Änglar, visst finns dom! Del 13

Dags för fler kapitel, håll till godo.

Kapitel 71

I rummet bredvid köket började Rutger Pärson kvickna till. Försiktigt öppnade han ögonen och upptäckte att han låg i en stor säng i ett nästan mörkt rum. Nästa upptäckt var, att han hade en blöt handduk över pannan. Att det var i rummet bakom köket han låg, hade han inte det minsta begrepp om. Däremot att taket snurrade något alldeles förbaskat när han tittade upp i det. Efter något han upplevde som en evighet, slutade taket att snurra. Det gjorde däremot inte orden som hux flux dök upp i hans huvud. Jag ska bli pappa, jag ska bli pappa...

   Han pressade händerna mot sina dunkande tinningar och stönade. Nu visste han i alla fall vad som hänt mellan honom och Sara. Men att få ett barn med henne, jämmer och elände! Han slöt ögonen och orkade inte ens lyssna till den kvinnoröst som letade sig in till honom.

   Han skulle bara ha vetat, att det var Saras röst som hördes. En Sara som på ett minst sagt virrigt sätt, försökte förklara för de båda tvillingarna om allt underligt som hänt henne den senaste tiden. Inte vad som hänt i baksätet på Valles bil, men om den röst hon hört flera gånger i bilen. Allt hon sa var fullkomligt obegripligt för både Anna och Annika. Men tålmodigt väntade de båda på, att hon skulle säga något om Rutger Pärson.

   Men de fick vänta förgäves, för efter en stund tystnade Saras svada och Anna ägnade sig istället åt att tröstande stryka Annika på armen. Stackars Annika som trott på glasögonormen, tänkte hon. Den tanken fick henne att ilskna till. Men det rann av henne lika snabbt, när Sara lutade sig fram över bordet och sa:

   – Hör ni, jag kan inte begripa vad som hände med Rutger? Tror ni han fick solsting eftersom han tuppade av? Han lät så konstigt när han bara sa, ba, ba, ba, ba, när ni bar in honom.

   – Nä, solsting var det inte. Han fick nog en chock så han tuppade av, sa Anna.

   – Jaha, av vadå? sa Sara uppriktigt förvånad.

   – Att han ska bli pappa naturligtvis, sa Annika med sorgsen röst.

   – Ska Rutger bli pappa? Mycket ska man höra, men... Sara avbröt sig och ruskade oförstående på huvudet. 

   Att Saras förvåning var äkta, det kunde till och med Anna och Annika se.

   – Är det inte Rutger som är pappa till ditt barn? sa Annika och röda rosor slog upp på de tidigare bleka kinderna.

   – Hur kan du tro nåt så vansinnigt, sa Sara. Det enda jag har haft ihop med honom är lägenheten. Jag bodde i den ett tag eftersom jag satt trångt till. För mig var han bara en räddare i nöden, även om jag lät honom tro nåt annat. Det var inte vidare snällt gjort, men vad gör man.

   – Har ni aldrig varit tillsammans? sa Annika. Ja, på det sättet menar jag, la hon till.

   – Inte som du tydligen menar, sa Sara som gripits av en obetvinglig lust att bekänna alla dumheter hon gjort. Men en gång efter en fest var det faktiskt nära. Antagligen slog det slint i huvet på mig, men han somnade så det blev inget av med det, tack och lov.

   – Tack och lov, ekade Annika. Men varför kom du hit, om det inte var för att träffa Rutger?

   – Jag var väl lite nyfiken på att se hur det såg ut här antar jag, sa Sara. Valle skulle hit och träffa sin brorsa och då följde jag med.

   – Vilken brorsa? sa Anna.

   – Han som har börjat jobba nere i bilverkstan nyligen.

   – Jaså, den där Valle är alltså Sixtens brorsa, sa Anna. Men du, är han inte ganska gammal, va? Han såg ut att vara bra mycket äldre än Sixten.

   – Jag vet inte hur gammal Valle är, sa Sara, och tänkte att hon egentligen inte visste nånting alls om honom. Men tids nog skulle hon väl få göra det. Än så länge räckte det hon visste om honom mer än väl.

   – Bara så du vet det, så är Sixten min kille, sa Anna med stolthet i rösten. Han tänker stanna här sa han i morse.

   – Jag förstår honom, sa Sara. Det är så vackert här. Halvar kan inte vara riktigt klok som vill sälja. Förresten, var är hans småflickor nånstans?

   – Småflickor! sa Anna och Annika förvånade med en mun.

   – Ja just småflickor. Halvar har pratat om att han har en hushållerska och två småflickor.

   – Jaså, han har kallat oss för småflickor, sa Anna. Det måste vara oss farsan menade. Jag heter Anna och syrran Annika. Hushållerskan han nämnde måste vara Märta, vår moster. Hon har tagit hand om oss sen mamma dog. Men, om han har sagt det här till dig, måste det betyda att du är den där Sara från Stockholm, eller hur?

   – Jaså, han har pratat om mig, sa Sara, och undrade hur mycket Halvar sagt. Nu skulle det tydligen bli svårare att komma ur det hela på ett smidigt sätt. Och vad har han sagt då? la hon försiktigt till.

   – Ja, inte är det mycket precis. Det vill säga, han råkade försäga sig igår och det var då han sa ditt namn. Men annars har han inte sagt ett knäpp till nån av oss. Visst har farsan haft knasiga idéer förut, men...

   Anna avslutade inte meningen utan hoppade upp från bordet. Herrejösses, det var alltså därför farsgubben varit en sån knäppskalle den senaste tiden. Det var naturligtvis för att han gjort den här Sara på smällen!

   – Vadå men? Hur skulle det vara om du förklarade dig lite, sa Annika som inte kunde följa med i Annas tankegångar.

   – Det får jag förklara för dig sen. Nu måste jag sticka iväg en sväng till fäbon med en jäkla fart, sa Anna och skyndade mot dörren. Måste hämta hem en sak, la hon till och nickade menande mot Sara.

   – Jaha, sa Annika och såg frågande ut. Blir du borta länge?

   – Nä, jag är tillbaks före maten, sa Anna. Förresten så kan väl Sara och Sixtens brorsa äta med oss. Två till spelar väl ingen roll.

   – Kan dom väl. Men varför kan du inte tala om vad du ska hämta oppe i fäbon? sa Annika fortfarande förvånad över sin systers plötsliga iver att komma iväg.

   – Det får du se när jag kommer tillbaks, sa Anna och försvann ut genom köksdörren.

Öm i baken, men också svettig och trött, stod AnnaGreta Stolt på trappan till Strebergska gården, efter att ha lutat Fridas cykel mot väggen. Hon kände sig totalt utpumpad efter att ha kämpat sig uppför det kraftiga motlutet till gården Den sista biten hade hon till och med varit tvungen att stående skifta kroppstyngden från sida till sida för att få mera kraft.

   Järnspikar vad varmt det är. Man skulle kunna tro att det är högsommar och inte slutet på september, tänkte hon och tryckte ner dörrhandtaget.

   Precis när Anna-Greta öppnade dörren, kom Anna rusande emot henne genom hallen.

   – Hej, sa Anna-Greta och torkade hastigt bort svetten i ansiktet med en näsduk. Har du bråttom?

   – Hej själv, sa Anna förvånad över att en vilt främmande kvinna stigit in genom dörren. Jo, jag har lite bråttom.

   – Herregud, vad varmt det är ute, sa Anna-Greta och flaxade som en fågel för att få lite svalka under armarna. Är Halvar hemma? la hon snabbt till.

   – Nä, det är honom jag är på väg att hämta. Du kan väl gå in och sätta dig i köket med dom andra så länge. Jag är snart tillbaks med honom.

   – Inga besvär för min skull, sa Anna-Greta, Samtidigt tänkte hon, att det varit dumt att inte ha stannat vid ån och sköljt av sig i ansiktet. Jösses, vad svettig hon var!

   – Annika, vi har fått främmande. Sätt fram lite kaffe är du snäll, ropade Anna in mot köket och rundade Anna-Greta.

   Anna var på väg ut genom dörren när det slog henne. Hon var väl tvungen att tala om för farsgubben vilken som kommit på besök.

   – När jag kommer opp till farsan, vem kan jag hälsa ifrån? sa hon därför.

