Änglar, visst finns dom! Del 4

Ytterligare ett avsnitt som föls av ytterligare ett i eftermiddag. Ha det så bra det går i Coronatider.

Kapitel 17

Rödblommig efter att först ha jäktat in till stan, och sen värmt de färdiglagade matportionerna, satt Rutger Pärson och sneglade på de övriga som åt med god aptit. Att matvalet han gjort var en fullträff, gick inte att ta miste på.

   – Förbaskat god pytt det här, sa Halvar och högg gaffeln i rödbetsburken och fiskade upp några skivor.

   – Mmm, sa både Anna och Sixten samstämt.

   – Även den enklaste kost kan göras smakfull, sa Rutger Pärson och de andra nickade instämmande med munnen full av mat.

   De närmaste minuterna hördes bara bestickens skrapande mot tallrikarna, innan tystnaden bröts av Halvars ljudliga rapande.

   – Jag ska bara packa så får du skjutsa in mig till stan, sa han vänd mot Anna. Tåget går kvart i tre, så det är gott om tid.

   – Visst farsan, det fixar jag som vanligt, sa Anna och slickade sig om munnen som var ilsket rödbetsröd.

   – Jag kommer hem på fredag och åker igen på måndag. Ja, jag har ingen lust att stanna där över helgen. Hoppas jag kan lämna er ensamma och sköta det här nu då.

   – Ja då farsan, du kan vara alldeles lugn, sa Anna. Jag ska nog se till alltihop som jag brukar göra.

   – Det var inte dig jag sa det åt, sa Halvar utan att se på henne.

   – Vem ska annars göra det, sa Anna trotsigt. Kan du tala om det för mig?

   Halvar svarade inte på hennes fråga utan vände sig mot Sixten.

   – Det är väl ingenting oklart vad det gäller verkstan? Du har tittat över vad som behöver göras, eller hur?

   – Jodå, jag har tittat runt lite, sa Sixten, eftersom han inte riktigt förstått frågan. Inga som helst order hade han fått, och verkstan stod tom så när som på en gammal ljusgrön Ford Cortina 64:a. När ingen sagt vad som behövde göras, kanske han skulle fråga.

   Men Halvar hade redan glömt honom och vänt sig till Rutger Pärson.

   – Oss emellan är allting klart, eller hur? sa han och kostade till och med på sig ett leende.

   – Absolut, sa Rutger Pärson och log tillbaka.

   – Skönt. Då vet vi var vi har varann i alla fall, sa Halvar.

   I helsike heller, tänkte Anna som hade deras tidigare samtal i färskt minne. Det skulle bli hett om öronen för den förbaskade glasögonormen, det skulle hon se till.

   Sixten som fått tid att fundera en stund, lutade sig tillbaka mot ryggstödet. När Halvar vände blicken mot honom sa han:

   – Det är nåra småsaker jag tänkte ändra på nere i verkstan. Lite egna funderingar kanske, men jag tror att det ska gå bra.

   Anna satte sig kapprak på stolen. Sixten Fager verkade det vara skalle på. Vackert, nu kunde det kanske äntligen gå att få lite fart på verkstan.

   – Småsaker, här skulle ta mig fasen ändras på nästan allting, sa hon. Felet med verkstan är att den inte har haft nån som brytt sig om den. Ja, utom jag förstås. Till en början kanske, men sen har det varit hipp som happ. Det värsta är att farsan inte har en aning om hur man driver en sån här rörelse.

   Det blev en pinsam tystnad runt bordet. Halvar reste sig från stolen och vitnade om de darrande läpparna.

   – Vad säger du! Har inte jag nån aning om hur mitt företag ska drivas? fräste Halvar.

   – Inte ett dugg, sa Anna. Uppriktigt sagt vet du inte ett pilleskit.

   – Ha! Men du vet det naturligtvis, sa Halvar spydigt.

   – Javisst, eftersom jag har lärt mig allt från grunden. Skruvat på bilar har jag gjort sen jag var liten, och sen förra året har jag läst, mekat och...

   – Allt det där har jag har hört till leda, avbröt Halvar henne. Begriper du inte att jag trott att ditt nästan sjukliga intresse för att pilla på bilar, bara var övergående griller du fått i skallen. Jag vill inte att du ska bli bilmekaniker helt enkelt.

   – Nä nu jäklar! sa Anna. Det är alltså där skon klämmer. Ja, att det inte passar sig att en kommunalpamp har en dotter som pillar på bilar, som du sa. Du vet ju inte ens vad jag håller på med. Jag vet att det finns döttrar till andra kommunalpampar som pillar på annat än bilar. Ja, jag ska inte gå in på nåra snuskiga detaljer, men det går tydligen för sig i dina kretsar. Vad jag kan förstå, tycker du tydligen att det inte är fint nog att ha en dotter som är bilmek. För det är väl därför du är så emot det, eller hur?

   Halvar tuggade på läppen och var nära ett nervöst sammanbrott. Han vände sig mot Sixten, och nästan vädjande sa han:

   – Passar det sig verkligen att ett fruntimmer jobbar som bilmekaniker? Eller ännu värre, att ett fruntimmer driver en sån firma?

   – Passar och passar, visst gör det väl det, sa Sixten.

   – Vad du är söt, Sixten, sa Anna och Sixten rodnade.

   Halvar såg ut som om han suttit för länge i solen. Ansiktet var blossande rött, men han höll sig förvånansvärt lugn. Så lugn att det till och med förvånade honom själv. Han började gunga fram och tillbaka på sina fötter, något han lagt sig till med sen han blivit politiker.

   Första gången det hände var det ett utslag av nervositet efter att han begärt ordet. Han hade säkert gungat i ett par minuter innan de första orden kommit över hans läppar. Efteråt hade han klappats i ryggen av sina partikamrater, som nästan beundrande berömt honom över den pondus han visat upp. Vad han sagt däremot var det ingen som lagt märke till, vilket han tacksamt noterat.

    Vad Halvar aldrig ägnat en tanke var att efter den händelsen, hade gungandet blivit en ful vana. Visserligen fungerade det fortfarande i politiska sammanhang, men hemma var det bara i undantagsfall som någon brydde sig om det. Men då bara över det knarrande ljud som golvplankorna gav ifrån sig. 

   Efter en kort stund fick gungandet som vanligt orden att mogna inom Halvar. Med en röst som om han talat till ett litet barn sa han:

   – Ja du, Anna. Du har nog inte fattat att ett fruntimmer saknar den pondus som behövs för att ge order. Säg den karl som vill ta order från ett sånt.

   – Om dom vill ha jobb så, sa Anna buttert och beslöt sig för att pröva på Alrik Emilsson så fort hon kommit ner till verkstan. Om han inte löd henne, skulle hon hota med att ringa till Malin. Stackars Alrik om det skulle gå så långt.

   Rutger Pärson hade med spänt intresse lyssnat till samtalet och beslöt sig för att göra ett inlägg. Dels för att hjälpa Halvar, men också för att platta till den uppkäftiga satmaran.

