudligt så snart Frida svarat.

   – Jaså, du har också hört det, sa Frida och suckade även hon. Men den sucken var mer över det utspillda kaffet.

   – Visst har jag det, sa Malin och smackade ljudligt med läpparna. Och tänk så tokiga saker man kan inbilla sig. Ja, att jag trodde att det var Satan som höll på att ställa till med nånting.

   – Jamen... är det inte det då? sa Frida minst sagt förvånad och glömde till och med bort kaffet hon spillt ut. Jag menar... ja, med allt som hänt kan det väl inte vara annat.

   – Inte då. Allt har sin naturliga förklaring förstår du, sa Malin och det lät i Fridas öron som om Malin var ångerfull, vilket fick henne att hålla andan.

   – Jaså. Så det är inte Satan som rår för det då, sa Frida och luften pös ljudligt ur henne som om hon punkterats.

   – Tvärtom kära du. Alrik hörde Halvar säga att det är en ängel som ordnat allting. Att den där ängeln egentligen bara var härnere för att hjälpa Ossian. Jo du, det är alldeles sant, för Halvar sa att han sett ängeln med egna ögon. Och Alrik tror blint på det Halvar sa, för han är som förbytt. Ja, inte bara han förresten, utan alla på gården. Kan du tänka dig, allihop ska förlova sig i morron.

   – Jag nästan anade det, sa Frida. Snart kan ingenting mer förvåna mig.

   – Nja, säg inte det, sa Malin hemlighetsfullt.

   – Vad skulle då det vara? sa Frida och tryckte luren hårdare mot örat.

   – Du har alldeles säkert inte hört vad Urban Klöver gjort, sa Malin, med ett stänk av triumf i rösten. Jag trodde det inte själv först, men det är faktiskt sant.

   – Å kära nån, vad har han då hittat på? sa Frida med ängslig röst och väntade sig det värsta.

   – Han har sålt lilltorpet i skogsbacken till den nya verkmästarns bror. Och kan du tänka dig, Alrik sa att han inte tjänade en enda krona på affären. Men inte nog med det, dom ska visst bli kompanjoner också hela högen. Ja, Halvar ska inte vara med, men alla dom andra. Dom ska visst starta nån bilskrot som ska sälja grejer med hjälp av en dator. Ja, Alrik begriper inte ett dugg av det dom pratar om, men han får jobba kvar i alla fall. Vad säger du om det?

   – Vad ska jag säga, sa Frida som kände sig schack och matt.

   – Men inte nog med det förstår du, sa Malin och det riktigt hördes hur hon sög på nyheten innan hon lät den explodera i Fridas öra. Det ryktas att Urban också ska förlova sig. Hon har redan flyttat in förresten, men bara på prov. Ja, det var visst Halvar som sagt det.

   Det blev för mycket för Frida som började darra så att löständerna klapprade som kastanjetter i munnen på henne.

   – Nu inser du väl själv att inte Satan har kunnat vara inblandad, sa Malin, när inte Frida förmådde få fram ett ljud över sina läppar. Vi var ute i ogjort väder helt enkelt. Jag hade inte ens kunnat drömma om att det kunde vara en ängel i farten. Förresten, vem hade kunnat tro det.

   – Himmel och pannkaka, lyckades Frida pressa fram mellan de darrande läpparna. Och vi som trodde att Satan var lös. Men vem är det som ställt till så att jag inte får hjälpa Ossian då? Inte kan väl en ängel vara så grym mot en stackars gammal människa. Och jag som till och med lånade ut cykeln till henne. Det är tacken det för att man är snäll.

   – Lugn du, det ordnar sig ska du se, sa Malin, som hade fullt upp med sitt eget och inte lyssnat på vad Frida sagt om ängeln.

   – Kan du säga, snäste Frida och började vagga på överkroppen. Ossian var som förbytt och inte ens en ängel gick det att lita på.

   – Nä du, nu måste jag göra i ordning nånting gott åt Alrik, sa Malin. Och näringsrikt, så han inte tappar orken. Kärlek tar på krafterna ska jag säga dig. Det är därför jag måste vara rädd om Alrik.

   – Kors i alla dagar! var allt Frida fick ur sig i häpenheten och glömde bort allt annat elände. Vara rädd om Alrik, sa du. Du är väl inte sjuk, Malin? Och vad menar du med att kärlek tar på krafterna, förresten?