   – Säg bara att Sara har kommit för att prata lite med honom, sa Anna-Greta. Jag har nåra frågor jag vill ha svar på. Vi hann inte prata så mycket senast i Stockholm, la hon till och gick på trötta ben mot köket. Hon såg därför inte hur Anna blivit stående med gapande mun.

   En Anna som tänkte: Nää, nu jäklar hade farsgubben trasslat till det ordentligt för sig. Två Saror från Stockholm... herrejösses! Ja det tänker jag då inte tala om för honom. Han kan gott få klampa rätt in i getingboet när han kommer hem.

   Väl inne i köket, tog det inte lång stund för Anna-Greta att känna sig som hemma. Annika hade redan ställt fram en kopp och presentationen var över innan kaffet hunnit slås i.

   – Avbröt jag nånting när jag kom? sa Anna-Greta efter att ha smuttat på kaffet.

   – Nä då, vi satt bara och småpratade lite, sa Annika. Min fästman blev hastigt sjuk för en stund sen. Han ligger därinne, la hon till och pekade med tummen över axeln mot sovrummet bakom hennes rygg.

   – Nåt allvarligt? sa Anna-Greta.

   – Rutger trodde han skulle bli pappa och tuppade av, sa Annika och fnittrade.

   Sara som inte alls lyssnat på vad som sagts, lutade sig fram mot Annika och sa:

   – Vad sjutton skulle din syrra hämta, eftersom hon fick så bråttom?

   – Har inte en aning, sa Annika. Hon får såna där ryck ibland. Förresten, vad menade hon med att pappa nämnt lite om dig? Är det du som har sällskap med pappa?

   – Äsch, sällskap kan man väl inte kalla det för, sa Sara och skruvade sig generad på stolen. Vi har träffats nåra gånger, men mer är det inte.

   Anna-Greta hade inte sett det tidigare, men nu kände hon igen Sara. Mindre målad och mjukare på nåt sätt, men visst var det samma kvinna som Halvar varit tillsammans med när dom träffats i Stockholm. Därför sa hon:

   – Nu när jag tittar närmare på dig, visst var det väl du som var tillsammans med Halvar när vi träffades utanför NK för ett tag sen?

   Annika såg hur Sara bleknade av Anna-Gretas fråga. När hon efter en kort stund nästan omärkligt nickade jakande, tyckte Annika att hon verkade generad över att ha blivit igenkänd. Nästan som om hon och pappa hade en hemlighet tillsammans. Men att Sara skulle ha barn, inte kunde väl det vara hemligheten... Den tanken fick henne att säga:

   – Säg inte att det är pappa som ställt till det.

   – Vad skulle Halvar ha ställt till med? sa Sara.

   – Att du är med barn naturligtvis.

   – Nää, vet du vad! Det är allt Valle som är pappa till det. Men det vinglade till sig lite, så han vet inget än förstår du. Det är nog bäst att jag talar om det för honom så fort som möjligt, annars kanske han inte tror mig.

   – Och varför ska han inte tro dig? sa Anna-Greta.

   – Därför att chansen att han skulle kunna bli farsa, var bara en på tusen. Och det var samma sak med mig. Ändå hände det. Läskigt, va?

   – Minst sagt, sa Anna-Greta, som i nästa sekund hörde sig själv säga:

   – Apropå läskigt, så skulle jag behöva skölja av mig svetten. Jag har cyklat ända hit från Frida Jansson i den här värmen och det var svettigt må ni tro.

   – Du kan ta en dusch i pappas sovrum, sa Annika. Första dörren till höger när du kommer oppför trappan. Badhanddukar finns i det stora skåpet.

   – Tack, då sticker jag opp direkt, sa Anna-Greta och skyndade ut ur köket och uppför trappan. Visst skulle det bli skönt att få ta en dusch, men vad var det för konstigt som hände? Var det verkligen en röst inne i huvudet som viskat vad hon skulle säga, eller...?

   – Nu när du vet att det varken är Rutger eller Halvar som är farsa till ungen min, kanske vi ska laga till maten, sa Sara. Ska vi sätta igång nu med detsamma?

   – Visst, men först vill jag berätta det här för Rutger. Ja, att ni aldrig varit ihop och att han därför inte kan vara farsa till din unge. Han kommer att bli överlycklig.

   – Överlycklig för att han inte haft nån tjej? sa Sara och log. Rutger har aldrig varit ihop med nån tjej, det sa han till mig en gång. Förresten, så tufflig som han är, tror jag inte han klarar av det.

   – Om han inte satt sig på tvären i natt, så hade jag vetat det nu, sa Annika. Jag hade bestämt mig för att det skulle ske, men så sa han att vi måste vara förlovade först.

   – Typiskt Rutger, alltså. Men du, efter en sån grej, tycker jag absolut inte att du ska gå in och tala om för honom hur det ligger till. Det gör honom nog så mör att han går med på allt du säger. Om nån är ett ämne till toffelhjälte, så är det Rutger.

   – Nån toffelhjälte vill jag inte ha, men han gott få rucka på det där vansinniga han sa i natt, sa Annika. Men du har alldeles rätt, han kan gott få tro det ett tag till. Vi sätter igång med matlagningen istället.

Kapitel 72

Nyss uppstigen ur vattnet, efter ett käringdopp som inte ens fuktat håret, satt Märta Lund på den sluttande stranden invid sjön. Solstrålarna fick vattendropparna på hennes nästan snövita nakna kropp att glittra. För första gången i sitt liv kände hon sig vacker. Lojt sträckte hon armarna över huvudet och böjde kroppen bakåt i en båge.

   Det hördes en ljudlig suck, sen kom en svag vindpust från ingenstans och svepte över sjön. Märta uppfattade det som en naturens komplimang och sträckte lite extra på kroppen.

   Märta var lycklig, det syntes lång väg. Alla bakslag och besvikelser som drabbat henne de senaste dagarna, var inte ens längre ett minne. Borta var också oroskänslan som fått henne att uppföra sig som en marskatt. Nu njöt hon i fulla drag av den ljuvliga matthet som fanns i kroppens alla lemmar.

   Så här var det alltså att äntligen känna sig som en hel kvinna, tänkte hon och leendet blev bredare. Även om premiären inte blivit som hon tänkt sig, hade repriserna definitivt överträffat alla hennes förväntningar. Och så många repriser! Halvar hade inte bara stått pall, utan varit ståndaktig också.

   Tankarna fick henne att se på Halvar, som lika naken som henne själv, flöt på rygg i det tjugogradiga vattnet. Som om Halvar känt hennes blickar, lyfte han på huvudet och ropade:

   – Du, Märta, nu skulle det smaka gott med en kopp kaffe.

   Den alltför hastiga rörelsen fick honom att göra en klumpig vändning i vattnet för att inte hamna under vattenytan. För en annan betraktare än Märta, hade säkert Halvars klumpiga rörelser fört tankarna till en valross som vältrade sig i vattnet. Att kärlek kan förblinda bevisas väl bäst av att Märta, till och med såg honom som en crawlande Tarzan, när han med något som mest liknade en blandning av katt och hundsim, frustande tog sig in mot land.

   – När ska vi tala om det för flickorna? sa Märta när Halvar kommit upp på land. Jag menar... vi kan ju inte bara gå och ta ut lysning utan att säga nånting.

   – Det är väl ingen brådska, sa Halvar och sträckte fram handen för att hjälpa upp Märta i stående ställning. Jag tycker vi väntar med det till efteråt.

   – Ja men... Märta tystnade när Halvar drog upp henne och samtidigt passade på att ge henne en puss.

   – Inga protester om jag får be, sa Halvar och skrockade över sin egen framfusighet. Jag vill hålla dom på halster ett tag helt enkelt. Tänk dig själv hur Anna kommer att se ut i ansiktet den dag vi talar om det.

   – Antagligen som en rak sexa, sa Märta, som hört Anna nämna något om en sån.

   – Du kan du, sa Halvar och daskade lekfullt Märta i ändan. Efter kaffet så vet väl fasen om vi inte ska ta och...

   – Vila oss lite, avbröt Märta honom och sprang fnittrande upp mot stugan. Tänk på att jag är ovan, ropade hon över axeln innan hon försvann in genom dörren.

   – Å ja, övning ger färdighet. Förresten så behöver jag friska opp tekniken lite också. Det var ett tag sen sist, så jag har inte fått in rätta knixen än förstår du. Men vänta du bara tills... Halvar avbröt sig och stannade upp och lyssnade.