   – Det finns faktiskt experter på området som bestämt hävdar att en kvinna aldrig kan ersätta en man på en chefspost. Bland annat en som heter Pilsk eller nåt liknande. Ja, jag minns inte så exakt. Hursomhelst hävdar han att en kvinna med hänsyn till sin konstitution, inte har den hårdhet som en man besitter. Med andra ord pallar inte en kvinna för trycket på samma sätt som en man. Mannen är i alla avseenden överlägsen kvinnan när det gäller...

   – Jag bryr mig inte i vad den där Pilsk har sagt, avbröt honom Anna stridslystet. Pilsk är han nog hemma hos frugan när det kniper. Han kanske har tänkt med fel huvud när han sa det. Har du tänkt på det?

   – Ähum, sa Rutger Pärson och blev blossande röd om kinderna.

   Sixten flinade och Halvar gapade. Anna var den enda som verkade oberörd, men i minnet noterade hon tyst namnet Pilsk. Den knäppskallen skulle hon sannerligen ge en riktig omgång om hon träffade honom nån gång.

   – Han hette nog inte Pilsk när jag tänker efter, sa Rutger Pärson, och förbannade det idiotiska namn han i hastigheten hittat på.

   – Du sa Pilsk, sa Anna.

   – Ja... jo... men jag sa ju att det var nåt liknande. Men varför ska vi hänga opp oss på namnet. Det var ju firman vi pratade om, eller hur? Och om man ser till den, så är det svårt att driva en mindre rörelse i dagsläget. Tänk bara på alla omkostnader, skatter och avgifter. Har firman dessutom anställda, dräller det av blanketter som ska fyllas i. Ja, jag skulle faktiskt kunna måla opp en så skrämmande bild av en småföretagares vedermödor, att ingen över huvud taget vill starta en firma. Att det ändå finns folk som gör det...

   – Alldeles riktigt, sa Halvar, när Rutger Pärson hejdade sig för att hämtade andan. Jag förstår precis vad du vill komma fram till. Företagsklimatet är inte alls som dom styrande vill skönmåla det till. Nej, det måste till sänkta skatter och avgifter för företagare. Inte för att jag tror att det räcker för att få ner både den öppna och dolda arbetslöshet vi har, till det behövs nog att LO tas i örat också. Med den syn på företagare som både LO och vår regering har, blir det ta mig tusan varken nya jobb eller företag. Eftersom det inte finns nån ljusning i sikte, gör jag rätt i som säljer bort alltihop och ägnar mig helhjärtat åt politiken istället.

   Nu vaknade Sixten till liv. Här hade han hals över huvud stuckit iväg från storstan och ut på vischan för att få tituleras verkmästare, och så får han höra att firman ska säljas. Nån anställningstrygghet var det tydligen inte fråga om. Anna hade kanske haft rätt i det hon sa.

   – Hör nu direktör Streberg, sa han därför med återhållen vrede. Har inte ni nån skuld i att det går dåligt för firman?

   – Bra, Sixten, sa Anna. Ge på honom bara.

   Sixten låtsades inte om henne utan fortsatte.

   – Jag har tittat runt både i verkstan och på omgivningarna. Verkstan ligger lite avsides, så att sälja bilar härute tror jag inte på. Men om jag var ni, skulle jag satsa på en modern bilskrot. En som specialiserade sig på både nyare och äldre bilar. Brorsan nämnde för ett tag sen nånting om att sälja grejer via en Internet butik. På det viset ska man kunna  sälja åtråvärda bildelar över hela Sverige. Ja, varför inte till övriga Europa och Amerika också. Vad jag kan förstå, måste det vara en kanongrej.

   – Till det fordras pengar, sa Halvar torrt. Och det ska ni ha klart för er, att inte tänker jag satsa nåra pengar på ett sånt äventyr.

   – Men den som är klok, gör det säkert. Bilbeståndet i det här landet blir äldre för varje år. Det finns massvis med folk som inte har råd att köpa nya bilar. Datorer däremot börjar det vimla av, och dom sitter folk framför och surfar eller vad det heter både vardag och helg. Om den gamla bilen går sönder, var tror ni blir det första stället att leta efter begagnade grejer? Jo, på Internet naturligtvis.

   Anna nästan hoppade på stolen. Sixten Fager var inget dumhuvud, vilken tur att det var just han som farsgubben anställt. Visserligen hade hon aldrig hör talas om Internet, men det lät bra.

   – Det är inte bara du, Sixten, som har kommit underfund med att det behövs reservdelar framöver. Så sent som i förmiddags, fick jag reda på att Urban Klöver har funderat på att starta en bilskrot. Han har visst till och med lagt ett bud på både verkstan och gården. Det skulle inte alls förvåna mig, om han är inne på samma tankegångar. Urban är smart så det ryker om det.

   – Ähum, sa Halvar.

   – Det är ju bedrövligt! sa Sixten och reste sig från stolen.

   – Visst är det, sa Anna glatt. Urban Klöver är smart och har råd att göra bra affärer. Dom som är dumsnåla, får bli politiker istället.

   – Att driva en liten bilverkstad ute på vischan är alltså ett bättre val, sa Rutger Pärson och log spydigt mot Anna. Nu skulle hon få på tafsen näbbgäddan, tänkte han.

   Men Anna varken hörde eller såg honom. Hon byggde redan ett luftslott av det Sixten sagt. En stor betongplatta fanns redan bakom verkstan, och dom skulle kunna inhägna hela ängen som säkert rymde flera tusen bilar. En dator var ju inte hela världen att skaffa, och tillstånd kunde farsgubben alldeles säkert skrämma åt sig. Det skulle kunna gå...

   – Anna! sa Halvar med skarp röst.

   – Ja, vad är det? sa hon frånvarande.

   – Det är dags att du hör på vad jag säger, sa han med samma myndiga röst som han använde sig av mot fullmäktigeledamöterna. Du ska inte lägga dig i vad jag gör helt enkelt. Är det uppfattat?

   Anna såg på honom med stora förvånade ögon. Vad var det nu då, eftersom han tog i så hemskt?

   – Lägga mig i vadå? sa hon. Vad hon kunde komma på, hade hon väl inte sagt nånting som kunde göra honom förbaskad. Förresten hade han alltid predikat om att man skulle säga sitt hjärtas mening.

   – Mina affärer för tusan! nästan skrek Halvar.

   – Lugna ner dig, farsan. Varför låter du så förbaskad? Du brukar jämt säga att den som blir förbaskad, bara har tagit åt sig kritik. Så säger du i alla fall om sossarna, miljöpartisterna och kommunisterna som du gett nåra saftiga gliringar på nåt möte. Du menar väl inte att du har tagit åt dig av nånting jag sagt?

   – Det är väl själva faaaa... Halvar avbröt sig och svängde runt på klacken och stirrade ut genom fönstret. Bara drygt en timme kvar innan han skulle åka, och så började jäntungen tjafsa om sånt som inte var för andras öron.

   Anna hade redan glömt det hon sagt och återgått till sina drömmerier. Det Sixten sagt om en bilskrot, hade väckt nytt hopp hos henne. Sakta reste hon sig från bordet och gick tyst ut ur köket.