   – Neej, jag är inte sjuk. Och det där med att kärlek tar på krafterna, kan jag nog aldrig förklara för dig, sa Malin. Men om jag ska försöka beskriva det, så är det inte bara nånting fantastiskt, utan faktiskt rena rama bantningskuren också. Du tror mig väl inte, men jag har gått ner nästan tre kilo på bara nåra dar. Om du bara kunde ana vad lycklig jag är. Och Alrik också hoppas jag. Ja, inte för att han har sagt det, men...

   Malin pratade på för döva öron. Frida gottade sig redan i att ytterligare ett tag vara medelpunkten i det som hände i Pillersboda. Tänk när dom andra skulle få höra vad som hänt med Urban Klöver och Malin Emilsson. Och nu hade hon ju också förklaringen till, varför Malin varit så underlig dom senaste dagarna. Naturligtvis hade Malin stoppat i sig såna där lyckopiller som hon läst om tidningen. Och tydligen hade hon tvingat i Alrik såna också, eftersom han också var lycklig. Uj, uj, uj, det slog ju det andra som hänt med hästlängder.

   – Å kors, spisen står på. Vi måste sluta, snoppade hon av Malins ordström. Jag hör av mig sen, la hon till och skyndade att trycka ner kläppen på telefonen. Med darrande hand famlade hon efter telefonboken och drog den åt sig.

   – Få se nu, mumlade hon för sig själv, vem ska jag ringa först.

   – Du ska inte ringa alls, Frida, sa en röst utanför fönstret. Om du gör det, får du varken dricka kaffe, äta mat, titta på teve, eller läsa tidningen på Ossians bekostnad. Vi får inte glömma bort att du brukar ta hem nån bulle och fylla på kaffepåsen också. Det ska du ha klart för dig, att om du ska fortsätta sprida skvaller, ja då får du vara utan allt det där. Och det vill du väl inte, Frida?

   Frida släppte telefonboken som om hon bränt sig på den och lade på luren. Försiktigt sneglade hon mot fönstret, och där satt den vita duvan på fönsterblecket.

   – Det var Malin som... Frida avbröt sig i den tilltänkta förklaringen, att Malin var den som rådde för alltihop. Ossian hade kanske svalt det, men den här ängeln...

   – Alldeles riktigt, Frida, du är lika god kålsupare som Malin när det gäller skvaller. Nå, hur ska du ha det nu då? Lovar du att lägga av med skvallrandet, ska jag ordna så du får hjälpa till i prästgården så länge du orkar. Och Märta behöver du inte vara rädd för. Trots storleken så är hon den mest godhjärtade människa du kan tänka dig.

   Dum i huvudet var inte Frida, så hon bestämde sig snabbt. Morgontidningen, maten och kaffet var ju det enda hon hade att leva för. Ja, bror sin och Jeopardy på Ossians teve också, förstås. Även om hon själv aldrig fick skvallra mera, skulle hon ju i alla fall få lyssna till lite skvaller på syjuntorna. Men det stod nu fullt klart för henne, att även när hålet på himlen och ängeln som tycktes veta allting försvunnit, skulle Pillersboda aldrig mer bli sig riktigt likt.

   – För en gångs skull tänkte du nästan rätt, Frida. Hålet på himlen kommer att försvinna och det vackra vädret också. Men jag räknar med att blir kvar här som skyddsängel. Inte bara för alla jag har hjälpt den här veckan, utan för dig också. Ja, jag har inte fått klartecken från Gabriel, men det ska nog ordna sig.

   – Jaha, sa Frida, men kom plötsligt på en sak. Om ni blir kvar här som skyddsängel, blir det som människa eller som ni ser ut nu? la hon därför till.

   – Hur menar du? sa Greta som inte blev klok på vad som rörde sig i Fridas huvud.

   – Ja, jag har ju sett er nåra gånger. Men jag har aldrig sett er just när ni blir förvandlad.

   – Jaså, du menar så här, sa Greta och Frida stirrade förvånad på den pyttelilla vitklädda kvinnan som plötsligt fanns på fönsterbrädan istället för den vita duvan.

   – Kors då, går det så fort att bli förvandlad, sa Frida förvånad. Hur gjorde ni?

   – Det vet jag inte själv, sa Greta. Jag bara tänkte att du skulle se mig och det funkade.

   – Men ni är ju så liten, sa Frida. Förut blev ni ju mycket större.