   – Vad ska jag vänta på? hördes Märtas röst inifrån stugan.

   – Inte det jag hoppats på att få göra i alla fall. Det kommer en bil, hör du inte det?

   Märta stack ut huvudet genom stugfönstret och lyssnade. Visst var det en bil som kom, det hördes ju tydligt. Samtidigt kände hon igen ljudet.

   – Jag tycker den låter som Annas Anglia, sa hon och fick i samma ögonblick genom fönstret se bilen komma ut ur skogen nere vid sjön. Herre min skapare, visst är det Annas Anglia som kommer!

   Halvar fick hjärtat i halsgropen och skyndade de få stegen upp till stugan. I sin iver nästan stupade han in över den höga tröskeln och skyndade fram till fönstret. Försiktigt stack han fram huvudet och såg bilen som segade sig uppför backen mot stugan.

   – Visst fasen är det Annas bil! Tala om ormen i paradiset, sa Halvar irriterad över det ovälkomna besöket.

   – Det måste ha hänt nånting, sa Märta och skyndade fram till sina kläder som hängde över en stolsrygg. Snabbt drog hon på sig trosorna och klänningen.

   Vilken tur att Halvar blivit kaffesugen, tänkte Märta medan hon väntade ute på trappan att Anglian skulle svänga upp framför stugan. Vad skulle Anna ha sagt om hon kommit innan dom tagit sig ett dopp i sjön. Herrejösses, då hade det verkligen varit penibelt. För så i gasen som båda varit, hade dom nog inte ens märkt när hon kom.

   – Vad är det nu som har hänt? frågade hon så fort Anna stannat bilen.

   – Farsan har fått främmande, sa Anna genom den nervevade rutan.

   – Vadå för främmande? sa Halvar och tittade fram bakom Märtas rygg.

   – Det får du se när vi kommer hem, sa Anna hemlighetsfullt.

   Halvar kände krypningar i nackhåren. På det ena eller andra sättet var det nåt sattyg på gång, det kände han på sig. Men vad menade hon med främmande? Alla på kommunalkontoret trodde att han var på hälsokur, så därifrån kunde det inte vara nån. Vem kunde det då vara?

   – Är det nån jag känner? sa han därför försiktigt. Och vad gäller det?

   – Vad jag kunde förstå, så gäller det en insättning du gjort. Vem vet, det kanske är två när allt kommer omkring, sa Anna svävande.

   – Du hade väl kunnat sagt att jag var bortrest, fräste Halvar och drog sig in i stugan. Komma och störa så här när man har semester.

   – Det tycker jag att du har jämt, ropade Anna efter honom. Men sätt lite fart, maten skulle vara klar när vi kommer hem, la hon till.

   Minst sagt konfunderad letade Halvar på sina kläder och drog på sig skjortan och byxorna. Vad fasiken hade hon menat med insättning? Med den kontantmetod han använde sig av, satte han ju aldrig in pengar på banken. Nåja, det skulle väl visa sig, tänkte han.

   Någon extra ledtråd fick han inte av Anna under hemfärden. Hon hade fullt upp med att försöka komma underfund med, varför Märta verkade så förändrad. Det var inte bara att det riktigt lyste ur hennes ögon, leendet verkade belåtet på nåt underligt vis. Så där hade hon sett ut den gången hon lurat farsgubben att köpa en ny frys.                      

   Själv hade hon ingen som helst orsak att vara belåten. Misslyckandet med att tussa ihop Ossian och Tvåan, kändes inte tillnärmelsevis så förödande som att farsgubben gjort Sara på smällen. Nu var det definitivt adjöss med både verkstan och gården. Men farsgubben skulle allt få stå med lång näsa när hon packat och följt med Sixten till Stockholm, tänkte hon i samma ögonblick som verkstan blev synlig.

   När de rundat verkstan och var på väg upp mot gården, öppnade Märta munnen för första gången sedan fäbon.

   – Herrejösses, Ossians bil är här! flämtade hon fram och Anna tyckte det lät som om hon kippade efter luft.

   – En olycka kommer sällan ensam, sa Anna med uppgiven röst.

   – Så du säger. Ossian är väl ingen olycka, sa Märta. Men vad gör han här?

   – Om nån bör veta det, så är det väl du. Man kan ju lätt gissa sig till vad han har för ärende. Men igår kväll var han inte lika ivrig.

   – Jag begriper inte ett dyft, sa Märta och gjorde det inte heller. Nog hade hon märkt att Anna var ur gängorna, men att det var så illa. Vad menar du med att han inte var så ivrig igår kväll? frågade hon därför försiktigt.

   – Äsch, det är väl lika bra att jag säger som det är, sa, Anna och ändrade ställning på sätet. Vi hade kokat ihop en grej som skulle få Ossian att fria till Tvåan, men det blev kattskit av alltihop. Tvåan försvann och Ossian dök aldrig opp.

   – Herrejösses! Du sa vi, var Annika också med på det? sa Märta.

   – Javisst, vi tänkte... sa Anna men avbröts i sin tilltänkta förklaring av Halvar.

   – Jag tyckte Tvåan sa att Ossian var sjuk. Vad ränner han då här för. Nää, vad han än har kommit i för ärende, så ska han härifrån fortare än kvickt, morrade han mellan sammanbitna tänder eftersom han inte alls lyssnat på vad som sagts.

   – Säg inte så där, sa Märta eftersom hon velat höra mer om vad flickorna hittat på när det gällde Tvåan och Ossian. Han är alltid välkommen har du ju sagt förut, la hon till.

   – Att laga bilen ja, men inte att ränna oppe vid gården. Jag vill inte ha...

   – Nej men titta! utropade Märta och Halvar tystnade. Vem rår om det där vrålåket som står framför Ossians bil?

   – Det är Sixtens brorsa som är här och hälsar på, sa Anna.

   – Jag trodde det var bankkillen som rådde om den, sa Halvar.

   – Vad pratar du om för bankkille? sa Anna och parkerade bredvid Ossians Cortina.

   – Han som vill prata om den där insättningen naturligtvis, fräste Halvar fortfarande förbaskad över Ossians besök.

   – Ä, glöm det farsan. Det gäller en annan sorts insättning, förstår du väl, sa Anna och hade svårt att hålla sig från att säga som det var redan nu. Förresten är det inte en som väntar, utan två.

   – Två stycken och en annan sorts insättning, sa Halvar och kliade sig i huvudet. Nåja, skit samma vad det gäller för nånting, det ska snart vara avklarat.

   – Det tror jag knappast, sa Anna i spydig ton. Den ena vill nog prata lite om räntan på insättningen. Det jag hörde innan jag åkte och hämtade er, var att insättningen har förräntat sig rejält. Förresten är nog maten på bordet, la hon till och hoppade kvickt ur bilen.

   – Vad är det för insättning Anna och du yrar om? sa Märta.

   – Inte vet jag. Måste vara nån gammal insättning jag har gjort, muttrade Halvar och började kravla sig ur bilen. Så fort jag har klarat av det, ska jag se till att Ossian får sitt livs överraskning. Hör du, Märta, är det inte läge att fråga om han vill viga oss, tycker du?

   – Måste du göra det nu, sa Märta bedjande. Vi skulle ju inte säga nånting.

   – Man kan väl ändra sig, sa Halvar och log ett snett leende.

 

Kapitel 73

Redan när han sneddade över hallen, kunde Halvar känna triumfens sötma på tungan. Det skulle kanske inte vara så dumt att slänga ur sig det där med att Märta och han, skulle gifta sig mitt i ansiktet på Ossian. Han kunde till och med se Ossians min framför sig. Förresten var det nog inte bara Ossian, som skulle se ut som en utdragen dragspelsbälg i ansiktet. Anna hade alldeles säkert inte anat ett dyft, för i så fall skulle han säkert fått sina fiskar varma. Bara dom från banken var ute ur huset så...

   Halvar gnuggade förtjust händerna vid tanken på hur nyheten om det förestående giftermålet skulle slå ner som en bomb. Egentligen skulle nån springa före honom och vifta med en röd flagga och skrika: Tänt var det här! Den tanken fick honom att skynda på stegen mot rösterna i köket.

   Halvar hade kommit över halva vägen i hallen, när en kvinnlig röst som kom från köket sa:

   – Maten är klar, sätt er och ät.