   Halvar samlade sig för att slutgiltigt knyta upp svansen på sin uppkäftiga dotter. Det ständiga tjafsandet om verkstan hade blivit droppen som urholkat stenen. Han var trött på alltihop. Ingenting skulle kunna få honom att rucka på sina planer. Allra minst en uppkäftig dotter, som inte ens var torr bakom öronen. Han var väl för sjutton herre i sitt eget hus. Om jäntungen inte fattat det förut, så var det dags nu. Halvar snurrade runt på klacken och stirrade dumt mot den plats där Anna tidigare befunnit sig. Där fanns ingen Anna att knyta upp svansen på.

   – ANNA! skrek han så att glasen och porslinet skallrade på bordet, men det var en ropandes röst i öknen.

     Anna hade redan svängt om husknuten, och var alltför borta i sina tankar för att ens höra något.

 

Kapitel 18

Tio minuter över två stormade Halvar svettig och rödblommig i ansiktet in i bilverkstan, släpande på en stor resväska. Den nya kortärmade vitskjortan uppvisade stora svettfläckar på både bröstet och ryggen.

   – För tusan, Anna! skrek han, så att både Sixten och Alrik Emilsson hoppade högt. Hörde du inte att tåget går kvart i tre.

   – Jodå, sa Anna, och torkade av händerna på en lindrigt ren trasa hon haft i bakfickan. Lugn, vi hinner.

   – Det blir fasiken så nätt det, sa Halvar och satte sig pustande på väskan.

   – Vi hinner dit på exakt tretton minuter, sa Anna. Ja, om inte Anglian ställer till det och krånglar.

   – Ni kan ta min bil, sa Sixten och ett leende blixtrade fram i Annas ansikte.

   – Vad söt du är, Sixten, sa hon honungslent.

   – Säg inte söt en gång till, för då får du ta din gamla Anglia, sa Sixten surt. Han tyckte inte om att hon sa att han var söt stup i ett. Att en tjej kunde vara det, men en kille... Nää, nån måtta fick det vara.

   – Får jag säga gullig då? sa hon och lade huvudet på sned.

   – För allt i världen, inte det heller.

   – Synd, sa Anna och gick in på det lilla kontoret för att ta av sig overallen.

   Sixten var den enda som hade insyn och han stelnade till när Anna drog av sig overallen. Visserligen såg han bara baksidan, men det räckte för honom, eftersom Anna endast var iklädd ett par minimala trosor. Hon är skapad som en gudinna, tänkte han och blev varm om öronen. Snabbt tittade han bort för att inte förråda vad han sett.

   En minut senare stod Anna framför honom i kortärmad blus och jeans.

   – Det ska bli underbart att pröva potensen, sa Anna och höll fram handen.

   – På mig? sa Sixten och blev blossande röd i ansiktet.

   – Inte på dig, utan Sierran naturligtvis, sa Anna och log. Jag skulle ju få låna den sa du. Var har du bilnycklarna?

   – I bilen, sa Sixten med knappt hörbar röst.

   Annas leende blev ännu bredare, när hon förstod att Sixten måste ha missuppfattat henne. Vad söt han är när han rodnar så där, tänkte hon.

   – Du trodde väl inte att jag ville pröva potensen på dig? viskade hon. Jag vet inget om sånt förstår du. Ja, hur det fungerar i praktiken, menar jag.

   Sixtens ben darrade som asplöv när hon snodde runt och sprang ut från verkstan följd av Halvar.

   – Passa dig gosse, sa Alrik Emilsson bakom Sixtens rygg. Har du inte läst om hur det gick för Adam och Eva?

Smågnolande njöt Anna i fulla drag av Sierrans väghållning på den kurviga grusvägen. Hon tyckte det kändes som att tygla ett fullblod, när den svarade vid minsta tryck på gaspedalen. Men glädjen över bilkörningen blev kortvarig, istället dök frågor osökt upp i hennes huvud. Vart skulle farsgubben åka nånstans? Skulle han resa bort för att träffa henne, den där...? Kanske bäst att köra hårt, för att se om Märta var chanslös. Ta honom rätt opp och ner helt enkelt. Hon tvekade inte en sekund utan sa liksom i förbigående:

   – Nå farsan, hur tycker du Märta såg ut i morse?

   Halvar som suttit med slutna ögon och känt svalkan från luftkonditioneringen kyla ner kroppen till en behaglig temperatur, slog upp ögonen och stirrade på Anna. Frågan fick bilden av Märta att framträda klart och tydligt i hans huvud. Varför frågade jäntungen om det nu? Var det nån sorts komplott mot honom som var på gång? Det måste det vara. Kanske var det rent av Anna, som låg bakom att Märta snofsat opp sig. Nåja, han skulle spela med för att se vad dom hade i kikarn.

   – Tja, hon såg väl ut som vanligt tycker jag, sa han nonchalant.

   – Som vanligt! Jaha, varför gapade du så stort att du kunnat svälja henne då?

   – Äsch, det berodde på överraskningen begriper du väl, sa Halvar och kände hur det började hetta i ansiktet. Det är ju inte var dag hon är finklädd precis. Men annars var det ju gamla vanliga Märta, vad jag kunde se, la han till.

   – Jaha, då var det väl bara jag som tyckte att hon blivit otroligt snygg då, sa Anna som i ögonvrån sett hur han rodnat. Vänta du, tänkte hon, snart kommer jag att drämma till.

   Halvar som först suttit på helspänn slappnade av och ändrade ställning på sätet, när Anna lät ämnet falla och satt tyst. Kanske hade han varit onödigt misstänksam, för det hela hade ju varit falsk alarm, tänkte han och gned handflatorna som blivit svettiga mot byxbenen. Men från Anna kunde han ju vänta sig vad som helst, så det var bäst att vara beredd i alla fall.

   – Du har inte sagt vart du ska åka, sa Anna när de svängt upp på stora vägen.

   – Hälsokur, eller rättare sagt är det väl en bantningskur, sa Halvar.

   – Va? Varför ska du på en sån? Anna kunde inte dölja sin förvåning och sneglade på honom.

   – Sara klagar över att jag är för tjock. Dom garanterar att jag ska tappa minst åtta kilo på åtta dar. Och i ärlighetens namn har jag blivit lite för tjock.

   – När du säger det så. Du sa, Sara... heter hon så den du ska gifta om dig med?

   Halvar sjönk ihop på sätet. Jaså, hon hade fått reda på det också. Men att han funderat på att gifta om sig var väl att ta i. Han visste ju nästan inte nånting om Sara, så...

   – Så småningom kanske, sa han därför urskuldande. Ja, det är ingenting bestämt.

   – Det var då för väl det då, sa Anna lättad.

   – Jaså, varför det då?

   – Det hade blivit för mycket med två bröllop efter varann, ljög Anna och förvånades över hur den vansinniga tanken flugit i henne. Men det var ju perfekt helt enkelt! Nu skulle hon testa hur mycket han tålde. Ingen hade väl ens kunnat ana att det skulle hända just nu, la hon därför snabbt till. Ja, att både du och...

   – Två bröllop! pep Halvar i falsett och satte sig rak på sätet. Säg inte att du ska gifta dig med nya verkmästarn.