   – Det var inte mig du såg då, Frida. Det var Urbans blivande fru, förstår du. Förresten, kan du inte sluta säga ni, utan du istället. Eller varför inte Greta, för det heter jag. Nej du, nu måste jag iväg och se till att allt fungerar. På söndag ska jag lämna rapport, så det gäller att allting är klappat och klart. Och kom ihåg vad jag sagt, Frida, inget mer skvaller.

   – Nää då, och ni... du menar jag, kan gärna titta in för en pratstund när som helst, Greta. För att säga som det är, så är det mycket trevligare att prata med en ängel, än med Malin Emilsson. Men kan inte du och jag skvallra lite för varann, så inte nåra andra hör det? sa Frida. Ja, så inte munlädret torkar ihop.

   Gretas klingande skratt när hon lyfte från fönsterbrädan och började flyga mot prästgården, fick Frida att le så stort, att ansiktet blev slätt som på ett litet barn. Efter alla år av böner och försakelser för att få skåda härligheten, hade hon nu i alla fall fått en försmak av det.

   Ja jestanes, slutet gott, allting gott. Tänk att allt ordnat opp sig trots allt elände som hänt under veckan, tänkte Frida Jansson. Och nu visste hon med bestämdhet, att allt hennes mamma berättat om änglar, stämde på pricken. Änglar, visst finns dom!

   Undras just, hur hon själv skulle komma att se ut som ängel förresten...

EPILOG

På lördagen hade alla i Pillersboda hört talas om vad som hänt. Även i Hamnstad hade släktingar fört det vidare till sin bekantskapskrets. Naturligtvis hade många misstroget rynkat på näsan, när de hört att en ängel varit inblandad. Fattas bara annat. Men nyfikenheten hade fått många att bestämma sig för att inte missa söndagens gudstjänst i Pillersboda kyrka.

   Även Ossian och Märta hade hört talas om att det skulle komma mycket folk till kyrkan. Redan tidigt på söndagsmorgonen, bestämde sig Ossian för att hålla en utomhuspredikan i det vackra vädret. Problemet var bara om hans röst skulle nå ut till alla.

   – Lugn du, Ossian, bekymra dig inte om det, sa en röst i hans huvud. En sån liten detalj ska nog jag kunna fixa. Tror jag i alla fall...

   Rösten dog bort och Ossian log. Naturligtvis, att han inte tänkt på det. Greta hade ju fått honom att orka lyfta in Märta i bilen, varför skulle hon då inte kunna få folk att höra vad han sa. Stärkt av tanken hämtade han en vit pappskiva från garderoben. Gudstjänsten flyttad till ängen bakom prästgården, skrev han på pappskivan med en tuschpenna.

   Klockan halv elva ringlande människor i en aldrig sinande ström fram mot kyrkan. Det verkade nästan som om folkmassan lekte följa John, eftersom samtliga först gick fram till kyrkan för att kasta ett öga på plakatet på kyrkdörren, och sedan snällt följde grusgångarna ner mot ängen. För att ingen skulle gå vilse, hade Ossian och Märta satt upp färgglada plastremsor på träden.

   Vid ena kortsidan av ängen, hade en provisorisk predikstol i all hast uppförts. Ja, egentligen var det Viktor Karlssons mjölkpall, som modifierats med ett litet räcke för Ossian att hålla sig i. Men faktum var att alla tyckte predikstolen passade in i miljön. Det hade slagit Ossian att många ortsbor i framtiden, ja, till och med han själv, alldeles säkert skulle se på mjölkpallen och tänka att det var på den han hållit sin predikan, inför en folkmassa vars like aldrig skådats i Pillersboda.

   Uppe i tornspiran satt Greta och tittade ner på folksamlingen. Hon kände sig stolt över att se Ossian med Märta Segelberg vid sin sida, gå runt och hälsa alla välkomna. I klungan intill talarstolen stod alla från den Strebergska gården samlade, ivrigt samspråkande med Urban Klöver och hans AnnaGreta. Oj, vilken samling lyckliga människor, tänkte Greta och snyftade omedvetet.

   I samma ögonblick hördes ett svagt sus och hon tittade upp mot himlen. Sakta och värdigt som det anstår en ärkeängel, dalade Gabriel ner och satte sig bredvid henne.

   – Hejsan Gabriel, jaså du kommer nu, sa Greta.