   Halvars förvåning fick honom inte att stanna, utan benen fortsatte mekaniskt att röra sig. Inte fasiken kunde han väl ha hört rätt? Nää, ren inbillning, tänkte han när dörröppningen närmade sig.

   – Jojo, här dansar råttorna på bordet när man är borta, sa han och klev över tröskeln till köket. Är det meningen att jag ska föda...

   Halvar tystnade tvärt och svalde ljudligt, eftersom han i samma ögonblick såg Ossian och Märta Segelberg – båda lika rödblommiga – sitta vid bortre kortändan av bordet. På den plats där han själv alltid brukade sitta, satt Rutger Pärson och såg ut som om han sålt smöret och tappat pengarna. Bakom den plats där den nya verkmästarn satt, stod Anna med armarna i kors över bröstet och såg full i fasiken ut. Blicken letade sig vidare och Halvar fick in en långhårig blond jeansklädd medelålders man i blickfånget.

   Får dom se ut hursomhelst på en bank nuförtiden, tänkte Halvar, men i nästa ögonblick blev det tomt i huvudet. För bakom Anna, såg han Sara Lund stå vid spisen. Med Märtas blommiga förkläde om midjan och spisrosor på kinderna stirrade hon på honom med stora ögon.

   – Du! sa båda i mun på varandra med ängslig röst.

   – Nå, vad säger du nu då, farsan. En prima överraskning, va? sa Anna och såg sig omkring. Det skulle ju egentligen ha varit en överraskning till, men den andra hade tydligen stuckit sin väg.

   – Överraskning är väl det minsta man kan säga, sa Halvar och började nervöst gunga på fötterna. Nu jäklar hade han verkligen hamnat i klistret!

   – Minst sagt en överraskning för mig också, sa Sara, som inte visste vart hon skulle ta vägen.

   – Ja just ja, apropå överraskningar, sa Anna skadeglatt. Du farsan, Sara är med barn.

   Halvars ansiktsuttryck var obetalbart. Först skrynklades det till av förvåning, sen ändrades det till ett enda stort leende. Tack gode Gud, tänkte Halvar och drog en djup suck av lättnad.

   – Nej men vad trevligt! sa han hjärtligt och såg ut som om han ville ta hela världen i famn. Det var sannerligen en glad överraskning. Grattis, Sara! Och vem är den lycklige? la han till.

   Anna såg hur Rutger Pärson kröp ihop för att göra sig så liten som möjligt. Egentligen var det synd att det inte var han som var farsa till ungen. Det skulle ha varit rätt åt den fjanten om... Hon kom av sig i sitt tänkande, när Sara nästan skyggt pekade på Valle som satt med ryggen mot henne. En likblek Valle, som just upplevt hur hela hans dröm att leva tillsammans med Sara rasat samman.

   – Är det är han som är farsa till ungen din? sa Anna och såg ut som fallen från skyarna.

   – Du hade redan stuckit när jag berättade det för dom andra. Visst hade jag tänkt tala om det för honom, men inte kunde jag drömma om att han skulle få veta det på det här sättet, sa Sara och lät riktigt olycklig på rösten

   – Men... jag trodde... jag menar... att det var fars... Anna avbröt sin stammande förklaring och stirrade på Sara, som nervöst snodde med fingrarna i förklädet.

   – Men Herregud, Anna! Inte trodde du väl att jag var fadern? sa Halvar och tog sig för pannan i låtsad förfäran. Hur kunde du tro nånting så vansinnigt?

   – Vad skulle jag tro då! fräste Anna plötsligt tjurig över att allt blivit så fel. Du sa ju själv...

   – Att vi var bästa vänner, ja, avbröt henne Halvar med skarp röst och nickade menande mot Sara. Varför tror du annars att hon har kommit hit, om det inte var för att berätta den här glada nyheten för mig.

   Sara kastade en tacksam blick på Halvar och en tår letade sig fram i ögonvrån. Vilken otroligt fin människa Halvar är, tänkte hon. Och så otroligt förstående.

   Sixten som sett hur Sara pekat på Valle, sa med nästan andakt i rösten:

   – Grattis brorsan, tänk att du äntligen ska bli farsa.

   – Va, ska jag? sa Valle och det skramlade till lite här och var på honom från alla guldlänkar, när han hoppade till på stolen.

   – Har du knäck i lurarna, sa Rutger Pärson, som befriad från fadersmisstanken, plötsligt levt upp igen.

   – Jamen... Valle snodde runt på stolen och fattade tag i Sara. Lilla hjärtat, du menar väl inte att det är jag som gjort dig på smällen?

   – Är det så otroligt då, sa Sara och kämpade mot tårarna som ville tränga fram. Vi råkar båda vara en på tusen för varann. Förlåt att jag inte sa som det var förut, men jag har förstått att du också ligger risigt till när det gäller pengar. Det var ju därför jag inte ville säga nåt.

   Förvånad stirrade hon på Valle och Sixten som formligen exploderade av skratt.

   – Vad är det som är så roligt? sa hon och stampade ilsket med foten i golvet. Om du tror att jag ljuger så fråga Ylva, hon kan tala om att det är du som är farsa till ungen. Förresten så har jag talat om det för Annika och den andra också. Det ska jag tala om för dig att...

   Sara tystnade när Valle studsade upp från stolen och slog armarna omkring henne.

   – Lilla hjärtat, jag tror dig mer än gärna. Trodde du verkligen att jag var black? sa han och strök bort de våta rännilar som tårarna skapade från hennes kinder med baksidan av handen.

   – Är du inte det då? sa Sara med svag röst.

   – Knappast, sa Sixten, som slutat skratta. Om nån är fullskiten med stålar, så är det Valle. Om det blir en grabb, kan ni döpa honom till Joakim von Anka, för han kommer att kunna bada i pluringar.

   – Milda moster! pep Sara och sjönk ihop som en trasa i Valles armar.

   – Lägg henne på sängen därinne där jag låg, sa Rutger Pärson och pekade på dörren. Och du, Valle, gör henne sällskap ett tag. I det tillstånd hon är, behöver hon allt ditt stöd just nu.

   – Älskling, vad klok du är, sa Annika och skyndade fram och gav honom en puss på kinden.

   – Vad ända in i glödheta... Halvars röst bröts och han stirrade på sin dotter. Hade han verkligen hört rätt, eller var det bara inbillning?

   – Pappa, Rutger och jag ska förlova oss, sa Annika och satte fram hakan, som hon alltid gjorde när hon bestämt sig för något. 

   – Ska vi förlova oss? sa Rutger Pärson. När bestämde du det?

   – Det gjorde jag i morse, sa Annika. Ja, du vet själv varför, eller hur?

   – Gör jag? sa Rutger Pärson omtumlad, men sken i nästa ögonblick upp. Å, nu förstår jag precis varför, la han till och Annika nickade ivrigt.

   – Hörde jag rätt? Ska du förlova dig med den där? sa Halvar med bruten röst och pekade med darrande hand på Rutger Pärson.

   – Tänk att jag ska det! sa Annika näbbigt.

   – Då är det väl lika bra att Anna och jag gör det också. Om hon vill förstås, sa Sixten.

   – Guuud, vad söt du är, Sixten! tjoade Anna förtjust. Jag trodde aldrig du skulle komma dig för med att fråga.

   – Det här med att förlova er, det kan ni glömma! röt Halvar. Ni är ju inte ens torra bakom öronen.

   – Tillräckligt torra för att kräva dig på morsarvet som du försökt sno oss på, sa Annika som fattat humör. Anna talade om att du tänkt sälja både huset och verkstan, men det kan du glömma. Här säljs ingenting utan vår tillåtelse. Om du gör det, ska vi ha ut vårt morsarv omgående, så det så.

   Halvar tyckte det kändes som om golvet gungade under hans fötter. Istället för den triumf han tänkt sig, hade han mött ett förkrossande nederlag. Inte kändes det bättre när Ossian nästan uppfordrande sa:

   – Istället för att sätta dig på tvären, ska du väl gratulera dina döttrar. Ja, dina blivande mågar också, för den delen. Flickorna har blivit stora damerna och bestämmer själva hur dom vill ha det.

   Ossians ord fick Halvar att stappla fram till den stol Valle nyss lämnat och sjunka ner på den med en duns.