   – Du är tokig, sa Anna och fnissade. Nä, jag menar Märta naturligtvis.

   – Märta...! kved Halvar. Ska Märta gifta sig? Med vem då?

   – Med Ossian så klart, sa Anna så likgiltigt som möjligt. Det var därför jag skjutsade dit henne i morse. Fattade du inte att det var nåt speciellt när hon klätt opp sig så där? Nä, det gjorde du väl antagligen inte. Hon var ju som vanligt, sa du. Ja du farsan, hon kanske inte ens kommer tillbaks till oss innan dom gifter sig. Hon har då inte ringt och velat bli hämtad i alla fall.

   Plötsligt kändes luftkonditioneringen som om den frös Halvar till en istapp. Kall och stel stirrade han ut genom vindrutan. Ossian och Märta... Nää, jämmer och elände! Det var alltså därför prästskrället dykt opp i tid och otid med sin gamla skorv till bil. Och Märta... som hon sett ut i morse. Och tänk om det var som Rutger Pärson sagt, att hon aldrig varit ihop med nån karl. Ja, inte än i alla fall. Men till och med en sån tufflig en som Ossian, skulle väl komma till skott nån gång, och då...

   Omedvetet suckade Halvar och sjönk ihop som en tomsäck på sätet.

   – Vad suckar du för, sa Anna. Du gruvar dig för bantningskuren, va? Naturligtvis är det där skon klämmer. För att Märta ska gifta sig, bryr väl inte du dig om. Men du farsan, jag riktigt ryser när jag tänker på hur Ossian såg på Märta när vi kom dit. Och Märta... du skulle sett hur hon rodnade. Dom kommer säkert att bli lyckliga, tror du inte det, farsan?

   Allt Halvar kunde frambringa var ett stönande och Anna hade svårt att hålla sig för skratt. Kvinnlig intuition var inte att förakta, tänkte hon. Om inte farsgubben i all hast blivit svartsjuk på Ossian, skulle hon äta opp Fordoverallen, skitig som den var. Men hon var inte färdig med honom.

   – Jag kom att tänka på det där att du kanske ska sälja till Urban Klöver, sa hon eftersom en ny, nästan genialisk tanke, hux flux bara fanns i huvudet. Hade hon verkligen kommit på det alldeles själv?

   – Vad är det med det då? sa Halvar frånvarande, fortfarande chockad av det Anna sagt om Märta och Ossian. Om ingen annan bjuder över så...

   – Det flög för mig apropå giftermål, avbröt Anna honom och kramade hårt om ratten. Ja, för min del är det inte fråga om giftermål precis, utan snarare att flytta ihop. Som du nog vet, gillar ju Urban lammkött som killarna säger. Jag räknas väl till lammkött, antar jag. Och det ska du veta, att om du säljer till Urban, flyttar jag ihop med honom. Gör jag det, kommer han nog att låta mig sköta verkstan som jag vill. Tror du inte det farsan?

   – Aldrig i livet! tjöt Halvar. Har du blivit spritt språngande galen, jänta! Karlf... jag menar, Urban, är ju gammal som gatan. Och du har väl hört vad som sägs om honom. Ja, inte om alla pengar han har, utan när det gäller fruntimmer. Det kan ju bara vara prat, men man vet aldrig. Det ska du ha klart för dig att...

   Rösten svek honom och han andades flämtande.

   – Ja, ja, det är bra farsan, sa Anna lugnande. Hetsa inte opp dig. Vi kan tala mer om det här när du kommer hem.

   – Vänd, sa Halvar bedjande med skrovlig röst. Jag mår inte bra.

   – Men din bantningskur då?

   – Fråga inte så mycket, utan kör hem mig istället.

   – Som du vill, sa Anna och bromsade in. Jag ska nog pyssla om dig må du tro.

   – Ååååh, stönade Halvar.

Kapitel 19

Det hade inte hunnit gå mer än några minuter sedan Anna och Halvar försvunnit i ett dammoln, när telefonen ringde inne på verkstadskontoret. Sixten skyndade in och lyfte luren.

   – Sixten... jag menar Strebergs bil och...

   – Jag vet det, avbröt Märta honom. Det här är Märta, hör du väl. Anna lovade att hämta mig. Är hon i närheten?

   – Hon åkte för en stund sen. Skulle skjutsa direktörn till tåget.

   – Direktörn, jo pyttsan, fräste Märta. Fähund, det är vad han är. Vem ska hämta mig då, eller ska jag vara kvar här? Förresten frågar Ossian efter sin Cortina. Vet du om den är klar?

   – Cortinan är klar, sa Sixten. Anna fixade det sista innan dom åkte.

   – Ja men då så. Kom hit med den så skjutsar Ossian hem oss. Fråga Emilsson hur du ska åka för att komma till prästgården. Men sätt lite fart.

   Sixten stirrade dumt på telefonluren i sin hand. Den där Märta var tydligen lika kvick att bestämma som Anna, tänkte han. Skinn på näsan verkade hon också ha. Men är man verkmästare så är man, och inte nån sorts jäkla färdtjänst. Eftersom Emilsson visste vägen, kunde han åka och hämta henne.

   – Emilsson, kom hit! skrek Sixten och lade på luren.

   – Jaha, vad är det nu då? sa Alrik Emilsson som stått alldeles utanför dörren.

   – Du ska ta prästens Cortina och hämta Märta.

   – Går inte, sa Alrik Emilsson lakoniskt.

   – Vad menar du med att det inte går? sa Sixten.

   – Inget körkort... har aldrig haft nåt. Aldrig haft nån bil heller för den delen.

   – Följ med och visa vägen då, sa Sixten.

   – Behövs inte, sa Alrik Emilsson. Sväng höger innan du kommer fram till stora vägen. Sen är det bara att följa den vägen tills du hamnar på prästgårdstrappan.

   Sixten kom sig inte för med att säga något. Tydligen hade inte Alrik Emilsson väntat sig det heller, för han gick lugnt fram och öppnade portarna och släppte in värmen och solljuset. Muttrande för sig själv, klev Sixten in i Cortinan och vred om startnyckeln.

   – Stopp och belägg, skrek Alrik Emilsson och Sixten såg i backspegeln hur han viftade med armarna.

   – Vad är det nu då? fräste Sixten och vred om startnyckeln så att motorn stannade.

   – Det ser ut som om det blivit nåt fel. Det är då din bil som kommer tillbaks i alla fall.

   Hjärtat hoppade upp i halsgropen på Sixten. Hade Anna ställt till nånting med bilen, ja då jäklar. Hur kunde han vara så dum att låna ut den. Hastigt hoppade han ur Cortinan och rusade ut från verkstan.

   Han kom ut precis lagom för att se sin bil svänga in framför verkstaden.

   – Har Märta ringt? skrek Anna genom den öppna sidorutan innan bilen stannat.

   – Alldeles nyss, sa Sixten. Hon ville att jag skulle hämta henne. Jag tänkte ta Cortinan och åka dit. Men varför kommer du tillbaks?

   – Farsan blev dålig, så det blev ingen resa av. Vänta en stund gör vi sällskap. Märta kan gott kuckilura med Ossian ett tag till.