   – Det var ju sagt så, sa Gabriel och satte sig tillrätta. Egentligen hade jag tänkt komma först i kväll. Men eftersom jag hade vägarna förbi, så tänkte jag se hur det går för dig. Dessutom blev jag lite nyfiken, när det var så många människor som samlats på ängen. Är det Ossian som har samlat alla dom här till sin predikan?

   – Jo du, det är precis vad han har det, sa Greta och lät inte så lite stolt på rösten. Ja, det vill säga med lite hjälp från dig. Det vackra vädret du fixade, är visst en sensation.

   – Så långt tänkte jag inte. Nåja, gjort är gjort. Nästa år, får jag väl se till att hela landet får nåra fantastiska veckor. Ja, så att det jämnar ut sig.

   – Bara det inte betyder att du ska skicka mig på ett nytt uppdrag så. Vet du, jag har nästan slitit ut vingarna för att hinna med. Men det gick vägen till slut i alla fall.

   – Nej men vad säger du! Det har alltså slutat lyckligt för Ossian?

   – Slutat lyckligt! Men det sa jag ju åt dig att jag skulle fixa. Nä, det var inte Ossian jag menade att det gick vägen med. Det var med dom andra fattar du väl.

   – Vilka andra? Jag tyckte du bara nämnde nåt om nån stackare. Ja, och så nåt blindstyre, eller vad det nu var. Hur många har du hjälp egentligen?

   – En hel hög om jag ska vara ärlig.

   – Jaha, du får väl dra alltihop för mig, men först måste du visa mig vilken är Ossians kvinna. Oj, vad nyfiken jag är. Kan vi inte flyga lite närmare så att jag...

   Längre kom inte Gabriel, eftersom Ossian klättrat upp på mjölkpallen och brett ut armarna som om han ville omfamna alla. Med hög röst hälsade han alla välkomna till gudstjänsten och lade även till något om det vackra vädret. En lång stund blev han sedan stående och lät blicken svepa över den enorma åhörarskaran. Ett leende lyste upp hans ansikte, sen började han tala.

   Det blev en fantastisk uppvisning, som till och med fick Gabriel att spontant applådera. Och mest applåderade han, därför att det inte fanns den minsta tillstymmelse till stadskyrkans alltför vanliga domedagspredikan. Istället innehöll Ossians minst sagt eldiga predikan en hyllning till kärleken.

   Både Greta och Gabriel strök bort en tår ur ögonvrån, när åhörarna andlöst lyssnade till Ossians tal om kärlek, utan tillstymmelse till fusklapp. Det han påpekade lite extra var, att den människa som var frikostig med sin kärlek mot andra, kunde räkna med ett stort plus i kanten, när det var dags för sluträkningen. Men i samma andetag sa han att kärleken också var meningen med livet, och såg ner på sin Märta, som rödblommig och med glittrande ögon, suckade och nickade instämmande.

   – Det där måste vara Ossians blivande fru, sa Gabriel och drog ett djupt andetag. Nu förstår jag det där du sa om superkvinna förut. Oj, oj, det var ingen liten sak du hittat åt honom. Den där går inte av för hackor precis. Hur är det, klarar verkligen Ossian av henne?

   – Ha, klarar av! Vem tror du har lärt opp honom.

   – Oj då, det glömde jag. Men vilka är dom andra som står bredvid henne? Jag tycker dom ser lyckliga ut allihop.

   – Tacka för det, sa Greta. Dom har jag också hjälpt.

   – Nähä, nu skämtar du med mig. Till och med den där äldre kraftiga damen, som är så otroligt rödblommig?

   – Det måste vara Malin Emilsson du tittar på. Jodå, det kan du ge dig på. Där ser du en kvinna som verkligen är lycklig. Det är Alrik också, hennes man som står bredvid henne. Sen Malin piffat opp sig, tycker han att hon liknar Dolly Parton. Men att få honom att erkänna hur lycklig han är, det går till och med jag bet på.

   – Törs man fråga varför du har hjälpt dom?

   – Jag tyckte synd om Alrik helt enkelt. Om du bara visste hur han har haft det förut. Malin var sur och tvär för det mesta. Den stackarn har mer eller mindre bott på jobbet, bara för att slippa vara hemma. Men nu är det annat ljud i skällan. Jag är själv förvånad över att Malin hade så mycket kärlek inom sig.

   – Jaha, det förklarar ju saken. Men det där blindstyret då, vem är det?