   – Gratulera dom, jo, jag tackar jag, sa han med trött röst. Det hör du väl att dom försöker hämnas på mig. Att Anna kan hitta på nåt så idiotiskt förvånar mig inte alls, men att Annika... Nää, jag klarar inte av det här.

   Märta Segelberg som för en gångs skull hållit sig i skymundan, reste sig från bordet och lade handen på Ossians axel.

   – Apropå förlovning, sa hon, så är det väl lika bra att tala om att Ossian och jag också ska göra det. Vi har pratat om att göra det nu på lördag, sen ska vi gifta oss så fort som möjligt.

   – Herrejösses, är det verkligen sant? sa Anna och gapade stort.

   – Visst är det sant, och det har vi dig att tacka för, Anna, sa Ossian. Ja, att du övertalade mig att komma hit igår kväll. Både Märta och jag är så tacksamma.

   – Jaha, sa Anna och fattade ingenting. Ossian hade ju aldrig dykt opp...

   – Nämen, vad roligt! utbrast Annika. Men varför ska ni gifta er så fort som möjligt?

   – Det brukar man väl göra när det brådskar, sa Märta Segelberg och rodnade klädsamt.

   – Nä nu blommar det! Vad menar du med att det brådskar? sa Märta Lund.

   – Att jag är med barn naturligtvis, sa Märta Segelberg. Men det är ganska färskt. Bara sen igår kväll faktiskt. Ja, det kan ju ha hänt i natt eller morse också. Jag vet ju inte säkert när det hände.

   – Herrejösses, kan det ta så på en gång, då kanske jag också är med barn. Så långt har jag inte tänkt. Och det har nog inte Halvar heller, sa Märta Lund och gömde ansiktet i händerna, när det gick upp för henne vad hon sagt.

   Anna och Annika stirrade först på varandra, sen gav de upp ett samstämt tjut.

   – Herrens vägar är faktiskt outgrundliga ibland, sa Ossian. Men i vårt fall var det faktiskt en högre makt som bestämt det hela. Men det är klart, om jag inte fått lite hjälp på traven av både Anna och från ovan, hade det nog inte slutat så här lyckligt, la han till och såg leende på Märta Segelberg.

   – Psst, det finns fler som har friat, hörde plötsligt Ossian Gretas röst säga från fönstret bakom sin rygg. Halvar har också friat, la hon till.

   Ossian kastade en hastig blick över axeln mot fönstret, och såg den vita duvan sitta på fönsterblecket. Snabbt kastade Ossian en blick på de övriga i rummet, sen på Halvar som satt nedsjunken med ansiktet gömt i händerna. Var det bara han som kunde höra Greta? Det verkade så i alla fall. Han harklade sig och sa:

   – Du då, Halvar, när har du tänkt gifta dig? Ja, jag menar om det är som Märta sa alldeles nyss. En liten ängel viskade alldeles nyss att du också har friat. Grattis gamle gosse. Kanske vi ska slå till och ha dubbelbröllop.

   Halvar tog bort händerna från ansiktet och stirrade med stora ögon på Ossian. Nu var han säker på att det hela var en mardröm och nöp till rejält i skinnet på överarmen.

   – Ajjj, pep han och gnuggade sig på armen och mumlade något ohörbart för de andra.

   – Tala svenska, sa Rutger Pärson. Du sa jag på engelska, men resten hörde vi inte. Vågar du inte säga på ren svenska om du har friat eller inte?

   – Halvar friade till mig i fäbon och jag sa ja, sa Märta Lund när Halvars mun gick på tomgång och inte ett ljud kom över hans läppar.

   – Är det inte underbart, sa Rutger Pärson. När kärleken kom till byn, skulle man väl kunna kalla det. Och att så många blivit kära i varann.

   – Valle friade alldeles nyss, hördes Saras röst från rummet intill köket. Tänk vad roligt det skulle vara med ett trippelbröllop.

Kapitel 74

Det var en näst intill tillintetgjord Halvar, som blek i ansiktet satt kvar vid bordet, sen köket tömts på folk för att dricka kaffe efter maten ute på altanen. Mitt emot honom satt Ossian med knäppta händer och ett roat leende lekande på läpparna.

   – Nu är det kokta fläsket stekt, sa Halvar med trött röst. Först kommer Anna som aldrig brytt sig om grabbar och säger älskling till nya verkmästarn. Nåja, det kan jag smälta, men inte att Annika sa samma sak till Rutger Pärson! Och nu ska dom förlova sig mitt i allt elände. Vem vet, dom kanske gifter sig också. En verkmästare kan jag stå ut med, men när det börjat drälla av akademiker inom politiken, varför ska jag behöva dras med en sån inom familjen också. Det ska jag säga dig, Ossian, att den här Rutger Pärson, är så näst intill en katastrof man kan komma. Är han lika katastrofal när det gäller fruntimmer så...

   Halvar tystnade och blev vit i ansiktet. Herre min skapare! Annika hade sagt att dom skulle förlova sig. Inte betydde väl det att... Tuppar, ägg, slarvig i ändan, flög det genom hans huvud och händerna började skaka.

   – Så ska du väl inte säga, sa Ossian överslätande, som missförstått Halvars plötsliga tystnad och nervösa uppsyn. Den där Rutger Pärson verkar vara en fin och prydlig ung man. Jag hörde av Annika att han är civilekonom, det bör ju borga för att han har framtiden för sig. Och när det gäller både Anna och Annika, så är ju att bli kär nånting välsignat. Nu talar jag ju förstås i egen sak, men efter vad som hänt mellan Märta och dig, måste väl du också känna på det sättet.

   – Det enda jag känner mig som, är en jubelidiot, sa Halvar och dunkade knytnäven mot pannan. Jag borde ha begripit det för länge sen. Ja, ända sen Märta snofsade opp sig.

   – Å ja, du vill väl inte påstå att Märta har lurat dig.

   – Det har jag väl inte sagt, fräste Halvar. Nä, jag menar allt som hänt. Det slog mig just nu vad det beror på. Sanna mina ord, det här är nånting som Satan har kokat ihop. Och det har varit nånting skumt på gång hela veckan. Allting har jäklats för mig. Och Alrik Emilsson sa så sent som i lördags, att den här veckan, skulle bli en satans vecka.

   – Orsaken till att Alrik säger så, vet vi sen gammalt. Det är ju deras bröllopsdag den här veckan, vet du väl. Ryck opp dig, Halvar, sa Ossian och klappade honom i ryggen. Tyck som jag istället, att det här ser ut att bli en himmelsk vecka. Ja, avslutningen på den ser ut att bli det i alla fall. Och vet du vad, Halvar. Jag har en känsla av att det inte bara är jag som fått lite hjälp från ovan, utan du och alla andra också.

   – Så du menar alltså att en ängel har varit härnere och ställt till allt det här, snäste Halvar. Dra den valsen för nån annan, för änglar... Osökt mindes han sitt frieri till Märta, vilket fick honom att tystna och stirra på Ossian. Inte kunde det väl ha varit en ängel som fått honom att fria och säga saker han aldrig trott sig kunna säga? Änglar var ju nånting som bara förekom i bibeln, inte i verkliga livet. Men riktigt säker kunde han ju inte vara.

   – Vad tänkte du säga? sa Ossian. Om du tänkte säga att det inte finns änglar, så har du alldeles fel. Men änglar kan ha många skepnader ser du. Som den där vita duvan på fönsterbrädan till exempel. Om jag säger att det är en ängel som heter Greta, tror du mig då?

   Halvar stirrade mot fönstret och såg en vit duva sitta på fönsterbrädan med huvudet på sned. Vita duvor var ju ingen vanlighet precis, men en ängel...

   – Nää, så dum är jag inte, sa Halvar. Du får nog hitta på nåt trovärdigare när du försöker lura mig.

   – Nog är jag en ängel alltid, sa en röst klart och tydlig så att Halvar sprätte till på stolen.

   – Säg inte att du har lärt dig buktala, sa Halvar och vände huvudet mot Ossian. Försöker du lura mig med nånting så simpelt, ska jag banne mig...

   – Fy skäms, Halvar! avbröt rösten honom. Det verkar som om du har svårt att tro på nånting du inte kan se. Men mig kan du se, även om du tror att jag är nåt helt annat, så se på mig!