   Sixten tyckte han hörde ett konstigt ljud inifrån bilen, innan Anna försvann i ett dammoln mot gården. Det hade låtit som om Halvar Streberg mått riktigt dåligt. Bara han inte spyr i bilen, tänkte Sixten oroligt när han gick in för att köra ut Cortinan från verkstan.

   Tio minuter senare kom Anna med fyrhjulssladd genom den lilla kurvan runt verkstan och bromsade elegant in vid sida om Cortinan.

   – Häng på! skrek hon, och gjorde en rivstart.

   Sixten vred om nyckeln och skrapade i ettans växel. Någon rivstart lyckades han inte åstadkomma, men den gamla Cortinan segade sig faktiskt iväg. Efter några hundra meter hade han till och med lyckats komma upp i laglig hastighet. Det är nåt visst med gamla bilar, tänkte han och log ikapp med solen.

   Anna för sin del tänkte inte alls på bilkörningen. Istället tänkte hon på vad Märta skulle säga, när farsgubben låg till sängs blek som ett lakan. Om Märta fick pyssla om honom lite så kanske... Nää, det kunde hon nog glömma. Så förbaskad som Märta varit i morse, skulle det nog till ett under för att få henne att göra det.

   Bäst att köra med överraskningsmetoden, tänkte Anna. Chocka Märta så hon får hjärtat i halsgropen. Bara hon nu inte vampat Ossian så det var för sent. Men Ossian hade ju också sett sjuk ut, förresten. Var det för att Märta fått pyssla om honom, som hon blivit kvar så länge? Men om inte Ossian var sjuk... Herrejösses,  så dum kunde väl ändå inte Märta vara...

   Omedvetet ökade Anna farten.

Kapitel 20

Skamsen och djupt ångerfull, satt Ossian vid skrivbordet i sitt arbetsrum på övervåningen och stirrade med oseende ögon ut genom fönstret. Känslan av att grundligt gjort bort sig inför Märta, fick hans ögon att tåras. Men orsaken till det, var ju att drömmar och fantasier blivit alltför rotade inom honom. Att han i stundens hetta, inte kunnat skilja mellan dröm och verklighet.

   I och för sig inte så underligt, eftersom drömmar var något som förföljt honom den senaste tiden. Så sent som under natten, hade han drömt om mötet med en kvinna. Det måste ha varit Märta, för även om han i drömmen inte sett kvinnans ansikte klart och tydligt, hade hon varit klädd i städrock. Han hade till och med kunnat höra det svaga frasande ljudet när städrocken släpat i det höga gräset när de hand i hand, gått över ängarna mot en lågt stående rodnande kvällssol. Det hade varit en vacker dröm.

   Men verkligheten hade varit nästan brutal. Visst hade Märtas förvandling till en skönhet tagit andan ur honom, men samtidigt hade han sett det som en fortsättning på drömmen. Antagligen hade sedan fantasin tagit över, för när den första överraskningen efter det han sett vid bilen lagt sig, hade en för honom aldrig tidigare upplevd upphetsande känsla tagit överhanden. En känsla som fått honom att uppträda så barnsligt, att han gång på gång låtsas tappa gaffeln på golvet för att kunna ta en smygtitt under bordet. Och det han sett, hade i sin tur fått honom att uppträda som en byfåne.

   Hade Märta märkt det? Underligt annars, när han själv var så medveten om det. Vid kaffet hade han i alla fall besinnat sig och försökt vara sig själv. Men skadan var nog irreparabel, som pastor Björk brukade säga när han råkat ha sönder nånting.  Det var kanske bäst att vänta ett tag, så det hela fick falla i glömska.

   Sakta reste han sig och gick fram till fönstret. På bänken under trädet kunde han se Märta sitta. Hennes tonfall när hon ringt för att bli hämtad, hade fått honom att se på henne med helt andra ögon än han gjort tidigare. Den irriterade, ja nästan snäsiga tonen, hade visat en ny sida av henne. Skinn på näsan verkade hon ha, även om han tidigare inte trott det.

   Ett dammoln utefter byvägen fick honom att luta sig fram för att se vad det var för bil som åstadkom det. Det var inte en, utan två bilar. Den som kom först var en röd bil han aldrig sett tidigare, men bakom i dammet kunde han urskilja sin egen Cortina. Tydligen skulle Märta få skjuts hem, så han måste väl i alla fall ta sig i kragen och gå ner för att säga hej och tack för hjälpen till henne.

Märta hade suttit en bra stund och väntat i skuggan under den stora lönnen bredvid prästgården. De nya vita högklackade skorna stod bredvid henne på bänken. Vilken idiot jag var som klädde opp mig, tänkte hon och fläktade med handen framför ansiktet. Hon riktigt längtade efter sina fotriktiga sköna skor och den vida svala städrocken, eftersom kläderna klibbade på kroppen och fötterna värkte.

   Dagen hade långt ifrån blivit som hon tänkt sig. Tjänsten vid pastorsexpeditionen var redan tillsatt, och efter att ha sett hur Ossian hade det, var hon inte ett dugg intresserad av att bli prästfru längre.

   Men hon hade inte kunnat säga nej, när han bett henne hjälpa till med lite av varje. Frida Jansson, som brukade hjälpa Ossian, hade varit på besök hos sin bror som var sjuk. Inte var det mycket hon behövt hjälpa till med annat än matlagningen. Till och med det hade känts som ett misslyckande. Visst hade Ossian lovordat hennes kokkonst, men inte hade han rapat och klappat sig på magen, som Halvar brukade göra när han fått nånting gott.

   Ändå hade det låtit på Ossian, som om hennes i all hast tillagade isterband, stekta ägg och potatis, varit nån sorts kulinarisk läckerhet. Så gott hade det då inte varit. Visst hade hon blivit smickrad över att han lovordat maten, men väldigt irriterad när han himlat med ögonen varje gång han plockat opp gaffeln från golvet. Och det hade hänt titt som tätt. Stackars Ossian, fumligare människa än han, fick man då leta efter.

   Nog hade Halvar sina fel och brister, men lika mjäkig som Ossian var han i alla fall inte. Om hon vetat att Halvar skulle fastna för ett lyxfnask, hade hon lagt på ett kol och vampat honom istället. Halvar hade hon under alla år kunnat styra med lillfingret, och låtit honom tro att det var han som bestämde. Men att styra så han valt henne, det hade hon inte klarat av.

   Herregud, så blåögd hon varit, som trott att Halvar skulle fria en vacker dag. För visst hade Gunborg talat om hur blyg Halvar var innerst inne. Därför hade hon medvetet försökt undvika att pressa honom. Men han blyg, jo pyttsan! Ja, det vill säga inte sen han blivit politiker, för efter det hade han då sannerligen tagit för sig av det mesta och visat framfötterna. Men att ta sig för med en så enkel sak som att tafsa på henne, det hade han inte kommit sig för med under alla år. Trots att hon medvetet gett honom chansen åtskilliga gånger. Nää, aldrig blev det som hon tänkt sig. Usch för karlar! 