   – Ser du den där karln som står och vaggar på fötterna? Han heter Halvar Streberg. Kommunens moderata oppositionsråd. Men bara fyra år till, eftersom kommunledningen med glädje kommer att ge honom en reträttplats. Han tycker nämligen inte om politiker som lovar för mycket och är inte sen att säga det heller. Nä, framöver blir det familjen som gäller för honom. Som du nog förstår av det, såg jag till att Märta blev med barn också. Trettiosju är visserligen ingen ålder, men...

   – Sa du verkligen, att du lät henne bli med barn också? sa Gabriel och stirrade på Greta. Är det fler du ställt till så dom blivit med barn?

   – Avbryt mig inte, sa Greta och fortsatte som om ingenting hänt. Den där vackra kvinnan bredvid honom, är hans svägerska Märta Lund. Det var hon som stod först på den där listan du gav mig. Hon har hjälpt honom i tolv år sen hennes syster dog. Det vet väl sjutton om hon inte har varit betuttad i Halvar nästan hela tiden. Ja, sen systern dog vill säga. Där fick jag till det nästan lika bra som mellan Ossian och Märta. Och Märta är verkligen i sjunde himlen, det ska du ha klart för dig.

   – I sjunde himlen för att du ställt till så hon är med barn, eller vadå? sa Gabriel med rynkad panna.

   – Hon är lycklig för att dom fått varann, naturligtvis, sa Greta. Förresten var det inte jag som såg till att Märta blev med barn. Visserligen var jag tvungen att få fart på Halvar, men resten klarade han faktiskt själv, så det så.

   – Jag frågade bara, sa Gabriel och log mot Greta. Förresten kom jag att tänka på en sak, la han till. Det kan väl inte vara så krångligt, att Ossians blivande fru också heter Märta? Du har nämligen inte sagt vad hon heter. Det satte faktiskt lite myror i huvudet på mig, när du sa att du fått till det, nästan lika bra som med Ossian och Märta.

   – Det är inte bara dig det satt myror i huvudet på, sa Greta och började fnittra. Du skulle ha sett Ossian när han friade, la hon till.

   – Jaså, Ossian hade också problem. På vilket sätt då? sa Gabriel.

   – På vilket sätt, sa Greta med skratt i rösten. Jo, han inbillade sig att det var Märta Lund han skulle fria till. Ja, den som ska gifta sig med Halvar. Du skulle ha sett hur dum han såg ut, när det gick opp för honom att Märta Segelberg också heter Märta.

   – Ja, ja, blanda inte till det mer för mig nu, sa Gabriel och gnuggade tinningarna med fingertopparna. Men hur har det där blindstyret tagit det då? Är han också nöjd, la han till.

   – Det ser du väl själv med egna ögon, sa Greta..

   – Hm, du har rätt, han ser faktiskt riktigt nöjd ut, sa Gabriel efter ha kastat en blick  på Halvar.

   – Det vet jag att han är, sa Greta med övertygelse i rösten. Och om du tittar på paret som står bredvid dom, ser du ett lika lyckligt par. Urban Klöver var ett strålande bevis på att lycka inte kan köpas för pengar. För pengar har han, det ska du ha klart för dig. Men nu har han funnit både lyckan och nån som kan sätta sprätt på hans pengar. Den som står bredvid honom, är nämligen hans ungdomskärlek, AnnaGreta. Det underbara är att dom i själ och hjärta aldrig slutat älska varann. Men det tog lite tid för dom att hitta tillbaka till varann igen.

   – Du förvånar mig mer och mer, Greta, sa Gabriel. Som jag ser det har du lyckats alldeles utmärkt med ditt uppdrag. Du måste ha legat i både dag och natt. Att kunna pussla ihop tre par på bara nåra dar kan inte ha varit lätt.

   – Vadå tre par? sa Greta och satte händerna i sidorna och fortsatte med stolthet i rösten. Jag har pusslat ihop sex par. Minns du inte att jag ställde till det för nån. Den jag ställde till det för, är den där kvinnan som nästan kryper in i Valle Fager, den där långhåriga killen som ser ut som en raggare.

   – Jag har ett svagt minna av att du sa det. Gabriel drog sig i skägget och djupa fåror syntes i hans panna. Men jag har för mig att du aldrig talade om vad du hade ställt till med, la han till.

   – Tja, det var hur enkelt som helst, sa Greta och skruvade lite försiktigt på sig. Hon hade ju inte haft Gabriels tillåtelse att Sara och de båda Märtorna skulle bli med barn.