   Halvar tittade först på Ossian som såg helt nollställd ut, sen vred han lydigt huvudet mot fönstret. Den vita duvan på fönsterbrädan tycktes växa inför hans ögon, och han tyckte den såg sträng ut. Mycket hade han varit med om, men aldrig nånting liknande, tänkte han. Har jag blivit tokig, eller...?

   – Var försiktig med vad du tänker, Halvar, fortsatte rösten. Jag kan läsa dina tankar förstår du. Och du håller inte på att bli tokig, jag är verkligen en ängel. Faktum är att jag är här nere för Ossians skull. Ja, jag bad faktiskt att få hjälpa honom.

   – Du... du... duvan sa att den här för din skull, stammade Halvar fram.

   – Javisst, det gäller att ha kontakter, sa Ossian, som inte hört vad Greta sagt till Halvar. Jag har ju sagt att hon är en ängel och heter Greta. Förresten är det inte första gången hon har hjälpt mig, la han till.

   Halvar kunde inte begripa varför duvan såg ut att fnissa och sen började kasta slängkyssar med ena vingen mot Ossian. Det här var verkligen en demonstration i den högre skolan. Bäst att stå på god fot med Ossian i fortsättningen, tänkte han och såg duvan öppna näbben och säga:

   – Tack vare Ossian, fick du hjälp på traven med Märta också. Ett sånt blindstyre som du är, hade du väl aldrig fått opp ögonen för henne. Inte kommit dig för att fria till henne heller. Jag förstår om du blev lite förvånad däroppe i fäbodstugan, men jag var ju tvungen att viska vad du skulle säga. Och var glad för det. Jag vet nog vad du tänkte säga till Märta, men då hade det tagit en ända med förskräckelse. Men det kom du ju själv också underfund med, strax innan jag la mig i det hela.

   Kors då, tänkte Halvar, då var det inte inbillning att han hört en röst. I samma ögonblick rodnade han, eftersom han mindes klart och tydligt vad han tänkt.

   – Häng inte opp dig på det, Halvar, sa duvan och han sjönk djupare i stolen. Tänka galet kan vem som helst göra, fortsatte den. Var glad för att du gjorde som jag sa. Märta kommer att göra dig lyckligare än du nånsin kan ana. Ja, du henne också för den delen. Faktiskt är jag riktigt nöjd med det jag gjort så här långt. Det är väl bäst att säga så här långt, eftersom jag har en stackare kvar som behöver lite hjälp. Men han har inte dykt opp än.

   – Vad säger du, vem kan det vara? Är det nån jag känner? sa Halvar högt och Ossian spetsade öronen.

   Och nu hörde också Ossian vad Greta sa.

   – Jodå, ni känner honom båda två, sa hon. Det var lite snärjigt att få...

   – Nån vi känner! avbröt Halvar henne förvånad. Vem kan det då vara eftersom du sa en stackare? Häromkring vet jag då ingen som man behöver tycka synd om.

   – Men om jag säger att den här aldrig blivit gift, bara för att han inte kunnat glömma sin ungdomskärlek. Tycker ni inte synd om honom då heller?

   – Ähum, sa Halvar generad och Ossian skyndade sig att torka bort en hastigt uppkommen tår.

   – Hursomhelst fick jag tag på hans ungdomskärlek. Inte var det enkelt precis, men lite hjälp fick jag genom att hon faktiskt tänkte på honom. Och det ska jag säga er, inte har hon haft det lätt. Men nu hoppas jag att allt ska ordna opp sig för båda två. Visst är det väl toppen om det lyckas, va?

   – Fantastiskt! sa Ossian och snöt sig i näsduken.

   – Då kanske ni förstår hur jag har fått ligga i?

   – Det kan jag tänka mig. Och för oss har du verkligen gjort ett fantastiskt jobb, sa Ossian med värme i rösten. Utan din hjälp hade vi stått här nu utan våra Märtor.

   – Å ja, prata för dig själv, Ossian. Nog hade jag varit kapabel att klara av Märta själv. Men Anna och Annika... du har väl inte varit inblandad där också? sa Halvar i riktning mot duvan. I samma ögonblick slog det honom att han satt och pratade med en duva. Herrejösses!

   – Nog var det väl tänkt att jag skulle hjälpa till lite, men det behövdes inte. Jag hade fullt schå att bromsa dom istället, eftersom dom blev lite för heta på gröten. Du förstår Halvar, det är inte ofta det händer att personkemin stämmer så bra som det gör mellan Anna och Sixten. Inte när det gäller Annika och Rutger Pärson heller, för den delen. Så oroa dig inte för dina flickor, dom kommer att bli lyckliga. Men apropå Rutger Pärson. Du sa nånting om att det dräller av akademiker inom politiken och det tål att tänka på i hans fall. Han måste ju kunna försörja en familj, inte sant.

   – Du menar väl inte att...? Halvar stirrade klentroget på duvan som om han hört fel. Säg inte att han kommer att efterträda Alf Svensson en vacker dag? Han såg duvan klia sig på näbben innan den sa:

   – Hm, det tål att tänka på.

   – Om du absolut måste göra politiker av honom, kan du inte se till så han blir center eller folkpartist, sa Halvar bedjande. Ja, inte här, utan nån annanstans.

   Halvar tyckte det såg ut som duvan funderade innan den sa:

   – Det får jag ta mig en funderare på. Men om jag ska hjälpa till med både det ena och det andra, måste jag be Gabriel att få bli skyddsängel åt er allihop. Det får jag alldeles säkert om jag frågar snällt.

   – Det tycker jag låter helt underbart, sa Ossian och knäppte händerna.

   – Du ja, sa Halvar. Men jag då? Titta vad hon har ställt till med allaredan.

   – Å ja, klaga inte Halvar. Innerst inne har du aldrig varit så lycklig som nu. Men du vill inte erkänna det. Nej, nu måste jag sticka iväg. Hej med er, och sköt om era Märtor. Förresten, det höll jag nästan på att glömma. Märta hade rätt, du ska också bli pappa, Halvar.

   – Milda makter! Har du ställt till med det också? sa Halvar med darr på rösten.

   – Nää då, det klarade du av alldeles själv, hörde han duvan säga och det lät som om den fnittrade till efter att ha sagt det. Trots att du inte fått in rätta knixen än, la den till och Halvar rodnade.

   – Tack för att du finns till, älskade Greta, sa Ossian. När ses vi igen?

   – Om Gabriel låter mig få bli skyddsängel åt er, kommer jag ju alltid att finnas i närheten. Man vet aldrig, det kan ju strula till sig framöver. Och just nu, är det ju fortfarande en till som behöver min hjälp. 

   – Ja, ja, tjata inte om det, fräste Halvar buttert, som hade svårt att smälta det duvan sagt. Att Ossian hade sitt ihop med en ängel var väl bara på sin plats, men varför blanda in honom i den förbaskade soppan. Ängel förresten, det var ju bara en vit duva som pratade tok och ställt till det för honom.

   – Å ja, var lagom sur, Halvar. Förresten så får ni snart se vilken stackare jag menar, för när man talar om trollen, brukar dom stå i farstun. 

   – Är det inte tillräckligt med folk här? sa Halvar. Och vad ska han hit och göra?

   – Det får ni se, sa duvan och Halvar såg hur den flaxade iväg.

Kapitel 75

Det finns folk som kan fatta snabba beslut. I botten för denna egenskap brukar finnas kunskap och en förvärvad självsäkerhet. Naturligtvis finns det även folk som fattar snabba beslut utan de viktiga egenskaperna, men då brukar det barka åt helsike. Urban Klöver hörde till den förstnämnda kategorin och var framgångsrik i nästan allt han företog sig. Han var en baddare på att göra snabba klipp och aktieaffärer, vilket retade en del och gjorde resten avundsjuka. Något som Urban Klöver inte brydde sig om, det var för honom universum skapats.

   Ja, så resonerade Urban Klöver, men bakom den till synes stålklädda fasaden, dolde sig en helt annan personlighet. Det ena brukar föra med sig det andra, och visst hade Urban Klöver konfronterats med både lycksökare och lycksökerskor. Lycksökarna hade han inte haft några problem att hantera, men med lycksökerskorna hade det varit svårare. Därför hade han råkat ut för några korta men kostsamma erfarenheter, men lärt sig av misstagen.

   Den senaste tiden hade han mer eller mindre resignerat när det gällt att få en kvinna i huset. Misstänksamheten att det bara var hans pengar som drog, var en av orsakerna. En annan var att så fort det varit fråga om personliga relationer med det motsatta könet, hade det alltid barkat åt helsike. Något han själv tillskrev avsaknaden av både kunskap och förvärvad säkerhet.