   Jaha, då var alltså både Halvar och Ossian avslutade kapitel. Och nåt nytt jobb hade hon inte heller fått. Kanske skulle hon börja studera platsannonserna. Eller varför inte prata med Urban Klöver! Anton Olsson hade nämnt nånting om att Urban, funderat på att anställa en kvinnlig kontorist som kunde sköta allt pappersarbete åt honom. Om Urban skulle ta över både gården och verkstan, skulle det kanske inte vara en omöjlighet. Ja, varför inte, tänkte Märta, det skulle inte vara så illa.

   – Märta lilla, hörde hon Ossians insmickrande röst från trappan. Ossian hade hon inte sett en skymt av sen de druckit kaffe. Han hade väl haft sitt att sköta, tänkte hon.

   – Vad är det? ropade hon vresigt tillbaka.

   – Jag vill bara säga tack för hjälpen, sa Ossian och blev stående på trappan. Det var ju synd det där med jobbet på expeditionen. Hade jag bara vetat nåt tidigare så...

   – Äsch, det gjorde ingenting, avbröt Märta honom i lite mildare ton.

   – Jag tänkte... ja, eftersom du frågade när du kom. Men som sagt var, det går ju inte att göra nåt åt det. Förresten så kommer dom och hämtar dig nu, jag såg det från övervåningen.

     Tack och lov, mumlade Märta tyst för sig själv och reste sig. Borta bra men hemma bäst. Och än så länge, hade hon i alla fall ett hem att åka till.

 

Kapitel 21

Sixten hade inte väntat sig att bli placerad i baksätet, men det var precis vad som hände. Under tiden han parkerat Cortinan på baksidan av prästgården, hade Märta helt sonika satt sig i framsätet bredvid Anna. Att bli placerad i baksätet i sin egen bil, var ju inte riktigt klokt! Men med Märtas snäsiga ton i färskt minne, lät han det hela bero, även om det kändes lite kymigt att inte våga säga ifrån. Och inte kändes det bättre när Anna log mot honom i backspegeln, innan hon mjukstartade. Han kunde inte begripa varför hon log och det gjorde honom osäker. Snabbt flyttade han sig åt sidan så att Märtas huvud skymde backspegeln.

   Efter en stund släppte obehaget och Sixten tyckte till och med att det var riktigt underhållande att se Anna vid ratten. Grusvägar på vischan har sin fördelar, tänkte han, när den styva fjädringen fick bilen att skumpa fram över grusvägens otaliga potthål. Sixten flyttade sig en aning på sätet, så han lättare kunde studerade Anna mellan framstolarnas ryggstöd. Det som mest tilldrog sig hans intresse, var de saker som mjukt fjädrande rörde sig under den tunna blusen. Vilka airbags, tänkte han och blev varm i hela kroppen. Men det var inte bara krockkuddarna som orsakade den förhöjda kroppstemperaturen, hela hon var ju jättesnygg.

   – Nå, vad tycker du, Sixten? sa Anna, utan att vända på huvudet.

   – Jag har aldrig sett maken, sa Sixten frånvarande.

   – Sett vadå? Jag vill veta om du är nöjd med hur jag kör naturligtvis!

   – Va? Jaha... jaså du menar det... Jodå, det går väl bra, sa han och rodnade.

   – Du låter nästan som Ossian, sa Märta syrligt. Är du lika fumlig också?

   Anna skrattade glatt och Sixten försökte göra sig liten i baksätet.

   – Säg som det är, sa Märta. Anna kan köra bil som en hel karl. Det bevisar väl att Halvar har fel om oss kvinnor. Vi har väl andra saker som till och med smäller högre än muskler och munväder, så det så.

   – Nog har jag märkt det alltid, flög det ur Sixten och Anna fnissade.

   Hon hade sett i backspegeln att han tittat, men inte brytt sig om det. Varför var alla killar så otroligt intresserade av tuttar? Men han är då för söt när han rodnar, tänkte hon och spände ut bröstkorgen lite extra. Glimten i Sixtens ögon, fick Anna att rodna för första gången på år och dag. Men varken Märta eller Sixten märkte det.

   De hade hunnit ungefär halvvägs hem när Anna släppte bomben.

   – Farsan blev hastigt sjuk, så han kom aldrig iväg, sa hon utan att släppa vägen med blicken. Jag var tvungen att bädda ner honom i rummet bredvid köket där det är svalt. Han verkade vara alldeles borta när jag åkte.

   Märta blev likblek i ansiktet och drog ett djupt andetag så det knakade i klänningen.

   – Halvar sjuk... och jag som inte var hemma, sa hon med ängslig röst. Och det säger du först nu! Hur illa är det då? Har du ringt doktorn?

   – Nä, tok heller. Varför skulle jag göra det?

   – Det kan ju vara nånting allvarligt begriper du väl. Halvar skulle aldrig låta bli att resa, om han inte är riktigt illa däran.

   – Antagligen magsjuka, sa Sixten från baksätet. Det lät då så i alla fall.

   – Inte då, sa Anna, väl medveten om vad som orsakat den hastigt uppkomna sjukdomen. Man vet aldrig riktigt säkert när det gäller farsan, men visst var han dålig. Hemskt dålig till och med. Och han som tänkt åka bort för att gå igenom en bantningskur.

   – Hur kan du ta så lätt på det, sa Märta. Visserligen bråkar ni jämt, men han är i alla fall din papp... Herrejösses, sa du bantningskur?

   – Jo du, det var precis vad jag sa det. Är det inte löjligt, va? Det är nog där skon klämmer. Han skulle aldrig klara av att banta. Men om han gett sig sjutton på att göra det, kan han väl göra det hemma. Oroa dig inte, Märta, får du pyssla om honom nåra dar, så är det nog full fart på honom igen.

   – Kan du inte köra lite fortare, sa Märta otåligt.

 

Kapitel 22

Halvar Streberg kände sig bedrövlig, när han låg på rygg i sängen och stirrade upp i taket. Rummet låg nästan i mörker, efter att Anna dragit ner rullgardinen. Att det var så mörkt trots att solen strålade utanför fönstret, berodde antagligen på den gamla rullgardinen, en tättslutande mörkläggningsgardin som suttit uppsatt sedan andra världskrigets dagar. Antagligen därför såg han inte heller, att den en gång vitmålade pappen i taket spruckit på sina ställen och att en stor ljusbrun fuktfläck bildats i ena hörnet.

   Vad Halvar däremot såg för sin inre syn, var hur Ossian och Märta kuckilurade, som Anna sagt. På jäntungen hade det i alla fall låtit som om hon visste precis vad dom höll på med. Men varför envisades folk i bygden med att kalla det för kuckilura? Att fruntimren sa det var väl en sak, men att till och med karlarna gjorde det. Visst var dom flesta byborna både gammalmodiga och halvreligiösa, men för det kunde dom väl i alla fall kalla saker för dess rätta namn. För nog gjorde dom flesta det! Tala om att vara skenheliga.