   – Jaha, hur enkelt då? sa Gabriel och såg på Greta.

   – Jag såg till att hon blev med barn helt enkelt, sa Greta och sneglade försiktigt på Gabriel. Det flög för mig, att det var bästa lösningen, eftersom Valle länge drömt om att bli pappa.

   – Nej dra mig i vingarna! Nu blir jag alldeles perplex, sa Gabriel.

   – Varför det? Både hon och han hade en chans på tusen att få barn. Var det då så fel att se till att dom träffades? När du säger så där, blir jag rädd att ha gjort nåt fel, sa Greta och såg ängslig ut.

   – Nej då, inte alls, sa Gabriel. Det du gjorde kallar jag för en välgärning.

   – Skönt det då. Men du sa ju faktiskt att jag hade fria händer. Du förstår, det är inte bara dom jag har hjälpt, utan Rutger Pärson och Sixten Fager också.

   – Och vilka är dom då? Gabriel lät blicken svepa över människorna nere på ängen.

   – Dom som står på var sin sida om tvillingarna som står bakom Halvar. Det är Halvars tvillingjäntor förstår du, Anna och Annika,

   – Och vem av grabbarna är det som är den där stackarn du ville hjälpa? Jag törs nog gissa på han med glasögonen, sa Gabriel.

   – Jaså, du kunde gissa det, sa Greta och kände hur spänningen lättat i kroppen. Jodå, han var en stackare, men inte nu längre. Han har haft det lite trassligt, men nu kommer allt att ordna opp sig. Faktum är att jag var på vippen att göra politiker av honom, men det är han alldeles för ärlig att bli. Förresten så ska han vara ekonomiskt ansvarig för en ny firma dom ska starta, och till det passar han perfekt. Så allt har löst sig på bästa sätt kan man väl säga.  

   – Det var inte illa må jag säga. Betyder det att du är klar härnere nu då?

   – Nja, riktigt klar är jag inte. När det gick så här fort att tussa ihop dom, måste jag väl hålla ett öga på att det fungerar framöver också. Man skulle inte kunna tänka sig att få bli en skyddsängel för dom? Om inte för annat, så för Ossians skull. Han ska nämligen också bli pappa förstår du.

   – Det menar du inte! Här går det tydligen undan i svängarna. Du slutar aldrig förvåna mig, Greta. Jaså, Ossian ska bli pappa och du har tänkt dig att bli skyddsängel. Nåja, det är kanske inte en så dum idé. Men för att du ska få bli det, måste du ge mig en fullständig rapport om allt som hänt.

   – Du sa en sammanfattning förut. Minns du inte det? Och den sammanfattningen har jag ju gett dig nu. Från början var det bara Ossian det gällde, och han har ju fått sin Märta. Jag kan ju inte rå för, att det fanns så många som behövde lite hjälp på traven för att hitta den rätta. Men för den skull, kan jag ju inte bara släppa dom vind för våg. Än finns det sånt som kan trassla till sig för dom. Måste du vara en sån där petig byråkrattyp som det dräller av härnere.

   – Du har rätt, Greta. Ibland måste man använda sunda förnuftet istället för regler. Att du klarade av att ordna en kvinna åt Ossian, visar att du kan klara av en svår uppgift. Jodå, du får stanna härnere så länge som det behövs. Jag tittar in nån gång emellanåt och ser efter hur det går för dig. Ja, hur det går för Ossian också, naturligtvis.

   – Toppen, du kommer inte att ångra dig. Jag ska göra mitt bästa.

   – Det vet jag. Nej du, plikten kallar. Det är lite stressigt just nu, så det gäller att ligga i. Jag säger väl som förra gången, lycka till, Greta.

   – Lycka till själv. Och kör så det ryker, om du ska hinna med allt.

   – Å nej, här ryks ingenting. Man är väl miljövänlig, sa Gabriel och lyfte ljudlöst mot solhålet, på den annars mörkgrå himlen.

   På eftermiddagen kunde alla i Pillersboda se hur solhålet på himlen blev mindre och mindre. Vid sextiden fanns inte hålet längre, och de första regndropparna började så sakta att falla. För många kändes det vemodigt. Solhålet hade ju fört med sig så mycket, men nu var allt nästan som vanligt igen. Men bara nästan. För visst fanns det många Pillersbodabor, som säkert aldrig skulle glömma de minst sagt oförklarliga saker som hänt.

   Och det inom loppet av bara en vecka!