   Men ryktet om Halvar Strebergs förestående giftermål, hade för första gången gjort honom avundsjuk på en annan människa. Varför Halvar och inte jag, hade han resonerat. Det ena hade lett till det andra, och han hade börjat tänka på att själv få tag på en rejäl kvinna. Rejäl hade väl inte Sara varit mot honom, men hon var ändå den enda han skulle vilja ha.

   Den tanken hade förföljt honom några dagar, men nu satt han slokande med armarna hängande mellan benen. Det vackra vädret hade ställt till det för honom. Inte på grund av att det kryllade av halvnakna unga tjejer vid badstranden i slutet av september – det såg han bara som en kuriositet – utan det faktum att han upplevt det som om någon släppt ut ett spöke ur garderoben. För andra dagen i rad hade han sett kvinnan klädd i gul klänningen och vita skor, men den här gången hade han tyckt sig känna igen henne. Visserligen var det över tjugo år sen han senast sett Sara, men…

   Tänk om det verkligen var Sara han sett stå och prata med Frida Jansson. Men varför hade hon lånat Fridas cykel? Om hon inte sett så löjlig ut på den gamla cykeln med alldeles för låg sadel, hade han kanske hunnit ställa in skärpan på kikaren. Men det är klart, samtidigt hade han ju också trott att det var samma fruntimmer som varit hos Ossian tidigare, förstås. Men enligt Frida hade ju det varit Märta Lund, och lik henne hade då inte fruntimret varit. Alltså kunde det ha varit Sara han sett i alla fall.

   Synd att hon varken hört eller sett honom, när han sprungit efter henne och ropat. Då hade han vetat vid det här laget. Men han hade följt hennes väg med kikaren och det fanns inga tvivel om att hon varit på väg till Halvars gård. Kanske skulle han ge sig iväg dit för att få klarhet i hur det låg till.

   Just då hörde han rösten. Ja, om det var egna högt sagda tankar eller något annat, visste han inte med säkerhet. Däremot att rösten klart och tydligt sa:

   – Visst sjutton var det Sara. Ja, Anna-Greta, som hon egentligen heter, alltså.

   Urban tappade kikaren men märkte det inte. Och rösten fortsatte.

   – Men det verkar inte som om du bryr dig om det precis. Eller är du fortfarande tjurig över att hon gjorde slut med dig den gången för så många år sen?

   Var han verkligen det? Sårad hade han blivit, ärret fanns fortfarande kvar. Men även om såret skulle rivas opp igen, skulle han vilja träffa henne.

   – Ja men då så, stick till Halvar direkt, för där finns hon, sa rösten och Urban nästan flög upp från trappan och störtade fram till bilen.

   Det var först när han parkerade bilen utanför staketet vid den Strebergska gården, som det slog honom. Eller rättare sagt började han så smått begripa vad det hela gick ut på.

   – Herregud, nu förstår jag! stönade han högt och en isande kyla började spridas i kroppen. Det var verkligen Sara han sett på Fridas gamla cykel. Och nu förstod han också varför hon åkt till Halvar. Naturligtvis måste det vara Sara som Halvar pratat om att gifta sig med. Han hade ju faktiskt högst motvilligt erkänt att han träffat ett fruntimmer i Stockholm, men inte sagt något namn. Och förbaskat skuldmedveten hade han sett ut också. Inte undra på, eftersom Halvar visste att Sara var den enda kvinna han brytt sig om. Var det så att tjocksmocken fört honom bakom ljuset och nästlat in sig hos henne, skulle han få en omgång han aldrig skulle glömma.

   Tanken på Sara ihop med Halvar, fick Urban att hoppa ur bilen. Och det var först då, han blev medveten om rösterna som kom inifrån gårdsplanen. Tydligen en massa folk här, tänkte han och kryssade mellan de parkerade bilarna och in genom grindhålet i riktning mot rösterna.

   Det var bara Halvar och Ossian som saknades ute på altanen, de övriga stod glatt pratande i munnen på varandra. Anna var den som först såg Urban när han med långa kliv kom emot dem.

   – Nämen, hej Urban, vi pratade just om dig, sa hon.

   – Jag kan förstå det, sa Urban och gnisslade tänder. Den förbaskade Halvar hade alldeles säkert skrutit över hur han lyckats lugga självaste Urban Klöver på nånting så värdefullt som Sara. Inte undra på att alla såg så glada ut, även om han inte kände flera av dom. Märtorna och tvillingarna kände han igen, men vilka var dom andra?

   Han var på väg att runda folksamlingen när en långhårig man, klädd som en tonåring, klev fram och sträckte ut handen mot honom.

   – Valle Fager, tjena, sa han och Urban blev så häpen att han skakade hand med honom.

   – Urban Klöver, sa han och tittade förvånad på allt guld som hängde runt halsen och armarna på mannen.

   – Jag hörde alldeles nyss att det är du som äger det där lilla röda torpet borta i björkdungen, sa Valle. Hur mycket ska du ha för det?

   Med en affär för ögonen, glömde Urban totalt bort sitt ärende. Nu var han på sin mammas gata och vädrade en liten nätt förtjänst på det gamla torpet han köpt av Jönsson.

   – Jaså det pittoreska lilla torpet, ja det är jag inte villig att sälja just nu, sa Urban och drog sig i vänstra örsnibben, som han alltid gjorde när han vädrade en bra affär. På dialekten hade han hört att mannen var från Stockholm, alltså ett lättlurat byte när det gällde att sälja ett gammalt torp.

    – Jaha, då får jag väl leta på nåt annat då, sa Valle och vände Urban ryggen.

   Urban hade så när satt sig på baken av den vändning den tilltänkta affären så hastigt och lustigt tagit. Just oviljan att sälja, brukade ju sätta fart på budgivningen. Det verkar som jag börjar tappa greppet om allting, tänkte Urban. En fin affär åt skogen och så Halvar som...

   – Helvete också! skrek han så att alla stirrade på honom. Är det nån som vet var Sara är?

   – Jag är här, sa Sara och kikade försiktigt fram bakom Sixtens rygg. Kände hon verkligen den där karln?

   – Du är inte den Sara jag menar, sa Urban efter att ha kastat en blick på henne. Ja, egentligen heter hon inte Sara, utan Anna-Greta. Hon skulle vara här har jag hört.

   – Att du inte sa Anna-Greta direkt då, sa Annika. Visst är hon här. Antagligen är hon väl kvar oppe i pappas sovrum. Hon har då inte kommit ner än i alla fall.

   Inte ens Blixten i unga år hade kunnat uppvisa en snabbhet i närheten av Urbans. Han formligen flög fram till trappan och tog den i två jättekliv och försvann sedan in genom den öppna dörren. Strax efter hördes Urban vråla som ett sårat lejon inifrån huset:

   – Halvar, din förbaskade tjocksmock, vänta när jag får tag på dig!

   Den enda som kom sig för med att reagera var Märta Lund. Lika snabbt som Urban, flög hon uppför trappan och försvann in i huset.

   Som tur var för Halvar, hade han gått in i sovrummet bakom köket för att vila sig efter alla överraskningar som duggat tätt. Ossian som satt ensam kvar vid köksbordet, tittade förvånad på Urban, som med vilt stirrande blick stod i dörröppningen.

   – Kors vad du är högröstad då, sa Ossian och reste sig från bordet. Vad ska du göra när du får tag på Halvar, om jag får fråga?

   – Lägg dig inte i det här, sa Urban och flåsade tungt efter språngmarschen. Halvar har gått bakom ryggen på mig och ska gifta sig med den enda kvinna jag nånsin brytt mig om.

   – Jaså, sa Ossian. Har du varit betuttad i Märta länge?

   Tanken på Anna-Greta i Halvars sovrum, utplånade helt det Ossian sagt. Raseriet han kände, fick honom att ruska på sig som en tjur på väg att gå till anfall. Just då nådde Märta Lund fram till honom och kopplade ett grepp bakifrån och låste hans armar som i ett skruvstäd.

   – Om du så mycket som blåser på Halvar, knäcker jag revbenen på dig, fräste Märta och lyfte upp honom så att fötterna inte ens snuddade vid golvet.