   Till och med Anna hade han oförhappandes hört använda ordet flera gånger när hon pratat med Annika. Nåja, det passade bättre i jäntmunnar än hos vuxet folk. Antagligen hade väl Anna hört det den gången Anton dabbat sig. Lite för mycket i gasen och alldeles för högröstad, hade han berättat om hur det kunde gå till förr i tiden. Av nån underlig anledning, hade han då kommit in på sin farfarsfars kuckilurande med tjänsteflickorna. Om Anna till en början inte begripit vad kuckilura gick ut på, hade hon säkert förstått det, när han sagt att en av flickorna till och med blivit på smällen. Han hade försökt tysta ner Anton, men det hade varit som att försöka släcka en eldsvåda med fotogen.

   Inga skada skedd i alla fall, för ungarna fick ju lära sig allt om sånt i skolan, värre var det väl inte med det. Själv hade han fått luska ut allt på egen hand, Så praktiskt det skulle ha varit om det funnits tjänsteflickor när han växte opp. Nu med för den delen. Även om Märta inte med bästa vilja i världen, kunde anses vara en tjänsteflicka precis. Men om nån skulle kuckilura med henne så var det väl han, som i alla fall fött henne i tolv år. Och vad var tacken för det! Jo, att hon gått bakom ryggen på honom.

   Så infernaliskt slug hon varit. Antagligen hade hon haft ihop det med Ossian hela tiden. Det var väl därför hon gömt sina gudomliga företräden i den förbaskade städrocken. Han hade ju inte ens fått en chans att se hur hon var skapad helt enkelt. Det skulle inte förundra honom om det var Ossians förslag, att hon alltid skulle ha den på sig. Alldeles säkert ville inte Ossian att andra skulle se, hur läckert skapad Märta var. Och nog fasiken hade det undgått honom!

   Säkert som Amen i kyrkan, visste Ossian att han inte var en sån som tittade två gånger på ett fruntimmer. Och om det nån gång hände, så inte var det på en som dagligen svassade runt i kåken klädd i en städrock som gick högt opp i halsen och var så lång att den fladdrande runt fotknölarna. För att inte tala om dom klumpiga fotriktiga skorna, som hon alltid klampade fram i. Det var ju det enda han i princip kunde påminna sig ha sett av hennes nederdel under alla år.

   Men Ossian hade hon gjort sig fin för! För att visa opp sig för honom, hade hon klätt sig i klänning och högklackade skor. Och alldeles säkert, hade det förbaskade prästskrället till och med sett henne utan kläder vid det här laget.

   Fy tusan! Halvar suckade tungt och drog upp lakanet under hakan. Gunborg hade säkert talat om för Märta hur blyg han var innerst inne. Att det aldrig skulle falla honom in att ta första steget när det gällde fruntimmer. Om Märta absolut ville gifta sig, varför hade hon inte frågat honom? Systrar emellan, var det nog ingen hemlighet för henne att Gunborg gjort det. Och det bara en kort tid efter att dom träffats.

   Sara Blom hade precis som Gunborg märkt hans blyghet och tagit kommandot redan första gången dom träffats. Visserligen hade det inte gått så långt som till kuckilura med Sara, men inte långt därifrån. Och det var väl just det, som fått honom att fatta beslutet att gifta sig med henne. Vilken sabla tur att han inte kommit sig för med att fria, för då hade han suttit riktigt i klistret.

   Men om Märta visat opp vad hon har tidigare, hade han inte ens behövt fundera på det. Om hon gjort det, hade han ju för tusan knappast tvekat en sekund. Tja, en sekund kanske, men inte mer. Han kanske till och med skulle ha vågat sig på att fria. Förbaskat också! Minst tio år tillsammans med en sån godbit hade han gått miste om. Fy tusan, vad fruntimmer var svekfulla!

   Det vilar en förbannelse över familjen Streberg, den saken är klar, tänkte han. Farsgubben hade ju till och med berättat en gång, hur det kunde spöka på vinden när det drog ihop sig till nånting. Själv hade han aldrig hört eller sett nånting, men det berodde antagligen på att han sov som en stock. Inte ens ett kanonskott kunde väcka honom när han väl hade somnat.

   Halvar stönade svagt och lade handen över bröstet för att känna efter om hjärtat fortfarande slog. Jodå, lite svagt slog det, men i otakt. Åtminstone tyckte han själv det. Rätt åt Märta om han skulle dö innan hon kom hem, tänkte han, och klämde fram en tår ur ögonvrån. Då skulle hon kanske inse hur hon svikit honom.

Att det var de Strebergska generna som gett sig tillkänna, var Halvar omedveten om. Och egentligen är det en historia för sig, att den manliga delen av Strebergska släkten, nästan undantagslöst varit obotliga hypokondriker. De som kände släkten väl, kunde berätta om hur åtminstone flera stycken av dem, insjuknat i de mest fantastiska och i de flesta fall, ännu inte upptäckta sjukdomar.

   Halvars farfarsfar, August Streberg, hade fram till tjugofem års ålder lidit av en kronisk magåkomma. En åkomma som fordrat ett visst intag av starka drycker varje dag, för att hålla sjukdomen i schack. Denna kroniska åkomma botades som genom ett under, efter det att han en dag i överförfriskat tillstånd, av misstag friat till en fem år äldre överstedotter. Med ett utseende som en ardennerhäst – både vad gällde ansikte och kropp – hade hon av förklarliga skäl hamnat på den överblivna kartan. Innan han nyktrat till, hade de varit gifta.

   Efter sju år och fem barn, drabbades farfarsfar hastigt och lustigt av kroniska ryggsmärtor, vilket inte hindrade att han blev far till ytterligare tre barn. Att det kunde vara möjligt trots de svåra ryggsmärtorna, hade antagligen sin förklaring i att som överstedotter, hade hans hustru redan vid unga år lärt sig rida. Fullständigt utpumpad, hade farfarsfar dött vid fyrtiotvå års ålder.

   Halvars farfar, Hubert Streberg, som varit den yngsta i barnaskaran, drabbades ofta av sjukdomar som medförde följdsjukdomar. Under sin militärtjänst hamnade han inför en manöver på regementets sjukhus på grund av svårartad akut andningsnöd. Det var före syrgasens tid, men en rådig sjuksyster tog sitt kall på allvar, och behandlade honom ytterst effektivt med mun mot mun metoden. Till följd av det drabbades han följdriktigt av plågor i underlivet. Men en varsam sjuksköterskehand rådde bot även på den åkomman. Efter att ha fått frisedel från militärtjänsten, fann han det för gott att alltid ha denna sjuksyster vid sin sida.

   Fadern Holger Streberg däremot, hade genom en uppmjukning av de Strebergska generna, mer eller mindre fallit ur ramen. Han hade inte visat upp några som helst tecken på, att känna efter om någon åkomma kunde vara i faggorna. Han hade med andra ord varit hälsan själv kroppsligt sett, men ändå lidit av ett svårt dolt handikapp. Detta dolda handikapp hade varit en sjuklig blyghet, något som passerat obemärkt hos de flesta, men inte för de kvinnor han kommit i närheten av. Men lika blyg och oföretagsam som han varit i närheten av kvinnor, lika oblyg och företagsam hade han varit när det gällt affärer.