   – Lugn, Märta, sa Ossian. Det här måste alldeles säkert vara nåt missförstånd.

   – Det missförståndet kan stå honom dyrt, sa Märta och klämde till så att Urban stönade.

   – Det är så här förstår du, Urban, sa Ossian. Halvar ska gifta sig med Märta. Talade dom inte om det för dig utanför?

   – Märta...! sa Urban och stirrade på Ossian. Sa du att Halvar ska gifta sig med Märta?

   – Släpp honom, Märta, sa Ossian. Det börjar visst gå opp en talgdank för honom nu.

   Nästan motvilligt släppte Märta greppet om Urban, som lika tungt som en potatissäck dråsade i golvet med en duns. Ossian kunde inte låta bli att skratta åt det fåniga uttrycket i Urbans ansikte. Samtidigt öppnades dörren till sovrummet och Halvar kom ut i fullt humör.

   – Vad är det för jäkla liv när man försöker vila sig lite, snäste han, men upptäckte samtidigt Urban sittande på golvet. Jaså, är det du som lever om så förbaskat, Urban. Vad vill du då?

   – Äsch, ett litet missförstånd bara, sa Ossian, när Urban inte fick ett ljud ur sig. Om jag inte tar alldeles fel, så är han trollet i farstun. Det måste betyda att du har främmande, utan att veta om det.

   – Vadå för främmande? sa Halvar. Är det nån här...

   Halvar avbröts av Urban, som med mekanisk röst sa:

   – Trollet... farstun... främmande... Jag fattar ingenting.

   – Inte för ögonblicket kanske, men det kommer ska du se, sa Ossian. Jag däremot förstår precis vad som håller på att ske. Och jag vet vem som håller i trådarna också.

   – Jaha, sa Urban och strök sig frånvarande med handen över ansiktet.

   – Hur enkelt som helst egentligen, sa Ossian. Du nämnde det faktiskt för mig en gång, Urban. Hur var det nu med den där kvinnan du sällskapade med som ung? Sorgligt nog kan jag inte påminna mig namnet.

   – Sara, sa Urban med trött röst. Nej, vad säger jag, hon heter ju Anna-Greta, för fasiken.

   – Ja just ja, så var det, sa Ossian och började gå fram och tillbaka över golvet innan han stannade framför Urban. Du har aldrig kunnat glömma henne, inte sant?

   – Inte ens om jag försökt, sa Urban och såg riktigt olycklig ut. Hon är skild nu, och visst har jag väl tänkt hur det skulle vara att träffa henne igen, men... Ja, det har bara stannat vid en tanke. Jag har inte vågat helt enkelt. 

   – Den sista jag trodde var feg, var du, Urban. Om du inte har vågat ta kontakt med henne, måste det väl finnas nån orsak.

   – Det var ju hon som gjorde slut för tusan, sa Urban och suckade tungt. Hon ville inte ha mig helt enkelt. Och när hon inte ville ha mig då, varför skulle hon då vilja det nu.

   – Tja, man vet aldrig. Minnet av en ungdomskärlek brukar bita sig fast, sa Ossian tröstande. Hon kanske gjorde slut i ungdomligt oförstånd, men vet bättre nu. Ja, det ena brukar ge det andra, om man får lite hjälp på traven vill säga.

   – Ja jädrar, nu förstår jag, sa Halvar och sken upp. Hjälp på traven, det känner man ju till vid det här laget. Törs man fråga vad det var som fick dig att åka hit, Urban? la han till.

   – Ingen kommer väl att tro mig om jag säger det, sa Urban och såg ännu olyckligare ut.

   – Det kommer vi alldeles säkert att göra, sa Ossian och satte sig på närmaste stol. Åtminstone kommer Halvar och jag att göra det, om det är som jag tror.

   – Bara ni inte tror att det har slagit runt i skallen på mig, sa Urban och reste sig från golvet på darrande ben. Förresten vet det väl fasiken om det inte har gjort det, la han till.

   – Jaså, du tror det, sa Ossian. På vilket sätt då?

   – Det var en röst inne i skallen som sa att Sara, nej för tusan, att Anna-Greta var här, sa Urban och böjde generad på huvudet. Jag satt på trappan hemma när det hände. Det började nog med att jag såg ett fruntimmer som lånade cykeln av Frida Jansson. När hon kom emot mig på vägen, gick det så jäkla fort att jag inte hann ställa in skärpan på kikaren. Men jag tyckte det var Anna-Greta, och rusade ner på ängen och ropade, men hon hörde mig inte. Sen följde jag henne med kikaren och såg att hon cyklade hit. Är hon verkligen här?

   – Inte vet jag, sa Halvar. Jag har då inte sett till...

   – Herregud, har du också hört en röst, Urban, nästan skrek Anna-Greta och avbröt Halvar.

   Alla reagerade som om hon skjutit ett varningsskott och fyra förvånade ögonpar vändes i all hast mot henne. Länge hade hon stått på övervåningen och inte vågat gå ner när det börjat drälla av folk. Men så hade hon hört av samtalet på nedervåningen att det var Urban som kommit. Tyst hade hon smugit nerför trappan och nyfiken ställt sig bakom Märta. Hjärtat hade bultat som en stångjärnshammare i bröstet, när hon hört Urbans bekännelse, att han inte kunnat glömma henne.

   – Sara, vad ända in i helsike gör du här? fick Halvar ur sig.

   – Sara... Jag tyckte Urban sa att hon heter Anna-Greta, sa Märta i riktning mot Halvar.

   – Dom brukade kalla mig för Sara förr i världen, sa Anna-Greta och rodnade. Jag ska berätta sen varför jag kom hit. Men vad i hela världen, är det för underligt som händer egentligen?

   – Det skulle jag också vilja veta, sa Märta och tittade förvånad på Halvar och Ossian som båda log brett.

   – Vi vet, sa dom precis samtidigt.

   – Hur kan ni veta? sa Märta.

   – Det ska du få höra nån gång, sa Halvar och gick fram till Märta och lade armen omkring henne. Men nu tycker jag att vi låter dom här två få vara ensamma och prata lite med varann. Kom så går vi ut till dom andra.

   – Du kanske hörde Urbans bekännelse, att han aldrig har kunnat glömma dig, Anna-Greta, sa Ossian. Jag vet inte varför du har kommit hit, men jag anar. Men om det inte är skäl nog för dig att han fortfarande tycker om dig, så kan du väl ta honom för pengarna, la han till.

   – Pengarna bryr jag mig inte om, men är det som han sa, att han fortfarande tycker om mig...

   – Tycker om, avbröt Urban henne. Jag har ju aldrig kunnat glömma dig. Inte slutat älska dig heller, för den delen. Visserligen är jag inte nån ungdom längre, men inombords är jag samma en som du kände en gång. Nu när du också är ensam, kan vi väl göra ett försök igen. Om du känner för det vill säga, kan du väl pröva mig. Öppet köp med full returrätt, brukar det ju heta.

   – Så du pratar, sa AnnaGreta rodnande.

   – Men jag menar vartenda ord, sa Urban med ett allvar i rösten, som fick Anna-Greta att få tårar i ögonen.

   – Tror du verkligen att det är så enkelt, sa hon. Man kan ju inte bara sudda ut alla år som gått.

   – Jag har lärt mig att det som hände för tio sekunder sen inte går att ändra på, sa Urban. Varför tänka tillbaks på det som hände, när vi kan se framåt. Om du vill, kan vi väl börja om där vi slutade. Ja, inte då du gjorde slut med mig, utan kvällen före.

   – Jag har glömt vad vi gjorde då, sa Anna-Greta.

   – Men inte jag, sa Urban och ansiktet fick något förklarat över sig. Minns du inte höskullen?

   Anna-Greta blev blossande röd i ansiktet och Ossian reste sig med en harkling från stolen.

   – Vad som hände på höskullen är er sak, sa Ossian. Men det får mig faktiskt att tänka på att Märta och jag måste tänka på refrängen, la han till och skyndade med snabba steg ut genom dörren.

   – Du är inte lite fräck du, Urban, sa Anna-Greta när de blivit ensamma. Men jag är nog villig att ta dig på prov i alla fall, la hon till.

   – Du kommer aldrig att ångra dig. Allt mitt är ditt, sa Urban och slog ut med armarna.

   – Nog blir det bra med det. Är höskullen kvar, förresten? sa Anna-Greta och kröp in i hans famn.