   Redan vid nitton års ålder hade han startat Streberg Automobil och Motorverkstad. Vid fyllda tjugotvå hade firman växt till den största på orten. Storbönder hade det funnits gott om på den tiden, och affärerna hade gått lysande. Efter en affärsuppgörelse med en av dessa storbönder, följde av någon underlig anledning även dottern med på köpet vid affären. Något som skulle visa sig få oanade konsekvenser för Holger Streberg.

   För en rundkindad och levnadsglad nittonårig flicka, som praktiskt taget tillbringat den mesta tiden i en ladugård – med allt vad där tillhör – öppnades en ny värld. Hon for fram som ett yrväder, och vände upp och ner på alla begrepp i den gamla släktgården. Inte minst i sängkammaren.

   Åtskilligt mer erfaren än Holger Streberg om hur ättlingar blir till, tog hon genast kommandot. Efter bara en kort tid, förvandlades Holger Streberg till en blek och hålögd skugga av sig själv. Några månader senare stod det klart att han lyckats så det frö, som skulle bli Halvar Streberg.

   En kort tid efter detta besked, drabbades en viss kroppsdel av förlamning. Trots hustruns ihärdiga ansträngningar – som lärt sig alla knepen på svårmjölkade kor – misslyckades alla försök att få bukt med denna åkomma. När Halvar fyllt ett år, reste hans mamma på semester och återkom aldrig. Det enda minnet Halvar hade av henne, var ett vykort som skickats från Stockholm på hans tioårsdag.

   Halvars far hade tagit det hela med jämnmod, och istället ägnat sig åt affärer. Att dessa affärer varit mycket lönande fanns det påtagliga bevis på. Och åtskilligt mycket mer hade han säkert efterlämnat, om inte olyckan varit framme. Vid en våt fest hos en storbonde förirrade sig – som det antogs – Holger Streberg in i ladugården. Där hittades han död frampå nattkröken av storbonden själv, som vid ett nödigt besök vid husknuten, hört mjölkmaskinen vara i gång.

   Den tillkallade provinsialläkaren, hade fastställt dödsorsaken till hjärtstillestånd på grund av överansträngning. Först efter några år kröp den verkliga orsaken till dödsfallet fram. Den som då avslöjade den väl bevarade hemligheten var storbonden själv, som när Holger Strebergs namn kom på tal, utan att tänka sig för råkade säga: Holger Streberg ja, frid över hans minne. Blyg för fruntimmer var han, men inte för mjölkmaskinen.

   Till att börja med hade Halvar – som då nyss fyllt arton år – dugligt folk till hjälp. Men tiderna blev sämre och Halvar hade tvingats dra ner på firman. Men ekonomisk hade han inte behövt lida någon nöd, eftersom han hittat en massa pengar i kassaskåpet. Ja, egentligen hade pengarna legat i skokartonger på vilka någon med rödpenna skrivit OBETALDA RÄKNINGAR. Trots att Halvar under åren varit tvungen att ta en hel del av innehållet, fanns det fortfarande kvar en inte oansenlig summa. Att pengarna inte funnits i bank, hade Halvar aldrig reflekterat över.

   Att de fanns där, visste varken Märta eller flickorna. En som däremot visste om det var Sara. I sin iver att imponera på henne, hade Halvar nämnt det i ren förtrolighet.

   Men vad hjälpte pengarna i kassaskåpet, när Halvar tyckte sig känna döden komma smygande. Det var som om alla kroppsdelar tycktes domna bort och han slöt ögonen.

Kapitel 23

I sitt rum på övervåningen satt Rutger Pärson, missmodig över att teori och praktik var två så vitt skilda saker. Det allt överskuggande problemet, var den självpåtagna uppgiften att skriva in Halvars bokföring i en bokföringsbok. Visst hade den stenåldersmetoden funnits med i undervisningen, men han hade inte ansträngt sig att lägga det på minnet. Rutger Pärson ruskade bedrövad på huvudet vid tanken på vad som låg framför honom.

   Med släpande steg började han gå fram och tillbaka över golvet, muttrande för sig själv om allt eländes elände som alltid drabbade honom. Teoretiskt kunde han lösa de mest komplicerade problem, men den praktiska biten däremot, krånglade alltid till det för honom. Ibland fick han till och med en känsla av att hans händer, alldeles på egen hand, saboterade det hjärnan snillrikt tänkt ut.

   Det enda undantaget när det gällde praktiskt utövande av något slag var datorer. Såna kunde han hantera. Och med en sån, hade det hela varit avklarat på nolltid. Bokföring på en dator med ett bokföringsprogram var ju lätt som en plätt, men att skriva in verifikationer i en kassabok...

   Efter en stunds vankande mellan fönstret och dörren, slog honom tanken att det väl ändå måste finnas gamla bokföringar liggande att ta sig en titt på. Var ligger gamla bokföringar om inte på vinden, resonerade han med sig själv och gick snabbt ut i den långa hallen.

   Han hade redan tidigare lagt märke till vindstrappan i bortre änden av hallen och skyndade snabbt dit. Den bastanta vindsdörren gled lätt upp på sina gångjärn och försiktigt klev han in i det jättelika vindsutrymmet. Han blev stående och lät ögonen vänja sig vid mörkret. Efter ena långväggen tyckte han sig se ett antal gamla koffertar stående. Ivrigt tog han några steg framåt, men tvärstannade när något trycktes mot hans hals.

   Rutger Pärson tog ett steg tillbaka och såg svagt det grova repet som var spänt snett över vinden. Han trevade längs repet och hittade en ögla fastsatt vid en krok. Tokigt folk som spänner ett rep så här, tänkte han, och hängde sig med hela sin tyngd i repet så att öglan lossnade från kroken. Skulle det vara så svårt att begripa en så enkel sak, som att det lätt kan ske en olycka när nån kom in i halvmörkret och...

   Rutger Pärsons tankar avbröts när repet slets ur hans händer och ett fruktansvärt gnisslande ljud hördes ovanför hans huvud. En svag ljusstrimma letade sig ner från taket och han tittade uppåt. Förvånad stirrade han på den mörka klump som sakta gled ner mot honom, samtidigt som ljusskenet ökade i styrka. Rutger Pärson upplevde det som att håret reste sig på huvudet och ett högt stönade undslapp honom. Det var en människa som hängde i ändan på repet!

   Med en snabbhet som en hundrameterslöpare skulle ha avundats honom, sprang han panikslagen ut genom dörren, utför trappan och nerför den långa hallen. Precis när han var på väg att stänga dörren till sitt rum, hördes en dov duns och gnisslandet upphörde.

                      Halvar som i halvsovande tillstånd hört det underliga gnisslande ljudet öppnade försiktigt ögonen och lyssnade. Vad konstigt, tänkte han, visst hade ljudet kommit från vinden. Men eftersom varken Märta eller Anna var hemma, fanns det ju ingen som kunde vara däroppe. Alltså måste det spöka, nån annan förklaring fanns inte. Så långt i sitt tänkande, började Halvar darra i hela kroppen. När det drar ihop sig till nånting spökar det på vinden, ekade det i hans huvud. Det var alltså sant! Men vad kunde hända?